Nu har Noah opererats. Äntligen. Halsmandlarna och polypen togs bort igår, och nu försöker vi göra vårt bästa för att läkning, smärtlindring och allmänt mående ska vara så bra som möjligt under den tid som behövs för eftervård. Noah fick komma hem sex timmar efter operationen, och mannen var med honom hela tiden. Allt hade gått bra, men Noah har haft ont av och till. Han fick höga doser alvedon och ipren ordinerat, men han tyckte inte om att svälja alvedonet, så det är tveksamt om vi fick i honom hela dosen igår och de gånger vi försökte idag. Efter gråt och skrik i nästan en timme när det var dags för dos nummer 4 vid lunch idag gav vi upp. Jag tog med mig Neo till apoteket och införskaffade stolpiller. Fungerar förhoppningsvis bättre.
Det är mannen som är den som tar mest hand om Noah. Jag duger inte. Omvänt är det med Neo. Där ska det oftast vara mamma. Skönt i alla fall att det finns ETT barn som tycker att jag är rolig nog att vara med. Mannen är trött, i skriande behov av egentid tror jag, men vi kan verkligen inte prata med varandra just nu. Han är äckligt taggig, och allt jag försöker göra eller säga tolkas som att jag motarbetar honom maximalt. Det är skitjobbigt, för jag gör ingenting för att vara elak, utan av omtanke. Han ser det inte. Bara det jag glömmer att göra - för jag ska ju komma ihåg allting, kunna allt, veta allt och får inte vara trött och glömsk när han är det. Men det var INTE jag som glömde att hämta barnen på dagis för några veckor sedan... Han kom hem utan dem en timme efter att de skulle ha hämtats, och gud nåde, vad arg jag var...
Det är väl lite vad som händer här. För egen del har jag haft en trött och grubblig period, som utmynnat i att jag i alla fall FÖRE Noahs operation tyckte att jag började känna mig hel, hade hittat min "kärna", den jag ville vara. Full av kärlek. Nu vet jag inte. Just nu är jag bara ledsen. För att min man är så arg och jag inte når fram till honom.
tisdag 11 november 2014
torsdag 16 oktober 2014
Diastasbehandling 3 - kinesiologi
Idag har jag varit i Uppsala igen, hos fantastiska Carina, som jobbar med att få ihop min magmuskelseparation. Diastasen har definitivt krympt sedan första besöket hos henne och jag kan kontrollera magmusklerna på ett helt annat sätt. Det går till och med att träna raka bålmusklerna utan att magen putar! Helt fantastiskt! Kroppen känns dock fortfarande sned, och det gör att även bålen blir obalanserad. Framför allt var det benen och höfterna och fotlederna som kändes fel idag, och eftersom de bär upp hela kroppen började Carina "skala av" låsningar där. Hon fick trycka mycket och jobba en hel del med fotlederna eftersom de tenderade till att falla tillbaka eller tappa kraft när hon tryckte någon annanstans högre upp på benen. En punkt under knäna var väldigt öm, en punkt som påverkar och påverkas av urinblåsan. Och jag springer på toa nätterna igenom, utan att ha urinvägsinfektion, så helt fel var det definitivt inte. Ibland kändes ena benet längre än det andra, vänstra sidan kändes spänd och kontrollerad medan höger var fladdrig och ryckig. Efter en halvtimmes tryckande och testande blev det mycket bättre. Och jag snubblade ut från behandlingsrummet...
Förutom den påtagliga skillnaden i fötter och ben har jag under eftermiddagen känt av följande:
Vidare rekommenderade Carina mig att ta kontakt med en kvinna som inte bor alltför långt från min hemstad, och som jobbar med typ healing. För att hitta inre frid. Samt att ha mer vitt - inte så mycket svart och mörka färger. Väl värt att testa. Jag vet att det är flummigt. Men det verkar uppenbarligen fungera...
Förutom den påtagliga skillnaden i fötter och ben har jag under eftermiddagen känt av följande:
- Jag har varit törstig. VÄLDIGT törstig.
- TRÖTTHET. Svårt att förklara på vilket sätt jag har varit trött, men helt klart har jag känt mig mentalt helt slut. Hjärnan är som bomull och jag somnade på tåget hem.
- Självklart en del ömhet i benen och knäna, där Carina tryckte.
- Det kändes annorlunda att gå. Liksom snubblande, precis som jag kan få när jag har varit hos min naprapat och han har "rättat till" bäckenets position.
- Lätt huvudvärk, som jag ibland även kan få när jag yogar och böjer mig framåt, särskilt när jag har ett "nytt" yogaprogram eller inte har yogat på länge. Spänningar som löses upp och energi som hittar tillbaks till de flöden den egentligen ska ha.
Vidare rekommenderade Carina mig att ta kontakt med en kvinna som inte bor alltför långt från min hemstad, och som jobbar med typ healing. För att hitta inre frid. Samt att ha mer vitt - inte så mycket svart och mörka färger. Väl värt att testa. Jag vet att det är flummigt. Men det verkar uppenbarligen fungera...
fredag 3 oktober 2014
Shadowyoga - lektion nr 2
Yoga idag. Hett efterlängtad individuell lektion efter tre månaders yoga på egen hand. Det har hänt saker i min kropp, i min själ sedan första lektionen. Min lärare och jag förundras över skillnaden, och jag får några nya asanas att lägga till min lilla serie. Kroppen lyder i rörelserna, jag kommer djupare med min lärares hjälp, eller snarare, når andra energier än när jag bara yogar på egen hand. Små, små korrigeringar av fingrarnas läge, var jag lägger tyngden, hur jag andas, låter bli att fästa blicken. Upptäcker, eller snarare, får bekräftat punkter och lägen av stelhet, där min annars skapligt flexibla kropp inte riktigt vill hänga med. Platser i kroppen där jag annars har varit rörlig hela mitt liv, men där det nu sträcker och tar emot. Förundras, över kraften och effekten av de få asanas jag gör. Vad de sätter igång.
Denna gång bröt jag inte ihop under yogalektionen. Denna gång kom känslorna några timmar efter, när jag landade i en mjuk soffa på ett café, där jag och min man hade en liten lunchdejt på tu man hand. Barnen var hos min pappa idag, så att vi tillsammans kunde besöka den kurator på sjukhuset som han har kontakt med sedan tidigare. Gav inte mycket för mig. Alla år av terapi hos olika psykologer, psykoterapeuter, dietister, arbetsterapeuter, sjuksköterskor m.m. gör att jag på förhand nästan kan räkna ut vilka råd jag kommer att få. Och detta var mer HANS tid, där jag fanns med som stöd.
För egen del letar jag nya vägar att lägga pusselbitar till min livsväv. Bitar som tillsammans kan fogas samman till en slingrig stig från mörker till ljus. Från hård till mjuk. Så att jag når mitt djup, det som EGENTLIGEN är orsaken till att jag inte mår bra i själen, utan stundtals drabbas av ångest och nedstämdhet. Som min man sa - han har kommit över sitt magsår och allt runt det rent psykiskt, medan jag fortfarande har en del kvar att bearbeta. Som när Neo var sjuk nu i veckan och han klängde på mig en hel dag - och jag, förutom att jag mentalt inte orkar riktigt, känslomässigt reagerar med oro över att det ska vara något riktigt allvarligt och inte bara en vanlig förkylning. Eller när jag har varit och handlat med barnen en eftermiddag, vädret och tidpunkten är densamma som precis innan mannen svimmade i duschen - och jag får hjärtklappning och tänker "nu ligger han där igen". Eller när jag ringer till hans mobil och han inte svarar - och jag för mitt inre ser honom ligga medvetslös såsom jag fann honom när han fick sitt magsår. Rent intellektuellt inser jag att min oro är obefogad, men kroppen och själen reagerar ändå, trots att jag medvetet kan styra tankarna åt rätt håll. Jag är inte mitt vanliga jag.
Jag håller hårt i de "människor" jag har, i de sätt jag har att läka samman. Yogan är en pusselbit. Och jag längtar innerligt efter morgondagen, så att jag kan yoga igen (på egen hand).
Denna gång bröt jag inte ihop under yogalektionen. Denna gång kom känslorna några timmar efter, när jag landade i en mjuk soffa på ett café, där jag och min man hade en liten lunchdejt på tu man hand. Barnen var hos min pappa idag, så att vi tillsammans kunde besöka den kurator på sjukhuset som han har kontakt med sedan tidigare. Gav inte mycket för mig. Alla år av terapi hos olika psykologer, psykoterapeuter, dietister, arbetsterapeuter, sjuksköterskor m.m. gör att jag på förhand nästan kan räkna ut vilka råd jag kommer att få. Och detta var mer HANS tid, där jag fanns med som stöd.
För egen del letar jag nya vägar att lägga pusselbitar till min livsväv. Bitar som tillsammans kan fogas samman till en slingrig stig från mörker till ljus. Från hård till mjuk. Så att jag når mitt djup, det som EGENTLIGEN är orsaken till att jag inte mår bra i själen, utan stundtals drabbas av ångest och nedstämdhet. Som min man sa - han har kommit över sitt magsår och allt runt det rent psykiskt, medan jag fortfarande har en del kvar att bearbeta. Som när Neo var sjuk nu i veckan och han klängde på mig en hel dag - och jag, förutom att jag mentalt inte orkar riktigt, känslomässigt reagerar med oro över att det ska vara något riktigt allvarligt och inte bara en vanlig förkylning. Eller när jag har varit och handlat med barnen en eftermiddag, vädret och tidpunkten är densamma som precis innan mannen svimmade i duschen - och jag får hjärtklappning och tänker "nu ligger han där igen". Eller när jag ringer till hans mobil och han inte svarar - och jag för mitt inre ser honom ligga medvetslös såsom jag fann honom när han fick sitt magsår. Rent intellektuellt inser jag att min oro är obefogad, men kroppen och själen reagerar ändå, trots att jag medvetet kan styra tankarna åt rätt håll. Jag är inte mitt vanliga jag.
Jag håller hårt i de "människor" jag har, i de sätt jag har att läka samman. Yogan är en pusselbit. Och jag längtar innerligt efter morgondagen, så att jag kan yoga igen (på egen hand).
måndag 29 september 2014
Det är ju inte maten som är problemet!
Den senaste tidens händelser har fått mig att fundera... Över livet, förstås, och hur lätt det är att man mister det. Igår var det 20 år sedan färjan Estonia förliste, och tog med sig över 800 personer till "andra sidan" om det nu finns någon sådan. I och med att jag bor nära en av de små orter som drabbades hårt, minns jag tidningsrubrikerna och debatterna som följde. Hur besvikna många var över att fartyget inte bärgades, så att de anhöriga fick en grav att gå till.
Men det var inte det mitt inlägg skulle handla om. Utan om hur jag mår. Hur jag funderar. Och vad jag har kommit fram till...
DET ÄR JU INTE MATEN SOM ÄR PROBLEMET! Frågan är bara vad det är som gör att jag inte mår bra i själen. Varför jag har byggt upp hårda skal och murar som ett hölje runt mitt inre. Varför jag har så svårt för att vara mjuk - mot mig själv. För mot andra är jag nog mjuk i den mening att jag är "snäll" och förlåtande. Men jag delar sällan med mig av det som snurrar i min kropp - i form av känslor, som jag döljer, till och med för mig själv.
Jag är nedstämd. Av och till deprimerad, om man nu kan kalla det så. Självkänslan är starkt förknippad med vad jag presterar - på jobbet, som mamma, som fru... Träningsmässigt. Jag mår dåligt när jag inte kan träna. Jag mår dåligt när jag inte äter "som jag borde" eller som "samhället" och "media" vill få mig att tro att jag ska äta, med hänsyn tagen till allergier och etiska ställningstaganden. Med min ätstörning i bagaget har det varit så lätt att beskylla maten för att jag mår som jag mår. Att jag mår dåligt för att jag inte äter som jag ska. I själva verket är det tvärtom. Jag äter dåligt eller fel för att jag inte mår bra. Jag kan inte ändra på hur jag mår genom att äta "bättre" eller "bra". Jag måste MÅ bra först, då kommer maten på köpet, och jag tänker inte på vad, när och hur jag äter. Maten har bara blivit mitt sätt att hantera att jag mår dåligt - ett sätt bland många. Andra kanske tar till alkohol eller droger, eller missbrukar sex, shopping eller någonting annat. Så nu behöver jag jobba mer med mig själv - mjukheten. Att vara snäll mot mig själv. Lika snäll om jag är mot andra. Det var bara det jag ville skriva...
Men det var inte det mitt inlägg skulle handla om. Utan om hur jag mår. Hur jag funderar. Och vad jag har kommit fram till...
DET ÄR JU INTE MATEN SOM ÄR PROBLEMET! Frågan är bara vad det är som gör att jag inte mår bra i själen. Varför jag har byggt upp hårda skal och murar som ett hölje runt mitt inre. Varför jag har så svårt för att vara mjuk - mot mig själv. För mot andra är jag nog mjuk i den mening att jag är "snäll" och förlåtande. Men jag delar sällan med mig av det som snurrar i min kropp - i form av känslor, som jag döljer, till och med för mig själv.
Jag är nedstämd. Av och till deprimerad, om man nu kan kalla det så. Självkänslan är starkt förknippad med vad jag presterar - på jobbet, som mamma, som fru... Träningsmässigt. Jag mår dåligt när jag inte kan träna. Jag mår dåligt när jag inte äter "som jag borde" eller som "samhället" och "media" vill få mig att tro att jag ska äta, med hänsyn tagen till allergier och etiska ställningstaganden. Med min ätstörning i bagaget har det varit så lätt att beskylla maten för att jag mår som jag mår. Att jag mår dåligt för att jag inte äter som jag ska. I själva verket är det tvärtom. Jag äter dåligt eller fel för att jag inte mår bra. Jag kan inte ändra på hur jag mår genom att äta "bättre" eller "bra". Jag måste MÅ bra först, då kommer maten på köpet, och jag tänker inte på vad, när och hur jag äter. Maten har bara blivit mitt sätt att hantera att jag mår dåligt - ett sätt bland många. Andra kanske tar till alkohol eller droger, eller missbrukar sex, shopping eller någonting annat. Så nu behöver jag jobba mer med mig själv - mjukheten. Att vara snäll mot mig själv. Lika snäll om jag är mot andra. Det var bara det jag ville skriva...
söndag 14 september 2014
Vad som är viktigt
Nu har det varit lite tyst igen. Jag har varit djupt nere i mörkret och håller på att kravla mig upp igen. För en och en halv vecka sedan hände någonting som verkligen ställde tillvaron på spets. Jag hade precis hämtat barnen från dagis, varit med dem och storhandlat, och skulle packa in alla grejerna. Mannen hade varit hängig och trött hela dagen; sovit i princip all min vakna tid, med undantag för några toalettbesök. Just när vi kom innanför dörren hörde jag honom sätta på vattnet i duschen. Jag plockade in varor i frysen, och hörde plötsligt en duns. Ingen svordom följde. Sedan kom en duns till. Och jag hörde vatten som träffade golvet, utan att "plaska" sådär som om man bryter vattenstrålen när man för den över kroppen. I övrigt inte ett ljud. Jag ropade på mannen, men han svarade inte. Försökte komma in, men upptäckte att badrumsdörren för ovanlighetens skull var låst. Sprang och hämtade en matkniv, sa samtidigt åt Noah att gå in i ett annat rum och stanna där och bad Neo att följa efter. Micklade upp låset till badrummet, och fann min man liggande naken, raklång på vårt hårda klinkergolv, alldeles blek, stel och med stirrande blick, vatten som rann ur ett tappat duschmunstycke. Jag trodde han var död.
Som tur är har jag inte anlag för att få panik (förutom när jag träffar på en orm). Samtidigt som jag stängde av vattnet, försökte jag få kontakt med mannen. Han började röra sig lite, blinka, andas, men var väldigt groggy och borta i flera minuter. Torkade av honom lite hjälpligt, ringde ambulans, sa åt barnen att hålla sig borta, skickade över Noah till grannen för att be dem komma över... Satte på mannen ett par kalsonger, packade en väska med grejer att ha på sjukhuset, väntade, väntade... Grannen, med dotter och Noah kom, och K tog hand om barnen medan jag kollade till mannen tills ambulansen kom. Då var mannen i alla fall ganska klar i knoppen, men fick följa med till akuten. Jag fick vara kvar hemma med barnen. Förskräckligt jobbigt, för jag ville ju inte att min man skulle behöva vara ensam med sin oro på sjukhuset, samtidigt som jag inte kunde överge våra barn.
En jobbig väntan följde. Mannen svimmade igen på sjukhuset. Först trodde de att det var något knas med hjärtat, men eftersom hans blodvärde sjönk och sjönk började de misstänka inre blödningar. EKG, hjärtultraljud, en misslyckad gastroskopi... En jobbig helg med väntan på ännu en gastroskopi, som skulle utföras av en kirurgjour med alltför mycket att göra... Mannen fick vara fastande från fredag morgon till söndag förmiddag, i princip, och bara vänta. Jag var med honom så mycket jag kunde. Barnen fick vara hos sina morföräldrar. På söndagen utfördes äntligen gastroskopin och diagnosen blödande magsår i bulben mellan magsäck och tolvfingertarm, ställdes. Lyckligtvis var såret läkt, så mannen fick komma hem samma dag. Men han är TRÖTT, och har lågt blodvärde. Jag var inte mig själv på flera dagar - traumatisk stress - kunde inte jobba, knappt träna, orkade inte ta hand om barnen som jag brukar... Börjar bli bättre nu.
Det lilla positiva i detta elände är i alla fall att jag och mannen har hittat tillbaks till varandra igen. Vi har pratat mycket. Kramas mycket. Är med varandra, tar hand om varandra på ett helt annat sätt än förut. Och det är helt fantastiskt skönt! Nu gäller det bara att hålla kvar i detta, så att vi inte trillar tillbaka i duktighetsfällan igen. Drar oss undan. Utan fortsätter att upptäcka att vi faktiskt kan vara vuxna, ett par, och inte bara en mamma och en pappa med två små barn...
Som tur är har jag inte anlag för att få panik (förutom när jag träffar på en orm). Samtidigt som jag stängde av vattnet, försökte jag få kontakt med mannen. Han började röra sig lite, blinka, andas, men var väldigt groggy och borta i flera minuter. Torkade av honom lite hjälpligt, ringde ambulans, sa åt barnen att hålla sig borta, skickade över Noah till grannen för att be dem komma över... Satte på mannen ett par kalsonger, packade en väska med grejer att ha på sjukhuset, väntade, väntade... Grannen, med dotter och Noah kom, och K tog hand om barnen medan jag kollade till mannen tills ambulansen kom. Då var mannen i alla fall ganska klar i knoppen, men fick följa med till akuten. Jag fick vara kvar hemma med barnen. Förskräckligt jobbigt, för jag ville ju inte att min man skulle behöva vara ensam med sin oro på sjukhuset, samtidigt som jag inte kunde överge våra barn.
En jobbig väntan följde. Mannen svimmade igen på sjukhuset. Först trodde de att det var något knas med hjärtat, men eftersom hans blodvärde sjönk och sjönk började de misstänka inre blödningar. EKG, hjärtultraljud, en misslyckad gastroskopi... En jobbig helg med väntan på ännu en gastroskopi, som skulle utföras av en kirurgjour med alltför mycket att göra... Mannen fick vara fastande från fredag morgon till söndag förmiddag, i princip, och bara vänta. Jag var med honom så mycket jag kunde. Barnen fick vara hos sina morföräldrar. På söndagen utfördes äntligen gastroskopin och diagnosen blödande magsår i bulben mellan magsäck och tolvfingertarm, ställdes. Lyckligtvis var såret läkt, så mannen fick komma hem samma dag. Men han är TRÖTT, och har lågt blodvärde. Jag var inte mig själv på flera dagar - traumatisk stress - kunde inte jobba, knappt träna, orkade inte ta hand om barnen som jag brukar... Börjar bli bättre nu.
Det lilla positiva i detta elände är i alla fall att jag och mannen har hittat tillbaks till varandra igen. Vi har pratat mycket. Kramas mycket. Är med varandra, tar hand om varandra på ett helt annat sätt än förut. Och det är helt fantastiskt skönt! Nu gäller det bara att hålla kvar i detta, så att vi inte trillar tillbaka i duktighetsfällan igen. Drar oss undan. Utan fortsätter att upptäcka att vi faktiskt kan vara vuxna, ett par, och inte bara en mamma och en pappa med två små barn...
söndag 24 augusti 2014
Obekvämt 500-pass nära gränsen
Den här dagen kunde ha blivit precis hur dålig som helst. Hade svårt för att somna igår kväll, Neo vaknade tidigt, min sinnesstämning var mörk, Noah skrek och bråkade redan före frukost och mannens status var "sovande", vilket kunde betyda att febern han fick sent igår kväll höll i sig och att han skulle förbli sängliggande ytterligare en dag. Jag kände att jag var nära min gräns vad jag klarar av rent psykiskt, om jag samtidigt ska vara en bra mamma (eller åtminstone en inte helt dålig mamma). TACK OCH LOV blev det en bra dag! För när barnen hade fått frukost, bråkat av sig lite under förmiddagens promenad, och mannen masat sig upp och konstaterat att han faktiskt mådde mycket bättre, lekte barnen bättre än på hela sommaren tillsammans, helt utan vår inblandning. De byggde hinderbanor, klättrade, målade i pysselböcker och var hur gulliga som helst mot varandra. I två timmar! Så jag fick till ett mycket efterlängtat tredje träningspass denna vecka. Ett pass som låg på gränsen till vad kroppen klarade av. Underbart!
Dagens pass - som vanligt "Fem-hundringar", som jag har snöat inne på totalt:
Uppvärmning: 10 min på crosstrainern
"Fem-hundring", d.v.s. 40-30-20-10 reps (per ben/sida i förekommande fall) av följande fem övningar (kör igenom hela cirkeln ett varv med 40 reps, sedan hela cirkeln med 30 reps o.s.v. med så lite vila som möjligt mellan reps och övningar och cirklar; då får man konditionsträning på köpet):
"Tung" styrka - så tungt man nu orkar köra med fullgod teknik efter fem-hundringen ovan - vilket inte var särskilt tungt... 2 varv av följande cirkel:
Dagens pass - som vanligt "Fem-hundringar", som jag har snöat inne på totalt:
Uppvärmning: 10 min på crosstrainern
"Fem-hundring", d.v.s. 40-30-20-10 reps (per ben/sida i förekommande fall) av följande fem övningar (kör igenom hela cirkeln ett varv med 40 reps, sedan hela cirkeln med 30 reps o.s.v. med så lite vila som möjligt mellan reps och övningar och cirklar; då får man konditionsträning på köpet):
- High swing med 16 kg kettlebell (vände i ansiktshöjd istället för i brösthöjd)
- Burpees med hantlar 2 x 6 kg (pressar hantlarna över huvudet istället för att göra ett upphopp, händerna på hantlarna vid bakåthopp och armhävning)
- Farmer's walk (d.v.s. gående utfallssteg) med 16 + 12 kg kettlebell
- Sumomarklyft med bakåthopp med 16 + 12 kg kettlebell
- Russian twists (sittande bålrotation) med 12 kg kettlebell
"Tung" styrka - så tungt man nu orkar köra med fullgod teknik efter fem-hundringen ovan - vilket inte var särskilt tungt... 2 varv av följande cirkel:
- Djupa benböj med hantlar i axelhöjd framför kroppen; 2 x 12.5 kg x 8 reps
- Bröstpress liggande på boll, med hantlar; 2 x 10/12.5 kg x 12 reps (lite för lätt t.o.m. med 12.5 kg alltså)
- Bicepscurls stående med hantlar; 2 x 8 kg x 8 reps
- Stående rodd med hantlar; 2 x 12.5 kg x 8 reps (för att inte fuska med tekniken)
- Drag till hakan med hantlar; 2 x 6 kg x 8 reps
- "Kycklingvingar" (en axelövning); 2 x 6 kg x 8 reps
lördag 23 augusti 2014
Inskolning i rekordfart
Nu ÄR liten verkligen stor. Neo har gått på dagis i en vecka, och han älskar det. Pedagogerna säger att han är så rolig att vara med, så positiv, framåt, med på allt, trygg i sig själv. Inskolningen har så här långt gått som en dans, utan minsta gnäll och gny. Kanske kommer det ett bakslag den kommande veckan, när nyhetens behag har lagt sig lite. Bara vi inte blir sjuka... Mannen är dålig nu (halsont), jag försöker förtränga att jag inte känner mig helt i form jag heller.
Måndagen var första förskoledagen efter sommarlovet för Noah, och första dagen någonsin för Neo. Noah var jättedagissugen, så kul att träffa alla kompisarna igen, även om några hade slutat för att börja i förskoleklass. Neo var bara på sin avdelning i någon dryg timme, och då i sällskap av mig. Han var dock inte alls intresserad av att umgås med sin mamma, när det fanns så många rum, leksaker och andra barn och vuxna att utforska. Superglad, självständig, fick lite tårar i ögonen av att betrakta hans glädjefyllda lek. Förskolan kör för första gången med gruppinskolning. I Neos inskolningsgrupp är det fyra barn; en kille i samma ålder som Neo (han har en storebror som är kompis med Noah), och två yngre tjejer. Trots att de andra tre barnen hade börjat veckan innan Neo, var Neo den som snabbast kände sig trygg med att bli lämnad.
I tisdags var vi också på förskolan i en dryg timme, fast på eftermiddagen, och då fick Neo prova att äta mellanmål där. Efter en kvart blev jag ombedd att gå till personalrummet, och när jag kom tillbaks satt en mätt och nöjd liten kille och mumsade banan för fulla muggar. På onsdagen utökades tiden ytterligare - mannen lämnade Neo vid 9, och hämtade efter lunch kl. 11.30. Den STORA grejen inträffade på fredagen, när Neo skulle SOVA på dagis. För det första är det jättesvårt att över huvud taget få honom att somna före kl. 13.00 när vi är hemma. För det andra är det ännu svårare att få honom att sova inomhus. På dagis lägger de barnen kl. 11.30, det ska sovas inne - på madrass eller i vagn. Mannen och jag var MYCKET skeptiska och hade varnat personalen om att det nog kunde bli svårt med sömn, men icke! När jag kom och hämtade kl. 13.00 sov Neo så sött i sin vagn (inomhus), och hade somnat utan minsta gnäll och gny, behövde inte ens bli gungad till sömns. WOW! De sa i och för sig att han var rejält trött när de la honom, men ändå!
Den kommande veckan blir min sista som halvtidsföräldraledig. 1 september börjar jag jobba 80%. Ser nästan fram emot det. Jag tycker om att jobba, gillar när det händer saker och att se ett resultat när jag tar mig för någonting. Mitt jobb är relativt konkret, och det är lätt att se att mina insatser spelar roll. Men det blir lite jobbigt att ha mindre tid med barnen... Tanken är att de ska vara på förskolan 9-15 på måndagar och onsdagar (jag lämnar, mannen hämtar), 7.30-13.30 på tisdagar och torsdagar (jag hämtar, mannen lämnar). De ska vara lediga på fredagar - för både jag och mannen ville njuta lite extra av att vara hemma med dem medan vi fortfarande är intressanta som "kompisar". Varannan fredag jobbar jag, varannan är jag ledig. Hoppas att vårt upplägg fungerar...
Måndagen var första förskoledagen efter sommarlovet för Noah, och första dagen någonsin för Neo. Noah var jättedagissugen, så kul att träffa alla kompisarna igen, även om några hade slutat för att börja i förskoleklass. Neo var bara på sin avdelning i någon dryg timme, och då i sällskap av mig. Han var dock inte alls intresserad av att umgås med sin mamma, när det fanns så många rum, leksaker och andra barn och vuxna att utforska. Superglad, självständig, fick lite tårar i ögonen av att betrakta hans glädjefyllda lek. Förskolan kör för första gången med gruppinskolning. I Neos inskolningsgrupp är det fyra barn; en kille i samma ålder som Neo (han har en storebror som är kompis med Noah), och två yngre tjejer. Trots att de andra tre barnen hade börjat veckan innan Neo, var Neo den som snabbast kände sig trygg med att bli lämnad.
I tisdags var vi också på förskolan i en dryg timme, fast på eftermiddagen, och då fick Neo prova att äta mellanmål där. Efter en kvart blev jag ombedd att gå till personalrummet, och när jag kom tillbaks satt en mätt och nöjd liten kille och mumsade banan för fulla muggar. På onsdagen utökades tiden ytterligare - mannen lämnade Neo vid 9, och hämtade efter lunch kl. 11.30. Den STORA grejen inträffade på fredagen, när Neo skulle SOVA på dagis. För det första är det jättesvårt att över huvud taget få honom att somna före kl. 13.00 när vi är hemma. För det andra är det ännu svårare att få honom att sova inomhus. På dagis lägger de barnen kl. 11.30, det ska sovas inne - på madrass eller i vagn. Mannen och jag var MYCKET skeptiska och hade varnat personalen om att det nog kunde bli svårt med sömn, men icke! När jag kom och hämtade kl. 13.00 sov Neo så sött i sin vagn (inomhus), och hade somnat utan minsta gnäll och gny, behövde inte ens bli gungad till sömns. WOW! De sa i och för sig att han var rejält trött när de la honom, men ändå!
Den kommande veckan blir min sista som halvtidsföräldraledig. 1 september börjar jag jobba 80%. Ser nästan fram emot det. Jag tycker om att jobba, gillar när det händer saker och att se ett resultat när jag tar mig för någonting. Mitt jobb är relativt konkret, och det är lätt att se att mina insatser spelar roll. Men det blir lite jobbigt att ha mindre tid med barnen... Tanken är att de ska vara på förskolan 9-15 på måndagar och onsdagar (jag lämnar, mannen hämtar), 7.30-13.30 på tisdagar och torsdagar (jag hämtar, mannen lämnar). De ska vara lediga på fredagar - för både jag och mannen ville njuta lite extra av att vara hemma med dem medan vi fortfarande är intressanta som "kompisar". Varannan fredag jobbar jag, varannan är jag ledig. Hoppas att vårt upplägg fungerar...
söndag 17 augusti 2014
Igång med träningen igen
Nu var jag ÄNTLIGEN igång med träningen igen efter en lååång sommarvila, då jag bara har yogat en kvart om dagen. Snacka om att det gick segt och var tungt! Ingen kondition kvar, och musklerna verkar ha tappat den mesta styrkan (trots att jag inte har gått ner någonting i vikt). Härifrån kan det bara bli bättre! Planen är att försöka hålla passlängden kortare än vad det blev mot slutet av våren, då ett "normalt" styrkepass för mig innebar nästan två timmars träning. Idag blev det knappt en timme. Men det känns ändå som om jag kommer att ha en överjävlig träningsvärk i rumpan imorgon.
Dagens pass såg ut så här:
Uppvärmning 10 min på crosstrainern - jag höll på att spy efter 5 min (kanske beroende på att det var träning på morgonen och att jag hade ätit alldeles för mycket igår kväll - när jag inte kaloriräknar blir det lätt så, och det har jag också tagit semester ifrån och är inte överdrivet sugen på att börja med igen, än).
40-30-20-10 reps av följande övningar (per sida om bara ett ben/arm är involverat/involverad) - kör först 40 reps av vardera övning med så lite vila som möjligt, sedan 30 reps av varje övning o.s.v.:
Annars mår jag sådär. Att inte föra matdagbok och kaloriräkna fungerar inte riktigt, och jag äter för mycket på kvällarna. Kanske börjar jag räkna kvällsmålet men ingenting annat för att komma bort från det, mest för att jag mår så dåligt psykiskt av att jag överäter kvällstid (kroppen behöver det nog).
Vad som däremot är MYCKET positivt är att Neo har blivit mycket mindre allergisk nu! Vi har testat att ge honom ananas på burk, färsk mango, paprika, tomater - saker han tidigare fick eksem av - och det har gått bra. Även vitlök och baljväxter utom soja och jordnöt verkar fungera. Vad vi INTE har testa än är sesam, trädnötter och soja. Jordnötter åt jag vid ett tillfälle i somras, och det gick INTE. Neo fick eksem dagen efter. Hasselnötsmjölk har jag testat att dricka en liten klunk av, och även stevia med hasselnötsextrakt. Båda har gått bra, men jag har inte gett det direkt till Neo än. Näst på tur är nog att testa sesam. Eller nötter. Soja sist. Eftersom han reagerar på jordnöt via modersmjölk. Imorgon börjar vi skola in honom på dagis och jag HOPPAS verkligen att de fixar att hålla koll på hans allergier, veganmat och astma... Vi ger fortfarande astmamedicin 2 gånger om dagen, eftersom han börjar flåsa och hosta om vi försöker sluta.
Dagens pass såg ut så här:
Uppvärmning 10 min på crosstrainern - jag höll på att spy efter 5 min (kanske beroende på att det var träning på morgonen och att jag hade ätit alldeles för mycket igår kväll - när jag inte kaloriräknar blir det lätt så, och det har jag också tagit semester ifrån och är inte överdrivet sugen på att börja med igen, än).
40-30-20-10 reps av följande övningar (per sida om bara ett ben/arm är involverat/involverad) - kör först 40 reps av vardera övning med så lite vila som möjligt, sedan 30 reps av varje övning o.s.v.:
- Tvåhandssving med kettlebell (16 kg)
- Alternerande utfallssteg bakåt med kettlebell (håll kettlebell i höger hand, när du går bakåt med höger ben - byt till vänster hand genom att föra kettlebellen under det främre benet, sedan samma rörelse med motsatt hand/ben.
- Frivändning i kombination med benböj och hantelpress (2 x 6 kg) över huvudet (stå med benen höftbrett isär, och armarna neråt med en hantel i var hand, böj framåt med RAK rygg och hängande armar så långt du kan med bibehållen ryggform, kom upp till utgångsposition men denna gång med armarna böjda så att hantlarna hålls över axlarna. Gör en benböj med hantlar på axlarna, och när du kommer upp - fortsätt rörelsen så att armarna sträcks över huvudet innan du återgår till ursprungspositionen).
- Marklyft med kettlebells (16+12 kg, en i vardera hand med byte efter hälften av antalet reps)
- Bäckenlyft med kettlebell (16 kg) på magen
- Burpees utan vikter
- Enhandssving med 12 kg kettlebell
- Utfallssteg åt sidan kombinerade med bicepscurls (6 kg hantel = 3 kg per arm)
- Stillastående rodd från "utfallsposition" med 12 kg kettlebell - blicken följer armbågen så att det blir en vridning av bålen
- Tåhävningar
Annars mår jag sådär. Att inte föra matdagbok och kaloriräkna fungerar inte riktigt, och jag äter för mycket på kvällarna. Kanske börjar jag räkna kvällsmålet men ingenting annat för att komma bort från det, mest för att jag mår så dåligt psykiskt av att jag överäter kvällstid (kroppen behöver det nog).
Vad som däremot är MYCKET positivt är att Neo har blivit mycket mindre allergisk nu! Vi har testat att ge honom ananas på burk, färsk mango, paprika, tomater - saker han tidigare fick eksem av - och det har gått bra. Även vitlök och baljväxter utom soja och jordnöt verkar fungera. Vad vi INTE har testa än är sesam, trädnötter och soja. Jordnötter åt jag vid ett tillfälle i somras, och det gick INTE. Neo fick eksem dagen efter. Hasselnötsmjölk har jag testat att dricka en liten klunk av, och även stevia med hasselnötsextrakt. Båda har gått bra, men jag har inte gett det direkt till Neo än. Näst på tur är nog att testa sesam. Eller nötter. Soja sist. Eftersom han reagerar på jordnöt via modersmjölk. Imorgon börjar vi skola in honom på dagis och jag HOPPAS verkligen att de fixar att hålla koll på hans allergier, veganmat och astma... Vi ger fortfarande astmamedicin 2 gånger om dagen, eftersom han börjar flåsa och hosta om vi försöker sluta.
lördag 9 augusti 2014
Liten blir stor
Hemma från en vecka på landet, i min morbrors sommarstuga. En vecka som började med oväder både ute och inne (i det senare fallet i form av bråkiga barn och tjafsande vuxna) men slutade på bättre sätt, med solsken och gladare pysar. Förutom lek i trädgården (med fotboll, femkamp anpassad för 4½-åring, "krock" (d.v.s. krocket) och skattjakt), småkryps-expedition och strandhäng, hann vi prata lite om Noahs eventuella förestående operation av halsmandlarna - som mannen nu vill att vi ska avstå ifrån. SUCK! Jag trodde att vi var överens om att vi skulle följa läkarens rekommendation och ta bort dem! Men icke. Nu har mannen ändrat sig och tycker att riskerna överväger nytta. Typiskt honom. Han har ett vansinnigt kontrollbehov och när han INTE kan ha kontroll, d.v.s. vid en eventuell operation och inte heller kan planera exakt hur allt ska bli, väljer han att fly istället för att möta sin rädsla. Än är sista ordet inte sagt, men jag tycker faktiskt att läkaren borde veta vad han pratar om, och att vi kan lita på att han inte glömmer kvar någon kompress i halsen på Noah (hände Noahs kompis, och det är nog därför mannen sparkar bakut nu igen).
Men det var inte det det här inlägget skulle handla om. Utan istället om att den kommande veckan är min sista som föräldraledig på halvtid. Neo har blivit så stor nu att det är dags att börja förskolan. Det känns väldigt vemodigt när jag tänker på att det är sista gången jag har en LITEN skrutt att ta hand om. En liten skrutt som inte är så liten längre. Vi klarar inte av att ha fler barn, och kan inte få fler utan en väldigt stor insats som förmodligen skulle ta död på alla möjligheter till att fortsätta leva tillsammans som en familj. Det är illa nog som det är. Vi lever parallella liv, under samma tak, men utan någon som helst vuxenrelation annat än formell vad gäller barn och vardagsbestyr. Vår lilla skrutt har fått flera nya tänder bara under sommaren, förstår nästan allt vi säger (även om han inte pratar så mycket själv än), har en enormt stark vilja och går hellre än åker vagn. Är helt orädd för vatten och djupa sådana, till skillnad från sin äldre bror, som helst bygger kanaler och slott när vi vistas på stranden. Neo ÄLSKAR att bada, och gör det tills han är alldeles blå om läpparna och knappt orkar röra sig för att han är så kall. Springer rätt ut, tills vattnet når honom till hakan. Först då vänder han sig om och vill låna våra händer - så att vi ska kunna ta honom ÄNNU längre ut, låta honom "simma", kasta upp honom i luften, och med ett PLUMS låta honom landa i vattnet igen. Han springer, klättrar, hoppar. Försöker berätta saker för oss, med hjälp av kroppsspråk och ljud, att fåren i hagen stångades och buffade på varandra så att det riktigt dunsade, att han såg en väghållningsmaskin göra i ordning mötesplatserna på landsvägen några hundra meter från vårt hus, att han vill klappa katten som bor i en av de andra sommarstugorna i närheten av min morbrors. Och att han har slagit Noah, alternativt blivit slagen av Noah, när han har tagit, eller blivit fråntagen, någon leksak som han just då vill ha. Varför är det förresten så, att barn alltid bråkar om samma sak???
Noah växer så det knakar han med. Det är bara en tidsfråga innan vår roll som lekledare och lekdeltagare är helt ointressant till förmån för umgänge med kompisar. Grannen ett hus bort, barnbarnen till grannen i huset bredvid. Vi har haft en sommar där det vissa veckor varit rena rama Bullerbykänslan här i vårt villakvarter. Tre hus på rad, med fem barn i åldrarna 1½, 4½ x 3 (en i varje hus) och 8 år har ränt in och ut i villor och trädgårdar dagarna i ända. Ibland har vi haft "fel" barn här, ibland har Noah vandrat över till någon av de andra - som befunnit sig i det tredje huset. Alla föräldrar/morföräldrar är allas föräldrar/morföräldrar. En härlig känsla när det fungerar så bra! Barnen älskar våra grannar (som vi var ute och reste med), de är nästan som extraföräldrar till dem. Nu när sommaren närmar sig sitt slut är jag så TACKSAM över att vi fick ha en sådan här sommar! Att jag inte har tränat har kanske gett mig mer lugn i själen än om jag hade bestämt mig för att upprätthålla alla rutiner? Känner inte någon jättelängtan efter att sätta igång igen heller, men när jobbandet kommer igång, kommer jag förmodligen inte att klara mig utan träning.
Jag ammar fortfarande. Neo sover fortfarande tillsammans med mig i min säng. Men kanske är han redo för att sova ensam nu. Vi ligger inte längre fastkilade mot varandra, utan mer bredvid varandra. Om någon dag eller två kanske det är dags att prova spjälsängen? Och hoppas att han inte klättrar ur den...
Men det var inte det det här inlägget skulle handla om. Utan istället om att den kommande veckan är min sista som föräldraledig på halvtid. Neo har blivit så stor nu att det är dags att börja förskolan. Det känns väldigt vemodigt när jag tänker på att det är sista gången jag har en LITEN skrutt att ta hand om. En liten skrutt som inte är så liten längre. Vi klarar inte av att ha fler barn, och kan inte få fler utan en väldigt stor insats som förmodligen skulle ta död på alla möjligheter till att fortsätta leva tillsammans som en familj. Det är illa nog som det är. Vi lever parallella liv, under samma tak, men utan någon som helst vuxenrelation annat än formell vad gäller barn och vardagsbestyr. Vår lilla skrutt har fått flera nya tänder bara under sommaren, förstår nästan allt vi säger (även om han inte pratar så mycket själv än), har en enormt stark vilja och går hellre än åker vagn. Är helt orädd för vatten och djupa sådana, till skillnad från sin äldre bror, som helst bygger kanaler och slott när vi vistas på stranden. Neo ÄLSKAR att bada, och gör det tills han är alldeles blå om läpparna och knappt orkar röra sig för att han är så kall. Springer rätt ut, tills vattnet når honom till hakan. Först då vänder han sig om och vill låna våra händer - så att vi ska kunna ta honom ÄNNU längre ut, låta honom "simma", kasta upp honom i luften, och med ett PLUMS låta honom landa i vattnet igen. Han springer, klättrar, hoppar. Försöker berätta saker för oss, med hjälp av kroppsspråk och ljud, att fåren i hagen stångades och buffade på varandra så att det riktigt dunsade, att han såg en väghållningsmaskin göra i ordning mötesplatserna på landsvägen några hundra meter från vårt hus, att han vill klappa katten som bor i en av de andra sommarstugorna i närheten av min morbrors. Och att han har slagit Noah, alternativt blivit slagen av Noah, när han har tagit, eller blivit fråntagen, någon leksak som han just då vill ha. Varför är det förresten så, att barn alltid bråkar om samma sak???
Noah växer så det knakar han med. Det är bara en tidsfråga innan vår roll som lekledare och lekdeltagare är helt ointressant till förmån för umgänge med kompisar. Grannen ett hus bort, barnbarnen till grannen i huset bredvid. Vi har haft en sommar där det vissa veckor varit rena rama Bullerbykänslan här i vårt villakvarter. Tre hus på rad, med fem barn i åldrarna 1½, 4½ x 3 (en i varje hus) och 8 år har ränt in och ut i villor och trädgårdar dagarna i ända. Ibland har vi haft "fel" barn här, ibland har Noah vandrat över till någon av de andra - som befunnit sig i det tredje huset. Alla föräldrar/morföräldrar är allas föräldrar/morföräldrar. En härlig känsla när det fungerar så bra! Barnen älskar våra grannar (som vi var ute och reste med), de är nästan som extraföräldrar till dem. Nu när sommaren närmar sig sitt slut är jag så TACKSAM över att vi fick ha en sådan här sommar! Att jag inte har tränat har kanske gett mig mer lugn i själen än om jag hade bestämt mig för att upprätthålla alla rutiner? Känner inte någon jättelängtan efter att sätta igång igen heller, men när jobbandet kommer igång, kommer jag förmodligen inte att klara mig utan träning.
Jag ammar fortfarande. Neo sover fortfarande tillsammans med mig i min säng. Men kanske är han redo för att sova ensam nu. Vi ligger inte längre fastkilade mot varandra, utan mer bredvid varandra. Om någon dag eller två kanske det är dags att prova spjälsängen? Och hoppas att han inte klättrar ur den...
torsdag 31 juli 2014
Mammamage, knip och träning - när ingenting hjälper...
...och min naprapat, vårdcentralens fysioterapeut, barnmorska och läkare står som handfallna, så snubblar jag över ett tips på Anna Lissjanis blogg om en fysioterapeut i Uppsala som har en alldeles egen metod för att få bukt med separerade magmuskler efter graviditet och förlossning. Carina Pettersson heter hon, och hon jobbar på Ture Åhlanders läkarmottagning. Tar kontakt, och får en tid en knapp vecka senare. Och ÄNTLIGEN har jag en plattare mage igen! Efter 40 minuters behandling har det jag har kämpat med i över ett år plötsligt hänt. Magen ser inte längre gravid ut. Och när jag cyklar hem efter buss- och tågresan mellan min före detta hemstad till min nuvarande hemstad, kan jag för första gången sedan Neo föddes dra in magen istället för att se den puta ut. Väl hemma kommer min vän och granne K på besök en snabbis och undrar förstås hur det har gått. Liksom jag konstaterar hon att magen HELT har ändrat form. Sådär i en handvändning... Hur är det möjligt?
Enligt Carinas teori och praktik, som hon tillämpat och klurat ut helt på egen hand, "fastnar" de raka magmusklerna i fel läge efter graviditeten hos vissa kvinnor. De hittar inte tillbaks till sitt "spända" läge, utan tror att de ska bukta utåt, åt sidorna, som för att ge plats åt en växande livmoder. Det gör att bäckenet dras isär, att de tvärgående bukmusklerna trycks ihop och att ländryggen får kämpa för att hålla isär det som egentligen inte alls ska hållas isär i den friska, funktionella kroppen. Låren, knäna, anklarna och fötternas position påverkas, och man får ont, blir spänd. Eftersom det blir felställningar i bålen och bäckenet, kan man förutom spänningar och smärta, bland annat få problem med inkontinens. Så var det litegrann för mig, knipa kan jag, men när bäckenet hamnar fel funkar det inte att knipa och jag har fått väldigt bråttom på toa emellanåt.
Foglossningsbältet som jag testade efter att jag hade träffat vårdcentralens fysioterapeut (sjukgymnast) för två veckor sedan hjälpte en tid, men de senaste tre-fyra morgnarna har jag vaknat trött, trots djup sömn, med spända käkar, en ländrygg som är spänd som en båge bakåt, kramp i vaderna och ont i fötter och lår. Igen. Det foglossningsbältet gjorde var att trycka ihop bäckenet. Så magen kompenserade genom att spännas ÄNNU mer på fel sätt så att musklerna skulle hamna i, vad de tror, var rätt position. Allt utgår från bålen, kroppens centrum, kärna (=core), så spänningar där fortplantar sig och påverkar både kropp och själ i fel riktning - det rigida, istället för mot det flexibla, mjuka. Inte så underligt då, att jag har mått psykiskt sämre de senaste dagarna, varit tröttare, inte haft samma tålamod med barnen, fått kämpa mer med min självkänsla och bråkat med med min man.
Vad hände, och vad gjorde hon, Carina? Som Anna skrev - hon tryckte på magen, testade benens och armarnas funktion, lät mig gå några steg, tryckte lite mer, och klämde på mina lår, höfter, vader och fötter. Hela tiden frågade hon hur det kändes, var det kändes och om jag trodde att det gick att få bort de "bollar" och "hårda kulor" jag föreställde mig fanns i min mage. När jag först la mig på britsen kändes det som att jag låg snett. Vänstra sidan sjönk ner mer än den högra, vänstra foten kändes utåtriktad, den högra mer upprätt, och kontakt med underlaget hade jag bara på tre punkter; rumpan, vid skulderbladen och precis innan nacken tar vid. Ländryggen kändes som om jag låg på en HÅRD bosuboll och nacken böjd i "fel" vinkel. När jag såg efter var det HÖGER fot som låg mer utåtriktad. Hmmmm....
Efter första omgången av smärtsamma tryck i magen och på låren var obalansen något mindre. Hela ryggen låg avslappnad mot britsen, och fötterna kändes "jämnare". När jag såg efter var det också så. Fötterna pekade mer åt samma håll. När hon åter testade funktionen i armar och ben kändes det som att jag inte alls tog i, men hon kunde inte rubba mina kroppsdelar när hon höll emot, något hon med lätthet klarade innan tryckbehandlingen. Fick röra mig lite, gå några meter. Bäckenet kändes stabilt. Istället för att vara "hjulbent" var jag mer "kobent"; precis som jag har varit i hela mitt liv innan barnen föddes. Jag gick och stod på HELA fotsulan istället för bara på "utsidorna". Jag kände på min mage - istället för spänd var den mjuk och töjbar. De tvärgående bålmusklerna strävade inåt istället för utåt och diastasen kändes mindre. Magen ömmade inte lika mycket när Neo kom emot den eller låg på den (han var med, Noah fick stanna hemma med mannen).
Efter att jag hade rört lite på mig, kändes kroppen lite "sämre" igen. En vända av tryck och kläm till, sedan var den lite bättre och vi var klara för denna gång. Carina hade varnat mig innan för att det krävs upprepade behandlingar för att fixa till det helt (så är det alltid när jag går till naprapaten också). Man får skala av ett lager i taget, som när man skalar en lök. Men att hennes behandling överhuvudtaget hjälpte var stort för mig. Foglossningsbältet behövde jag inte längre när jag gick därifrån. Nu ska jag låta kroppen vila i 2-3 veckor innan vi ses igen.
Jag var förstås tvungen att fråga Carina om varför det inte finns fler som jobbar med detta på det här sättet. Som försöker hitta kärnan till problemen - i mitt fall spända magmuskler, och INTE foglossning, ryggvärk, ont i lår, knän, fotleder och fötter. Hon trodde att de flesta jobbade så, och hade inte varit medveten om vilket stort problem i det tysta detta är för många kvinnor. Hon har inte gjort reklam för sin behandling men nu tyckte hon att det kanske var dags att uppmärksamma och utbilda vård och alternativ vård i att det faktiskt finns annan hjälp att få än träning, knipövningar, stabiliserande övningar och hjälpmedel samt operationer, särskilt om inget av detta har haft någon effekt (som i mitt fall, bortsett från bukplastik - det vill jag inte utsätta mig för) och egentligen bara behandlar symptomen. Att behandla roten till det onda, d.v.s. diastasen, var, enligt henne, inte alls någonting svårt, utan man använder precis samma metoder som man gör med alla andra åkommor som fysioterapeuter behandlar. Nu hoppas jag VERKLIGEN att hon sprider sitt ord och sin metod! Tänk bara, hur mycket lidande och pengar som kan sparas om man får rätt hjälp direkt, istället för att leva med mammamagen och efter 20 år söka hjälp för knäproblem eller fotledsproblem - som bottnar i spända magmuskler som ingen upptäcker. "Vaddå, lite putande mage får man räkna med efter att ha fött barn!"
En annan sak som var fascinerande var att hon genom att trycka på mina vader krasst kunde konstatera att jag hade menstruationsproblem. Nu ammar jag förvisso fortfarande, man någon naturlig mens har jag inte sett röken av de senaste 20 åren, bortsett från de två gånger jag hade mens när jag var 23 år och precis hade träffat min man, innan jag började äta p-piller. Jag var VÄLDIGT öm på punkter som har med de kvinnliga organen att göra...
Och för er som undrar... Det gick JÄTTEBRA med Neo. Han var hur duktig som helst, både under resorna och under besöket hos Carina. Carina var väldigt bra med barn - och med vuxna. Hon var en sådan där person som man önskar att alla vårdgivare var - hade ett holistiskt synsätt och inte bara brydde sig om det yttre. Jag fick en stjärna till på min himmel av betydelsefulla "behandlare" i mitt liv. Sådana som hjälper mig på min trevande vandring mot att läka och hitta "min" plats i tillvaron.
Enligt Carinas teori och praktik, som hon tillämpat och klurat ut helt på egen hand, "fastnar" de raka magmusklerna i fel läge efter graviditeten hos vissa kvinnor. De hittar inte tillbaks till sitt "spända" läge, utan tror att de ska bukta utåt, åt sidorna, som för att ge plats åt en växande livmoder. Det gör att bäckenet dras isär, att de tvärgående bukmusklerna trycks ihop och att ländryggen får kämpa för att hålla isär det som egentligen inte alls ska hållas isär i den friska, funktionella kroppen. Låren, knäna, anklarna och fötternas position påverkas, och man får ont, blir spänd. Eftersom det blir felställningar i bålen och bäckenet, kan man förutom spänningar och smärta, bland annat få problem med inkontinens. Så var det litegrann för mig, knipa kan jag, men när bäckenet hamnar fel funkar det inte att knipa och jag har fått väldigt bråttom på toa emellanåt.
Foglossningsbältet som jag testade efter att jag hade träffat vårdcentralens fysioterapeut (sjukgymnast) för två veckor sedan hjälpte en tid, men de senaste tre-fyra morgnarna har jag vaknat trött, trots djup sömn, med spända käkar, en ländrygg som är spänd som en båge bakåt, kramp i vaderna och ont i fötter och lår. Igen. Det foglossningsbältet gjorde var att trycka ihop bäckenet. Så magen kompenserade genom att spännas ÄNNU mer på fel sätt så att musklerna skulle hamna i, vad de tror, var rätt position. Allt utgår från bålen, kroppens centrum, kärna (=core), så spänningar där fortplantar sig och påverkar både kropp och själ i fel riktning - det rigida, istället för mot det flexibla, mjuka. Inte så underligt då, att jag har mått psykiskt sämre de senaste dagarna, varit tröttare, inte haft samma tålamod med barnen, fått kämpa mer med min självkänsla och bråkat med med min man.
Vad hände, och vad gjorde hon, Carina? Som Anna skrev - hon tryckte på magen, testade benens och armarnas funktion, lät mig gå några steg, tryckte lite mer, och klämde på mina lår, höfter, vader och fötter. Hela tiden frågade hon hur det kändes, var det kändes och om jag trodde att det gick att få bort de "bollar" och "hårda kulor" jag föreställde mig fanns i min mage. När jag först la mig på britsen kändes det som att jag låg snett. Vänstra sidan sjönk ner mer än den högra, vänstra foten kändes utåtriktad, den högra mer upprätt, och kontakt med underlaget hade jag bara på tre punkter; rumpan, vid skulderbladen och precis innan nacken tar vid. Ländryggen kändes som om jag låg på en HÅRD bosuboll och nacken böjd i "fel" vinkel. När jag såg efter var det HÖGER fot som låg mer utåtriktad. Hmmmm....
Efter första omgången av smärtsamma tryck i magen och på låren var obalansen något mindre. Hela ryggen låg avslappnad mot britsen, och fötterna kändes "jämnare". När jag såg efter var det också så. Fötterna pekade mer åt samma håll. När hon åter testade funktionen i armar och ben kändes det som att jag inte alls tog i, men hon kunde inte rubba mina kroppsdelar när hon höll emot, något hon med lätthet klarade innan tryckbehandlingen. Fick röra mig lite, gå några meter. Bäckenet kändes stabilt. Istället för att vara "hjulbent" var jag mer "kobent"; precis som jag har varit i hela mitt liv innan barnen föddes. Jag gick och stod på HELA fotsulan istället för bara på "utsidorna". Jag kände på min mage - istället för spänd var den mjuk och töjbar. De tvärgående bålmusklerna strävade inåt istället för utåt och diastasen kändes mindre. Magen ömmade inte lika mycket när Neo kom emot den eller låg på den (han var med, Noah fick stanna hemma med mannen).
Efter att jag hade rört lite på mig, kändes kroppen lite "sämre" igen. En vända av tryck och kläm till, sedan var den lite bättre och vi var klara för denna gång. Carina hade varnat mig innan för att det krävs upprepade behandlingar för att fixa till det helt (så är det alltid när jag går till naprapaten också). Man får skala av ett lager i taget, som när man skalar en lök. Men att hennes behandling överhuvudtaget hjälpte var stort för mig. Foglossningsbältet behövde jag inte längre när jag gick därifrån. Nu ska jag låta kroppen vila i 2-3 veckor innan vi ses igen.
Jag var förstås tvungen att fråga Carina om varför det inte finns fler som jobbar med detta på det här sättet. Som försöker hitta kärnan till problemen - i mitt fall spända magmuskler, och INTE foglossning, ryggvärk, ont i lår, knän, fotleder och fötter. Hon trodde att de flesta jobbade så, och hade inte varit medveten om vilket stort problem i det tysta detta är för många kvinnor. Hon har inte gjort reklam för sin behandling men nu tyckte hon att det kanske var dags att uppmärksamma och utbilda vård och alternativ vård i att det faktiskt finns annan hjälp att få än träning, knipövningar, stabiliserande övningar och hjälpmedel samt operationer, särskilt om inget av detta har haft någon effekt (som i mitt fall, bortsett från bukplastik - det vill jag inte utsätta mig för) och egentligen bara behandlar symptomen. Att behandla roten till det onda, d.v.s. diastasen, var, enligt henne, inte alls någonting svårt, utan man använder precis samma metoder som man gör med alla andra åkommor som fysioterapeuter behandlar. Nu hoppas jag VERKLIGEN att hon sprider sitt ord och sin metod! Tänk bara, hur mycket lidande och pengar som kan sparas om man får rätt hjälp direkt, istället för att leva med mammamagen och efter 20 år söka hjälp för knäproblem eller fotledsproblem - som bottnar i spända magmuskler som ingen upptäcker. "Vaddå, lite putande mage får man räkna med efter att ha fött barn!"
En annan sak som var fascinerande var att hon genom att trycka på mina vader krasst kunde konstatera att jag hade menstruationsproblem. Nu ammar jag förvisso fortfarande, man någon naturlig mens har jag inte sett röken av de senaste 20 åren, bortsett från de två gånger jag hade mens när jag var 23 år och precis hade träffat min man, innan jag började äta p-piller. Jag var VÄLDIGT öm på punkter som har med de kvinnliga organen att göra...
Och för er som undrar... Det gick JÄTTEBRA med Neo. Han var hur duktig som helst, både under resorna och under besöket hos Carina. Carina var väldigt bra med barn - och med vuxna. Hon var en sådan där person som man önskar att alla vårdgivare var - hade ett holistiskt synsätt och inte bara brydde sig om det yttre. Jag fick en stjärna till på min himmel av betydelsefulla "behandlare" i mitt liv. Sådana som hjälper mig på min trevande vandring mot att läka och hitta "min" plats i tillvaron.
söndag 27 juli 2014
Tränar på att vila
Den här sommaren har jag verkligen tränat - på att vila. Inte sedan jag var gravid med Neo har jag vilat så mycket som nu, om man ser till vila från träning, vill säga. Jag yogar förvisso min kvart varje morgon före frukost, och tar en promenad (minst) per dag med barnvagnen (ca 45-60 min), men i övrigt vilar jag. Ändå är jag tröttare än någonsin - bortsett från de två somrar jag var gravid, vill säga. Orkeslös, matt. Värmen gör nog sitt till. Jag är dålig på att hantera kyla, och samtidigt dålig på att hantera när det blir FÖR varmt. Särskilt lider jag av varma nätter, då jag har svårt för att somna och sedan sover väldigt ytligt och oroligt. I kombination med att Neo alltid vaknar vid 5-5.30 när det är varmt, gör det att jag kanske sover max 4-5 timmar, och då inte heller i ett svep. Idag har jag faktiskt sovit någon kvart plus någon halvtimme mitt på dagen, när jag tog med barnen till mina föräldrar, men det är få dagar jag kommer åt att göra det. Just nu är det lite extra jobbigt dessutom, i och med att mina svärföräldrar är här. Kom i torsdags, stannar "på obestämd tid". Svärfar och mannen hjälps åt att bygga en halvvägg i vårt badrum i källaren, och det drar ut på tiden... Det hett efterlängtade regnet som började falla nyss gör att luftfuktigheten ökar, temperaturen sjunker, och därmed torkar färg, primer, spackel, tätskikt o.s.v. långsammare än om vädret vore torrt och varmt.
På ett sätt är det skönt att låta kroppen vila från styrketräning. Jag har inte saknat det så mycket, konstigt nog. Dagarna fylls på något märkligt sätt ändå, och barnen har fått mer tid och uppmärksamhet än tidigare. Dock går den minskade träningsdosen ut över min mathållning och mitt ätande. Jag låter "fel" känslor och handlingar tar över, minskar maten eftersom jag minskar träningen. Tappar muskler och tappar lite i vikt. Målsättningen just nu är nog att härda ut. Klara sommaren. En vecka (eller är det två?) kvar till två veckors semester, sedan börjar barnen på förskolan - Neo ska skolas in, Noah fortsätter på samma avdelning som under förra året. Och i september börjar jag jobba 80%.
I förra veckan besökte vi Astrid Lindgrens värld och Lilla Sverigebyn, en helt fantastisk semesterby som jag har skrivit om här. Verkligen skönt att komma bort i några dagar, även om det förstås var lite krävande att planera och resa. Barnen är inte vana vid att åka bil, så den drygt 3 timmar långa resan var ett orosmoment. Tack och lov gick det jättebra! Att resa tillsammans med grannfamiljen (som har en dotter som är jämnårig med Noah) gick också superbra - vi har nästan haft lite abstinens sedan vi kom hem och umgåtts i stort sett varje dag på något sätt... Även barnen fungerar jättebra tillsammans med H och K, och de har nästan blivit lite som "extraföräldrar" till dem. Så kul att se!
I barnens utveckling händer det mycket. Framför allt med Neo, som under sommaren fått flera nya tänder och utvecklat sin balans och motorik någonting helt i hästväg. Han går både uppför och nerför låga trappor utan stöd nu, medan storebror helst vill ha en ledstång att hålla sig i... Vi har badat mycket, och även där ser man en tydlig skillnad mellan bröderna. Noah är den försiktiga, som preciiiis vågat släppa taget om mannen när de badar tillsammans. Neo är helt sjövild och blir tvärarg om man försöker sätta på honom någon flytanordning. Han hoppar från kanten, springer nerför "sluttande bassängdelar" och det bekommer honom knappast om han råkar snubbla, falla huvudstupa i vattnet så att han får såväl huvud som ansikte under vattenytan - OK, jag är blixtsnabb på att fiska upp honom när det händer, men ändå... Det stora problemet med honom (förutom astman och födoämnesallergin) är att han slåss för att få uppmärksamhet. Det vet vi inte hur vi ska hantera riktigt, eftersom det inte hjälper att säga ifrån, placera honom i något annat rum, eller hota med att ingen vill leka med honom om han inte ändrar sitt beteende. Noah har slagit tillbaks vid några tillfällen, men inte heller det verkar bita. Hoppas att han inte beter sig på liknande sätt på förskolan!
På ett sätt är det skönt att låta kroppen vila från styrketräning. Jag har inte saknat det så mycket, konstigt nog. Dagarna fylls på något märkligt sätt ändå, och barnen har fått mer tid och uppmärksamhet än tidigare. Dock går den minskade träningsdosen ut över min mathållning och mitt ätande. Jag låter "fel" känslor och handlingar tar över, minskar maten eftersom jag minskar träningen. Tappar muskler och tappar lite i vikt. Målsättningen just nu är nog att härda ut. Klara sommaren. En vecka (eller är det två?) kvar till två veckors semester, sedan börjar barnen på förskolan - Neo ska skolas in, Noah fortsätter på samma avdelning som under förra året. Och i september börjar jag jobba 80%.
I förra veckan besökte vi Astrid Lindgrens värld och Lilla Sverigebyn, en helt fantastisk semesterby som jag har skrivit om här. Verkligen skönt att komma bort i några dagar, även om det förstås var lite krävande att planera och resa. Barnen är inte vana vid att åka bil, så den drygt 3 timmar långa resan var ett orosmoment. Tack och lov gick det jättebra! Att resa tillsammans med grannfamiljen (som har en dotter som är jämnårig med Noah) gick också superbra - vi har nästan haft lite abstinens sedan vi kom hem och umgåtts i stort sett varje dag på något sätt... Även barnen fungerar jättebra tillsammans med H och K, och de har nästan blivit lite som "extraföräldrar" till dem. Så kul att se!
I barnens utveckling händer det mycket. Framför allt med Neo, som under sommaren fått flera nya tänder och utvecklat sin balans och motorik någonting helt i hästväg. Han går både uppför och nerför låga trappor utan stöd nu, medan storebror helst vill ha en ledstång att hålla sig i... Vi har badat mycket, och även där ser man en tydlig skillnad mellan bröderna. Noah är den försiktiga, som preciiiis vågat släppa taget om mannen när de badar tillsammans. Neo är helt sjövild och blir tvärarg om man försöker sätta på honom någon flytanordning. Han hoppar från kanten, springer nerför "sluttande bassängdelar" och det bekommer honom knappast om han råkar snubbla, falla huvudstupa i vattnet så att han får såväl huvud som ansikte under vattenytan - OK, jag är blixtsnabb på att fiska upp honom när det händer, men ändå... Det stora problemet med honom (förutom astman och födoämnesallergin) är att han slåss för att få uppmärksamhet. Det vet vi inte hur vi ska hantera riktigt, eftersom det inte hjälper att säga ifrån, placera honom i något annat rum, eller hota med att ingen vill leka med honom om han inte ändrar sitt beteende. Noah har slagit tillbaks vid några tillfällen, men inte heller det verkar bita. Hoppas att han inte beter sig på liknande sätt på förskolan!
måndag 14 juli 2014
Knakande bäckenfog och separerade magmuskler
Idag var jag alltså hos sjukgymnasten för att kontrollera hur mina magmuskler har läkt ihop. Domen var väntad: Det finns ingenting mer jag kan göra på egen hand. Jag har tränat ihop mina muskler så mycket jag kan, och det som återstår är en eventuell remiss till plastikkirurgen på sjukhuset för bedömning där. De kommer förmodligen inte tycka att min separation är tillräckligt bred, djup och besvärande för att de ska kunna åtgärda den, utan jag kommer att hänvisas till att bekosta en eventuell operation på egen hand. Jag är inte det minsta sugen på operation, oavsett vem som betalar, men är utled på att må dåligt över att min mage bullar ut på fel ställen och gör att jag får ont och har problem när jag tränar. Hur bred den är? 3 cm, djupet svårbedömt, men jag KAN hålla magen platt när jag gör t.ex. crunches. Jag har tränat helt rätt och tränar helt rätt, så det är inte det som är felet. Jag har gjort vad jag har kunnat och kan inte göra mer, varken med hjälp av träning eller sjukgymnast.
När jag ändå var hos sjukgymnasten och detta hade konstaterats, bad jag henne kolla om hon kunde lista ut varför jag har ont i ländryggen, ljumskarna och vristerna om jag inte tränar styrketräning varannan dag (som nu när jag bara yogar). Känns som växtvärk, molande, ihållande. Jobbigt! Mycket klämmande, kännande, tryckande, hummande, tänkande, flummande... Hon hittade inget riktigt fel. Jag var rak, rakare än de flesta, symmetrisk, flexibel och rörlig, balansen bra och såväl muskler som de flesta leder kändes OK, men eftersom min kroppsform är rak, har jag en tendens att bli stelare än dem som är mer kurviga i sin ryggrad. Jag är trycköm över ryggraden, delar av sätet (musklerna) och framför allt, bäckenfogen fram. Verkar som jag FORTFARANDE har kvar delar av foglossningen jag hade med Neo - som föddes i december 2012! Jag fick låna ett bäckenstabiliserande bälte för att se om det kunde göra någon nytta, och det verkar det kunna. Jag har faktiskt mindre ont nu när jag har det på mig, än när jag inte har det. Påtaglig skillnad!
På torsdag har jag en telefontid med vårdcentralsläkaren. Får se om han tycker att det är OK att remittera mig vidare. Annars är det väl bara att gilla läget, försöka leva med min mage, och se om jag kan hitta någon alternativ behandlingsmetod...
Neo - fortsatt frustrerad över att han inte kan prata, och fortsatt väldigt dreglig. Hittade två nya tänder i hans lilla mun, kindvarianter, i överkäken. Nu har han fyra framtänder och två "näst innersta kindtänder" i överkäken, och två framtänder i underkäken.
Noah - vill gärna ha egentid med mig igen, så idag har vi gjort marinad till Vecon/fejkon (baconliknande sojakött) tillsammans, och spelat "Råttfällan". Den killen ÄLSKAR att spela brädspel, liksom sin far. Jag gillar det inte. Men Råttfällan tycker jag faktiskt är riktigt roligt att spela. Gäller bara att låta Noah vinna tillräckligt ofta...
När jag ändå var hos sjukgymnasten och detta hade konstaterats, bad jag henne kolla om hon kunde lista ut varför jag har ont i ländryggen, ljumskarna och vristerna om jag inte tränar styrketräning varannan dag (som nu när jag bara yogar). Känns som växtvärk, molande, ihållande. Jobbigt! Mycket klämmande, kännande, tryckande, hummande, tänkande, flummande... Hon hittade inget riktigt fel. Jag var rak, rakare än de flesta, symmetrisk, flexibel och rörlig, balansen bra och såväl muskler som de flesta leder kändes OK, men eftersom min kroppsform är rak, har jag en tendens att bli stelare än dem som är mer kurviga i sin ryggrad. Jag är trycköm över ryggraden, delar av sätet (musklerna) och framför allt, bäckenfogen fram. Verkar som jag FORTFARANDE har kvar delar av foglossningen jag hade med Neo - som föddes i december 2012! Jag fick låna ett bäckenstabiliserande bälte för att se om det kunde göra någon nytta, och det verkar det kunna. Jag har faktiskt mindre ont nu när jag har det på mig, än när jag inte har det. Påtaglig skillnad!
På torsdag har jag en telefontid med vårdcentralsläkaren. Får se om han tycker att det är OK att remittera mig vidare. Annars är det väl bara att gilla läget, försöka leva med min mage, och se om jag kan hitta någon alternativ behandlingsmetod...
Neo - fortsatt frustrerad över att han inte kan prata, och fortsatt väldigt dreglig. Hittade två nya tänder i hans lilla mun, kindvarianter, i överkäken. Nu har han fyra framtänder och två "näst innersta kindtänder" i överkäken, och två framtänder i underkäken.
Noah - vill gärna ha egentid med mig igen, så idag har vi gjort marinad till Vecon/fejkon (baconliknande sojakött) tillsammans, och spelat "Råttfällan". Den killen ÄLSKAR att spela brädspel, liksom sin far. Jag gillar det inte. Men Råttfällan tycker jag faktiskt är riktigt roligt att spela. Gäller bara att låta Noah vinna tillräckligt ofta...
lördag 12 juli 2014
Möten
Idag träffade jag en av mina gamla studenter, som efter sin examen har fått jobb i min hemstad. Han skrev uppsats för mig när jag doktorerade (jag disputerade 2013, han tog nog examen samma år tror jag). Vi fungerade väldigt bra ihop, och jag var referens för honom när han sedemera gav sig ut på arbetsmarknaden. En av hans kursare, som han fortfarande har kontakt med, har jag också handlett, när han skrev introduktionsuppsats första hösten på universitetet. På båda gjorde jag tydligen intryck, och de minns min handledning som värdefull för deras utbildning. Sådant blir jag väldigt glad över att höra! Det är bland de finaste komplimanger jag har fått, att jag lyckats hjälpa dem på vägen mot att nå sina mål. För det mesta är jag väldigt nöjd med att ha lämnat den akademiska världen till förmån för ett mer händelserikt jobb, men just undervisningen saknar jag. Det där personliga, att hjälpa studenter att nå sin fulla potential genom att guida dem rätt, att ge individuell vägledning om hur de kan förbättra sin kompetens, att se deras svagheter och förvandla dem till styrkor, det saknar jag. Dessa båda studenter hade samma problem - att skriva. Båda var ambitiösa och hade mycket vilja. Båda kände att de var osäkra på hur de skulle formulera språket och få ner vad de ville säga på papper på ett begripligt sätt. Och i båda fallen fick de en liten puff i rätt riktning, så att jag under vårt samarbete såg att deras skriftliga förmåga utvecklades. Jag imponerades över att de faktiskt förstod vad jag menade, och tog till sig den handledning de fick.
Ibland drömmer jag om det jag drömde om som barn. Att arbeta som lärare. Men att läsa in 2 års pedagogik av "flumslag" (enligt dem som har gjort det) ovanpå min 9-åriga universitetsutbildning, gå ner över 10 000 kr i lön och jobba mindre fritt än idag, det tar emot. Även om jag tror att jag har någonting att ge. Trots att jag vet att jag har talang för att undervisa. "Mina" ämnen är dessutom så ovanliga att arbetsmarknaden är ytterst begränsad (jag skulle, om jag läste in pedagogiken, kunna vara lärare på yrkesinriktade program; i växtodlingslära). Kanske en dag att jag ändå väljer att göra det. Om saknaden av att kunna hjälpa någon annan blir för stor.
Annars jobbar jag med att möta mina inre demoner. Jag tränar inte, bortsett från min "Shadowyoga"; 20 min per dag, och lite promenader. Jag leker med mina barn och hittar på saker med dem. Jag vilar. Och jobbar varje kväll. Har minskat på mitt matintag igen, för att äta utan att träna, det är det jobbigaste jag vet. Så länge jag tränar tungt och relativt ofta, flyter maten på och tankarna flödar i rätt riktning. Men när jag INTE gör det, då måste jag hantera ångesten och rädslan över att "bli tjock". Då kommer nojjorna över min icke-gravida gravidmage (diastas, eller bukhinneuttöjning). Inget sexpack här inte! Däremot en utstående bula från naveln och uppåt. På måndag har jag en tid hos sjukgymnasten. Tror inte att det hjälper. Mammamageapp i all ära, men den fungerar inte heller. Har ont i ländryggen - så trött den är! När bröstryggen mjukas upp av yogan flyttar sig ryggproblemen neråt, till det område där magmusklerna inte fungerar som de ska.
Barnen - mammig, svartsjuk, ilsken Neo som slåss och håller på att få lite fler tänder (han har bara 6 st än så länge). Noah, som börjar vilja göra mer med sin mamma igen, vilket är underbart men väldigt ovant. Mannen - har semester, fram till 18 augusti. Vi umgås en del, men på barnens villkor, och någon ork finns inte till gemensam vuxentid. Någon tid till egentid existerar knappt heller. Men ändå. Det börjar bli bättre - tror jag. Vi bråkar inte lika ofta. Och börjar kunna prata litegrann med varandra igen.
Ibland drömmer jag om det jag drömde om som barn. Att arbeta som lärare. Men att läsa in 2 års pedagogik av "flumslag" (enligt dem som har gjort det) ovanpå min 9-åriga universitetsutbildning, gå ner över 10 000 kr i lön och jobba mindre fritt än idag, det tar emot. Även om jag tror att jag har någonting att ge. Trots att jag vet att jag har talang för att undervisa. "Mina" ämnen är dessutom så ovanliga att arbetsmarknaden är ytterst begränsad (jag skulle, om jag läste in pedagogiken, kunna vara lärare på yrkesinriktade program; i växtodlingslära). Kanske en dag att jag ändå väljer att göra det. Om saknaden av att kunna hjälpa någon annan blir för stor.
Annars jobbar jag med att möta mina inre demoner. Jag tränar inte, bortsett från min "Shadowyoga"; 20 min per dag, och lite promenader. Jag leker med mina barn och hittar på saker med dem. Jag vilar. Och jobbar varje kväll. Har minskat på mitt matintag igen, för att äta utan att träna, det är det jobbigaste jag vet. Så länge jag tränar tungt och relativt ofta, flyter maten på och tankarna flödar i rätt riktning. Men när jag INTE gör det, då måste jag hantera ångesten och rädslan över att "bli tjock". Då kommer nojjorna över min icke-gravida gravidmage (diastas, eller bukhinneuttöjning). Inget sexpack här inte! Däremot en utstående bula från naveln och uppåt. På måndag har jag en tid hos sjukgymnasten. Tror inte att det hjälper. Mammamageapp i all ära, men den fungerar inte heller. Har ont i ländryggen - så trött den är! När bröstryggen mjukas upp av yogan flyttar sig ryggproblemen neråt, till det område där magmusklerna inte fungerar som de ska.
Barnen - mammig, svartsjuk, ilsken Neo som slåss och håller på att få lite fler tänder (han har bara 6 st än så länge). Noah, som börjar vilja göra mer med sin mamma igen, vilket är underbart men väldigt ovant. Mannen - har semester, fram till 18 augusti. Vi umgås en del, men på barnens villkor, och någon ork finns inte till gemensam vuxentid. Någon tid till egentid existerar knappt heller. Men ändå. Det börjar bli bättre - tror jag. Vi bråkar inte lika ofta. Och börjar kunna prata litegrann med varandra igen.
söndag 15 juni 2014
Shadow Yoga
I fredags var jag på en individuell yogalektion för Annika på Stillastund. Min naprapat tipsade mig om henne sist jag var där i mitten av maj, och jag tog honom på orden och kontaktade henne. Gick dit lite på vinst och förlust - visste inte vad jag väntade mig och vad jag behövde hennes hjälp med. En ren chansning, alltså. Men jag behövde inte veta vad jag behövde hjälp med. Det visade hon mig, genom kroppens rörelse och de effekter de hade på mig.
Annika praktiserar en yogaform som jag aldrig någonsin hört talas om tidigare, Shadow Yoga. Ur denna gjorde hon ett ihopplock av asanas (ställningar) som hon trodde skulle vara bra för mig, baserat på hur jag rörde mig och vad jag berättade. Mitt grundproblem rent fysiskt är bröstryggen, som är stel som jag vet inte vad. Det är alltid där, och i nacken, som mina värsta låsningar sitter, och det är alltid den delen av ryggen jag har svårast för att komma åt när jag tränar och stretchar. Min naprapat har sagt att jag INTE behöver bli starkare på baksidan av kroppen. Däremot mjukare. Jag har inte riktigt förstått vad han menade med "mjukare", men efter yogalektionen i fredags tror jag att jag vet. Det handlar inte om rörlighet. Den finns där. Det handlar inte om styrka. Den finns också där. Inte heller handlar det om kroppskontroll i den mening att jag rör rätt kroppsdelar och muskler när någon ber mig att röra en arm, ett ben eller en axel. Det handlar om den mjukhet som är motsatsen till "hård" eller kanske "ryckig". Graciös? Mjuk, inte bara i kroppen, utan också i själen.
Annika pratade om känslomässiga låsningar eller knutor, som sätter sig i kroppen och gör den kantig. Att yogan kan få sådana låsningar att lösas upp. Att det inte är helt ovanligt att man efter yogan, eller under den, drabbas av sorg, ledsenhet, eller blir helt slut, fastän den rent fysisk-mekaniska ansträngningen är betydligt mindre än vad man kanske kan vara van vid. Huvudet på spiken, för precis så var det för mig. I slutet av lektionen rann tårarna längs mina kinder, utan att jag riktigt förstod varför.
Jag har en känsla av att jag har börjat en inre resa nu. En resa för att inse att jag duger, precis som jag är. Trots mina fel och brister. Trots att jag ibland blir arg, att min mage ser ut som jag fortfarande är gravid fast jag inte är och aldrig kommer att bli det mera. Trots, eller kanske just på grund av. att jag inte alltid orkar ta till mig mina barn, för att jag behöver egentid. Att jag är mänsklig. "Du behöver inte fler krav på dig. De hårdaste kraven kommer från dig själv. Du behöver inte bli rörligare, starkare, det är du redan. Du behöver bara lite hjälp att ta fram din mjukhet".
Imorgon får jag förhoppningsvis mitt yogaprogram som jag ska följa under sommaren. 20 minuter om dagen, 4-5, eller kanske 6 dagar i veckan. Ivrig som jag var kunde jag inte vänta på att sätta igång, så sedan igår har jag försökt yoga lite på egen hand, med bara hennes övningar. Och både idag och igår har jag varit grubblig, känsligare, sorgsnare. Det är som om knutar i mitt inre börjar lösas upp och det gör ONT. Men jag måste nog genom det. För att bli hel. Ashtangayoga, som jag tidigare har hållit på med, är bara smärtsam rent fysiskt, för hård, enligt min nya lärare. Den yogan Annika visade mig är också smärtsam, för själen. Och därmed för kroppen, för det hänger ju ihop.
Annars? Har Noah sommarlov från förskolan nu, till mitten av augusti, när även Neo ska börja på dagis. Har Neo fått 1½-årsvaccination, blivit utvecklingsbedömd utan anmärkning och vägd samt mätt. 10 060 g lätt, 77.4 cm kort är han, som en normal 1-åring. Mycket praktiskt, eftersom han då kan åka babyskydd i bilen även denna sommar (vi har ingen bil, men lånar för tre resor under sommaren, har bara en bilbarnstol, men grannarna har ett babyskydd som de inte använder som vi gärna får låna). Men eftersom han hade sjunkit från nästan bara 2 kurvor under medellängd till nästan 3 kurvor under, ville vi ha en extrakontroll i höst. Jag tycker inte att han äter så dåligt. Däremot rör han sig hela tiden. Klättrar på ALLT. Älskar att springa, hoppas, studsa. Till skillnad från Noah är han enormt motorisk, och totalt orädd. Kastar sig huvudstupa ner för rutschkanor, och blir ENORMT frustrerad när hans längd eller finmotorik inte räcker till för att ta honom dit han vill.
Annika praktiserar en yogaform som jag aldrig någonsin hört talas om tidigare, Shadow Yoga. Ur denna gjorde hon ett ihopplock av asanas (ställningar) som hon trodde skulle vara bra för mig, baserat på hur jag rörde mig och vad jag berättade. Mitt grundproblem rent fysiskt är bröstryggen, som är stel som jag vet inte vad. Det är alltid där, och i nacken, som mina värsta låsningar sitter, och det är alltid den delen av ryggen jag har svårast för att komma åt när jag tränar och stretchar. Min naprapat har sagt att jag INTE behöver bli starkare på baksidan av kroppen. Däremot mjukare. Jag har inte riktigt förstått vad han menade med "mjukare", men efter yogalektionen i fredags tror jag att jag vet. Det handlar inte om rörlighet. Den finns där. Det handlar inte om styrka. Den finns också där. Inte heller handlar det om kroppskontroll i den mening att jag rör rätt kroppsdelar och muskler när någon ber mig att röra en arm, ett ben eller en axel. Det handlar om den mjukhet som är motsatsen till "hård" eller kanske "ryckig". Graciös? Mjuk, inte bara i kroppen, utan också i själen.
Annika pratade om känslomässiga låsningar eller knutor, som sätter sig i kroppen och gör den kantig. Att yogan kan få sådana låsningar att lösas upp. Att det inte är helt ovanligt att man efter yogan, eller under den, drabbas av sorg, ledsenhet, eller blir helt slut, fastän den rent fysisk-mekaniska ansträngningen är betydligt mindre än vad man kanske kan vara van vid. Huvudet på spiken, för precis så var det för mig. I slutet av lektionen rann tårarna längs mina kinder, utan att jag riktigt förstod varför.
Jag har en känsla av att jag har börjat en inre resa nu. En resa för att inse att jag duger, precis som jag är. Trots mina fel och brister. Trots att jag ibland blir arg, att min mage ser ut som jag fortfarande är gravid fast jag inte är och aldrig kommer att bli det mera. Trots, eller kanske just på grund av. att jag inte alltid orkar ta till mig mina barn, för att jag behöver egentid. Att jag är mänsklig. "Du behöver inte fler krav på dig. De hårdaste kraven kommer från dig själv. Du behöver inte bli rörligare, starkare, det är du redan. Du behöver bara lite hjälp att ta fram din mjukhet".
Imorgon får jag förhoppningsvis mitt yogaprogram som jag ska följa under sommaren. 20 minuter om dagen, 4-5, eller kanske 6 dagar i veckan. Ivrig som jag var kunde jag inte vänta på att sätta igång, så sedan igår har jag försökt yoga lite på egen hand, med bara hennes övningar. Och både idag och igår har jag varit grubblig, känsligare, sorgsnare. Det är som om knutar i mitt inre börjar lösas upp och det gör ONT. Men jag måste nog genom det. För att bli hel. Ashtangayoga, som jag tidigare har hållit på med, är bara smärtsam rent fysiskt, för hård, enligt min nya lärare. Den yogan Annika visade mig är också smärtsam, för själen. Och därmed för kroppen, för det hänger ju ihop.
Annars? Har Noah sommarlov från förskolan nu, till mitten av augusti, när även Neo ska börja på dagis. Har Neo fått 1½-årsvaccination, blivit utvecklingsbedömd utan anmärkning och vägd samt mätt. 10 060 g lätt, 77.4 cm kort är han, som en normal 1-åring. Mycket praktiskt, eftersom han då kan åka babyskydd i bilen även denna sommar (vi har ingen bil, men lånar för tre resor under sommaren, har bara en bilbarnstol, men grannarna har ett babyskydd som de inte använder som vi gärna får låna). Men eftersom han hade sjunkit från nästan bara 2 kurvor under medellängd till nästan 3 kurvor under, ville vi ha en extrakontroll i höst. Jag tycker inte att han äter så dåligt. Däremot rör han sig hela tiden. Klättrar på ALLT. Älskar att springa, hoppas, studsa. Till skillnad från Noah är han enormt motorisk, och totalt orädd. Kastar sig huvudstupa ner för rutschkanor, och blir ENORMT frustrerad när hans längd eller finmotorik inte räcker till för att ta honom dit han vill.
måndag 26 maj 2014
Tyst...
Det är tyst här... På min andra blogg också. Jag vilar från att dela med mig av mitt liv. Försöker ta livet tillvara istället. Leva, här och nu. Njuta. Mellan alla bråk, tjafs, stress... Men det går ganska bra. Både med maten och med livet, även om det stundtals är kämpigt, särskilt mellan mig och min man, så råder vapenvila. Jag försöker sluta fred med min kropp. Acceptera att magen putar så att jag nästan ser gravid ut. Det finns ingenting jag kan göra för att den ska bli lika platt som innan barnen. Naprapaten sa att det var en bindvävsskada, kan inte tränas bort, och i och med det kunde jag i alla fall släppa den lilla petitessen.
Jag har gått upp lite i vikt, närmare bestämt 2 kg, och lite i fettprocent sedan första "mätningen" på Bosön i januari. Nu är jag "normalstark" överallt, fast stark i förhållande till min vikt. Har kunnat minska lite på maten (så att jag nu "bara" äter 3000 kcal om dagen som minst). Neo är lite mindre allergisk så i sommar kan jag njuta av jordgubbar igen! Men han har det kämpigt med sin astma, som inte riktigt vill ge med sig så här i pollentider. Den lilla stackaren är FORTFARANDE förkyld, och har så varit nästan hela tiden sedan lunginflammationen i februari. Jag jobbar på att träna mindre (nu är utmaningen "bara" 3 pass styrka och 2 pass yoga per vecka, istället för fem styrkepass...) utan att äta mindre - jag måste fortfarande gå upp lite i vikt och lite mer i fettprocent.
Jag jobbar. Mycket. Mer än de 50% det står på pappret. Men inte ikväll. Ikväll är jag bara "ledig" och njuter av friden när Neo som vanligt sover i bärsjalen tätt intill mitt bröst, som varje kväll sedan han var ett spädbarn. Nu är han 1½ år, tidernas busfrö och yrväder. Han är stormen, Noah lugnet som kom före. Han älskar att klättra, att sparka boll, att åka rutschkana och att gå. Han åker visserligen barnvagn ute nu, men helst vill han gå. Själv. Inte hålla handen. Ska det hållas hand, ska det vara Noahs hand. Så söta tillsammans! Pratar alltmer - om man nu kan kalla det prata när han försöker låta och med kroppsspråket visa vad han vill. Det måste till en mamma för att förstå att "aaa dä! MMMmmmmmm!!! *smacksmacksmack*" betyder att man vill ha mer jordgubbar/havrekuddar/äpple/banan, att blöh! betyder bajs i blöjan, att Möööööö är kossa och att Ssssss betyder katt (katter på bild ska man dessutom pussa på). Hästen säger Phuuuuu och grisen *inandning-indandning*. I astma-inhalatorn ska man helst säga BLABLABLABLA fast man inte får... Men MAMMA och BABA kan man inte ta miste på, och idag tror jag att han sa NOAH också!
Nu ska jag återgå till min tystnad. Och läsa andra bloggar istället:-).
Jag har gått upp lite i vikt, närmare bestämt 2 kg, och lite i fettprocent sedan första "mätningen" på Bosön i januari. Nu är jag "normalstark" överallt, fast stark i förhållande till min vikt. Har kunnat minska lite på maten (så att jag nu "bara" äter 3000 kcal om dagen som minst). Neo är lite mindre allergisk så i sommar kan jag njuta av jordgubbar igen! Men han har det kämpigt med sin astma, som inte riktigt vill ge med sig så här i pollentider. Den lilla stackaren är FORTFARANDE förkyld, och har så varit nästan hela tiden sedan lunginflammationen i februari. Jag jobbar på att träna mindre (nu är utmaningen "bara" 3 pass styrka och 2 pass yoga per vecka, istället för fem styrkepass...) utan att äta mindre - jag måste fortfarande gå upp lite i vikt och lite mer i fettprocent.
Jag jobbar. Mycket. Mer än de 50% det står på pappret. Men inte ikväll. Ikväll är jag bara "ledig" och njuter av friden när Neo som vanligt sover i bärsjalen tätt intill mitt bröst, som varje kväll sedan han var ett spädbarn. Nu är han 1½ år, tidernas busfrö och yrväder. Han är stormen, Noah lugnet som kom före. Han älskar att klättra, att sparka boll, att åka rutschkana och att gå. Han åker visserligen barnvagn ute nu, men helst vill han gå. Själv. Inte hålla handen. Ska det hållas hand, ska det vara Noahs hand. Så söta tillsammans! Pratar alltmer - om man nu kan kalla det prata när han försöker låta och med kroppsspråket visa vad han vill. Det måste till en mamma för att förstå att "aaa dä! MMMmmmmmm!!! *smacksmacksmack*" betyder att man vill ha mer jordgubbar/havrekuddar/äpple/banan, att blöh! betyder bajs i blöjan, att Möööööö är kossa och att Ssssss betyder katt (katter på bild ska man dessutom pussa på). Hästen säger Phuuuuu och grisen *inandning-indandning*. I astma-inhalatorn ska man helst säga BLABLABLABLA fast man inte får... Men MAMMA och BABA kan man inte ta miste på, och idag tror jag att han sa NOAH också!
Nu ska jag återgå till min tystnad. Och läsa andra bloggar istället:-).
torsdag 27 mars 2014
Ökar igen...
Jaha. Dags att öka matintaget igen. Nu är jag uppe i 3500 kcal vilodagar och 4000 kcal träningsdagar, för någon viktuppgång har det knappast blivit tal om sedan jag började med det här "ta-tag-i-mig-själv"-projektet. Em förstår inte varför jag inte går upp. Jag äter MER än hennes elitidrottare, som både tränar och väger mer än vad jag gör, men vi är helt överens om att jag måste upp i vikt och att det då bara är att äta mer som gäller. Mina gamla erfarenheter - att ha en kropp som strävar efter att ha samma vikt hela tiden om den får mat på regelbundna tider och i hyfsat lika stora mängder - verkar vara applicerbara på den 15 år äldre kroppen också. När jag skulle bli frisk från min anorexi var det samma sak. Jag behövde äta ENORMA mängder mat för att det skulle hända någonting på vågen. Till och med när jag var inlagd på sjukhus och hade sond fick de ge mig "extra sondmat", utöver det som de vanligen gav för gravt underviktiga patienter, för att jag skulle gå upp. Tack kroppen! Fortsätt gärna så här när jag har kommit upp till min "målvikt" också...
Lite av förklaringen ligger kanske i mitt val av livsmedel. Jag försöker att äta "bra" grejer, och inte så mycket tillsatt socker, halv- och helfabrikat. Bakar själv, lagar det mesta från grunden av "rena" råvaror, mycket baljväxter (minus soja och jordnöt), gryn (quinoa, bovete, ris), frön (minus sesam), frukt och grönsaker (minus dem som Neo inte tål), rotfrukter och mandel. Lite choklad då och då - mörk helst - och när jag blir riktigt trött på att äta - bananchips (mycket kalorier på liten mängd). En del glutenfria grissini och färdiga glutenfria bars (som jag beställer från USA) slinker också ner någon gång per dag, men på det stora hela äter jag "nyttigt". Kanske lite FÖR nyttigt. Kanske tar kroppen upp dessa "nyttiga" livsmedel lite sämre än motsvarande mängd energi (kalorier) i form av sådant de flesta inser är mindre hälsosamt i större mängder (som feta söta bakverk, chips, godis)?
Sedan tränar jag mycket - även om det kompenseras av mer mat träningsdagar. Träning har en "ämnesomsättningshöjande" effekt flera timmar efter att passet är avslutat, så det kanske gör att jag förbränner mer energi än beräknat. Sedan är det amningen (som det beräknade energiintaget dock har kompenserat för), samt det faktum att min vardag är ganska aktiv. Med en vild ettåring att jaga blir det en del rörelse som man annars inte får. Jag bär mycket - Neo sover fortfarande i bärsjal några timmar varje kväll. Promenerar en del. Men snart, snart är det dags att plocka fram cyklarna! Noah tog sina första tramptag på sin 2-hjuling idag, och älskar att cykla på förskolans 3-hjulingar. Neo har ännu inte fått prova att åka cykelkärra/cykelsits, men nu är det nog dags. Sin 4-hjuling som han har inne sparkar han sig framåt på i rätt bra fart nu, fast han förstår inte att han måste vrida på ratten för att komma dit han vill. Så, när han krockar med en vägg eller möblemanget skriker han, och då är det bara att rusa till undsättning. Noah var så försiktig som liten (och är det fortfarande), men Neo är av en helt annan sort. Han gör VERKLIGEN skäl för sitt smeknamn "Lillprins bus"...
Lite av förklaringen ligger kanske i mitt val av livsmedel. Jag försöker att äta "bra" grejer, och inte så mycket tillsatt socker, halv- och helfabrikat. Bakar själv, lagar det mesta från grunden av "rena" råvaror, mycket baljväxter (minus soja och jordnöt), gryn (quinoa, bovete, ris), frön (minus sesam), frukt och grönsaker (minus dem som Neo inte tål), rotfrukter och mandel. Lite choklad då och då - mörk helst - och när jag blir riktigt trött på att äta - bananchips (mycket kalorier på liten mängd). En del glutenfria grissini och färdiga glutenfria bars (som jag beställer från USA) slinker också ner någon gång per dag, men på det stora hela äter jag "nyttigt". Kanske lite FÖR nyttigt. Kanske tar kroppen upp dessa "nyttiga" livsmedel lite sämre än motsvarande mängd energi (kalorier) i form av sådant de flesta inser är mindre hälsosamt i större mängder (som feta söta bakverk, chips, godis)?
Sedan tränar jag mycket - även om det kompenseras av mer mat träningsdagar. Träning har en "ämnesomsättningshöjande" effekt flera timmar efter att passet är avslutat, så det kanske gör att jag förbränner mer energi än beräknat. Sedan är det amningen (som det beräknade energiintaget dock har kompenserat för), samt det faktum att min vardag är ganska aktiv. Med en vild ettåring att jaga blir det en del rörelse som man annars inte får. Jag bär mycket - Neo sover fortfarande i bärsjal några timmar varje kväll. Promenerar en del. Men snart, snart är det dags att plocka fram cyklarna! Noah tog sina första tramptag på sin 2-hjuling idag, och älskar att cykla på förskolans 3-hjulingar. Neo har ännu inte fått prova att åka cykelkärra/cykelsits, men nu är det nog dags. Sin 4-hjuling som han har inne sparkar han sig framåt på i rätt bra fart nu, fast han förstår inte att han måste vrida på ratten för att komma dit han vill. Så, när han krockar med en vägg eller möblemanget skriker han, och då är det bara att rusa till undsättning. Noah var så försiktig som liten (och är det fortfarande), men Neo är av en helt annan sort. Han gör VERKLIGEN skäl för sitt smeknamn "Lillprins bus"...
fredag 14 mars 2014
Here we go again... Magsjuka andra krämpor
Då var det dags igen. Tre dagar hann hela familjen vara hyfsat friska och fria från läkemedel (med undantag för min man som äter inflammationshämmande medicin varje dag p.g.a. sin reumatiska sjukdom) innan det blev en ny tur till jourvårdcentralen efter middagen. Och en "cirkusnatt", minst sagt. Behöver skriva av mig lite, varning för bladder för jag är ganska trött...
Neo igen. Väsande och pipande andning, andfåddhet, men i övrigt lika aktiv och i gasen som vanligt. Men andningsbesvär ska man ta på allvar och i synnerhet om barnet ifråga har haft lunginflammation. Så jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick en tid på vårdcentralens jour. Allt gick smidigt och efter två inhaleringar x 1 min vardera med venolin (luftrörsvidgande) och 15 min mellan behandlingsomgångarna tycket de att vi kunde åka hem. Skulle ge en dos flytande ventolin innan vi la oss för natten och om besvären återkom idag skulle vi åka till barnakuten. Relativt smidigt besök, och vi var hemma igen efter knappt tre timmar (inklusive bussresa dit och hem).
Vid 23-snåret gick jag och la oss i halvsittande ställning (höjd huvudände av sängen för att underlätta Neos andning). Vaknade en dryg timme senare av en herrans massa svordomar, klampningar, hulkanden och gråt. Dags för nästa barn att bli sjukt - i magsjuka. Noah hade som vanligt vandrat över och lagt sig i dubbelsängen hos maken och sedan kräkts liggande. Sängkläder, madrassen, täcket, golvet, tapeten, Noah, allt fullt av kräk. Mannen fick ta hand om det mesta eftersom Neo vaknade och skrek om jag lämnade honom, men av och till gick jag ändå upp och försökte hjälpa till. Med Neo på armen. Somnade om vid 2-tiden, och blev väckt av en ack så pigg Neo runt kl. 6. Vi gick upp vid 7 efter att mina enträgna försök att få honom att somna om misslyckats radikalt. Lyssnade förstås på hans andning - OK så länge han var stilla. Väsanden om han var igång - vilket han var så fort han hade chansen. Det var bara att packa väskan och ge sig iväg till barnakuten, även om det inte kändes så himla akut, för mig åker man till akuten när det VERKLIGEN är livsfara, och det var det inte tal om här. Jag förstod dock att vårdcentralsläkarna inte skulle kunna hjälpa oss vidare, så OM vi ville få Neo utredd var det nog bäst att kolla upp det hela på sjukhuset, trots allt.
Först gick jag till den vanliga akuten, men de sa att det faktiskt fanns en barnakut på barnmedicin i huset bredvid (där vi har varit för allergiutredning) som hade öppet dagtid. Perfekt! Mycket bättre att få träffa personal som är vana vid barn och kan mer om deras besvär och sjukdomar. Ingen vidare kö var det heller, som tur var, och vi fick ganska snabbt träffa en sköterska som gjorde de första undersökningarna - vägning (9260 g), kollade blodets syremättnad, tog tempen, och en liten stund därefter en läkare. Hon lyssnade, klämde, tittade och lyste och kom fram till att lunginflammationen var borta men att luftvägarna var trånga och att andningen var ansträngd. Så fick vi en diagnos - infektionsutlöst astma ("förkylningsastma"), Neo fick andas in ett annat läkemedel och sedan lyssnade läkaren igen och konstaterade att denna medicin hade hjälpt. Sedan fick vi instruktioner om hur vi själva ska göra för att ge samma läkemedel samt ett till (det ena hämmar inflammationen i slemhinnorna - d.v.s. gör att svullnaden minskar, det andra får musklerna runt luftrören att slappna av) hemma.
Efter en och en halv timme var vi klara. Dags för medicinjakt. Den ena medicinen var typiskt nog slut på sjukhusapoteket, så vi fick gå till ett annat apotek och stå i kö där också. SUCK! Sedan var jag helt slut, Neo också (han sov dock gott i sjalen) och vi åkte hem till man och Noah, som hade ätit, sovit, vilat och lekt lite försiktigt. Inget mer kräk. Skönt!
Nu är det kväll. Jag är TRÖTT med stort T, men inte lika psykiskt slut som min man, som är sämre på att hantera sådant här än vad jag är (vilket gör att vi bråkar väldigt mycket om vi försöker prata). Jag blir förstås också orolig, men för mig kommer den psykiska tröttheten senare. Just nu har jag inte tid att känna efter och må dåligt. Jag blir nästintill starkare och mer målmedveten än någonsin och just idag har jag INTE sett barnens sjukdomar som en ursäkt för att låta bli att äta som jag ska. Överlevnadsinstinkt? Självbevarelsedrift? Oavsett vad är jag just nu ytterst tacksam över att ha den egenskapen.
Neo igen. Väsande och pipande andning, andfåddhet, men i övrigt lika aktiv och i gasen som vanligt. Men andningsbesvär ska man ta på allvar och i synnerhet om barnet ifråga har haft lunginflammation. Så jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick en tid på vårdcentralens jour. Allt gick smidigt och efter två inhaleringar x 1 min vardera med venolin (luftrörsvidgande) och 15 min mellan behandlingsomgångarna tycket de att vi kunde åka hem. Skulle ge en dos flytande ventolin innan vi la oss för natten och om besvären återkom idag skulle vi åka till barnakuten. Relativt smidigt besök, och vi var hemma igen efter knappt tre timmar (inklusive bussresa dit och hem).
Vid 23-snåret gick jag och la oss i halvsittande ställning (höjd huvudände av sängen för att underlätta Neos andning). Vaknade en dryg timme senare av en herrans massa svordomar, klampningar, hulkanden och gråt. Dags för nästa barn att bli sjukt - i magsjuka. Noah hade som vanligt vandrat över och lagt sig i dubbelsängen hos maken och sedan kräkts liggande. Sängkläder, madrassen, täcket, golvet, tapeten, Noah, allt fullt av kräk. Mannen fick ta hand om det mesta eftersom Neo vaknade och skrek om jag lämnade honom, men av och till gick jag ändå upp och försökte hjälpa till. Med Neo på armen. Somnade om vid 2-tiden, och blev väckt av en ack så pigg Neo runt kl. 6. Vi gick upp vid 7 efter att mina enträgna försök att få honom att somna om misslyckats radikalt. Lyssnade förstås på hans andning - OK så länge han var stilla. Väsanden om han var igång - vilket han var så fort han hade chansen. Det var bara att packa väskan och ge sig iväg till barnakuten, även om det inte kändes så himla akut, för mig åker man till akuten när det VERKLIGEN är livsfara, och det var det inte tal om här. Jag förstod dock att vårdcentralsläkarna inte skulle kunna hjälpa oss vidare, så OM vi ville få Neo utredd var det nog bäst att kolla upp det hela på sjukhuset, trots allt.
Först gick jag till den vanliga akuten, men de sa att det faktiskt fanns en barnakut på barnmedicin i huset bredvid (där vi har varit för allergiutredning) som hade öppet dagtid. Perfekt! Mycket bättre att få träffa personal som är vana vid barn och kan mer om deras besvär och sjukdomar. Ingen vidare kö var det heller, som tur var, och vi fick ganska snabbt träffa en sköterska som gjorde de första undersökningarna - vägning (9260 g), kollade blodets syremättnad, tog tempen, och en liten stund därefter en läkare. Hon lyssnade, klämde, tittade och lyste och kom fram till att lunginflammationen var borta men att luftvägarna var trånga och att andningen var ansträngd. Så fick vi en diagnos - infektionsutlöst astma ("förkylningsastma"), Neo fick andas in ett annat läkemedel och sedan lyssnade läkaren igen och konstaterade att denna medicin hade hjälpt. Sedan fick vi instruktioner om hur vi själva ska göra för att ge samma läkemedel samt ett till (det ena hämmar inflammationen i slemhinnorna - d.v.s. gör att svullnaden minskar, det andra får musklerna runt luftrören att slappna av) hemma.
Efter en och en halv timme var vi klara. Dags för medicinjakt. Den ena medicinen var typiskt nog slut på sjukhusapoteket, så vi fick gå till ett annat apotek och stå i kö där också. SUCK! Sedan var jag helt slut, Neo också (han sov dock gott i sjalen) och vi åkte hem till man och Noah, som hade ätit, sovit, vilat och lekt lite försiktigt. Inget mer kräk. Skönt!
Nu är det kväll. Jag är TRÖTT med stort T, men inte lika psykiskt slut som min man, som är sämre på att hantera sådant här än vad jag är (vilket gör att vi bråkar väldigt mycket om vi försöker prata). Jag blir förstås också orolig, men för mig kommer den psykiska tröttheten senare. Just nu har jag inte tid att känna efter och må dåligt. Jag blir nästintill starkare och mer målmedveten än någonsin och just idag har jag INTE sett barnens sjukdomar som en ursäkt för att låta bli att äta som jag ska. Överlevnadsinstinkt? Självbevarelsedrift? Oavsett vad är jag just nu ytterst tacksam över att ha den egenskapen.
lördag 1 mars 2014
Lunginflammation
Kort inlägg från mobilen... Neo har lunginflammation och har fått penicillin efter ett besök på vårdcentralens jourmottagning igår kväll. Han har haft hög feber i tre dygn och hostar så att han kräks. Ammar och kissar tack och lov men så mycket mat får han inte behålla. Igår blev jag nerkräkt tre gånger. Tack och lov är Noah på bättringvägen. Det var han som blev dålig först, med feber föra helgen när kag såklart var ensam hemma. Nu hoppas jag att det är en behandlingsbar lunginflammation Neo har fått och inte en variant som orsakas av virus, mykoplasma eller multiresistenta bakterier som penicillin inte biter på.
För egen del har kag lagt ner allt utom att ta hand om Neo. Han vill ha kroppskontakt hela tiden så jag varvar bärsjal med att ha honom i famnen. Sjukt trött efter att ha sovit halvsittande två nätter samt inte tränat. Vid sådana här tillfällen är jag oändligt tacksam över att vi är två vuxna på två barn, så att vi i alla fall kan få allt att fungera hjälpligt.
För egen del har kag lagt ner allt utom att ta hand om Neo. Han vill ha kroppskontakt hela tiden så jag varvar bärsjal med att ha honom i famnen. Sjukt trött efter att ha sovit halvsittande två nätter samt inte tränat. Vid sådana här tillfällen är jag oändligt tacksam över att vi är två vuxna på två barn, så att vi i alla fall kan få allt att fungera hjälpligt.
onsdag 26 februari 2014
VAB-ruari även här
Jag börjar förstå varför februari kallas VABruari av många. Visserligen har vi inte tagit ut en enda VAB-dag än, men sjuka har vi alla gånger varit. Sista veckan i januari till första veckan i februari var en två veckor lång eskapad av förkylningar, och lagom tills vi hade slutat hosta började det om igen med att Noah kräktes i lördags och sedan fick feber på kvällen. Typiskt nog var mannen bortrest (efterlängtad grabbweekend i huvudstaden) och jag hade planerat firande av min födelsedag med mina föräldrar, min mormor och min morbror. Som vi fick ställa in. Och lagom tills Noah hade hämtat sig från det värsta och bara har snuva och hosta så att det räcker och blir över, var det dags för Neo att bli dålig, med hög feber, kräkning och förmodligen snuva om någon dag eller två. SUCK! Mannen hostar och har ont i halsen, och själv hade jag huvudvärk from hell igår kväll igen, förmodligen orsakad av den stress det innebär att vara ensam med sjuka barn (mannen kom visserligen hem i söndags eftermiddag, men sedan har han jobbat hela dagarna mån-tis), och samtidigt försöka hinna med lite egentid och jobbande. Sjuka barn är i vårt fall väldigt klängiga barn, vilket innebär minimalt med tid UTAN barn på armen, i bärsjal, i knät, klängande runt benen etc. Väntar bara på att det ska bli min tur att bli snuvig också.
Annars kämpar jag på med min mat, och min träning. Det går, även om det är jobbigt. Ännu jobbigare blir det av att min kropp är lite motsträvig när det gäller att gå upp i vikt. Det har inte hänt mycket på vågen de senaste två veckorna, trots att jag äter lika mycket som elitidrottare som tränar många, många timmar mer än mig, och väger nästan dubbelt så mycket (enligt Em, som ju jobbar framför allt med elitidrottare). Men jag går i alla fall inte NER i vikt längre. Amningen tar en del energi, men det förklarar inte allt. Så nu måste jag äta ÄNNU mer, hur det nu ska gå till...
Sedan jag började äta mer regelbundet av "bra" mat är jag inte längre sugen på sötsaker och "skräpmat" heller, vilket gör det hela lite svårare. Det är en sak att äta mycket för att man är hungrig och för att det är gott. En helt annan att äta för att man "behöver" eftersom dagsbehovet av energi inte är täckt. Fast man egentligen är proppmätt och vet att man bara kommer att få ont i magen och sova dåligt av att äta mer. Sedan är det klart att jag har mina "ätstörnings-hang-ups" som jag måste jobba med. När jag blev sjuk en gång i tiden skulle man äta lite fett, dra ner på saltet och tugga i sig mycket kostfibrer. Min ätstörningshjärna fungerar fortfarande så - att jag helst vill äta just lite fett, lite salt och mycket kostfibrer. Att mitt dagsintag av fibrer ligger på 100-150 g per dag är en annan historia... Kolhydrater, som många är rädda för nu, är jag däremot inte alls nojjig över att äta. Det var nämligen kolhydrater jag åt när jag gick NER i vikt. Därför tror jag inte ett dugg på LCHF som viktnedgångsmetod, i alla fall inte för mig. Det bästa sättet för MIG att gå upp i vikt är att äta skräpmat sent på kvällen - mycket chips, glass och kakor. Då går jag upp. Men det är inte det sätt jag vill gå upp i vikt på nu. Jag vill göra det på ett hälsosamt sätt, så att jag bygger så mycket muskler som möjligt och blir stark! Från smal och svag till frisk och stark, alltså, och det är det jag jobbar för. Min resa har bara börjat, och den kommer nog att behöva fortsätta läääänge efter början på maj, som är etappmål 1.
Annars kämpar jag på med min mat, och min träning. Det går, även om det är jobbigt. Ännu jobbigare blir det av att min kropp är lite motsträvig när det gäller att gå upp i vikt. Det har inte hänt mycket på vågen de senaste två veckorna, trots att jag äter lika mycket som elitidrottare som tränar många, många timmar mer än mig, och väger nästan dubbelt så mycket (enligt Em, som ju jobbar framför allt med elitidrottare). Men jag går i alla fall inte NER i vikt längre. Amningen tar en del energi, men det förklarar inte allt. Så nu måste jag äta ÄNNU mer, hur det nu ska gå till...
Sedan jag började äta mer regelbundet av "bra" mat är jag inte längre sugen på sötsaker och "skräpmat" heller, vilket gör det hela lite svårare. Det är en sak att äta mycket för att man är hungrig och för att det är gott. En helt annan att äta för att man "behöver" eftersom dagsbehovet av energi inte är täckt. Fast man egentligen är proppmätt och vet att man bara kommer att få ont i magen och sova dåligt av att äta mer. Sedan är det klart att jag har mina "ätstörnings-hang-ups" som jag måste jobba med. När jag blev sjuk en gång i tiden skulle man äta lite fett, dra ner på saltet och tugga i sig mycket kostfibrer. Min ätstörningshjärna fungerar fortfarande så - att jag helst vill äta just lite fett, lite salt och mycket kostfibrer. Att mitt dagsintag av fibrer ligger på 100-150 g per dag är en annan historia... Kolhydrater, som många är rädda för nu, är jag däremot inte alls nojjig över att äta. Det var nämligen kolhydrater jag åt när jag gick NER i vikt. Därför tror jag inte ett dugg på LCHF som viktnedgångsmetod, i alla fall inte för mig. Det bästa sättet för MIG att gå upp i vikt är att äta skräpmat sent på kvällen - mycket chips, glass och kakor. Då går jag upp. Men det är inte det sätt jag vill gå upp i vikt på nu. Jag vill göra det på ett hälsosamt sätt, så att jag bygger så mycket muskler som möjligt och blir stark! Från smal och svag till frisk och stark, alltså, och det är det jag jobbar för. Min resa har bara börjat, och den kommer nog att behöva fortsätta läääänge efter början på maj, som är etappmål 1.
onsdag 12 februari 2014
Hur det går
Börjar återhämta oss efter två-tre veckor av förkylningar som har kommit och gått i flera omgångar. I väntan på vattkopporna, som jag hoppas att barnen ska bli smittade av... Ett äldre syskon till en av Noahs förskolekompisar hade nämligen vattkoppor i förra veckan, och om vi har tur har Noahs kompis fått det och smittat Noah, som i sin tur smittar Neo. Visst är det jobbigt när barnen är sjuka, men just vattkoppor påstås bli lindringare om man drabbas som barn, jämfört med om man blir sjuk som vuxen. Därför hoppas jag.
För egen del har det varit lite tunnsått med träning senaste veckan, p.g.a. halsont, snuva, hosta och sedan migrän. Men nu är jag på gång igen! Jag har ändå lyckats hålla min "matplan", vilket i sig är en bedrift, och äter numera frukost och lunch varje dag! Och räknar kalorier, på gott och ont. Det goda är att jag har "bevis" på hur mycket jag äter, och att det då är lättare att utvärdera hur matplanen fungerar. Inte så bra. Jag hade nämligen gått NER i vikt när jag vägde mig igår. Det var inte alls väntat och inte alls meningen heller. Jag åt trots allt 2900 kcal per dag och tränade inte mycket. Så nu har jag ökat maten - 3100 kcal per dag träningsfria dagar, 3500 kcal dagar med träning. Det är VÄLDIGT mycket mat för en inte så storvuxen tjej som har ett stillasittande arbete... Normalt räknar man med ett dagsbehov på 2000 kcal om man väger 15-20 kg mer än vad jag gör (vikten styr energibehovet, fast egentligen är det den fettfria massan av kroppen som styr det snarare än vad vågen visar) och har ett måttligt aktivt arbete och är i min ålder. Sedan tillkommer lite energi som behövs för amningen (kompletteringsammar Neo, som dock bara vill ha höger bröst numera - hrmf!), och om man vill gå upp i vikt, förstås energi till att bygga muskler och fett (jag behöver gå upp i fett-% också). Klurar på hur jag ska lyckas få i mig allt, och framför allt hur jag ska få in måltiderna under dagen istället för att äta allt på kvällen...
För barnens del går det - framför allt för Neo. Han går, alltså. Riktigt stadig på benen har han blivit den senaste veckan, men igår, när han fick prova sina nya första par skor för första gången, gick det inte alls utan stöd. När han väl fick en hand att hålla sig i klampade han fram som om han gick i lera eller i alldeles för stora skor. Såg hur kul som helst ut! Han är fortfarande mammas kille, men om han inte är för trött är det roligare att hänga med sin storebror och pappa. Eller morfar, som är en stor favorit för båda barnen. Noah - tja, han vill ha uppmärksamhet, och är arg minst några gånger om dagen. Rejält art och säger då att han inte allt tycker om mig. Jobbigt att höra förstås.
Appropå ilska, förresten - även den yngre avkomman har ett rejält humör, och ungefär en gång i veckan skriker han så att han kräks... Han är, liksom Noah, envis som synden, men har inte alls samma intresse för t.ex. böcker och "koncentrationslekar". Neo vill klättra, klänga, hoppa och studsa. Han är lite mer som "andra" barn, medan Noah alltid har varit lugnare och lydigare. Neo får man springa och hålla efter. Tänk så olika syskon kan vara! Men vad bra att de är det - unika på varsitt sätt:-). Jag förstår äntligen vad min mamma menade när hon sa att hon älskar alla sina tjejer, men på olika sätt.
För egen del har det varit lite tunnsått med träning senaste veckan, p.g.a. halsont, snuva, hosta och sedan migrän. Men nu är jag på gång igen! Jag har ändå lyckats hålla min "matplan", vilket i sig är en bedrift, och äter numera frukost och lunch varje dag! Och räknar kalorier, på gott och ont. Det goda är att jag har "bevis" på hur mycket jag äter, och att det då är lättare att utvärdera hur matplanen fungerar. Inte så bra. Jag hade nämligen gått NER i vikt när jag vägde mig igår. Det var inte alls väntat och inte alls meningen heller. Jag åt trots allt 2900 kcal per dag och tränade inte mycket. Så nu har jag ökat maten - 3100 kcal per dag träningsfria dagar, 3500 kcal dagar med träning. Det är VÄLDIGT mycket mat för en inte så storvuxen tjej som har ett stillasittande arbete... Normalt räknar man med ett dagsbehov på 2000 kcal om man väger 15-20 kg mer än vad jag gör (vikten styr energibehovet, fast egentligen är det den fettfria massan av kroppen som styr det snarare än vad vågen visar) och har ett måttligt aktivt arbete och är i min ålder. Sedan tillkommer lite energi som behövs för amningen (kompletteringsammar Neo, som dock bara vill ha höger bröst numera - hrmf!), och om man vill gå upp i vikt, förstås energi till att bygga muskler och fett (jag behöver gå upp i fett-% också). Klurar på hur jag ska lyckas få i mig allt, och framför allt hur jag ska få in måltiderna under dagen istället för att äta allt på kvällen...
För barnens del går det - framför allt för Neo. Han går, alltså. Riktigt stadig på benen har han blivit den senaste veckan, men igår, när han fick prova sina nya första par skor för första gången, gick det inte alls utan stöd. När han väl fick en hand att hålla sig i klampade han fram som om han gick i lera eller i alldeles för stora skor. Såg hur kul som helst ut! Han är fortfarande mammas kille, men om han inte är för trött är det roligare att hänga med sin storebror och pappa. Eller morfar, som är en stor favorit för båda barnen. Noah - tja, han vill ha uppmärksamhet, och är arg minst några gånger om dagen. Rejält art och säger då att han inte allt tycker om mig. Jobbigt att höra förstås.
Appropå ilska, förresten - även den yngre avkomman har ett rejält humör, och ungefär en gång i veckan skriker han så att han kräks... Han är, liksom Noah, envis som synden, men har inte alls samma intresse för t.ex. böcker och "koncentrationslekar". Neo vill klättra, klänga, hoppa och studsa. Han är lite mer som "andra" barn, medan Noah alltid har varit lugnare och lydigare. Neo får man springa och hålla efter. Tänk så olika syskon kan vara! Men vad bra att de är det - unika på varsitt sätt:-). Jag förstår äntligen vad min mamma menade när hon sa att hon älskar alla sina tjejer, men på olika sätt.
torsdag 23 januari 2014
Svart på vitt
Då fick jag det på pränt. Att jag väger för lite. Att jag är för klen i förhållande till hur mycket jag tränar. Och att min kroppsfettsprocent är ohälsosamt låg (långt under normala 25-30%, här snackar vi ensiffrigt och även de elittränade kvinnorna ska ligga på tvåsiffrigt för att det ska vara OK). Så nu är det bara att ta tag i allt igen. Äta på dagarna (hur det nu ska gå till - måltiderna är skitjobbiga med matning av den ena, service av den andra och däremellan försöka få i sig någon tugga själv - för att inte tala om hur det är att laga mat till en kräsen 4-åring, en allergisk 1-åring och dessutom till sig själv - så att alla ska bli nöjda), träna effektivare (bättre upplägg). Vet att det kommer att bli kämpigt, speciellt att äta på dagarna. STOR UTMANING. Em ska skicka upplägg idag, så ska jag fundera, utvärdera, och motivera mig att köra på hennes förslag fram till slutet av april och sedan utvärdera resultatet...
Viljestyrka behövs i mängder nu... Förut var det enklare - när jag ville ha ett barn, och sedan ett syskon till det barn vi var så lyckliga över att få. Då visste jag att jag behövde gå upp i vikt (och fett-%) för att kunna bli gravid. Nu finns inte den moroten där. Så nu är det muskeltillväxt och styrka som får vara drivkraft, hur sjukt det än är.
Kram på er! Och hoppas att ni får en fin dag.
Viljestyrka behövs i mängder nu... Förut var det enklare - när jag ville ha ett barn, och sedan ett syskon till det barn vi var så lyckliga över att få. Då visste jag att jag behövde gå upp i vikt (och fett-%) för att kunna bli gravid. Nu finns inte den moroten där. Så nu är det muskeltillväxt och styrka som får vara drivkraft, hur sjukt det än är.
Kram på er! Och hoppas att ni får en fin dag.
lördag 18 januari 2014
Så tungt...
Just nu är livet så himla tungt. Det känns som jag inte orkar längre. Orkar inte laga mat anpassad till vad Noah tycker om och inte tycker om, vad Neo tål och inte tål, vad jag vill och inte vill äta, och vad mannen önskar för att få variation i måltiderna. Mannen har dessutom bestämt sig för att äta mindre ost (han är lakto-ovo-vegetarian, resten av familjen är veganer) vilket gör att det är lite svårare att hitta på mat med just variation. Hej då, genvägar som färdig potatissallad och brieost i en baguette. Och att hitta pålägg som även han gillar. Han påstår att han kan äta allt (så länge det är vegetariskt), men det gör han faktiskt inte... Han påpekar definitivt att det är tredje dagen med lasagne om han har fått det i lunchlådan tre dagar i rad. Vårt förhållande är fortfarande långt ifrån bra och jag håller på att gå på knäna av mina egna försök att få det bättre - genom att laga OK mat, för det, och att ta med mig barnen då och då så att han kan få en paus från Noah-plåstret, är det enda jag kan komma på att göra för att ge honom mer energi och ork att KANSKE tycka om mig en smula.
Noah är pappig. Han vill att mannen ska göra ALLT och jag duger i bästa fall om mannen inte är hemma. Han vill bestämma allt över alla, vill ständigt att vi ska hitta på vad han ska göra, och skriker som en stucken gris om han inte får som han vill. Det gör mig vansinnig och det känns som vi ständigt är i luven på varandra.
Neo är mammig, fast inte lika mycket som Noah är pappig. Neo vill ha uppmärksamhet och har också en stark vilja. Dessutom är han löjligt bra på att ta sig runt i sin kryp-hasande ställning, och i obevakade ögonblick smiter han in på toaletten, grejar med toalocket och kryper i vattnet runt golvbrunnen i duschen, alternativt öppnar något skåp eller någon låda i köket och river ut så många grejer han kan på så kort tid som möjligt. Han är helt enkelt en normal 1-åring på upptäcktsfärd i livet, och jag orkar inte riktigt med det.
Jag är nojjig. Över barnen, familjen, relationen med släkt och vänner, över mig själv, min kropp, mat, träning, mitt jobb, att inte räcka till, för det gör jag verkligen inte nu. Jag var hos Neos dietist i måndags, fick nya uppgifter - om baskost i kombination med provokation för att komma fram till vad han får eksem av. Så nu har han fått kiwi i några dagar och det verkar gå skapligt. Lite mer böjveckseksem, men luften är kallare och torrare, och den typiska "det-här-är-Neo-allergisk-emot"-eksempricken i ansiktet har INTE blivit värre (som det blir om han får äta soja). Sedan vill hon att vi ger mer EnaGo-gröt, som är järnberikad, men den tycker Neo inte om. Han ska få dessert efter maten, mer fett, gryn till varje måltid (hirs, quinoa, bovete) o.s.v. Vilket gör matlagningen ytterligare krävande rent tidsmässigt.
Vissa dagar vill jag knappt gå upp. För att jag inte orkar. Men måste - barnen måste ju ha frukost, Neo skriker, och mannen somnar om för han är så trött och har så ont i sin rygg. Ångestklumpen växer. Jag exploderar, blir arg över småsaker, kastar ur mig beskyllningar hit och dit. Det är bara trötthet alltihop. Förlåt!
Nu ska jag i alla fall börja ta tag lite i mitt liv. Nytt försök nummer femtioelva-tusen-tvåhundra-tolv eller något att för alltid bli vän med min kropp. På onsdag ska jag träffa Em på Bosön, göra lite mätningar, filura ut en plan för hur jag ska kunna bli starkare, både kroppsligt och mentalt. Just nu matar jag mig själv för mycket med negativa tankar och känslor av att vara värdelös och viktig för ingen. Äter dåligt (d.v.s. fel, även om jag håller vikten konstant), sover dåligt, mår dåligt. Jag ska ge mig själv tiden fram till början av maj på mig att se om det går att må bättre. Det kommer att bli stentufft, och frågan är om jag orkar hitta kraften att kämpa mig dit jag vill...
Noah är pappig. Han vill att mannen ska göra ALLT och jag duger i bästa fall om mannen inte är hemma. Han vill bestämma allt över alla, vill ständigt att vi ska hitta på vad han ska göra, och skriker som en stucken gris om han inte får som han vill. Det gör mig vansinnig och det känns som vi ständigt är i luven på varandra.
Neo är mammig, fast inte lika mycket som Noah är pappig. Neo vill ha uppmärksamhet och har också en stark vilja. Dessutom är han löjligt bra på att ta sig runt i sin kryp-hasande ställning, och i obevakade ögonblick smiter han in på toaletten, grejar med toalocket och kryper i vattnet runt golvbrunnen i duschen, alternativt öppnar något skåp eller någon låda i köket och river ut så många grejer han kan på så kort tid som möjligt. Han är helt enkelt en normal 1-åring på upptäcktsfärd i livet, och jag orkar inte riktigt med det.
Jag är nojjig. Över barnen, familjen, relationen med släkt och vänner, över mig själv, min kropp, mat, träning, mitt jobb, att inte räcka till, för det gör jag verkligen inte nu. Jag var hos Neos dietist i måndags, fick nya uppgifter - om baskost i kombination med provokation för att komma fram till vad han får eksem av. Så nu har han fått kiwi i några dagar och det verkar gå skapligt. Lite mer böjveckseksem, men luften är kallare och torrare, och den typiska "det-här-är-Neo-allergisk-emot"-eksempricken i ansiktet har INTE blivit värre (som det blir om han får äta soja). Sedan vill hon att vi ger mer EnaGo-gröt, som är järnberikad, men den tycker Neo inte om. Han ska få dessert efter maten, mer fett, gryn till varje måltid (hirs, quinoa, bovete) o.s.v. Vilket gör matlagningen ytterligare krävande rent tidsmässigt.
Vissa dagar vill jag knappt gå upp. För att jag inte orkar. Men måste - barnen måste ju ha frukost, Neo skriker, och mannen somnar om för han är så trött och har så ont i sin rygg. Ångestklumpen växer. Jag exploderar, blir arg över småsaker, kastar ur mig beskyllningar hit och dit. Det är bara trötthet alltihop. Förlåt!
Nu ska jag i alla fall börja ta tag lite i mitt liv. Nytt försök nummer femtioelva-tusen-tvåhundra-tolv eller något att för alltid bli vän med min kropp. På onsdag ska jag träffa Em på Bosön, göra lite mätningar, filura ut en plan för hur jag ska kunna bli starkare, både kroppsligt och mentalt. Just nu matar jag mig själv för mycket med negativa tankar och känslor av att vara värdelös och viktig för ingen. Äter dåligt (d.v.s. fel, även om jag håller vikten konstant), sover dåligt, mår dåligt. Jag ska ge mig själv tiden fram till början av maj på mig att se om det går att må bättre. Det kommer att bli stentufft, och frågan är om jag orkar hitta kraften att kämpa mig dit jag vill...
söndag 5 januari 2014
Idag tog han sina första steg!
En liten milstolpe är passerad! Idag tog Neo sina första stapplande steg utan stöd. Han var förmodligen alldeles för trött för att vara rädd och försiktig - hade bara sovit en orolig timme mitt på dagen och klockan var närmare sex på kvällen när han prövade om benen bar. Det gjorde de. Först en gång - till mig, när ingen annan än jag såg. Sedan en gång till - till mannen, när ALLA tittade (alla bestod i det här fallet av mig, mannen, Noah och våra grannar, som var på renoveringsstöttande söndagmiddag hos oss). Han fick applåder av både oss och sig själv - och lyste som en sol. Han ÄLSKAR att vara i centrum för allas uppmärksamhet, och det var han onekligen nu.
Mitt lilla hjärta! Så stor du börjar bli, så mycket du kan, och så mycket du förstår! Du är ett litet bustroll som vet preciiis vad du får och inte får göra. Det du INTE får göra är såklart roligare att ägna dig åt. Du är mitt emellan att behöva sova en och två gånger om dagen. Sover du två gånger får vi en jobbig kväll med en alltför pigg pys, sover du bara en gång blir du ofta övertrött eller kinkig framåt eftermiddagen, men då somnar du tidigt och vi får några timmars lugn innan det är dags för alla vuxna att krypa till kojs. Du är ganska morgontrött jämfört med andra småttingar - och vaknar oftast strax före kl. 7. Det måste vi betrakta som drägligt, även om mörkret just nu gör oss extra morgontrötta...
Snart dags för vardag igen. Jobba, förskola, räkningar, dietistbesök... Njuter av att vara ledig. Bråkar om att jag vill träna. Mannen förstår inte den prioriteringen, kommer aldrig att göra. Det är som det är. Och ingenting att göra åt det.
Mitt lilla hjärta! Så stor du börjar bli, så mycket du kan, och så mycket du förstår! Du är ett litet bustroll som vet preciiis vad du får och inte får göra. Det du INTE får göra är såklart roligare att ägna dig åt. Du är mitt emellan att behöva sova en och två gånger om dagen. Sover du två gånger får vi en jobbig kväll med en alltför pigg pys, sover du bara en gång blir du ofta övertrött eller kinkig framåt eftermiddagen, men då somnar du tidigt och vi får några timmars lugn innan det är dags för alla vuxna att krypa till kojs. Du är ganska morgontrött jämfört med andra småttingar - och vaknar oftast strax före kl. 7. Det måste vi betrakta som drägligt, även om mörkret just nu gör oss extra morgontrötta...
Snart dags för vardag igen. Jobba, förskola, räkningar, dietistbesök... Njuter av att vara ledig. Bråkar om att jag vill träna. Mannen förstår inte den prioriteringen, kommer aldrig att göra. Det är som det är. Och ingenting att göra åt det.
torsdag 2 januari 2014
Gott nytt år - och benpass som KÄNNS i benen
Gott nytt år på er! Bloggen för en alltmer tynande tillvaro och jag är lite osäker på om jag alls ska fortsätta att blogga, även om jag inte kommer att stänga ner bloggarna för gott. Tiden räcker inte till att skriva inlägg, och inspirationen saknas. Det är lite för mycket annat som snurrar i huvudet, och jag är så TRÖTT!
Julen och nyårshelgen har varit lugn och mysig. Jag har kunnat slappna av lite från jobbet, och har tränat lite mindre p.g.a. "konstig känsla" i kroppen - trött, illamående, yrsel, ibland väldigt "tungt" att röra sig, högre puls än vanligt o.s.v. Mer yoga, mindre "mer ansträngande" pass. Motivationen till hårda pass har också trytit, vilket är ovanligt när det gäller mig. Men nu börjar ångesten smyga sig på igen. Prestera - på jobbet, med barnen, på träningsfronten... Och idag har jag både jobbat och tränat, vilket barnen har fått lida lite av.
Ett pass med betoning på ben blev det idag. Hemma. Med barn delar av passet. Skriver ner vad jag gjorde här för min egen dokumentations skull. Det KÄNNS i alla fall att jag har tränat - benen - och det gillar jag!
3 set av:
1. 50 reps mountain climbers
2. Utfallssteg bakåt med kettlebell (vartannat steg höger ben, vartannat vänster, kettlebellen förs från ena handen, under benet till den andra handen), 20 reps per ben (d.v.s. 40 steg totalt)
3. Burpees med axelpress hantlar 2 x 4 kg, 20 reps
4. Marklyft med totalt 20 kg (kettlebell + hantlar), 20 reps
Vila i form av 1 min planka, 1 min sidoplanka höger, 1 min sidoplanka vänster
3 set av:
1. 50 reps drop squat jumps
2. Bakåthopp med sumosquatresning med kettlebell, 20 reps
3. Frivändningar med 2 x 4 kg hantlar, 25 reps
4. Bäckenlyft med kettlebell på bäckenet, 50 reps
Vila i form av 1 min planka, 1 min sidoplanka höger, 1 min sidoplanka vänster
3 set av:
1. 25 reps squat jumps
2. Magövning - rulla bakåt, ställ dig upp med hantel över huvudet, 20 reps
3. Russian get-ups med 4 kg hantel, 12 reps/sida
4. Magövning - lyft benen mot taket, ner mot golvet och upp igen, 20 reps
5. Magövning - bicycle crunch, 20 reps/sida
6. Single-leg flies med 2 x 4 kg hantlar, 10 reps/ben
1 min planka, 1 min sidoplanka höger, 1 min sidoplanka vänster
Alltsammans med så lite vila som möjligt mellan övningar och set!
Julen och nyårshelgen har varit lugn och mysig. Jag har kunnat slappna av lite från jobbet, och har tränat lite mindre p.g.a. "konstig känsla" i kroppen - trött, illamående, yrsel, ibland väldigt "tungt" att röra sig, högre puls än vanligt o.s.v. Mer yoga, mindre "mer ansträngande" pass. Motivationen till hårda pass har också trytit, vilket är ovanligt när det gäller mig. Men nu börjar ångesten smyga sig på igen. Prestera - på jobbet, med barnen, på träningsfronten... Och idag har jag både jobbat och tränat, vilket barnen har fått lida lite av.
Ett pass med betoning på ben blev det idag. Hemma. Med barn delar av passet. Skriver ner vad jag gjorde här för min egen dokumentations skull. Det KÄNNS i alla fall att jag har tränat - benen - och det gillar jag!
3 set av:
1. 50 reps mountain climbers
2. Utfallssteg bakåt med kettlebell (vartannat steg höger ben, vartannat vänster, kettlebellen förs från ena handen, under benet till den andra handen), 20 reps per ben (d.v.s. 40 steg totalt)
3. Burpees med axelpress hantlar 2 x 4 kg, 20 reps
4. Marklyft med totalt 20 kg (kettlebell + hantlar), 20 reps
Vila i form av 1 min planka, 1 min sidoplanka höger, 1 min sidoplanka vänster
3 set av:
1. 50 reps drop squat jumps
2. Bakåthopp med sumosquatresning med kettlebell, 20 reps
3. Frivändningar med 2 x 4 kg hantlar, 25 reps
4. Bäckenlyft med kettlebell på bäckenet, 50 reps
Vila i form av 1 min planka, 1 min sidoplanka höger, 1 min sidoplanka vänster
3 set av:
1. 25 reps squat jumps
2. Magövning - rulla bakåt, ställ dig upp med hantel över huvudet, 20 reps
3. Russian get-ups med 4 kg hantel, 12 reps/sida
4. Magövning - lyft benen mot taket, ner mot golvet och upp igen, 20 reps
5. Magövning - bicycle crunch, 20 reps/sida
6. Single-leg flies med 2 x 4 kg hantlar, 10 reps/ben
1 min planka, 1 min sidoplanka höger, 1 min sidoplanka vänster
Alltsammans med så lite vila som möjligt mellan övningar och set!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)