Det är tyst här för det mesta... Våren kantades av sjukdomar; tror att det bara var två veckor från 20 februari till 8 juli som hela familjen var frisk. En av dessa veckor tillbringades i Orsa Grönklitt, där vi åkte skidor på längden och tvären. Jag vann längdligan, Noah utförsligan. Han gick fyra dagar på skidskola och lärde sig faktiskt åka utför (slalom i barnbacken) riktigt bra! Sedan blev vi sjuka igen. Förkylningar, magsjukor, magknip, feber... Min mormor fick en blodpropp i benet som senare vandrade vidare till lungan och blev inlagd på sjukhus några dagar i maj, och några veckor senare fick vi veta att vår nära vän och granne fått cancer igen med metastaser i lungor och hjärna:-(. Ovanpå det mycket att göra på jobbet (VAB existerar inte om man jobbar på ett litet företag, så det blev till att VoBba när barnen var sjuka) och ont i kroppen. Nej, våren var ingen höjdare, och jag ber för att hösten ska bli bättre.
Det var i alla fall väldigt skönt att ha semester några veckor (två för min del, men jag gick på "lågvarv" i fyra veckor innan det då det var lugnare på jobbet). Jag vilade till och med från all annan träning än min yoga! Promenader och cykelturer blev det dock, både med och utan barn. Mest med. Vi tillbringade en vecka i Göteborg hos svärföräldrarna, och totalt två veckor på landet - lyckligtvis samtidigt som det blev varmt och soligt. Mycket bad på stranden har det blivit! Umgåtts mycket med vänner och barnen har lekt jättemycket med grannbarnen (fyra hus på rad med barn/barnbarn i åldrarna 2½-11 år) på bästa Bullerby-manér. I måndags började Noah "nollan" (förskoleklass) och Neo på förskolan igen. Så visst har det hänt en del.
För egen del försöker jag komma igång med att träna. Dock behöver jag tänka om lite vad gäller träningsupplägg för att optimera hur min kropp mår nu och för att förebygga besvär i framtiden, då jag troligtvis har ett "syndrom" som påverkar bindväven i kroppen. Mer att läsa om detta finns på hypermobilitet.se. Min mamma och syster och eventuellt även mormor har samma sak tror vi efter att ha läst. För min del är det relativt lindrigt, vilket jag TROR beror på att jag alltid har rört på mig mycket och därigenom stärkt kroppen. Men visst, jag har ont nästan varje dag, kan inte belasta kroppen som "normala" människor kan (försökte t.ex. jogga 5 km i lugn takt i våras - det gick bra, men jag kunde inte gå på tre veckor för att jag fick så ont i knäna dagarna efter), har IBS, migrän m.m. Det är i alla fall skönt att veta vad det beror på så att jag kan göra någonting åt det! Äta värktabletter, som min mamma gör varje dag, vill jag INTE!
Hur som helst testade jag ett lite nytt träningsupplägg idag. För att själv minnas om jag vill upprepa det lägger jag ut det här. Dock är övningsbeskrivningen ytterst sparsam, men upplägget är lätt att efterapa för den som vill och vågar! Rejält jobbigt var det i alla fall. Passet består av fyra "block" med tre övningar i varje. Den första övningen gör man 10 reps av, den andra 20 reps av (om det är på ett ben - 10 st/sida), den tredje 30 reps av (15 per sida i förekommande fall). Börja om från övning ett och fortsätt köra flera varv. Varje block kör man i 15 min utan vila mellan övningarna och "varven". Sedan vilar man innan man fortsätter med nästa block. Tar en dryg timme allt som allt.
Block 1:
10 st Grodhopp (brett isär med benen och fötter utåtriktade, hela handflatan i golvet, hoppa upp)
20 st Axelpress (hantlar pressas från axlar upp till raka armar, 2 x4 kg orkade jag)
30 st Bäckenlyft (kettlebell 16 kg på bäckenet, lyft höften mot taket)
Block 2:
10 st Burpees
20 st Enbensrodd (stå på ett ben, böj framåt 90 grader, pressa ihop skulderbladen och "ro" med hantlar 2 x6 kg, återgå till urprungsläget)
30 st Planka med benindrag åt sidan
Block 3:
10 st Djupa armhävningar (lägg magen i golvet)
20 st Bicepscurls med utfallssteg bakåt
30 st Saxhopp (hantlar på golvet, händer på i plankposition, hoppa växelvis fram med benen)
Block 4:
10 st Axellyft (armar längs sidorna med hantlar 2 x2 kg, lyft fram, ut, ihop och ner)
20 st Enbensböj/pistols i TRX
30 st Djupa tåhävningar i trappa
Visar inlägg med etikett sjuk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sjuk. Visa alla inlägg
onsdag 19 augusti 2015
tisdag 24 februari 2015
Feberkramper
Dags för en skrutthelg igen, en sådan där tung, som sätter spår i kropp och själ i flera dagar efter att det värsta har lagt sig. Det började i fredags, med en Neo som var lite mammigare än vanligt. Ville inte äta middag, var trött, hängig och somnade utan sällskap redan vid 17-tiden, bara för att vakna feberhet en timme senare. Temp 39.3 med örontermometer, högt, men inte jättehögt för att vara han. Men magkänslan var dålig. Jag ville inte lämna honom ensam, så jag tog av honom kläderna för att få ner febern. Sedan la vi oss i vardagsrummet framför TV:n i soffan. Han slumrade på min mage, sov oroligt, andades snabbt, och hans lilla hjärta pickade fort i bröstet. Vaknade då och då för att amma.
Noah la sig i vanlig tid vid 19-snåret, men hade svårt för att somna. När mannen kom för att titta på "På spåret" kl. 20 var det i alla fall tyst och lugnt i Noahs sovrum. När första "på-spåret"-resan var avklarad (för en gångs skull kunde jag flera svar - händer väldigt sällan men nu handlade det om naturvetenskap och klassisk musik, som jag faktiskt har lite koll på) började Neo kippa efter luft. Plötsligt fick han kramper, ingen luft, ögonen bara rullade och jag skrek till mannen att han skulle ringa ambulansen. Var så rädd att det var astman som gjorde att Neo inte kunde andas - visst har vi astmamedicin hemma, men det går ju inte att ge läkemedel som ska inhaleras om den sjuka inte kan dra ner luft i lungorna! Ner med Neo på golvet - svalare där än i soffan, av med blöjan, SOS sa åt oss att lägga honom framför frysen för att kyla, och då började han lyckligtvis skrika. Ambulansen var här på bara 6-7 minuter. Tempen var uppe i 40.6 grader då, måste ha varit högre när kramperna kom.
Vi (Neo och jag) fick i alla fall följa med till sjukhuset - Neo skrek halva vägen, men sedan lugnade han ner sig och tittade bara storögt, knäpptyst. Fredag kväll på akuten är ingen höjdare... Tack och lov öppnade de en barnakut här i höstas, så vi slapp i alla fall misshandels- och fyllofall. Och fick eget rum direkt. Efter 2½ timme kom en barnläkare, lyssnade, klämde, tittade och kände på Neo, och sedan fick vi åka hem. Med order om att ge Alvedon när Neo får mer än 39 graders feber för att undvika att det händer igen. Det är rätt vanligt med feberkramper hos barn i 1½-6-årsåldern, och beror på omogenhet i hjärnans temperaturcentrum. Inget jättefarligt, men omtumlande, och det man kan göra när kramperna kommer är att kyla samt att ge febernedsättande läkemedel. Man behöver inte uppsöka vården om kramperna varar i mindre än 5 minuter och kommer enbart vid hög feber.
Lördagen var sedan lugn. Vi var TRÖTTA och SLITNA, jag hade svårt för att somna när vi väl hade gått och lagt oss när vi kom hem på fredagen. När söndagen kom var jag så sugen på att hitta på någonting roligt med barnen. Tji fick jag! Vid frukost kräktes Noah. Operation sanering och städning... Sedan mådde han lite bättre, och till lunch ville han äta igen. Bara för att spy upp maten över sig, köksgolvet, och sedan även hallgolvet. Mer städning och sanering. SUCK!
Måndag igår - båda barnen hemma (eftersom Noah kräktes i söndags, hemma 48 timmar kör vi med för att inte sprida smittan vidare till andra förskolebarn) - Neo pigg, Noah "som vanligt" igen. Inget jobbande, ingen träning. Värk i kroppen, hela baksidan från nacke till fotsulor, samt mage och framsida lår, som växtvärk, och periodvis så smärtsamt att jag måste lägga mig ner. Jag har ingen aning om vad det är. Kanske Neos förkylningsvirus som har satt sig i kroppen på andra ställen än normalt. Ett uttryck av psykisk stress? Kallt och rått väder? Eller bara ett resultat av brist på fysisk tyngre träning sedan i fredags?
Noah la sig i vanlig tid vid 19-snåret, men hade svårt för att somna. När mannen kom för att titta på "På spåret" kl. 20 var det i alla fall tyst och lugnt i Noahs sovrum. När första "på-spåret"-resan var avklarad (för en gångs skull kunde jag flera svar - händer väldigt sällan men nu handlade det om naturvetenskap och klassisk musik, som jag faktiskt har lite koll på) började Neo kippa efter luft. Plötsligt fick han kramper, ingen luft, ögonen bara rullade och jag skrek till mannen att han skulle ringa ambulansen. Var så rädd att det var astman som gjorde att Neo inte kunde andas - visst har vi astmamedicin hemma, men det går ju inte att ge läkemedel som ska inhaleras om den sjuka inte kan dra ner luft i lungorna! Ner med Neo på golvet - svalare där än i soffan, av med blöjan, SOS sa åt oss att lägga honom framför frysen för att kyla, och då började han lyckligtvis skrika. Ambulansen var här på bara 6-7 minuter. Tempen var uppe i 40.6 grader då, måste ha varit högre när kramperna kom.
Vi (Neo och jag) fick i alla fall följa med till sjukhuset - Neo skrek halva vägen, men sedan lugnade han ner sig och tittade bara storögt, knäpptyst. Fredag kväll på akuten är ingen höjdare... Tack och lov öppnade de en barnakut här i höstas, så vi slapp i alla fall misshandels- och fyllofall. Och fick eget rum direkt. Efter 2½ timme kom en barnläkare, lyssnade, klämde, tittade och kände på Neo, och sedan fick vi åka hem. Med order om att ge Alvedon när Neo får mer än 39 graders feber för att undvika att det händer igen. Det är rätt vanligt med feberkramper hos barn i 1½-6-årsåldern, och beror på omogenhet i hjärnans temperaturcentrum. Inget jättefarligt, men omtumlande, och det man kan göra när kramperna kommer är att kyla samt att ge febernedsättande läkemedel. Man behöver inte uppsöka vården om kramperna varar i mindre än 5 minuter och kommer enbart vid hög feber.
Lördagen var sedan lugn. Vi var TRÖTTA och SLITNA, jag hade svårt för att somna när vi väl hade gått och lagt oss när vi kom hem på fredagen. När söndagen kom var jag så sugen på att hitta på någonting roligt med barnen. Tji fick jag! Vid frukost kräktes Noah. Operation sanering och städning... Sedan mådde han lite bättre, och till lunch ville han äta igen. Bara för att spy upp maten över sig, köksgolvet, och sedan även hallgolvet. Mer städning och sanering. SUCK!
Måndag igår - båda barnen hemma (eftersom Noah kräktes i söndags, hemma 48 timmar kör vi med för att inte sprida smittan vidare till andra förskolebarn) - Neo pigg, Noah "som vanligt" igen. Inget jobbande, ingen träning. Värk i kroppen, hela baksidan från nacke till fotsulor, samt mage och framsida lår, som växtvärk, och periodvis så smärtsamt att jag måste lägga mig ner. Jag har ingen aning om vad det är. Kanske Neos förkylningsvirus som har satt sig i kroppen på andra ställen än normalt. Ett uttryck av psykisk stress? Kallt och rått väder? Eller bara ett resultat av brist på fysisk tyngre träning sedan i fredags?
fredag 14 mars 2014
Here we go again... Magsjuka andra krämpor
Då var det dags igen. Tre dagar hann hela familjen vara hyfsat friska och fria från läkemedel (med undantag för min man som äter inflammationshämmande medicin varje dag p.g.a. sin reumatiska sjukdom) innan det blev en ny tur till jourvårdcentralen efter middagen. Och en "cirkusnatt", minst sagt. Behöver skriva av mig lite, varning för bladder för jag är ganska trött...
Neo igen. Väsande och pipande andning, andfåddhet, men i övrigt lika aktiv och i gasen som vanligt. Men andningsbesvär ska man ta på allvar och i synnerhet om barnet ifråga har haft lunginflammation. Så jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick en tid på vårdcentralens jour. Allt gick smidigt och efter två inhaleringar x 1 min vardera med venolin (luftrörsvidgande) och 15 min mellan behandlingsomgångarna tycket de att vi kunde åka hem. Skulle ge en dos flytande ventolin innan vi la oss för natten och om besvären återkom idag skulle vi åka till barnakuten. Relativt smidigt besök, och vi var hemma igen efter knappt tre timmar (inklusive bussresa dit och hem).
Vid 23-snåret gick jag och la oss i halvsittande ställning (höjd huvudände av sängen för att underlätta Neos andning). Vaknade en dryg timme senare av en herrans massa svordomar, klampningar, hulkanden och gråt. Dags för nästa barn att bli sjukt - i magsjuka. Noah hade som vanligt vandrat över och lagt sig i dubbelsängen hos maken och sedan kräkts liggande. Sängkläder, madrassen, täcket, golvet, tapeten, Noah, allt fullt av kräk. Mannen fick ta hand om det mesta eftersom Neo vaknade och skrek om jag lämnade honom, men av och till gick jag ändå upp och försökte hjälpa till. Med Neo på armen. Somnade om vid 2-tiden, och blev väckt av en ack så pigg Neo runt kl. 6. Vi gick upp vid 7 efter att mina enträgna försök att få honom att somna om misslyckats radikalt. Lyssnade förstås på hans andning - OK så länge han var stilla. Väsanden om han var igång - vilket han var så fort han hade chansen. Det var bara att packa väskan och ge sig iväg till barnakuten, även om det inte kändes så himla akut, för mig åker man till akuten när det VERKLIGEN är livsfara, och det var det inte tal om här. Jag förstod dock att vårdcentralsläkarna inte skulle kunna hjälpa oss vidare, så OM vi ville få Neo utredd var det nog bäst att kolla upp det hela på sjukhuset, trots allt.
Först gick jag till den vanliga akuten, men de sa att det faktiskt fanns en barnakut på barnmedicin i huset bredvid (där vi har varit för allergiutredning) som hade öppet dagtid. Perfekt! Mycket bättre att få träffa personal som är vana vid barn och kan mer om deras besvär och sjukdomar. Ingen vidare kö var det heller, som tur var, och vi fick ganska snabbt träffa en sköterska som gjorde de första undersökningarna - vägning (9260 g), kollade blodets syremättnad, tog tempen, och en liten stund därefter en läkare. Hon lyssnade, klämde, tittade och lyste och kom fram till att lunginflammationen var borta men att luftvägarna var trånga och att andningen var ansträngd. Så fick vi en diagnos - infektionsutlöst astma ("förkylningsastma"), Neo fick andas in ett annat läkemedel och sedan lyssnade läkaren igen och konstaterade att denna medicin hade hjälpt. Sedan fick vi instruktioner om hur vi själva ska göra för att ge samma läkemedel samt ett till (det ena hämmar inflammationen i slemhinnorna - d.v.s. gör att svullnaden minskar, det andra får musklerna runt luftrören att slappna av) hemma.
Efter en och en halv timme var vi klara. Dags för medicinjakt. Den ena medicinen var typiskt nog slut på sjukhusapoteket, så vi fick gå till ett annat apotek och stå i kö där också. SUCK! Sedan var jag helt slut, Neo också (han sov dock gott i sjalen) och vi åkte hem till man och Noah, som hade ätit, sovit, vilat och lekt lite försiktigt. Inget mer kräk. Skönt!
Nu är det kväll. Jag är TRÖTT med stort T, men inte lika psykiskt slut som min man, som är sämre på att hantera sådant här än vad jag är (vilket gör att vi bråkar väldigt mycket om vi försöker prata). Jag blir förstås också orolig, men för mig kommer den psykiska tröttheten senare. Just nu har jag inte tid att känna efter och må dåligt. Jag blir nästintill starkare och mer målmedveten än någonsin och just idag har jag INTE sett barnens sjukdomar som en ursäkt för att låta bli att äta som jag ska. Överlevnadsinstinkt? Självbevarelsedrift? Oavsett vad är jag just nu ytterst tacksam över att ha den egenskapen.
Neo igen. Väsande och pipande andning, andfåddhet, men i övrigt lika aktiv och i gasen som vanligt. Men andningsbesvär ska man ta på allvar och i synnerhet om barnet ifråga har haft lunginflammation. Så jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick en tid på vårdcentralens jour. Allt gick smidigt och efter två inhaleringar x 1 min vardera med venolin (luftrörsvidgande) och 15 min mellan behandlingsomgångarna tycket de att vi kunde åka hem. Skulle ge en dos flytande ventolin innan vi la oss för natten och om besvären återkom idag skulle vi åka till barnakuten. Relativt smidigt besök, och vi var hemma igen efter knappt tre timmar (inklusive bussresa dit och hem).
Vid 23-snåret gick jag och la oss i halvsittande ställning (höjd huvudände av sängen för att underlätta Neos andning). Vaknade en dryg timme senare av en herrans massa svordomar, klampningar, hulkanden och gråt. Dags för nästa barn att bli sjukt - i magsjuka. Noah hade som vanligt vandrat över och lagt sig i dubbelsängen hos maken och sedan kräkts liggande. Sängkläder, madrassen, täcket, golvet, tapeten, Noah, allt fullt av kräk. Mannen fick ta hand om det mesta eftersom Neo vaknade och skrek om jag lämnade honom, men av och till gick jag ändå upp och försökte hjälpa till. Med Neo på armen. Somnade om vid 2-tiden, och blev väckt av en ack så pigg Neo runt kl. 6. Vi gick upp vid 7 efter att mina enträgna försök att få honom att somna om misslyckats radikalt. Lyssnade förstås på hans andning - OK så länge han var stilla. Väsanden om han var igång - vilket han var så fort han hade chansen. Det var bara att packa väskan och ge sig iväg till barnakuten, även om det inte kändes så himla akut, för mig åker man till akuten när det VERKLIGEN är livsfara, och det var det inte tal om här. Jag förstod dock att vårdcentralsläkarna inte skulle kunna hjälpa oss vidare, så OM vi ville få Neo utredd var det nog bäst att kolla upp det hela på sjukhuset, trots allt.
Först gick jag till den vanliga akuten, men de sa att det faktiskt fanns en barnakut på barnmedicin i huset bredvid (där vi har varit för allergiutredning) som hade öppet dagtid. Perfekt! Mycket bättre att få träffa personal som är vana vid barn och kan mer om deras besvär och sjukdomar. Ingen vidare kö var det heller, som tur var, och vi fick ganska snabbt träffa en sköterska som gjorde de första undersökningarna - vägning (9260 g), kollade blodets syremättnad, tog tempen, och en liten stund därefter en läkare. Hon lyssnade, klämde, tittade och lyste och kom fram till att lunginflammationen var borta men att luftvägarna var trånga och att andningen var ansträngd. Så fick vi en diagnos - infektionsutlöst astma ("förkylningsastma"), Neo fick andas in ett annat läkemedel och sedan lyssnade läkaren igen och konstaterade att denna medicin hade hjälpt. Sedan fick vi instruktioner om hur vi själva ska göra för att ge samma läkemedel samt ett till (det ena hämmar inflammationen i slemhinnorna - d.v.s. gör att svullnaden minskar, det andra får musklerna runt luftrören att slappna av) hemma.
Efter en och en halv timme var vi klara. Dags för medicinjakt. Den ena medicinen var typiskt nog slut på sjukhusapoteket, så vi fick gå till ett annat apotek och stå i kö där också. SUCK! Sedan var jag helt slut, Neo också (han sov dock gott i sjalen) och vi åkte hem till man och Noah, som hade ätit, sovit, vilat och lekt lite försiktigt. Inget mer kräk. Skönt!
Nu är det kväll. Jag är TRÖTT med stort T, men inte lika psykiskt slut som min man, som är sämre på att hantera sådant här än vad jag är (vilket gör att vi bråkar väldigt mycket om vi försöker prata). Jag blir förstås också orolig, men för mig kommer den psykiska tröttheten senare. Just nu har jag inte tid att känna efter och må dåligt. Jag blir nästintill starkare och mer målmedveten än någonsin och just idag har jag INTE sett barnens sjukdomar som en ursäkt för att låta bli att äta som jag ska. Överlevnadsinstinkt? Självbevarelsedrift? Oavsett vad är jag just nu ytterst tacksam över att ha den egenskapen.
lördag 1 mars 2014
Lunginflammation
Kort inlägg från mobilen... Neo har lunginflammation och har fått penicillin efter ett besök på vårdcentralens jourmottagning igår kväll. Han har haft hög feber i tre dygn och hostar så att han kräks. Ammar och kissar tack och lov men så mycket mat får han inte behålla. Igår blev jag nerkräkt tre gånger. Tack och lov är Noah på bättringvägen. Det var han som blev dålig först, med feber föra helgen när kag såklart var ensam hemma. Nu hoppas jag att det är en behandlingsbar lunginflammation Neo har fått och inte en variant som orsakas av virus, mykoplasma eller multiresistenta bakterier som penicillin inte biter på.
För egen del har kag lagt ner allt utom att ta hand om Neo. Han vill ha kroppskontakt hela tiden så jag varvar bärsjal med att ha honom i famnen. Sjukt trött efter att ha sovit halvsittande två nätter samt inte tränat. Vid sådana här tillfällen är jag oändligt tacksam över att vi är två vuxna på två barn, så att vi i alla fall kan få allt att fungera hjälpligt.
För egen del har kag lagt ner allt utom att ta hand om Neo. Han vill ha kroppskontakt hela tiden så jag varvar bärsjal med att ha honom i famnen. Sjukt trött efter att ha sovit halvsittande två nätter samt inte tränat. Vid sådana här tillfällen är jag oändligt tacksam över att vi är två vuxna på två barn, så att vi i alla fall kan få allt att fungera hjälpligt.
söndag 24 november 2013
Landat...
Noahs födelsedag idag. 4 stolta år, och ett sju j-vlar till humör har han, min äldsta grabb. För exakt fyra år sedan började jag få värkar den här tiden. Rejäla sådana. Mannen hade jag skickat ut ur observationsrummet på förlossningen i Uppsala för att försöka få i sig lite mat. Jag var ju beredd på den där marathonförlossningen som jag hade läst att alla förstföderskor skulle ha. Typ 10-15 timmar med värkar och sedan minst en timmes krystvärkar. Tji, fick jag, för istället för en sådan förlossning gick min snabbt. Vattnet gick kl. 17.30, värkarna började komma igång någon dryg timme senare, kl. 22.30 var jag fullt öppen och kl. 23.14 var Noah ute, med navelsträngen ett varv runt halsen och en knut på den. 3½ vecka för tidigt.
Barnkalaset hade vi igår. Det var bara ett litet sådant, med två kompisar som han INTE går på samma dagis som, men leker mycket med eftersom vi föräldrar gillar varandra... En mycket lyckad tillställning för alla inblandade parter, men oj, vad trötta vi var när det var över! Dagen har fortsatt i firandets tecken, med uppvaktning på sängen imorse och besök av mormor och morfar på eftermiddagen. De bästa presenterna? Frågar man Noah så säger han nog spelet "Safari School" som han fick av familjen, och Brio-parkeringshuset som morföräldrarna kom med...
För egen del känns det lite som jag har landat. Jag har inte tränat idag eftersom kroppen kändes konstig, som om jag hade en förkylning på gång. Eftersom övriga familjen har snorat och hostat i totalt två veckor är det förmodligen dags för mig nu. Och jag är stolt över att jag lyssnade på kroppen. Avstod från planerad träning, trots att jag inte har någon feber. För många är det en självklarhet, men för mig krävs det lite mer... På något sätt har jag landat i mig själv nu, efter några förvirrade veckor då jag varit konstant missnöjd med mig själv och inte minst min kropp, som har blivit något kg tyngre sedan jag släppte den mer intensiva kontakten med Em, började träna lite mer och strunta i att ens försöka äta på dagarna eftersom jag ändå inte vill det. Jag känner mig lugnare. Trots att det blir lite överätningstendenser och som sagt, lite mer fett på kroppen (kanske lite muskler med, men troligen mer av den andra varan). Känner mig inte lika missnöjd med mig själv. Vilsamt. Säkert bidrar det att jag har börjat jobba, och därför njuter mer av tiden med barnen - för att jag har någon annanstans att prestera än på hemmafronten.
Nu är det bara att ladda om inför nästa födelsedag... Neo fyller ett år den 12 december, och dessförinnan ska vi hinna med ett kalas hos granntjejen, som fyller 4 år om 1½ vecka.
Barnkalaset hade vi igår. Det var bara ett litet sådant, med två kompisar som han INTE går på samma dagis som, men leker mycket med eftersom vi föräldrar gillar varandra... En mycket lyckad tillställning för alla inblandade parter, men oj, vad trötta vi var när det var över! Dagen har fortsatt i firandets tecken, med uppvaktning på sängen imorse och besök av mormor och morfar på eftermiddagen. De bästa presenterna? Frågar man Noah så säger han nog spelet "Safari School" som han fick av familjen, och Brio-parkeringshuset som morföräldrarna kom med...
För egen del känns det lite som jag har landat. Jag har inte tränat idag eftersom kroppen kändes konstig, som om jag hade en förkylning på gång. Eftersom övriga familjen har snorat och hostat i totalt två veckor är det förmodligen dags för mig nu. Och jag är stolt över att jag lyssnade på kroppen. Avstod från planerad träning, trots att jag inte har någon feber. För många är det en självklarhet, men för mig krävs det lite mer... På något sätt har jag landat i mig själv nu, efter några förvirrade veckor då jag varit konstant missnöjd med mig själv och inte minst min kropp, som har blivit något kg tyngre sedan jag släppte den mer intensiva kontakten med Em, började träna lite mer och strunta i att ens försöka äta på dagarna eftersom jag ändå inte vill det. Jag känner mig lugnare. Trots att det blir lite överätningstendenser och som sagt, lite mer fett på kroppen (kanske lite muskler med, men troligen mer av den andra varan). Känner mig inte lika missnöjd med mig själv. Vilsamt. Säkert bidrar det att jag har börjat jobba, och därför njuter mer av tiden med barnen - för att jag har någon annanstans att prestera än på hemmafronten.
Nu är det bara att ladda om inför nästa födelsedag... Neo fyller ett år den 12 december, och dessförinnan ska vi hinna med ett kalas hos granntjejen, som fyller 4 år om 1½ vecka.
tisdag 27 augusti 2013
Sämsta tänkbara nästan
Sommaren lider mot sitt slut, och så gör även min föräldraledighet på heltid. Den 1 oktober ska jag börja jobba halvtid, och mannen vara hemma på halvtid. I samband med det byter jag jobb - och ser SÅ fram emot att slippa fasta arbetstider, trist transporttid till och från jobbet, närvaroplikt och stämpelklocka. Lägg därtill en liten löneförhöjning och jobb inom ett relevant och högaktuellt område som jag verkligen brinner för samt möjlighet att vidareutvecklas och bredda min kompetens samtidigt som jag tar tillvara gammal sådan... Jo, det blir nog bra det här, det måste jag tro.
Vad som är lite tråkigare är att det har gått utför med min vikt och delvis även mitt ätande, för när jag går ner i vikt blir jag knäpp i huvudet rent ut sagt, och tänker fel. Blir ortorektisk. Det började egentligen med en magsjuka, och sedan var bollen i rullning. När jag försöker strypa mitt stora kvällsmål och äta mer rimliga mängder innan läggdags, då börjar vikten gå neråt. Om jag då inte kompenserar genom att äta ordentligt på dagen, vilket jag inte gör i den utsträckning som det behövs, är det kört. Nu äter jag visserligen lunch/brunch, tränar lite mindre (dock hårdare när jag väl gör det) men det har inte varit fullt tillräckligt, så nu är målet att gå upp i vikt, oavsett hur, så att jag kan börja tänka lite smart igen. Tre kg behöver jag upp ungefär. Jag gick ju bara upp 9.5 kg när jag väntade Neo, gick ner 7 av dem inom en vecka och sedan har jag gått ner typ 8 till... Och jag var inte överviktig från början.
Så Neos eksem då. Vi började ge honom smakportioner i mitten av juni, vilket gick bra. Han var jätteduktig på att äta och gillade det mesta (utom gröt). Dock fick han utslag runt munnen då och då, utan att jag riktigt förstod varför. Förrän i början av augusti. SOJA. I alla dess former. Reaktionen kommer snabbt efter att jag har gett honom någonting med soja i, såsom tofu, sojamjölk, sojasås, sojaprotein, men går som tur är över inom någon timme. Nästa vecka ska vi ta blodprover på honom för att kolla om det rör sig om en immunförsvarsreaktion eller bara är överkänslighet mot soja. Och sedan prata med läkaren om hur vi ska gå vidare - ge små portioner soja för att lära hans immunförsvar att det inte är någonting farligt, eller utesluta soja helt. För tillfället utesluter jag soja helt ur hans och min kost, och hans eksem är helt borta. Jag minskar på kortisonet jag smörjer med i hårbotten nu, och är nere på varannan dag utan att han kliar alltför mycket. Han har ätit mango, persika, äpple, jordgubbe, hallon m.m. utan att få några utslag. Och jag kan äta choklad. Har dock inte vågat testa tomat, paprika och citrus än, men det står på listan. (Alltså, sojaallergi är i sig ingen katastrof, men i kombination med att vi äter veganmat här i huset, jag har IBS och därför utesluter havre, vete, korn och råg i alla dess former d.v.s. spannmålsfri glutenfri kost, och Noah tvärvägrar baljväxter bortsett från nermixade i lasagnesås eller nötbiffar eller i förädlade sojaprodukter, blir det lite jobbigt att hitta saker som alla kan äta).
Han har börjat säga "MAMA" <3 <3 <3. Även om jag är osäker på om han förstår innebörden av det är det härligt att höra - i synnerhet eftersom Noahs första ord var PAPPA...
Kram på er - dags för ett bajsblöjsbyte
Vad som är lite tråkigare är att det har gått utför med min vikt och delvis även mitt ätande, för när jag går ner i vikt blir jag knäpp i huvudet rent ut sagt, och tänker fel. Blir ortorektisk. Det började egentligen med en magsjuka, och sedan var bollen i rullning. När jag försöker strypa mitt stora kvällsmål och äta mer rimliga mängder innan läggdags, då börjar vikten gå neråt. Om jag då inte kompenserar genom att äta ordentligt på dagen, vilket jag inte gör i den utsträckning som det behövs, är det kört. Nu äter jag visserligen lunch/brunch, tränar lite mindre (dock hårdare när jag väl gör det) men det har inte varit fullt tillräckligt, så nu är målet att gå upp i vikt, oavsett hur, så att jag kan börja tänka lite smart igen. Tre kg behöver jag upp ungefär. Jag gick ju bara upp 9.5 kg när jag väntade Neo, gick ner 7 av dem inom en vecka och sedan har jag gått ner typ 8 till... Och jag var inte överviktig från början.
Så Neos eksem då. Vi började ge honom smakportioner i mitten av juni, vilket gick bra. Han var jätteduktig på att äta och gillade det mesta (utom gröt). Dock fick han utslag runt munnen då och då, utan att jag riktigt förstod varför. Förrän i början av augusti. SOJA. I alla dess former. Reaktionen kommer snabbt efter att jag har gett honom någonting med soja i, såsom tofu, sojamjölk, sojasås, sojaprotein, men går som tur är över inom någon timme. Nästa vecka ska vi ta blodprover på honom för att kolla om det rör sig om en immunförsvarsreaktion eller bara är överkänslighet mot soja. Och sedan prata med läkaren om hur vi ska gå vidare - ge små portioner soja för att lära hans immunförsvar att det inte är någonting farligt, eller utesluta soja helt. För tillfället utesluter jag soja helt ur hans och min kost, och hans eksem är helt borta. Jag minskar på kortisonet jag smörjer med i hårbotten nu, och är nere på varannan dag utan att han kliar alltför mycket. Han har ätit mango, persika, äpple, jordgubbe, hallon m.m. utan att få några utslag. Och jag kan äta choklad. Har dock inte vågat testa tomat, paprika och citrus än, men det står på listan. (Alltså, sojaallergi är i sig ingen katastrof, men i kombination med att vi äter veganmat här i huset, jag har IBS och därför utesluter havre, vete, korn och råg i alla dess former d.v.s. spannmålsfri glutenfri kost, och Noah tvärvägrar baljväxter bortsett från nermixade i lasagnesås eller nötbiffar eller i förädlade sojaprodukter, blir det lite jobbigt att hitta saker som alla kan äta).
Han har börjat säga "MAMA" <3 <3 <3. Även om jag är osäker på om han förstår innebörden av det är det härligt att höra - i synnerhet eftersom Noahs första ord var PAPPA...
Kram på er - dags för ett bajsblöjsbyte
måndag 17 juni 2013
Paus
Nu blir det nog bloggpaus ett tag. Jag måste ta tag i mitt liv. Försöka må psykiskt bra. Just nu är det nämligen pest, med massor av ångest och negativa tankar. Matdagboksskrivandet satte verkligen fart på min sjuka sida och nu MÅSTE jag jobba på att bli HELT frisk så att barnen får den mamma de är värda. Som är en bra förebild och orkar leva, leka, busa, skratta... För den mamma de har nu är bara inåtvänd, lättirriterad, grinig och sur. Jag vill inte vara sån här men vet inte varifrån jag ska få kraft att vända allt igen. Kramisar ♥♥♥
tisdag 11 juni 2013
Bara pannkaka...
Dålig mamma idag - är känslan, alltså. Neo är fortsatt krasslig. Hostan är numera uppkollad hos vår fina husläkare på vårdcentralen, som tyckte att det var bra att vi kom så att han fick lyssna - förmodligen virus, och ingen andningspåverkan och fint i öronen. Skönt! Fast nog är det jobbigt att höra hur Neo stundtals hostar så att han nästan kräks. Krassligheten gör dock min annars så kramiga klängiga lillpys än mer kramig och klängig. Han vill inte vara utan kroppskontakt många minuter i taget, och protesterar högljutt om han tvingas vara det. Jobbigt, eftersom jag hade någon dum ambition om att göra någonting roligt tillsammans med Noah efter hans sista förskoledag innan sommaren. Trodde i min enfald att det skulle räcka om Neo fick sitta i babysittern och vi satt preciiiiis bredvid, men så var inte fallet. Så istället för gemensamt kladdande med chokladbollar (gjorda på kokos-jordnöts-oljesmör istället för margarin som vi inte hade hemma) fick jag kladda så fort jag kunde, med Neos skrik och Noas tjat om att smaka på smeten ringande i öronen. Behöver jag berätta att jag var hyfsat trött och matt när jag var klar? Det blev inte direkt bättre av att Noah sedan inte tyckte att det var så gott med chokladbollar och hellre ville ha en kaka...
Tränat har jag gjort, ja. Mitt vanliga pass utan krusiduller åt något håll. Och lagt in en massa kostregistreringsdata för att Em ska kunna kika på vad jag får i mig i näringsväg. Det är extremt ångestfyllt att skriva matdagbok för mig - jag vill verkligen inte ha exakt koll på vad jag äter (efter år av kaloriräknande är jag livrädd för att fastna i ett evigt räknande igen). Gårdagen la jag in i "exakt" form, men nu har jag istället lagt in några "typdagar" som exempel på hur det kan se ut. Men fy f-n, vad jobbigt det är att inse att jag äter nästan dubbelt så mycket som mitt dagsbehov vid låg aktivitet! Vågar inte tänka på vad som kommer att hända med min vikt när jag slutar amma och börjar jobba - och därmed rör mig mindre.
Tränat har jag gjort, ja. Mitt vanliga pass utan krusiduller åt något håll. Och lagt in en massa kostregistreringsdata för att Em ska kunna kika på vad jag får i mig i näringsväg. Det är extremt ångestfyllt att skriva matdagbok för mig - jag vill verkligen inte ha exakt koll på vad jag äter (efter år av kaloriräknande är jag livrädd för att fastna i ett evigt räknande igen). Gårdagen la jag in i "exakt" form, men nu har jag istället lagt in några "typdagar" som exempel på hur det kan se ut. Men fy f-n, vad jobbigt det är att inse att jag äter nästan dubbelt så mycket som mitt dagsbehov vid låg aktivitet! Vågar inte tänka på vad som kommer att hända med min vikt när jag slutar amma och börjar jobba - och därmed rör mig mindre.
måndag 10 juni 2013
Smått kaotiskt...
Jaha. Då var det dags igen för en omgång feber. Neos (o)tur denna gång, en kanonhet liten skrikig kille på mitt bröst i natt. Visserligen hade han bara 38.1 grader, men det är ändå tillräckligt för att han ska bli skapligt påverkad och väldigt klängig. Sover dåligt, skriker lite mer, är allmänt svår att tillfredsställa o.s.v. Därför har dagen gått i ett, och inte blev det bättre av att det var föräldramöte på dagis (som mannen gick på) så att den "ensamma" tiden med barnen förlängdes med någon timme. Att Em ringde mitt i alltihop och undrade vad vi ska göra för att jag ska skärpa till mig vad gäller mitt ätande (eller bristen på det, beroende på hur man ser det) har inte direkt inneburit att jag har haft mindre tankar i huvudet än annars.
På träningsfronten är det enda värt att rapportera att jag har kommit till mammamage-app-nivå 5 nu, efter att ha svurit över testet efter nivå 4, som var helt obegripligt. Nivå 5 är dock lättare än de tidigare nivåerna, så jag börjar misstänka att jag gör något allvarligt fel... Konstaterade även att kroppen numera håller både för hopp på ett ben och jämfotahopp, samt att springa lite runt, runt, runt inomhus när Noah och jag "Bamsegympade". Inte trodde jag att bäckenbotten skulle bli BÄTTRE av att föda ytterligare ett barn, men så är tydligen fallet. Hoppa har jag nämligen inte kunnat göra sedan innan jag blev gravid med Noah. Nu är det NÄSTAN så att jag är sugen på att sticka ut och springa motionsslingan i skogen utanför vårt hus. Men bara nästan. Först måste jag bli klar över om jag är på väg att bli förkyld eller ej. Och hitta lämplig barnvakt till Neo. Och sedan kommer jag förmodligen ändå inte vilja springa - det är inte min grej.
På träningsfronten är det enda värt att rapportera att jag har kommit till mammamage-app-nivå 5 nu, efter att ha svurit över testet efter nivå 4, som var helt obegripligt. Nivå 5 är dock lättare än de tidigare nivåerna, så jag börjar misstänka att jag gör något allvarligt fel... Konstaterade även att kroppen numera håller både för hopp på ett ben och jämfotahopp, samt att springa lite runt, runt, runt inomhus när Noah och jag "Bamsegympade". Inte trodde jag att bäckenbotten skulle bli BÄTTRE av att föda ytterligare ett barn, men så är tydligen fallet. Hoppa har jag nämligen inte kunnat göra sedan innan jag blev gravid med Noah. Nu är det NÄSTAN så att jag är sugen på att sticka ut och springa motionsslingan i skogen utanför vårt hus. Men bara nästan. Först måste jag bli klar över om jag är på väg att bli förkyld eller ej. Och hitta lämplig barnvakt till Neo. Och sedan kommer jag förmodligen ändå inte vilja springa - det är inte min grej.
lördag 8 juni 2013
Helg!
Klockan är strax efter 9, och jag har redan klarat av dagens träningspass. Det blir så när man har småbarn som vaknar och är uppe med tuppen. Mannen fick sovmorgon till alldeles nyss (fast han blev störd i någon timme av Noah lite tidigare) och Noah klarade sig bra på egen hand, när han hade fått en macka och ett äpple att fylla på energidepåerna med. Frukost vill han nämligen äta med sin pappa, när han är hemma. Neo utgjorde som vanligt träningsredskap och somnade fint på samma ställe i passet där han alltid brukar somna.
Igår var en ganska seg dag för min del. Jag och Neo gick en långpromenad med en vän och hennes dotter. På eftermiddagen följde vi med mannen till dagis för Noah-hämtning, och därefter traskade vi en liten omväg hem så att vi skulle kunna köpa glass lite spontant. Trist bara, att det mjölkfria utbudet av pinnglass är så dåligt. Trots att butiken hade sortiment från två stora tillverkare, fanns det bara typ fyra isglassar att välja mellan. Tur då, att Noah ville ha en Piggelin...
Annars är vårt tak omlagt och klart nu. Jätteskönt! Då kanske vi slipper bråka mer om det. Noahs förkylning börjar ge med sig, men Neos näsa är full av snor, och jag försöker förtränga att jag orkar lite mindre än vanligt och är lite, lite tjockare i halsen än vad jag brukar vara. Under resten av helgen ska vi nog mest pyssla hemma i trädgården, handla och träffa mina föräldrar. Min mamma fyller år imorgon, och eftersom de håller på att bygga om sitt uterum lovade jag att vi kunde fira henne här istället. Jag räknar med att ha en liten klängig kille att släpa runt på, med tanke på den annalkande förkylningen. Eksemet är dock bättre - alltid något!
Önskar er som läser en riktigt trevlig helg!
Igår var en ganska seg dag för min del. Jag och Neo gick en långpromenad med en vän och hennes dotter. På eftermiddagen följde vi med mannen till dagis för Noah-hämtning, och därefter traskade vi en liten omväg hem så att vi skulle kunna köpa glass lite spontant. Trist bara, att det mjölkfria utbudet av pinnglass är så dåligt. Trots att butiken hade sortiment från två stora tillverkare, fanns det bara typ fyra isglassar att välja mellan. Tur då, att Noah ville ha en Piggelin...
Annars är vårt tak omlagt och klart nu. Jätteskönt! Då kanske vi slipper bråka mer om det. Noahs förkylning börjar ge med sig, men Neos näsa är full av snor, och jag försöker förtränga att jag orkar lite mindre än vanligt och är lite, lite tjockare i halsen än vad jag brukar vara. Under resten av helgen ska vi nog mest pyssla hemma i trädgården, handla och träffa mina föräldrar. Min mamma fyller år imorgon, och eftersom de håller på att bygga om sitt uterum lovade jag att vi kunde fira henne här istället. Jag räknar med att ha en liten klängig kille att släpa runt på, med tanke på den annalkande förkylningen. Eksemet är dock bättre - alltid något!
Önskar er som läser en riktigt trevlig helg!
torsdag 9 maj 2013
Yes!
Då var vi av med vår utegrill/trädgårdsgrill. Ett stort tungt åbäke som mest stod ivägen för gräsklipparen och som vi funderade på att bygga om till fågelholk istället. Typ. För grillar gör vi ytterst sällan (blir inte samma grej när man är vegan). Förra helgen fick jag ett ryck och la ut en annons på Blocket, och idag kom det några som ville köpa den och faktiskt ta med sig eländet direkt. Mannen och grannen fick bära medan jag tog hand om barnen (inklusive grannens dotter) och det var två mycket trötta karlar som kom in när det var klart. Skönt att ha försäljningen avklarad, för jag gillar verkligen inte att agera säljare. Jag är alldeles för snäll för det, enligt min (säljutbildade) man.
Annars tuffar dagarna på här. Neos eksem är värre igen, två dagar efter att jag övergav tråkdieten, och mina misstankar riktas mot sesampasta (tahini), dadlar eller majskakor, som jag åt igår men inte i förrgår, när eksemet såg OK ut. Jag blir så frustrerad och så arg på mig själv för att jag inte klarar av att låta bli att äta sådant som kan ge mer utslag! Samtidigt inser jag att jag MÅSTE äta, och ge efter för det jag är sugen på, för att inte trilla ner i ätstörningsträsket igen. Som Em sa, "att just du fick ett barn med födoämnesutlöst eksem kanske inte var så bra". Sluta amma är inget alternativ för mig, så just nu balanserar jag på en mycket svajjig lina. Utesluta de livsmedel som är värst för Neos eksem, men utan att bli sjuk själv på kuppen. Mitt självförtroende får sig en rejäl knäck varje gång jag "äter fel" (ur eksemsynpunkt), vilket påverkar hur jag mår psykiskt. Jag blir labil, ledsen och rädd för att ingen ska tycka om mig...
Igår gick jag vidare till nivå 2 i mammamage-programmet. Lite tyngre övningar, och som vanligt är jag osäker på om jag gör rätt. Vad jag däremot insåg var att det inte var några problem att klara av första testet. Jag börjar tröttna lite på mitt "vanliga" träningsprogram också, efter 3 veckor (tränade imorse), så det är väl dags att fundera ut ett nytt. Som fungerar med barn i sjal. 15-20 min är maxtiden att träna utan bebis nära för tillfället, och jag vill helst ha lite längre pass än så.
Annars tuffar dagarna på här. Neos eksem är värre igen, två dagar efter att jag övergav tråkdieten, och mina misstankar riktas mot sesampasta (tahini), dadlar eller majskakor, som jag åt igår men inte i förrgår, när eksemet såg OK ut. Jag blir så frustrerad och så arg på mig själv för att jag inte klarar av att låta bli att äta sådant som kan ge mer utslag! Samtidigt inser jag att jag MÅSTE äta, och ge efter för det jag är sugen på, för att inte trilla ner i ätstörningsträsket igen. Som Em sa, "att just du fick ett barn med födoämnesutlöst eksem kanske inte var så bra". Sluta amma är inget alternativ för mig, så just nu balanserar jag på en mycket svajjig lina. Utesluta de livsmedel som är värst för Neos eksem, men utan att bli sjuk själv på kuppen. Mitt självförtroende får sig en rejäl knäck varje gång jag "äter fel" (ur eksemsynpunkt), vilket påverkar hur jag mår psykiskt. Jag blir labil, ledsen och rädd för att ingen ska tycka om mig...
Igår gick jag vidare till nivå 2 i mammamage-programmet. Lite tyngre övningar, och som vanligt är jag osäker på om jag gör rätt. Vad jag däremot insåg var att det inte var några problem att klara av första testet. Jag börjar tröttna lite på mitt "vanliga" träningsprogram också, efter 3 veckor (tränade imorse), så det är väl dags att fundera ut ett nytt. Som fungerar med barn i sjal. 15-20 min är maxtiden att träna utan bebis nära för tillfället, och jag vill helst ha lite längre pass än så.
söndag 5 maj 2013
Förkylda igen (för ovanlighetens skull)
Dags för en förkylningsomgång till. SUCK med stora bokstäver. Mannen har legat däckad halva dagen, Neo har varit kinkigare än kinkigast (fast är just nu väldigt nöjd där han ligger på en filt på golvet och tittar på TV- han har vridit sig från rygg till sidan för att se bättre vilket tyder på att han snart kommer att kunna vända sig från rygg till mage) och Noahs näsa rinner värre än den värsta vårflod. Själv har jag lite känningar av min hals och mitt huvud. Och har avbokat tiden hos naprapaten imorgon. Jag vill inte utsätta min pappa för ännu en förkylning när han knappt har tillfrisknat från den förra. Och inte lämna honom med en skrikande Neo bara för att jag behöver knaka ut min nacke. Har jag stått ut så här länge kan jag nog stå ut ett tag till.
Annars - inte mycket gjort idag. Tvättat, burit barn, grävt lite i trädgården, bakat kikärtskex och promenerat. Lagat mat. Nojjat över min tråkiga diet. Håller på att ge upp, är rädd att jag tappar för mycket i vikt om jag följer den eftersom jag inte vet vad jag ska äta och därför låter bli att göra det av och till. Min lösning på problemet, vilket inte är så bra i längden. Dessutom undrar jag om det verkligen har någon effekt på Neos prickar. Igår kliade han sig mer än vanligt. Idag har han varit supergnällig. Och hans eksemprickar har blivit större igen. Det brukar de bli när han är sjuk. Tar en dag i taget, försöker kämpa på i någon dag eller två till. Sedan får jag se.
Annars - inte mycket gjort idag. Tvättat, burit barn, grävt lite i trädgården, bakat kikärtskex och promenerat. Lagat mat. Nojjat över min tråkiga diet. Håller på att ge upp, är rädd att jag tappar för mycket i vikt om jag följer den eftersom jag inte vet vad jag ska äta och därför låter bli att göra det av och till. Min lösning på problemet, vilket inte är så bra i längden. Dessutom undrar jag om det verkligen har någon effekt på Neos prickar. Igår kliade han sig mer än vanligt. Idag har han varit supergnällig. Och hans eksemprickar har blivit större igen. Det brukar de bli när han är sjuk. Tar en dag i taget, försöker kämpa på i någon dag eller två till. Sedan får jag se.
fredag 26 april 2013
Förkyld nu igen:-(
Jaha. Dags igen. En vända förkylning till. Jag vaknade i natt av att huvudet kändes blytungt och jag bara kunde andas genom ena näsborren. Inte roligt alls. Så istället för att träna när Noah var på dagis, gick jag en ganska lång promenad med en först sovande, sedan illvrålande Neo i bärsjalen. Förutom den stress det innebär att ha en skrikande bebis 10 cm från öronen fick jag onda ögat av en tant som ropade att jag skulle akta mig så att inte Neos huvud skulle brytas av (han tar spjärn med armarna mot mitt bröst och hänger sig bakåt, ser kanske inte så hälsosamt ut men både han och jag vet att han har full kontroll...), och en annan som försökte komma med några goda råd om hur jag bäst skulle få honom att sluta gråta. Som om jag inte mådde tillräckligt dåligt ändå över att han var otröstlig.
Börjar undra vad jag gör för fel. Andra har bebisar som lugnt ligger och jollrar och gurglar under sina babygym, på filtar på golvet, eller sitter i en babysitter och betraktar sin omgivning i timmar (nåja, någon timme) i sträck. Min bebis gnyr efter max fem minuter utan hudkontakt. Att lämna rummet för mer än två minuter är det inte tal om. Får andra barn närkontakt på något annat sätt än det jag kan ge min son, eftersom de är så nöjda medan mitt barn bara gråter? Känner mig som en usel mamma... Han är så ledsen och missnöjd! När jag inte bär, kramar, gosar med honom eller har honom i knät. Ögonkontakt duger inte när han ligger på filt/korg, han bara sträcker sina små armar utåt-uppåt på mig och skriker att han inte vill ligga där.
Vid dagishämtningsdags tyckte jag att vi skulle testa syskonvagnen. Neo hade precis sovit, fått ny blöja och ammat, så i min enfald trodde jag att han skulle tycka om att ligga i vagnen och titta på sina leksaker som hänger i sufleltten. Inte. Han började gallskrika innan vi ens hade kommit ut ur garaget. Efter halva vägen stod jag inte ut längre, utan plockade upp honom och satte honom i sjalen. Han fortsatte att spy ut sin frustration, men tystnade när vi kom in på förskolan. Personalen tyckte att jag såg lite förvirrad ut... Snarare trött och sliten. Mammasjälvförtroendet är på botten.
Under kvällen har vi i alla fall haft några mysiga stunder med skrattande bebis. Han gillar att bli upphissad i luften, att sitta på min mage och bli "bäckenlyft", eller hejad på om jag gör crunches, så jag fick några leenden. Vi har läst "Vem"-böcker och badat. Nu är det bara blöjtvätt kvar innan läggdags och helg (som innebär mer tvätt, men dammsugningen klarade jag av idag). Hoppas innerligt att förkylningen går över snabbt! Jag är så trött på att vara sjuk hela tiden!
Börjar undra vad jag gör för fel. Andra har bebisar som lugnt ligger och jollrar och gurglar under sina babygym, på filtar på golvet, eller sitter i en babysitter och betraktar sin omgivning i timmar (nåja, någon timme) i sträck. Min bebis gnyr efter max fem minuter utan hudkontakt. Att lämna rummet för mer än två minuter är det inte tal om. Får andra barn närkontakt på något annat sätt än det jag kan ge min son, eftersom de är så nöjda medan mitt barn bara gråter? Känner mig som en usel mamma... Han är så ledsen och missnöjd! När jag inte bär, kramar, gosar med honom eller har honom i knät. Ögonkontakt duger inte när han ligger på filt/korg, han bara sträcker sina små armar utåt-uppåt på mig och skriker att han inte vill ligga där.
Vid dagishämtningsdags tyckte jag att vi skulle testa syskonvagnen. Neo hade precis sovit, fått ny blöja och ammat, så i min enfald trodde jag att han skulle tycka om att ligga i vagnen och titta på sina leksaker som hänger i sufleltten. Inte. Han började gallskrika innan vi ens hade kommit ut ur garaget. Efter halva vägen stod jag inte ut längre, utan plockade upp honom och satte honom i sjalen. Han fortsatte att spy ut sin frustration, men tystnade när vi kom in på förskolan. Personalen tyckte att jag såg lite förvirrad ut... Snarare trött och sliten. Mammasjälvförtroendet är på botten.
Under kvällen har vi i alla fall haft några mysiga stunder med skrattande bebis. Han gillar att bli upphissad i luften, att sitta på min mage och bli "bäckenlyft", eller hejad på om jag gör crunches, så jag fick några leenden. Vi har läst "Vem"-böcker och badat. Nu är det bara blöjtvätt kvar innan läggdags och helg (som innebär mer tvätt, men dammsugningen klarade jag av idag). Hoppas innerligt att förkylningen går över snabbt! Jag är så trött på att vara sjuk hela tiden!
måndag 15 april 2013
Skärpning!
Nu MÅSTE jag skärpa mig, annars är jag rädd att jag trillar tillbaks i mitt ortorexiträsk, där allt kretsar runt nyttig, hälsosam mat och att bli starkare, mer vältränad och förbättra sin kondition. Är på god väg dit... Sedan jag blev frisk från förkylningen har jag klämt in fem träningspass i veckan, samtidigt som jag har slutat äta "onödigheter" som godis, glass och snacks. Resultat - en liten viktnedgång som är tillräckligt stor för att mina felaktiga tankar ska börja snurra igen. Så nu är det MAX tre pass i veckan som gäller, och bättre mathållning (med bättre avses i det här fallet att äta mer, och inte bara supernyttigt).
Förmodligen har detta inträffat för att jag har mått lite dåligt. En liten identitetskris att gå från ambitiös doktorand till disputerad föräldraledig småbarnsmamma, utan andra uppgifter än att hålla en 3-åring och en 4-månaders på humör hela dagarna. Och det lyckas jag dåligt med. Noah är mer förtjust i sin lekfulle far, och Neo är som en del andra bebisar, nöjd så länge han blir buren, pratad med, ammad eller badad och i övrigt ganska missnöjd. I kombination med att min man och jag inte har någon tid eller ork till att vårda vårt förhållande, känner jag mig inte särskilt uppskattad. Mitt sätt att hantera att jag mår dåligt är att träna. Men eftersom träningen inte ger önskvärd psykisk effekt om jag inte tar i mer, tränar längre eller gör svårare övningar för varje pass, går det överstyr och PANG, så sitter jag fast igen.
Som tur är har jag underbara Em som vet hur jag fungerar och som hjälper mig att stanna upp i den negativa spiralen. Jag inser tack och lov vart det är på väg, och hon är bara ett telefonsamtal eller e-mail bort. Nu har vi en plan. Och då känns det lite bättre.
Börjar för övrigt känna av min hals igen, och Noahs näsa rinner. Dags för en ny förkylning. Kanske därför jag mår dåligt också...
Förmodligen har detta inträffat för att jag har mått lite dåligt. En liten identitetskris att gå från ambitiös doktorand till disputerad föräldraledig småbarnsmamma, utan andra uppgifter än att hålla en 3-åring och en 4-månaders på humör hela dagarna. Och det lyckas jag dåligt med. Noah är mer förtjust i sin lekfulle far, och Neo är som en del andra bebisar, nöjd så länge han blir buren, pratad med, ammad eller badad och i övrigt ganska missnöjd. I kombination med att min man och jag inte har någon tid eller ork till att vårda vårt förhållande, känner jag mig inte särskilt uppskattad. Mitt sätt att hantera att jag mår dåligt är att träna. Men eftersom träningen inte ger önskvärd psykisk effekt om jag inte tar i mer, tränar längre eller gör svårare övningar för varje pass, går det överstyr och PANG, så sitter jag fast igen.
Som tur är har jag underbara Em som vet hur jag fungerar och som hjälper mig att stanna upp i den negativa spiralen. Jag inser tack och lov vart det är på väg, och hon är bara ett telefonsamtal eller e-mail bort. Nu har vi en plan. Och då känns det lite bättre.
Börjar för övrigt känna av min hals igen, och Noahs näsa rinner. Dags för en ny förkylning. Kanske därför jag mår dåligt också...
söndag 24 mars 2013
Doktor!
Så var det klart! Disputationen avklarad och jag blev godkänd. Nu ska jag bara skicka in ansökan om examen så att jag får svart på vitt att jag är ogräsdoktor.
Det har varit väldigt hektiska dagar, särskilt eftersom Noah fick hög feber igår medan vi fortfarande var kvar i Uppsala hos våra vänner, men nu verkar han vara hyfsat ok igen och vi har kommit hem. Skönt! Någon träning har det inte blivit men i och med att jag numera bara är föräldraledig på heltid kanske det kan bli lite tid över till det. Om barnen tillåter. Mannen tänker jag inte fråga. Särskilt inte idag när han har vaknat på fel sida och är jättetrött.
Får skriva mer sedan. När familjen är mindre kinkig
Det har varit väldigt hektiska dagar, särskilt eftersom Noah fick hög feber igår medan vi fortfarande var kvar i Uppsala hos våra vänner, men nu verkar han vara hyfsat ok igen och vi har kommit hem. Skönt! Någon träning har det inte blivit men i och med att jag numera bara är föräldraledig på heltid kanske det kan bli lite tid över till det. Om barnen tillåter. Mannen tänker jag inte fråga. Särskilt inte idag när han har vaknat på fel sida och är jättetrött.
Får skriva mer sedan. När familjen är mindre kinkig
tisdag 19 mars 2013
Oroväckande kraxig
Hmmmm.... Helt frisk och kry är jag tydligen inte. Imorse hade jag till exempel nästan ingen röst! Det skulle väl vara det näst värsta som skulle kunna hända inför fredagen - att jag tappar rösten. Jag förväntas ju hålla låda i åtminstone en av totalt tre-fyra timmar som disputationen varar, och det går förstås inte om jag inte har någon röst. Det värsta? Att jag är helt däckad av feber eller liknande. Eller att något av barnen är det. Eller att mina föräldrar råkar ut för någon olycka på vägen till Uppsala - de måste åka jättetidigt för att hinna i tid till disputationen börjar.
Neo är också rejält förkyld nu. Hela hans lilla näsa är igenkleggad av snor. Han är därför lite extra klängig, och vill helst inte ligga ensam under något babygym. Det känns som vårarna går i sjukdomens tecken här i huset, det var samma sak i fjol (då hade jag bihåleinflammation och mannen hade tappat rösten helt). Höstarna klarar vi ganska bra, men efter jul är det som om immunförsvaret tar semester eller går i ide i väntan på bättre tider.
På dagsprogrammet står ett besök på biblioteket tillsammans med en kompis från förr och hennes två barn. Vi skulle egentligen ha varit tre, men den tredjes döttrar blev sjuka. Tvättat och gjort en halv paj har jag också (hur man gör en halv paj? Man gör fyllningen och degen men gräddar den inte, det får man göra vid något senare tillfälle när man kommer åt...), och tränat lite försiktigt med Neo i sjal. Idiotiskt med tanke på hälsostatusen, jag vet, men det kryper i kroppen av allt stillasittande i förra veckan. Snart ska jag hämta Noah på dagis och jag misstänker att jag INTE blir populär när jag tillkännager att vi inte åker till stora bibblan i stan (bussresan lockar min käre son), utan promenerar till ett annat bibliotek på lite närmre håll. Jag får muta med fika. Det gillar han i alla fall.
Neo är också rejält förkyld nu. Hela hans lilla näsa är igenkleggad av snor. Han är därför lite extra klängig, och vill helst inte ligga ensam under något babygym. Det känns som vårarna går i sjukdomens tecken här i huset, det var samma sak i fjol (då hade jag bihåleinflammation och mannen hade tappat rösten helt). Höstarna klarar vi ganska bra, men efter jul är det som om immunförsvaret tar semester eller går i ide i väntan på bättre tider.
På dagsprogrammet står ett besök på biblioteket tillsammans med en kompis från förr och hennes två barn. Vi skulle egentligen ha varit tre, men den tredjes döttrar blev sjuka. Tvättat och gjort en halv paj har jag också (hur man gör en halv paj? Man gör fyllningen och degen men gräddar den inte, det får man göra vid något senare tillfälle när man kommer åt...), och tränat lite försiktigt med Neo i sjal. Idiotiskt med tanke på hälsostatusen, jag vet, men det kryper i kroppen av allt stillasittande i förra veckan. Snart ska jag hämta Noah på dagis och jag misstänker att jag INTE blir populär när jag tillkännager att vi inte åker till stora bibblan i stan (bussresan lockar min käre son), utan promenerar till ett annat bibliotek på lite närmre håll. Jag får muta med fika. Det gillar han i alla fall.
söndag 17 mars 2013
Sova middag
Uff! Har just vaknat efter att oplanerat ha somnat tillsammans med Neo. Att jag är ur form är det minsta man kan säga, även om det i detta fall finns förmildrande omständigheter i form av dålig nattsömn. Ovanpå det är jag fortfarande täppt i näsan och har ont i halsen på morgnarna. Så det blir ingen träning idag heller:-(.
Däremot har jag och Neo varit ute på långpromenad runt fågelsjön, totalt sisådär 6-7 km, på förmiddagen. De andra grabbarna åt frukost och var ute och lekte i den lilla snö som fortfarande finns kvar. Känns inte som vi är en familj så ofta längre. Vi är två vuxna och två barn som bor under samma tak. Tidvis är jag ensam med barnen och när jag inte är det, vill den äldre bara vara med den andra vuxna parten, och den yngre får vara med mig. Sorgligt men sant. Det kanske är så här för många småbarnsfamiljer? Även om FB-statusar och twitters försöker få det att låta som att allt är tiptop och man har kul tillsammans jämt.
Igår var det 10 år sedan jag och mannen blev ett par. Firade i all stillhet med lite godare mat (igen) och efterrätt. Mannen fick pengar att skänka till välgörande ändamål av mig, han rensade köksavloppet på kvällen, vilket nog är att betrakta som present till mig. Typ. Sedan tittade vi på slutet av barnfilmen "Hotell Gyllene Knorren", som Noah och jag började titta på i torsdags, och gick och la oss tidigt. I mitt fall bara för att bli väckt en och en halv timme senare för nattens första amningssession. Som följdes av fler med 1-2 timmars mellanrum. Zzzzzzz.... Tror jag ska sova lite till...
Däremot har jag och Neo varit ute på långpromenad runt fågelsjön, totalt sisådär 6-7 km, på förmiddagen. De andra grabbarna åt frukost och var ute och lekte i den lilla snö som fortfarande finns kvar. Känns inte som vi är en familj så ofta längre. Vi är två vuxna och två barn som bor under samma tak. Tidvis är jag ensam med barnen och när jag inte är det, vill den äldre bara vara med den andra vuxna parten, och den yngre får vara med mig. Sorgligt men sant. Det kanske är så här för många småbarnsfamiljer? Även om FB-statusar och twitters försöker få det att låta som att allt är tiptop och man har kul tillsammans jämt.
Igår var det 10 år sedan jag och mannen blev ett par. Firade i all stillhet med lite godare mat (igen) och efterrätt. Mannen fick pengar att skänka till välgörande ändamål av mig, han rensade köksavloppet på kvällen, vilket nog är att betrakta som present till mig. Typ. Sedan tittade vi på slutet av barnfilmen "Hotell Gyllene Knorren", som Noah och jag började titta på i torsdags, och gick och la oss tidigt. I mitt fall bara för att bli väckt en och en halv timme senare för nattens första amningssession. Som följdes av fler med 1-2 timmars mellanrum. Zzzzzzz.... Tror jag ska sova lite till...
fredag 15 mars 2013
Lite starkare men svagare
Vågar jag tro att det håller på att vända nu? Idag har jag varit piggare och känt mig starkare än tidigare. Orkade traska i ett högre tempo (med Neo i sjalen ca 4 km totalt, rekommenderar INTE att handla på ICA Maxi kl. 9 en fredag - trodde att det skulle vara lugnt, men det var det inte), har inte varit fullt så trött, fryser inte längre (OK, det VAR kallt imorse, men inte sedan) och har dessutom kunnat tänka lite klarare igen. Jag är dessutom ruskigt hungrig och skulle nog kunna äta hur mycket som helst.
Samtidigt är jag definitivt svagare än innan jag blev sjuk. Då, för en dryg vecka sedan, orkade jag ju nästan med mitt kettlebellspass med en 12-kg-kettle. Det kan jag bara drömma om nu. Musklerna har definitivt krympt under den senaste veckan, vilket jag är sur över, eftersom det har varit lite slit med att pumpa upp dem. Å andra sidan var det ett effektivt sätt att deffa utan att gå på diet... Om man nu SKA deffa, vill säga. Min plan var INTE att göra det. Jag är helt emot dieter efter alla år av ätstörningar. Och som bekant är det mest vätska man förlorar under snabba viktminskningskurer (som en kortare sjukdomsperiod är), och det går ganska fort att komma tillbaks till sin matchvikt igen om man bara börjar äta normalt. Nåja, när jag väl blir ordentligt frisk har jag ju alla möjligheter att träna upp styrkan och konditionen igen. Tills jag åker på nästa sjukdomsperiod...
Dagen i övrigt - firar ett år som husägare. Vid den här tidpunkten för exakt ett år sedan satt jag och mannen på varsin pinnstol i en ihoppackad 2:a i Uppsala och käkade tzayspett med grönsaker, allt tillagat i ugnen eftersom vi hade packat ner resten av ägodelarna i flyttlådor. Dagen efter gick flyttlasset, med flyttfirma, tack och lov. Så värt pengarna, i alla fall om man ska flytta 20 mil och inte får plats med alla grejer i den största lastbil man får köra med B-körkort. Dessutom slapp vi allt bärande. Vi har firat med lite extra god mat, men i övrigt blir det en lugn fredagskväll framför TV:n, och förhoppningsvis sovande barn.
Samtidigt är jag definitivt svagare än innan jag blev sjuk. Då, för en dryg vecka sedan, orkade jag ju nästan med mitt kettlebellspass med en 12-kg-kettle. Det kan jag bara drömma om nu. Musklerna har definitivt krympt under den senaste veckan, vilket jag är sur över, eftersom det har varit lite slit med att pumpa upp dem. Å andra sidan var det ett effektivt sätt att deffa utan att gå på diet... Om man nu SKA deffa, vill säga. Min plan var INTE att göra det. Jag är helt emot dieter efter alla år av ätstörningar. Och som bekant är det mest vätska man förlorar under snabba viktminskningskurer (som en kortare sjukdomsperiod är), och det går ganska fort att komma tillbaks till sin matchvikt igen om man bara börjar äta normalt. Nåja, när jag väl blir ordentligt frisk har jag ju alla möjligheter att träna upp styrkan och konditionen igen. Tills jag åker på nästa sjukdomsperiod...
Dagen i övrigt - firar ett år som husägare. Vid den här tidpunkten för exakt ett år sedan satt jag och mannen på varsin pinnstol i en ihoppackad 2:a i Uppsala och käkade tzayspett med grönsaker, allt tillagat i ugnen eftersom vi hade packat ner resten av ägodelarna i flyttlådor. Dagen efter gick flyttlasset, med flyttfirma, tack och lov. Så värt pengarna, i alla fall om man ska flytta 20 mil och inte får plats med alla grejer i den största lastbil man får köra med B-körkort. Dessutom slapp vi allt bärande. Vi har firat med lite extra god mat, men i övrigt blir det en lugn fredagskväll framför TV:n, och förhoppningsvis sovande barn.
torsdag 14 mars 2013
Så börjar det om igen:-(
Trodde jag att jag var på bättringsvägen. Inte! Lite feber igen i natt. Så nu är jag parkerad i min fåtölj igen, med en sovande Neo i famnen (som vanligt). Ska försöka gå ut en liten sväng senare i snorkallt marsväder för att känna efter om jag orkar ta hand om båda barnen från 12.30, när Noah ska hämtas på dagis. Mannen är på kurs hela dagen i annan stad till sent, så om jag INTE tror att jag orkar blir det till att ringa barnens morfar, som är pensionär och inte bor så långt bort. Men jag vill helst hålla alla virus borta från dem, så att i alla fall någon är frisk om barnen och mannen också skulle bli dåliga.
Kan i alla fall surt konstatera att jag har jobbat för mycket på sistone, och detta är kroppens sätt att säga ifrån. Nu blir det vila resten av veckan och sedan ett försök till uppladdning inför disputationen om en vecka. Jag BORDE läsa på inför det, men koncentrationsförmågan och orken finns inte.
Kan i alla fall surt konstatera att jag har jobbat för mycket på sistone, och detta är kroppens sätt att säga ifrån. Nu blir det vila resten av veckan och sedan ett försök till uppladdning inför disputationen om en vecka. Jag BORDE läsa på inför det, men koncentrationsförmågan och orken finns inte.
onsdag 13 mars 2013
Tillbaks med näsan över vattenytan
Nu är jag BARA förkyld! Härligt att inte ha ont i halsen, inte ont i huvudet och heller inte ha ont i bihålorna. Att slippa konstiga allergiska reaktioner (för det var med största sannolikhet en sådan som gav upphov till "magsjukan"). Att bara ha en rinnande, täppt näsa, rinnande ögon och nysa stup i kvarten. Och förstås, inte ha någon ork kvar att tala om. Mannen kunde äntligen åka till jobbet för att jobba och jag fick rodda barnen här hemma. Det gick över förväntan bra, faktiskt. Noah har varit ovanligt samarbetsvillig (OK, vi fyndade ett jättefint trädockskåp med massor av delar som vi har monterat och lekt med idag) och Neo har mest sovit.
För första gången sedan i söndags har jag varit ute på promenad idag. Med båda barnen, Neo i bärsjal och Noah i vagnen, som vanligt när jag har båda med mig. Men OJ, vad trött jag blev! Jag gick varken långt eller fort, men det kändes definitivt att jag har varit sjuk och inte fått i mig tillräckligt med energi de senaste dagarna. Nu börjar jag tack och lov kunna äta normalt igen, i alla fall på kvällarna, och under natten som gick vaknade jag att jag var VRÅLHUNGRIG. Orkade dock inte gå upp och äta. Nu gäller det bara att bli fullt frisk så att jag kan komma igång med träningen igen. Lite snuva är OK, men inte av den typ jag har nu.
Annars? Neo firade sin tremånadersdag igår med att vända sig från mage till rygg - och jag lyckades med bedriften att filma det hela! Jag har haft på känn att han snart skulle vara på väg att vända sig, så när jag väl la honom på mage igår kändes det som att det bara var en tidsfråga innan han skulle lyckas. Han blev på bebisars vis lika fascinerad som förvånad över sin bedrift och tyckte nog att mamma var konstig som jublade så högt. Jag tror att han är rätt stark för sin ålder. Älskar att stå (med stöd under armarna), försöker att dra sig upp till sittande om han ligger på rygg, och om han är halvt upprätt försöker han ta i med magen för att komma upp i sittande.
Kvällarna har blivit lite kinkigare på sista tiden och vi går igenom någon halvtimme-timmes Neo-skriksession mellan middag och nattning av Noah nu. Neo vill BARA snutta. Och jag har ingen mjölk att ge honom efter en halvtimmes-timmes tuttande. Han sparkar, gnyr, skriker, har svårt att komma till ro, och med tanke på hur jag mår just nu vill jag inte fly till crosstrainern heller (eftersom jag vet att jag kommer att ta i för mycket om jag ställer mig på den). Vet att Niklas tycker att det är skitjobbigt, och jag sliter som ett djur för få Neo att sluta så att resten av familjen inte ska bli alltför irriterade. Vet att det kommer att gå över så småningom. Jag tror inte att han kommer att hålla på så här när han är 13-14 år i alla fall. Gäller bara att stå ut fram tills det går över...
För första gången sedan i söndags har jag varit ute på promenad idag. Med båda barnen, Neo i bärsjal och Noah i vagnen, som vanligt när jag har båda med mig. Men OJ, vad trött jag blev! Jag gick varken långt eller fort, men det kändes definitivt att jag har varit sjuk och inte fått i mig tillräckligt med energi de senaste dagarna. Nu börjar jag tack och lov kunna äta normalt igen, i alla fall på kvällarna, och under natten som gick vaknade jag att jag var VRÅLHUNGRIG. Orkade dock inte gå upp och äta. Nu gäller det bara att bli fullt frisk så att jag kan komma igång med träningen igen. Lite snuva är OK, men inte av den typ jag har nu.
Annars? Neo firade sin tremånadersdag igår med att vända sig från mage till rygg - och jag lyckades med bedriften att filma det hela! Jag har haft på känn att han snart skulle vara på väg att vända sig, så när jag väl la honom på mage igår kändes det som att det bara var en tidsfråga innan han skulle lyckas. Han blev på bebisars vis lika fascinerad som förvånad över sin bedrift och tyckte nog att mamma var konstig som jublade så högt. Jag tror att han är rätt stark för sin ålder. Älskar att stå (med stöd under armarna), försöker att dra sig upp till sittande om han ligger på rygg, och om han är halvt upprätt försöker han ta i med magen för att komma upp i sittande.
Kvällarna har blivit lite kinkigare på sista tiden och vi går igenom någon halvtimme-timmes Neo-skriksession mellan middag och nattning av Noah nu. Neo vill BARA snutta. Och jag har ingen mjölk att ge honom efter en halvtimmes-timmes tuttande. Han sparkar, gnyr, skriker, har svårt att komma till ro, och med tanke på hur jag mår just nu vill jag inte fly till crosstrainern heller (eftersom jag vet att jag kommer att ta i för mycket om jag ställer mig på den). Vet att Niklas tycker att det är skitjobbigt, och jag sliter som ett djur för få Neo att sluta så att resten av familjen inte ska bli alltför irriterade. Vet att det kommer att gå över så småningom. Jag tror inte att han kommer att hålla på så här när han är 13-14 år i alla fall. Gäller bara att stå ut fram tills det går över...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)