Det är tyst här... På min andra blogg också. Jag vilar från att dela med mig av mitt liv. Försöker ta livet tillvara istället. Leva, här och nu. Njuta. Mellan alla bråk, tjafs, stress... Men det går ganska bra. Både med maten och med livet, även om det stundtals är kämpigt, särskilt mellan mig och min man, så råder vapenvila. Jag försöker sluta fred med min kropp. Acceptera att magen putar så att jag nästan ser gravid ut. Det finns ingenting jag kan göra för att den ska bli lika platt som innan barnen. Naprapaten sa att det var en bindvävsskada, kan inte tränas bort, och i och med det kunde jag i alla fall släppa den lilla petitessen.
Jag har gått upp lite i vikt, närmare bestämt 2 kg, och lite i fettprocent sedan första "mätningen" på Bosön i januari. Nu är jag "normalstark" överallt, fast stark i förhållande till min vikt. Har kunnat minska lite på maten (så att jag nu "bara" äter 3000 kcal om dagen som minst). Neo är lite mindre allergisk så i sommar kan jag njuta av jordgubbar igen! Men han har det kämpigt med sin astma, som inte riktigt vill ge med sig så här i pollentider. Den lilla stackaren är FORTFARANDE förkyld, och har så varit nästan hela tiden sedan lunginflammationen i februari. Jag jobbar på att träna mindre (nu är utmaningen "bara" 3 pass styrka och 2 pass yoga per vecka, istället för fem styrkepass...) utan att äta mindre - jag måste fortfarande gå upp lite i vikt och lite mer i fettprocent.
Jag jobbar. Mycket. Mer än de 50% det står på pappret. Men inte ikväll. Ikväll är jag bara "ledig" och njuter av friden när Neo som vanligt sover i bärsjalen tätt intill mitt bröst, som varje kväll sedan han var ett spädbarn. Nu är han 1½ år, tidernas busfrö och yrväder. Han är stormen, Noah lugnet som kom före. Han älskar att klättra, att sparka boll, att åka rutschkana och att gå. Han åker visserligen barnvagn ute nu, men helst vill han gå. Själv. Inte hålla handen. Ska det hållas hand, ska det vara Noahs hand. Så söta tillsammans! Pratar alltmer - om man nu kan kalla det prata när han försöker låta och med kroppsspråket visa vad han vill. Det måste till en mamma för att förstå att "aaa dä! MMMmmmmmm!!! *smacksmacksmack*" betyder att man vill ha mer jordgubbar/havrekuddar/äpple/banan, att blöh! betyder bajs i blöjan, att Möööööö är kossa och att Ssssss betyder katt (katter på bild ska man dessutom pussa på). Hästen säger Phuuuuu och grisen *inandning-indandning*. I astma-inhalatorn ska man helst säga BLABLABLABLA fast man inte får... Men MAMMA och BABA kan man inte ta miste på, och idag tror jag att han sa NOAH också!
Nu ska jag återgå till min tystnad. Och läsa andra bloggar istället:-).
Visar inlägg med etikett vikt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vikt. Visa alla inlägg
måndag 26 maj 2014
torsdag 27 mars 2014
Ökar igen...
Jaha. Dags att öka matintaget igen. Nu är jag uppe i 3500 kcal vilodagar och 4000 kcal träningsdagar, för någon viktuppgång har det knappast blivit tal om sedan jag började med det här "ta-tag-i-mig-själv"-projektet. Em förstår inte varför jag inte går upp. Jag äter MER än hennes elitidrottare, som både tränar och väger mer än vad jag gör, men vi är helt överens om att jag måste upp i vikt och att det då bara är att äta mer som gäller. Mina gamla erfarenheter - att ha en kropp som strävar efter att ha samma vikt hela tiden om den får mat på regelbundna tider och i hyfsat lika stora mängder - verkar vara applicerbara på den 15 år äldre kroppen också. När jag skulle bli frisk från min anorexi var det samma sak. Jag behövde äta ENORMA mängder mat för att det skulle hända någonting på vågen. Till och med när jag var inlagd på sjukhus och hade sond fick de ge mig "extra sondmat", utöver det som de vanligen gav för gravt underviktiga patienter, för att jag skulle gå upp. Tack kroppen! Fortsätt gärna så här när jag har kommit upp till min "målvikt" också...
Lite av förklaringen ligger kanske i mitt val av livsmedel. Jag försöker att äta "bra" grejer, och inte så mycket tillsatt socker, halv- och helfabrikat. Bakar själv, lagar det mesta från grunden av "rena" råvaror, mycket baljväxter (minus soja och jordnöt), gryn (quinoa, bovete, ris), frön (minus sesam), frukt och grönsaker (minus dem som Neo inte tål), rotfrukter och mandel. Lite choklad då och då - mörk helst - och när jag blir riktigt trött på att äta - bananchips (mycket kalorier på liten mängd). En del glutenfria grissini och färdiga glutenfria bars (som jag beställer från USA) slinker också ner någon gång per dag, men på det stora hela äter jag "nyttigt". Kanske lite FÖR nyttigt. Kanske tar kroppen upp dessa "nyttiga" livsmedel lite sämre än motsvarande mängd energi (kalorier) i form av sådant de flesta inser är mindre hälsosamt i större mängder (som feta söta bakverk, chips, godis)?
Sedan tränar jag mycket - även om det kompenseras av mer mat träningsdagar. Träning har en "ämnesomsättningshöjande" effekt flera timmar efter att passet är avslutat, så det kanske gör att jag förbränner mer energi än beräknat. Sedan är det amningen (som det beräknade energiintaget dock har kompenserat för), samt det faktum att min vardag är ganska aktiv. Med en vild ettåring att jaga blir det en del rörelse som man annars inte får. Jag bär mycket - Neo sover fortfarande i bärsjal några timmar varje kväll. Promenerar en del. Men snart, snart är det dags att plocka fram cyklarna! Noah tog sina första tramptag på sin 2-hjuling idag, och älskar att cykla på förskolans 3-hjulingar. Neo har ännu inte fått prova att åka cykelkärra/cykelsits, men nu är det nog dags. Sin 4-hjuling som han har inne sparkar han sig framåt på i rätt bra fart nu, fast han förstår inte att han måste vrida på ratten för att komma dit han vill. Så, när han krockar med en vägg eller möblemanget skriker han, och då är det bara att rusa till undsättning. Noah var så försiktig som liten (och är det fortfarande), men Neo är av en helt annan sort. Han gör VERKLIGEN skäl för sitt smeknamn "Lillprins bus"...
Lite av förklaringen ligger kanske i mitt val av livsmedel. Jag försöker att äta "bra" grejer, och inte så mycket tillsatt socker, halv- och helfabrikat. Bakar själv, lagar det mesta från grunden av "rena" råvaror, mycket baljväxter (minus soja och jordnöt), gryn (quinoa, bovete, ris), frön (minus sesam), frukt och grönsaker (minus dem som Neo inte tål), rotfrukter och mandel. Lite choklad då och då - mörk helst - och när jag blir riktigt trött på att äta - bananchips (mycket kalorier på liten mängd). En del glutenfria grissini och färdiga glutenfria bars (som jag beställer från USA) slinker också ner någon gång per dag, men på det stora hela äter jag "nyttigt". Kanske lite FÖR nyttigt. Kanske tar kroppen upp dessa "nyttiga" livsmedel lite sämre än motsvarande mängd energi (kalorier) i form av sådant de flesta inser är mindre hälsosamt i större mängder (som feta söta bakverk, chips, godis)?
Sedan tränar jag mycket - även om det kompenseras av mer mat träningsdagar. Träning har en "ämnesomsättningshöjande" effekt flera timmar efter att passet är avslutat, så det kanske gör att jag förbränner mer energi än beräknat. Sedan är det amningen (som det beräknade energiintaget dock har kompenserat för), samt det faktum att min vardag är ganska aktiv. Med en vild ettåring att jaga blir det en del rörelse som man annars inte får. Jag bär mycket - Neo sover fortfarande i bärsjal några timmar varje kväll. Promenerar en del. Men snart, snart är det dags att plocka fram cyklarna! Noah tog sina första tramptag på sin 2-hjuling idag, och älskar att cykla på förskolans 3-hjulingar. Neo har ännu inte fått prova att åka cykelkärra/cykelsits, men nu är det nog dags. Sin 4-hjuling som han har inne sparkar han sig framåt på i rätt bra fart nu, fast han förstår inte att han måste vrida på ratten för att komma dit han vill. Så, när han krockar med en vägg eller möblemanget skriker han, och då är det bara att rusa till undsättning. Noah var så försiktig som liten (och är det fortfarande), men Neo är av en helt annan sort. Han gör VERKLIGEN skäl för sitt smeknamn "Lillprins bus"...
onsdag 26 februari 2014
VAB-ruari även här
Jag börjar förstå varför februari kallas VABruari av många. Visserligen har vi inte tagit ut en enda VAB-dag än, men sjuka har vi alla gånger varit. Sista veckan i januari till första veckan i februari var en två veckor lång eskapad av förkylningar, och lagom tills vi hade slutat hosta började det om igen med att Noah kräktes i lördags och sedan fick feber på kvällen. Typiskt nog var mannen bortrest (efterlängtad grabbweekend i huvudstaden) och jag hade planerat firande av min födelsedag med mina föräldrar, min mormor och min morbror. Som vi fick ställa in. Och lagom tills Noah hade hämtat sig från det värsta och bara har snuva och hosta så att det räcker och blir över, var det dags för Neo att bli dålig, med hög feber, kräkning och förmodligen snuva om någon dag eller två. SUCK! Mannen hostar och har ont i halsen, och själv hade jag huvudvärk from hell igår kväll igen, förmodligen orsakad av den stress det innebär att vara ensam med sjuka barn (mannen kom visserligen hem i söndags eftermiddag, men sedan har han jobbat hela dagarna mån-tis), och samtidigt försöka hinna med lite egentid och jobbande. Sjuka barn är i vårt fall väldigt klängiga barn, vilket innebär minimalt med tid UTAN barn på armen, i bärsjal, i knät, klängande runt benen etc. Väntar bara på att det ska bli min tur att bli snuvig också.
Annars kämpar jag på med min mat, och min träning. Det går, även om det är jobbigt. Ännu jobbigare blir det av att min kropp är lite motsträvig när det gäller att gå upp i vikt. Det har inte hänt mycket på vågen de senaste två veckorna, trots att jag äter lika mycket som elitidrottare som tränar många, många timmar mer än mig, och väger nästan dubbelt så mycket (enligt Em, som ju jobbar framför allt med elitidrottare). Men jag går i alla fall inte NER i vikt längre. Amningen tar en del energi, men det förklarar inte allt. Så nu måste jag äta ÄNNU mer, hur det nu ska gå till...
Sedan jag började äta mer regelbundet av "bra" mat är jag inte längre sugen på sötsaker och "skräpmat" heller, vilket gör det hela lite svårare. Det är en sak att äta mycket för att man är hungrig och för att det är gott. En helt annan att äta för att man "behöver" eftersom dagsbehovet av energi inte är täckt. Fast man egentligen är proppmätt och vet att man bara kommer att få ont i magen och sova dåligt av att äta mer. Sedan är det klart att jag har mina "ätstörnings-hang-ups" som jag måste jobba med. När jag blev sjuk en gång i tiden skulle man äta lite fett, dra ner på saltet och tugga i sig mycket kostfibrer. Min ätstörningshjärna fungerar fortfarande så - att jag helst vill äta just lite fett, lite salt och mycket kostfibrer. Att mitt dagsintag av fibrer ligger på 100-150 g per dag är en annan historia... Kolhydrater, som många är rädda för nu, är jag däremot inte alls nojjig över att äta. Det var nämligen kolhydrater jag åt när jag gick NER i vikt. Därför tror jag inte ett dugg på LCHF som viktnedgångsmetod, i alla fall inte för mig. Det bästa sättet för MIG att gå upp i vikt är att äta skräpmat sent på kvällen - mycket chips, glass och kakor. Då går jag upp. Men det är inte det sätt jag vill gå upp i vikt på nu. Jag vill göra det på ett hälsosamt sätt, så att jag bygger så mycket muskler som möjligt och blir stark! Från smal och svag till frisk och stark, alltså, och det är det jag jobbar för. Min resa har bara börjat, och den kommer nog att behöva fortsätta läääänge efter början på maj, som är etappmål 1.
Annars kämpar jag på med min mat, och min träning. Det går, även om det är jobbigt. Ännu jobbigare blir det av att min kropp är lite motsträvig när det gäller att gå upp i vikt. Det har inte hänt mycket på vågen de senaste två veckorna, trots att jag äter lika mycket som elitidrottare som tränar många, många timmar mer än mig, och väger nästan dubbelt så mycket (enligt Em, som ju jobbar framför allt med elitidrottare). Men jag går i alla fall inte NER i vikt längre. Amningen tar en del energi, men det förklarar inte allt. Så nu måste jag äta ÄNNU mer, hur det nu ska gå till...
Sedan jag började äta mer regelbundet av "bra" mat är jag inte längre sugen på sötsaker och "skräpmat" heller, vilket gör det hela lite svårare. Det är en sak att äta mycket för att man är hungrig och för att det är gott. En helt annan att äta för att man "behöver" eftersom dagsbehovet av energi inte är täckt. Fast man egentligen är proppmätt och vet att man bara kommer att få ont i magen och sova dåligt av att äta mer. Sedan är det klart att jag har mina "ätstörnings-hang-ups" som jag måste jobba med. När jag blev sjuk en gång i tiden skulle man äta lite fett, dra ner på saltet och tugga i sig mycket kostfibrer. Min ätstörningshjärna fungerar fortfarande så - att jag helst vill äta just lite fett, lite salt och mycket kostfibrer. Att mitt dagsintag av fibrer ligger på 100-150 g per dag är en annan historia... Kolhydrater, som många är rädda för nu, är jag däremot inte alls nojjig över att äta. Det var nämligen kolhydrater jag åt när jag gick NER i vikt. Därför tror jag inte ett dugg på LCHF som viktnedgångsmetod, i alla fall inte för mig. Det bästa sättet för MIG att gå upp i vikt är att äta skräpmat sent på kvällen - mycket chips, glass och kakor. Då går jag upp. Men det är inte det sätt jag vill gå upp i vikt på nu. Jag vill göra det på ett hälsosamt sätt, så att jag bygger så mycket muskler som möjligt och blir stark! Från smal och svag till frisk och stark, alltså, och det är det jag jobbar för. Min resa har bara börjat, och den kommer nog att behöva fortsätta läääänge efter början på maj, som är etappmål 1.
torsdag 23 januari 2014
Svart på vitt
Då fick jag det på pränt. Att jag väger för lite. Att jag är för klen i förhållande till hur mycket jag tränar. Och att min kroppsfettsprocent är ohälsosamt låg (långt under normala 25-30%, här snackar vi ensiffrigt och även de elittränade kvinnorna ska ligga på tvåsiffrigt för att det ska vara OK). Så nu är det bara att ta tag i allt igen. Äta på dagarna (hur det nu ska gå till - måltiderna är skitjobbiga med matning av den ena, service av den andra och däremellan försöka få i sig någon tugga själv - för att inte tala om hur det är att laga mat till en kräsen 4-åring, en allergisk 1-åring och dessutom till sig själv - så att alla ska bli nöjda), träna effektivare (bättre upplägg). Vet att det kommer att bli kämpigt, speciellt att äta på dagarna. STOR UTMANING. Em ska skicka upplägg idag, så ska jag fundera, utvärdera, och motivera mig att köra på hennes förslag fram till slutet av april och sedan utvärdera resultatet...
Viljestyrka behövs i mängder nu... Förut var det enklare - när jag ville ha ett barn, och sedan ett syskon till det barn vi var så lyckliga över att få. Då visste jag att jag behövde gå upp i vikt (och fett-%) för att kunna bli gravid. Nu finns inte den moroten där. Så nu är det muskeltillväxt och styrka som får vara drivkraft, hur sjukt det än är.
Kram på er! Och hoppas att ni får en fin dag.
Viljestyrka behövs i mängder nu... Förut var det enklare - när jag ville ha ett barn, och sedan ett syskon till det barn vi var så lyckliga över att få. Då visste jag att jag behövde gå upp i vikt (och fett-%) för att kunna bli gravid. Nu finns inte den moroten där. Så nu är det muskeltillväxt och styrka som får vara drivkraft, hur sjukt det än är.
Kram på er! Och hoppas att ni får en fin dag.
tisdag 27 augusti 2013
Sämsta tänkbara nästan
Sommaren lider mot sitt slut, och så gör även min föräldraledighet på heltid. Den 1 oktober ska jag börja jobba halvtid, och mannen vara hemma på halvtid. I samband med det byter jag jobb - och ser SÅ fram emot att slippa fasta arbetstider, trist transporttid till och från jobbet, närvaroplikt och stämpelklocka. Lägg därtill en liten löneförhöjning och jobb inom ett relevant och högaktuellt område som jag verkligen brinner för samt möjlighet att vidareutvecklas och bredda min kompetens samtidigt som jag tar tillvara gammal sådan... Jo, det blir nog bra det här, det måste jag tro.
Vad som är lite tråkigare är att det har gått utför med min vikt och delvis även mitt ätande, för när jag går ner i vikt blir jag knäpp i huvudet rent ut sagt, och tänker fel. Blir ortorektisk. Det började egentligen med en magsjuka, och sedan var bollen i rullning. När jag försöker strypa mitt stora kvällsmål och äta mer rimliga mängder innan läggdags, då börjar vikten gå neråt. Om jag då inte kompenserar genom att äta ordentligt på dagen, vilket jag inte gör i den utsträckning som det behövs, är det kört. Nu äter jag visserligen lunch/brunch, tränar lite mindre (dock hårdare när jag väl gör det) men det har inte varit fullt tillräckligt, så nu är målet att gå upp i vikt, oavsett hur, så att jag kan börja tänka lite smart igen. Tre kg behöver jag upp ungefär. Jag gick ju bara upp 9.5 kg när jag väntade Neo, gick ner 7 av dem inom en vecka och sedan har jag gått ner typ 8 till... Och jag var inte överviktig från början.
Så Neos eksem då. Vi började ge honom smakportioner i mitten av juni, vilket gick bra. Han var jätteduktig på att äta och gillade det mesta (utom gröt). Dock fick han utslag runt munnen då och då, utan att jag riktigt förstod varför. Förrän i början av augusti. SOJA. I alla dess former. Reaktionen kommer snabbt efter att jag har gett honom någonting med soja i, såsom tofu, sojamjölk, sojasås, sojaprotein, men går som tur är över inom någon timme. Nästa vecka ska vi ta blodprover på honom för att kolla om det rör sig om en immunförsvarsreaktion eller bara är överkänslighet mot soja. Och sedan prata med läkaren om hur vi ska gå vidare - ge små portioner soja för att lära hans immunförsvar att det inte är någonting farligt, eller utesluta soja helt. För tillfället utesluter jag soja helt ur hans och min kost, och hans eksem är helt borta. Jag minskar på kortisonet jag smörjer med i hårbotten nu, och är nere på varannan dag utan att han kliar alltför mycket. Han har ätit mango, persika, äpple, jordgubbe, hallon m.m. utan att få några utslag. Och jag kan äta choklad. Har dock inte vågat testa tomat, paprika och citrus än, men det står på listan. (Alltså, sojaallergi är i sig ingen katastrof, men i kombination med att vi äter veganmat här i huset, jag har IBS och därför utesluter havre, vete, korn och råg i alla dess former d.v.s. spannmålsfri glutenfri kost, och Noah tvärvägrar baljväxter bortsett från nermixade i lasagnesås eller nötbiffar eller i förädlade sojaprodukter, blir det lite jobbigt att hitta saker som alla kan äta).
Han har börjat säga "MAMA" <3 <3 <3. Även om jag är osäker på om han förstår innebörden av det är det härligt att höra - i synnerhet eftersom Noahs första ord var PAPPA...
Kram på er - dags för ett bajsblöjsbyte
Vad som är lite tråkigare är att det har gått utför med min vikt och delvis även mitt ätande, för när jag går ner i vikt blir jag knäpp i huvudet rent ut sagt, och tänker fel. Blir ortorektisk. Det började egentligen med en magsjuka, och sedan var bollen i rullning. När jag försöker strypa mitt stora kvällsmål och äta mer rimliga mängder innan läggdags, då börjar vikten gå neråt. Om jag då inte kompenserar genom att äta ordentligt på dagen, vilket jag inte gör i den utsträckning som det behövs, är det kört. Nu äter jag visserligen lunch/brunch, tränar lite mindre (dock hårdare när jag väl gör det) men det har inte varit fullt tillräckligt, så nu är målet att gå upp i vikt, oavsett hur, så att jag kan börja tänka lite smart igen. Tre kg behöver jag upp ungefär. Jag gick ju bara upp 9.5 kg när jag väntade Neo, gick ner 7 av dem inom en vecka och sedan har jag gått ner typ 8 till... Och jag var inte överviktig från början.
Så Neos eksem då. Vi började ge honom smakportioner i mitten av juni, vilket gick bra. Han var jätteduktig på att äta och gillade det mesta (utom gröt). Dock fick han utslag runt munnen då och då, utan att jag riktigt förstod varför. Förrän i början av augusti. SOJA. I alla dess former. Reaktionen kommer snabbt efter att jag har gett honom någonting med soja i, såsom tofu, sojamjölk, sojasås, sojaprotein, men går som tur är över inom någon timme. Nästa vecka ska vi ta blodprover på honom för att kolla om det rör sig om en immunförsvarsreaktion eller bara är överkänslighet mot soja. Och sedan prata med läkaren om hur vi ska gå vidare - ge små portioner soja för att lära hans immunförsvar att det inte är någonting farligt, eller utesluta soja helt. För tillfället utesluter jag soja helt ur hans och min kost, och hans eksem är helt borta. Jag minskar på kortisonet jag smörjer med i hårbotten nu, och är nere på varannan dag utan att han kliar alltför mycket. Han har ätit mango, persika, äpple, jordgubbe, hallon m.m. utan att få några utslag. Och jag kan äta choklad. Har dock inte vågat testa tomat, paprika och citrus än, men det står på listan. (Alltså, sojaallergi är i sig ingen katastrof, men i kombination med att vi äter veganmat här i huset, jag har IBS och därför utesluter havre, vete, korn och råg i alla dess former d.v.s. spannmålsfri glutenfri kost, och Noah tvärvägrar baljväxter bortsett från nermixade i lasagnesås eller nötbiffar eller i förädlade sojaprodukter, blir det lite jobbigt att hitta saker som alla kan äta).
Han har börjat säga "MAMA" <3 <3 <3. Även om jag är osäker på om han förstår innebörden av det är det härligt att höra - i synnerhet eftersom Noahs första ord var PAPPA...
Kram på er - dags för ett bajsblöjsbyte
tisdag 11 juni 2013
Bara pannkaka...
Dålig mamma idag - är känslan, alltså. Neo är fortsatt krasslig. Hostan är numera uppkollad hos vår fina husläkare på vårdcentralen, som tyckte att det var bra att vi kom så att han fick lyssna - förmodligen virus, och ingen andningspåverkan och fint i öronen. Skönt! Fast nog är det jobbigt att höra hur Neo stundtals hostar så att han nästan kräks. Krassligheten gör dock min annars så kramiga klängiga lillpys än mer kramig och klängig. Han vill inte vara utan kroppskontakt många minuter i taget, och protesterar högljutt om han tvingas vara det. Jobbigt, eftersom jag hade någon dum ambition om att göra någonting roligt tillsammans med Noah efter hans sista förskoledag innan sommaren. Trodde i min enfald att det skulle räcka om Neo fick sitta i babysittern och vi satt preciiiiis bredvid, men så var inte fallet. Så istället för gemensamt kladdande med chokladbollar (gjorda på kokos-jordnöts-oljesmör istället för margarin som vi inte hade hemma) fick jag kladda så fort jag kunde, med Neos skrik och Noas tjat om att smaka på smeten ringande i öronen. Behöver jag berätta att jag var hyfsat trött och matt när jag var klar? Det blev inte direkt bättre av att Noah sedan inte tyckte att det var så gott med chokladbollar och hellre ville ha en kaka...
Tränat har jag gjort, ja. Mitt vanliga pass utan krusiduller åt något håll. Och lagt in en massa kostregistreringsdata för att Em ska kunna kika på vad jag får i mig i näringsväg. Det är extremt ångestfyllt att skriva matdagbok för mig - jag vill verkligen inte ha exakt koll på vad jag äter (efter år av kaloriräknande är jag livrädd för att fastna i ett evigt räknande igen). Gårdagen la jag in i "exakt" form, men nu har jag istället lagt in några "typdagar" som exempel på hur det kan se ut. Men fy f-n, vad jobbigt det är att inse att jag äter nästan dubbelt så mycket som mitt dagsbehov vid låg aktivitet! Vågar inte tänka på vad som kommer att hända med min vikt när jag slutar amma och börjar jobba - och därmed rör mig mindre.
Tränat har jag gjort, ja. Mitt vanliga pass utan krusiduller åt något håll. Och lagt in en massa kostregistreringsdata för att Em ska kunna kika på vad jag får i mig i näringsväg. Det är extremt ångestfyllt att skriva matdagbok för mig - jag vill verkligen inte ha exakt koll på vad jag äter (efter år av kaloriräknande är jag livrädd för att fastna i ett evigt räknande igen). Gårdagen la jag in i "exakt" form, men nu har jag istället lagt in några "typdagar" som exempel på hur det kan se ut. Men fy f-n, vad jobbigt det är att inse att jag äter nästan dubbelt så mycket som mitt dagsbehov vid låg aktivitet! Vågar inte tänka på vad som kommer att hända med min vikt när jag slutar amma och börjar jobba - och därmed rör mig mindre.
lördag 20 april 2013
Rastlöshet botas enklast med träning!
Gårdagen var en riktig skitdag ur vissa aspekter. Det räckte inte med att det regnade större delen av dagen. Jag var dessutom extremt rastlös och på kvällen spårade min mathållning ur fullständigt och jag åt mycket mer än vad jag mår psykiskt bra av. Sviter av min ätstörning som ibland kommer tillbaks. Det är som om jag bara har två lägen. Antingen det halvortorektiska, då jag i princip bara äter nyttiga saker och utesluter "onyttigheter", vilket gör att jag känner mig nöjd med mig själv. Och går ner i vikt. Eller det inte så sunda sättet, då jag äter mycket kakor, chips och godis (med mina mått mätt). Då mår jag dåligt psykiskt men är viktstabil.
Nu har jag levt halvortorektiskt lite för länge, och är farligt nära den "viktgräns" då fel tankar tar över och jag blir nojjig, rastlös och lättirriterad. Gårdagen var ett lysande exempel på det. Det räckte liksom inte med en 7 km promenad på morgonen, följt av storhandling, pizzabakande, jag skulle ändå ut på ytterligare en kort promenad på kvällen. Glädjeämnet var ändå att Neo mådde så bra och var så himla glad hela dagen. Skrattade, log, var allmänt nöjd. Härligt!
Idag är min rastlöshet borta. Förklaringen är väldigt enkel. Jag har tränat. Först lite kettlebells, sedan lite chockträning och avslutningsvis några TRX-övningar. Nu är min "träningskvot" för denna veckan fylld. Och jag får kämpa vidare med att äta och träna lagom. Svärmor är här på besök (åker imorgon) - bra Noah-vakt - och solen skiner. Då MÅSTE jag ju vara glad och nöjd!
Kram på er! Och hoppas att ni alla har en fin helg.
Nu har jag levt halvortorektiskt lite för länge, och är farligt nära den "viktgräns" då fel tankar tar över och jag blir nojjig, rastlös och lättirriterad. Gårdagen var ett lysande exempel på det. Det räckte liksom inte med en 7 km promenad på morgonen, följt av storhandling, pizzabakande, jag skulle ändå ut på ytterligare en kort promenad på kvällen. Glädjeämnet var ändå att Neo mådde så bra och var så himla glad hela dagen. Skrattade, log, var allmänt nöjd. Härligt!
Idag är min rastlöshet borta. Förklaringen är väldigt enkel. Jag har tränat. Först lite kettlebells, sedan lite chockträning och avslutningsvis några TRX-övningar. Nu är min "träningskvot" för denna veckan fylld. Och jag får kämpa vidare med att äta och träna lagom. Svärmor är här på besök (åker imorgon) - bra Noah-vakt - och solen skiner. Då MÅSTE jag ju vara glad och nöjd!
Kram på er! Och hoppas att ni alla har en fin helg.
lördag 30 mars 2013
Stora godishelgen - ät och njut eller strunta i det helt!
Då var det dags för årets största godishelg. ALLA affärer har extrapris på godis, och jag läste någonstans att varje svensk smäller i sig ett kilo godis under påskhelgen. Eftersom vi är veganer/vegetarianer i vår familj är godis det enda vi äter av "påskmaten". Dock inte i några större mängder. Det godis jag uppskattar mest (mörk choklad, punschpraliner, vaniljtoppar) kan jag för tillfället inte äta, eftersom Neo blir eksemprickig om jag äter kakao/choklad, och då kan jag lika gärna avstå (OK, lite marmeladgodis och lakris slinker ner). Istället äter jag osaltade popcorn, riskakor, mängder av pumpa- och solrosfrön, tahini, fikon och dadlar. Samt lite glass ibland (och härom dagen glutenfria citronkex, vilket inte var så smart - nu vet jag att Neo inte tål citrusfrukter).
Noah har ännu inte fått smaka så mycket på "vanligt" godis. Någon gång har han fått mörk mjölkfri choklad, och han har testat hemgjord chokladkola, men det han uppskattar mest är naturgodis i form av russin, torkad frukt och nötter. I sitt påskägg fick han en liten påskpresent istället för godis, samt en påse morotssticks och en påse småfolkkex. Höjden av lycka! Halva nöjet var nog att få leta efter ägget ute i vår lilla trädgård, och förstås, att med mannens hjälp bygga ihop legobävern som fanns i påskägget.
Ofta hör jag och läser uttryck som att man kan "unna sig" godis, eller att man har "syndat" om man äter något sött. Och jag hatar det! Snacka om att använda mat som belöning och bestraffning! Varför ska man ge sig själv dåligt samvete och tära på sin självkänsla bara för att man har ätit någonting som man för stunden kanske behövde? Njut av det du stoppar i dig, eller strunta i det helt. Ät medvetet - och var beredd att ta konsekvensen av de val du gör.
Det är helt OK att äta godis då och då. Helt OK att äta MYCKET godis då och då. Men kanske inte så smart att BARA äta godis, eftersom du då riskerar näringsbrist p.g.a. lågt innehåll av vitaminer och mineraler. Du kommer inte att bli hysteriskt tjock av att äta lite godis (eller mycket godis) då och då. Om du däremot äter mer energi än vad du gör av med varje dag kommer vikten förmodligen att påverkas uppåt. Och äter du mindre energi än vad du förbrukar kommer vikten att peka neråt.
Min erfarenhet, efter att ha gått upp 15 kg efter min anorexi, är att man kan gå upp i vikt av ALLT (jag åt "nyttig" mat). Min erfarenhet efter två graviditeter då jag åt stora mängder godis, chips, glass och kakor varje dag, är att man inte nödvändigtvis behöver gå upp i vikt av det (jag gick upp i vikt av att vara gravid, men gick ner alla kilon så fort barnen var födda). Allt handlar om inkomster och utgifter; energi in, energi ut. Dessutom har kroppen en fantastisk förmåga att anpassa ämnesomsättningen efter hur mycket du äter, så efter en lång period av svält är det svårare att gå ner i vikt eftersom kroppen "sparar på det den har". Och vice versa - äter du mycket, går ämnesomsättningen upp, till en viss nivå, sedan börjar den förstås att lagra på sig i sina förråd.
Vad ville jag säga med det här? Glad påsk, kanske, och njut av den mat och det godis du väljer att äta - eller avstå från det helt. Och våga inte vakna imorgon med dåligt samvete över vad du stoppade i dig idag. Själva firar vi lugnt med en ledsen sjuk liten Neo som nu är nära nog feberfri men snorar desto mer.
Noah har ännu inte fått smaka så mycket på "vanligt" godis. Någon gång har han fått mörk mjölkfri choklad, och han har testat hemgjord chokladkola, men det han uppskattar mest är naturgodis i form av russin, torkad frukt och nötter. I sitt påskägg fick han en liten påskpresent istället för godis, samt en påse morotssticks och en påse småfolkkex. Höjden av lycka! Halva nöjet var nog att få leta efter ägget ute i vår lilla trädgård, och förstås, att med mannens hjälp bygga ihop legobävern som fanns i påskägget.
Ofta hör jag och läser uttryck som att man kan "unna sig" godis, eller att man har "syndat" om man äter något sött. Och jag hatar det! Snacka om att använda mat som belöning och bestraffning! Varför ska man ge sig själv dåligt samvete och tära på sin självkänsla bara för att man har ätit någonting som man för stunden kanske behövde? Njut av det du stoppar i dig, eller strunta i det helt. Ät medvetet - och var beredd att ta konsekvensen av de val du gör.
Det är helt OK att äta godis då och då. Helt OK att äta MYCKET godis då och då. Men kanske inte så smart att BARA äta godis, eftersom du då riskerar näringsbrist p.g.a. lågt innehåll av vitaminer och mineraler. Du kommer inte att bli hysteriskt tjock av att äta lite godis (eller mycket godis) då och då. Om du däremot äter mer energi än vad du gör av med varje dag kommer vikten förmodligen att påverkas uppåt. Och äter du mindre energi än vad du förbrukar kommer vikten att peka neråt.
Min erfarenhet, efter att ha gått upp 15 kg efter min anorexi, är att man kan gå upp i vikt av ALLT (jag åt "nyttig" mat). Min erfarenhet efter två graviditeter då jag åt stora mängder godis, chips, glass och kakor varje dag, är att man inte nödvändigtvis behöver gå upp i vikt av det (jag gick upp i vikt av att vara gravid, men gick ner alla kilon så fort barnen var födda). Allt handlar om inkomster och utgifter; energi in, energi ut. Dessutom har kroppen en fantastisk förmåga att anpassa ämnesomsättningen efter hur mycket du äter, så efter en lång period av svält är det svårare att gå ner i vikt eftersom kroppen "sparar på det den har". Och vice versa - äter du mycket, går ämnesomsättningen upp, till en viss nivå, sedan börjar den förstås att lagra på sig i sina förråd.
Vad ville jag säga med det här? Glad påsk, kanske, och njut av den mat och det godis du väljer att äta - eller avstå från det helt. Och våga inte vakna imorgon med dåligt samvete över vad du stoppade i dig idag. Själva firar vi lugnt med en ledsen sjuk liten Neo som nu är nära nog feberfri men snorar desto mer.
lördag 12 januari 2013
Energibalans och dieter - och att tro på det du gör
Dagens inlägg kommer inte att handla så mycket om träning, för den varan har det varit ont om idag, med undantag för en promenad på ca 5 km med 4 kg Neo i bärsjal, samt tåhävningar i Försäkringskassans telefonkö. Vi har nämligen haft finbesök från Uppsala - en av Noahs vänner med föräldrar. Mycket trevligt! Och jag tränade faktiskt igår. Faktiskt. Måste försöka hålla tillbaks mig själv, annars hamnar jag så lätt i en ond cirkel där träning blir ett tvång och mitt dåliga samvete över att inte hinna träna gnager sönder mig. Kanske är det rimligt med två träningspass i veckan, samt förstås, vardagsmotionen, när man har småbarn? Försöka vara nöjd med det.
Nåja. Dagens inlägg kommer istället att beröra vikt- och matfixering. För gudarna ska veta att det finns gott om ätstörda personer. Det är dieter hit, proteinpulver dit, recoveryshakes åt höger, deffning åt vänster, allt i kombination med en mer eller mindre stark önskan om att bli större, eller mindre. Ibland känner jag mig väldigt onormal som skiter i allt det där, trots att jag har ett ätstört förflutet som jag alltid kommer att få leva med. Jag VET att jag inte kan väga mindre än ett visst antal kg, för då börjar de sjuka tankarna att snurra. Jag VET att jag fortfarande kan ha problem med att äta vissa saker vissa tider på dygnet, men att det bara är tankespöken som ställer till det för mig. I min omgivning möter jag många som inte har insikt om att de resonerar runt mat och vikt på ett allt annat än sunt sätt.
Vad jag också vet är att smal INTE betyder lycka och en hälsomässigt god status inuti kroppen. Det finns faktiskt forskning som tyder på att det är bättre för hälsan att ha några extra kg, och att det är bättre att vara vältränad och överviktig än otränad under- eller normalviktig. Jag vet också att BMI är ett väldigt trubbigt mått, som bara funkar på "normalbefolkningen" - om man som jag, är halvasiatisk är det andra gränser som gäller för över- och undervikt. Framför allt vet jag att det enda som räknas i det långa loppet är energi in, energi ut. Om mer energi går in än vad som går ut går man upp i vikt. Och om man gör av med mer energi än vad man förbrukar går man ner i vikt. Med viss modifikation, då, för kroppen är så smart att den försöker hålla vikten och reglerar ämnesomsättningen lite upp eller ner för att behålla den vikt som är "idealisk" för personen i fråga. Dock kan inte kroppen kompensera för ett över- eller underintag av energi hur länge som helst, vilket resulterar i en viktuppgång (om man ständigt äter för mycket) eller viktnedgång (om man äter för lite).
Hur som helst, kroppens strävan efter balans mellan energi in och energi ut gör att det inte spelar så stor roll hur man väljer att gå upp, eller ner, i vikt. GI, LCHF, tallriksmodell, viktväktare, Atkins, näringsdrycker, alla går de ut på samma sak: att rubba energibalansen för att åstadkomma en viktuppgång eller viktnedgång. Tyvärr finns det alltför många som bombsäkert "vet" vad som är bäst och har en universallösning som passar alla. Och inte drar sig för att berätta för alla som väljer "fel" metod hur dåligt val de har gjort. Det finns också en övertro på enskilda livsmedels nytta eller skadlighet vad gäller effekter på kroppsvikt och hälsa. Som att vissa mineraler eller vitaminer skulle göra oss tjocka, att vissa sorters proteinpulver skulle vara bättre än andra för att göra musklerna stora, och att det är farligt att äta frukt eftersom det innehåller mycket av sockerarten fruktos, som i ren form har påvisats ge fettlever hos råttor som tvångsmatats med ENBART fruktos i några veckor. Typ. Om det handlar om att gå upp eller ner några hundra gram, så visst kan det påverka om man ersätter sojaprotein med hampaprotein eller vassleprotein med äggprotein (om man nu äter sådant som kommer från djur - det gör inte jag). Men i det stora hela är det bara småpotatis i förhållande till det som VERKLIGEN betyder någonting - det totala energiintaget i förhållande till hur mycket man rör på sig.
En av mina bloggvänner kämpar med att gå ner i vikt för att hennes kropp och själ ska må bättre (läs mer om det här). Givetvis finns det en del självutnämnda experter som berättar för henne hur fel hon gör som väljer en viss väg för att nå sitt mål. Så tråkigt, tycker jag. För jag VET, att det som är allra viktigast är att man tror på det man gör och att man vågar, och tillåts, gå den väg man själv vill vandra för att komma dit man ska. Det är alldeles förträffligt att de självutnämnda experterna har hittat sitt sätt, och väldigt synd att de inte är generösa nog att låta andra välja ett annat alternativ.
Jag hade fortfarande varit ett vandrande skelett med ett BMI långt under ett hälsosamt sådant om jag hade gjort som alla andra ville istället för att få göra det som JAG trodde skulle vara bäst för mig. Och jag bevisade att jag hade rätt. Det GICK att göra som jag ville. Det GICK att vara vegan och träna sig frisk. Idag är jag oändligt stolt över att jag vågade trotsa och utmana.
Vart vill jag komma med detta mastodontinlägg? Jo, jag skulle vilja peppa dig, du som kämpar med att gå upp - eller ner i vikt, för att bli större - eller mindre i storlek, till att tro på dig själv, aldrig ge upp. Då kommer du att nå ditt mål. Var stolt över att du fann din väg, och respektera andra för att de kanske gör ett annat val.
Nåja. Dagens inlägg kommer istället att beröra vikt- och matfixering. För gudarna ska veta att det finns gott om ätstörda personer. Det är dieter hit, proteinpulver dit, recoveryshakes åt höger, deffning åt vänster, allt i kombination med en mer eller mindre stark önskan om att bli större, eller mindre. Ibland känner jag mig väldigt onormal som skiter i allt det där, trots att jag har ett ätstört förflutet som jag alltid kommer att få leva med. Jag VET att jag inte kan väga mindre än ett visst antal kg, för då börjar de sjuka tankarna att snurra. Jag VET att jag fortfarande kan ha problem med att äta vissa saker vissa tider på dygnet, men att det bara är tankespöken som ställer till det för mig. I min omgivning möter jag många som inte har insikt om att de resonerar runt mat och vikt på ett allt annat än sunt sätt.
Vad jag också vet är att smal INTE betyder lycka och en hälsomässigt god status inuti kroppen. Det finns faktiskt forskning som tyder på att det är bättre för hälsan att ha några extra kg, och att det är bättre att vara vältränad och överviktig än otränad under- eller normalviktig. Jag vet också att BMI är ett väldigt trubbigt mått, som bara funkar på "normalbefolkningen" - om man som jag, är halvasiatisk är det andra gränser som gäller för över- och undervikt. Framför allt vet jag att det enda som räknas i det långa loppet är energi in, energi ut. Om mer energi går in än vad som går ut går man upp i vikt. Och om man gör av med mer energi än vad man förbrukar går man ner i vikt. Med viss modifikation, då, för kroppen är så smart att den försöker hålla vikten och reglerar ämnesomsättningen lite upp eller ner för att behålla den vikt som är "idealisk" för personen i fråga. Dock kan inte kroppen kompensera för ett över- eller underintag av energi hur länge som helst, vilket resulterar i en viktuppgång (om man ständigt äter för mycket) eller viktnedgång (om man äter för lite).
Hur som helst, kroppens strävan efter balans mellan energi in och energi ut gör att det inte spelar så stor roll hur man väljer att gå upp, eller ner, i vikt. GI, LCHF, tallriksmodell, viktväktare, Atkins, näringsdrycker, alla går de ut på samma sak: att rubba energibalansen för att åstadkomma en viktuppgång eller viktnedgång. Tyvärr finns det alltför många som bombsäkert "vet" vad som är bäst och har en universallösning som passar alla. Och inte drar sig för att berätta för alla som väljer "fel" metod hur dåligt val de har gjort. Det finns också en övertro på enskilda livsmedels nytta eller skadlighet vad gäller effekter på kroppsvikt och hälsa. Som att vissa mineraler eller vitaminer skulle göra oss tjocka, att vissa sorters proteinpulver skulle vara bättre än andra för att göra musklerna stora, och att det är farligt att äta frukt eftersom det innehåller mycket av sockerarten fruktos, som i ren form har påvisats ge fettlever hos råttor som tvångsmatats med ENBART fruktos i några veckor. Typ. Om det handlar om att gå upp eller ner några hundra gram, så visst kan det påverka om man ersätter sojaprotein med hampaprotein eller vassleprotein med äggprotein (om man nu äter sådant som kommer från djur - det gör inte jag). Men i det stora hela är det bara småpotatis i förhållande till det som VERKLIGEN betyder någonting - det totala energiintaget i förhållande till hur mycket man rör på sig.
En av mina bloggvänner kämpar med att gå ner i vikt för att hennes kropp och själ ska må bättre (läs mer om det här). Givetvis finns det en del självutnämnda experter som berättar för henne hur fel hon gör som väljer en viss väg för att nå sitt mål. Så tråkigt, tycker jag. För jag VET, att det som är allra viktigast är att man tror på det man gör och att man vågar, och tillåts, gå den väg man själv vill vandra för att komma dit man ska. Det är alldeles förträffligt att de självutnämnda experterna har hittat sitt sätt, och väldigt synd att de inte är generösa nog att låta andra välja ett annat alternativ.
Jag hade fortfarande varit ett vandrande skelett med ett BMI långt under ett hälsosamt sådant om jag hade gjort som alla andra ville istället för att få göra det som JAG trodde skulle vara bäst för mig. Och jag bevisade att jag hade rätt. Det GICK att göra som jag ville. Det GICK att vara vegan och träna sig frisk. Idag är jag oändligt stolt över att jag vågade trotsa och utmana.
Vart vill jag komma med detta mastodontinlägg? Jo, jag skulle vilja peppa dig, du som kämpar med att gå upp - eller ner i vikt, för att bli större - eller mindre i storlek, till att tro på dig själv, aldrig ge upp. Då kommer du att nå ditt mål. Var stolt över att du fann din väg, och respektera andra för att de kanske gör ett annat val.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)