Nu MÅSTE jag skärpa mig, annars är jag rädd att jag trillar tillbaks i mitt ortorexiträsk, där allt kretsar runt nyttig, hälsosam mat och att bli starkare, mer vältränad och förbättra sin kondition. Är på god väg dit... Sedan jag blev frisk från förkylningen har jag klämt in fem träningspass i veckan, samtidigt som jag har slutat äta "onödigheter" som godis, glass och snacks. Resultat - en liten viktnedgång som är tillräckligt stor för att mina felaktiga tankar ska börja snurra igen. Så nu är det MAX tre pass i veckan som gäller, och bättre mathållning (med bättre avses i det här fallet att äta mer, och inte bara supernyttigt).
Förmodligen har detta inträffat för att jag har mått lite dåligt. En liten identitetskris att gå från ambitiös doktorand till disputerad föräldraledig småbarnsmamma, utan andra uppgifter än att hålla en 3-åring och en 4-månaders på humör hela dagarna. Och det lyckas jag dåligt med. Noah är mer förtjust i sin lekfulle far, och Neo är som en del andra bebisar, nöjd så länge han blir buren, pratad med, ammad eller badad och i övrigt ganska missnöjd. I kombination med att min man och jag inte har någon tid eller ork till att vårda vårt förhållande, känner jag mig inte särskilt uppskattad. Mitt sätt att hantera att jag mår dåligt är att träna. Men eftersom träningen inte ger önskvärd psykisk effekt om jag inte tar i mer, tränar längre eller gör svårare övningar för varje pass, går det överstyr och PANG, så sitter jag fast igen.
Som tur är har jag underbara Em som vet hur jag fungerar och som hjälper mig att stanna upp i den negativa spiralen. Jag inser tack och lov vart det är på väg, och hon är bara ett telefonsamtal eller e-mail bort. Nu har vi en plan. Och då känns det lite bättre.
Börjar för övrigt känna av min hals igen, och Noahs näsa rinner. Dags för en ny förkylning. Kanske därför jag mår dåligt också...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar