Sticker in ett inlägg om Neos allergi igen... För några veckor sedan tog vi ju blodprov på honom, och det visade sig att han reagerar kliniskt (d.v.s. hans immunförsvar aktiveras) om man utsätter honom för soja och "nötmix" innehållande något av kokos, mandel, cashew, paranöt, valnöt, pecannöt, hasselnöt, jordnöt etc. Sedan behöver en klinisk reaktion inte betyda att man får några verkliga symptom, men i Neos fall är det tyvärr så vad gäller soja. Alla typer av sojaprodukter jag har testat att ge honom ger utslag runt munnen, och enligt läkaren kan man då konstatera att soja, det tål han inte. Vad gäller nötter verkar han inte få några symptom av mandel om man ger det i begränsad mängd. Han tål mandelmjölk, men eventuellt reagerar han med eksem av ½ msk mandelsmör (det fick han i förrgår och sedan var han röd runt munnen i någon timme).
Hur som helst har jag undvikit att ge Neo soja och äta soja själv sedan vi började misstänka att Neo var allergisk mot just detta livsmedel. Jag har varit väldigt strikt och uteslutit allt som innehåller soja i någon form (för egen del har jag ätit "kan innehålla spår av soja"-produkter, men inte sojalecitin t.ex.). Mandel och kokos har vi båda ätit, men några andra nötter har jag inte vågat mig på att testa. Det har varit ganska framgångsrikt - tror jag, för Neo har varit eksemfri och kortisonlösningen som jag använder för att smörja hans huvud mot klåda har jag bara behövt använda en gång varannan dag (att jämföra med två gånger per dag när det kliade som värst).
Jag har funderat jättemycket på vad som är bäst: att utesluta allt som Neo får eksem av, eller utsätta hans immunförsvar för låga doser av livsmedel som ger utslag, för att immunförsvaret ska lära sig att livsmedlet i fråga inte är farligt. I fredags pratade jag med en allergiläkare - äntligen - och fick lite konkreta råd om hur jag ska agera.
Läkaren menade på att det senaste på allergifronten verkar vara att utsätta immunförsvaret för de saker man är allergisk mot, i låga doser som stegvis ökas under mycket kontrollerade former. Detta görs t.ex. vid pollenallergi eller pälsdjursallergi, men när det gäller födoämnesallergi har man inte kommit så långt än. Därför tyckte hon att JAG skulle äta soja i små mängder, men att Neo inte skulle få det. Hur mycket soja jag kan äta får jag testa mig fram till, se hur Neos eksem och klåda utvecklar sig om jag regelbundet äter små mängder. Så, sedan i fredags har jag ätit runt 4-5 g protein från soja dagligen (i form av glutenfritt bröd). Och Neo kliar sig mer. Han får utslag runt munnen av flera saker som jag inte har tyckt att han har reagerat på under den sojafria perioden, t.ex. mandel, svenska äpplen, linser och ärter. Nästan efter varje måltid är han röd runt munnen, och jag smörjer med kortisonlösning dagligen.
Det som komplicerar det hela är att eksemet och känsligheten lever sitt eget liv. Nu är det höst, torrare luft och kallare ute, vilket brukar förvärra symptomen för de flesta. Så - är eksemet och klådan värre för att små mängder sojaprotein går över i bröstmjölken, eller för att det är höst? Reagerar Neo på födoämnen han IBLAND verkar tåla för att jag har ätit soja, eller för att det är höst? Inte lätt att veta... Jag tänker köra på med lite soja varje dag till och med på onsdag, sedan får jag se. Blir det värre med eksemet och kliandet tar jag bort det igen.
Läkaren skulle även försöka se om det gick att använda de blodprov som togs till fler analyser, för att testa VILKA nötter Neo är känslig mot, och om han även är kliniskt allergisk mot sesam, som jag har misstänkt att han får symptom av (så även hampa, men det tror jag inte att hon skulle testa). Sedan skulle vi få remiss till en barndietist, och pratas vid igen om ca 3 veckor för att diskutera hur vi ska gå vidare. Känns skönt att det äntligen händer någonting och att vi får lite hjälp. Det är i och för sig ingenting livshotande, inte särskilt allvarligt heller, men med tanke på att vi är veganer och soja och nötter för oss är viktiga källor till protein, vitaminer och mineraler, komplicerar det tillvaron. I kombination med Neos överkänslighet mot paprika, tomat m.m. och min krångelmage som inte tål spannmål (vete, havre, korn, råg) blir det väldigt jobbigt att laga mat. Och att äta ute, för den delen. Jag bävar för helgen, när jag ska till Uppsala på promovering, bo på hotell och vara tvungen att gå ut och äta. Var hittar jag veganmat som är glutenfri, sojafri, tomatfri, paprikafri, ananasfri o.s.v.? De vanliga alternativen som brukar fungera, t.ex. sushi, indiskt och kinesiskt försvinner i och med soja- och tomat/paprikakänsligheten. Äh, det löser sig, det brukar det göra. Men lätt är det inte...
måndag 30 september 2013
söndag 29 september 2013
Om ätstörningar del 2 - Varningstecken och "att komma ut"
Fortsätter med ett inlägg om ätstörningar - vilka tecken man ska "se upp med" eftersom de KAN vara tecken på att man lider av en ätstörning. Varningssignalerna är inte rangordnade efter allvarlighetsgrad, och det är min högst personliga lista. Ju fler tecken, desto större sannolikhet att man är drabbad. Jag kommer förmodligen att komplettera listan efter hand, med fler symptom, och om du har några frågor om vad jag menar - skriv en liten kommentar nedan, så svarar jag så snabbt jag kan! Listan avser framför allt symptom på "viktnedgång", eftersom det är vad det hela brukar börja med. Viktuppgången kommer oftast senare, när kroppen är så trött på att svälta att man börjar hetsäta/äta mer fast kontrollerat.
VAD DU SOM MISSTÄNKER ATT DU ÄR DRABBAD ABSOLUT INTE SKA ÄGNA DIG ÅT:
Absolut inga dieter! Strunta i 5:2, 16:8, lchf, Atkins, GI o.s.v. Dessa dieter gör dig inte friskare, utan är bara ursäkter för att kunna klamra dig fast vid ett "dåligt" beteende ett tag till! Vidare är det bra att öva dig på att göra tvärtom mot vad man brukar. Om du t.ex. äter jättelångsamt och skär maten i smådelar, träna på att äta upp allt på 20 min. Om du ägnar timmar åt att läsa recept och leta mat, träna på att göra någonting annat istället - kanske virka grytlappar, måla eller lägga pussel (det värsta jag vet...).
Tillslut några ord om att "komma ut" och för sin omgivning berätta att man har problem med en ätstörning. Med detta finns det förstås både för- och nackdelar. Man slipper smussla med sitt beteende, och kan få stöd av sin omgivning i sitt tillfrisknande. DOCK kan omgivningens vetskap ses sin en "ursäkt" att fortsätta med alla ätstörningstankar. Jag vet faktiskt inte vad som är bäst. Att omgivningen vet, eller är (o)lyckligt ovetande (även om de kanske misstänker något). För mig personligen har jag ibland varit öppen, ibland inte. Det stöd jag har fått har främst varit från professionellt håll (läs mina "bra" psykologer och terapeuter som jag har träffat genom åren) och genom samtal och "bollning av tankar" med andra som har liknande problem (har en del kompisar som gått igenom samma sak). Genom att stötta andra med ätstörningar har jag själv blivit bättre på att hantera de beteenden och tankar jag vill bli av med.
Nästa inlägg - som jag inte alls vet när jag hinner skriva (lyckades låsa min hårddisk på den nya jobbdatorn genom att skriva in fel lösenord i morse och skriver just nu från mannens dator), får väl handla om hur man kan jobba för att bli av med en ätstörning av typen ovan. Kan nog dröja tills jag hinner skriva - börjar jobba igen den här veckan (AAAAAAAAAAA!!!! HUR i all världen ska det gå?), halvtid, och måste försöka få fason på ett gammalt manus till en vetenskaplig artikel som ligger och skräpar på skrivbordet, och i helgen är det doktorspromovering i Uppsala (på SLU) :-). Min syster och Neo följer med på balunsen på slottet, och mina föräldrar är med på ceremonin i aulan. Sedan är jag doktor på riktigt-riktigt:
- BMI < 18.5 (ditt BMI räknar du ut genom att ta dela din vikt i kg med det värde du får om du tar din längd i meter gånger din längd i meter; om du t.ex. väger 47.4 kg och är 1.60 m lång har du ett BMI på 18.5; 47.4 kg /(1.6 m x 1.6 m) = 18.5)
- Rastlös
- Sover dåligt + kramper, framför allt i vaderna
- Viktnedgång
- Matfixering - läser recept, bloggar, tänker mat mest hela tiden
- Mensen krånglar (om du är tjej)
- Svårt att bli gravid
- Tvångsbeteenden som inte har funnits tidigare
- Matförbud - delar in livsmedel i "tillåtna" och "otillåtna", bra/dåliga, nyttiga/onyttiga o.s.v.
- Ångest av att äta vissa saker
- Kontrollbehov och mår dåligt när det inte blir som man har tänkt sig
- Mår psykiskt dåligt av att äta "förbjuden mat"
- Överäter när man väl tillåter sig att äta "förbjuden mat"
- Kompensationsbeteenden - t.ex. äter mindre om man tränar mindre, eller vet att man ska äta någonting förbjudet" senare (men inte säkert att man äter mer om man tränar mer...)
- Träningsbehov - ångest av att inte träna/röra på sig på något sätt
- Ökar träningsdos eller -intensitet
- Hoppar på dieter - helst alla på en gång
- Regler runt mat och ätande, t.ex. tider, fasta, vilken ordning man äter maten, att man bara får äta en portion, måste äta på liten tallrik, måste ha viss andel protein/fibrer etc.
- Konstiga beteenden i matsituationen, t.ex. flyttar runt mat på tallriken, skär i minibitar, lägger ner besticken mellan varje tugga
- Måltiderna tar allt lääääängre tid att äta, trots att portionsstorleken hela tiden minskar
- Hoppar över måltider utan att kompensera genom att äta mer nästa gång
- JÄTTEKUL att går runt i livsmedelsbutiker, men köper ingenting
VAD DU SOM MISSTÄNKER ATT DU ÄR DRABBAD ABSOLUT INTE SKA ÄGNA DIG ÅT:
Absolut inga dieter! Strunta i 5:2, 16:8, lchf, Atkins, GI o.s.v. Dessa dieter gör dig inte friskare, utan är bara ursäkter för att kunna klamra dig fast vid ett "dåligt" beteende ett tag till! Vidare är det bra att öva dig på att göra tvärtom mot vad man brukar. Om du t.ex. äter jättelångsamt och skär maten i smådelar, träna på att äta upp allt på 20 min. Om du ägnar timmar åt att läsa recept och leta mat, träna på att göra någonting annat istället - kanske virka grytlappar, måla eller lägga pussel (det värsta jag vet...).
Tillslut några ord om att "komma ut" och för sin omgivning berätta att man har problem med en ätstörning. Med detta finns det förstås både för- och nackdelar. Man slipper smussla med sitt beteende, och kan få stöd av sin omgivning i sitt tillfrisknande. DOCK kan omgivningens vetskap ses sin en "ursäkt" att fortsätta med alla ätstörningstankar. Jag vet faktiskt inte vad som är bäst. Att omgivningen vet, eller är (o)lyckligt ovetande (även om de kanske misstänker något). För mig personligen har jag ibland varit öppen, ibland inte. Det stöd jag har fått har främst varit från professionellt håll (läs mina "bra" psykologer och terapeuter som jag har träffat genom åren) och genom samtal och "bollning av tankar" med andra som har liknande problem (har en del kompisar som gått igenom samma sak). Genom att stötta andra med ätstörningar har jag själv blivit bättre på att hantera de beteenden och tankar jag vill bli av med.
Nästa inlägg - som jag inte alls vet när jag hinner skriva (lyckades låsa min hårddisk på den nya jobbdatorn genom att skriva in fel lösenord i morse och skriver just nu från mannens dator), får väl handla om hur man kan jobba för att bli av med en ätstörning av typen ovan. Kan nog dröja tills jag hinner skriva - börjar jobba igen den här veckan (AAAAAAAAAAA!!!! HUR i all världen ska det gå?), halvtid, och måste försöka få fason på ett gammalt manus till en vetenskaplig artikel som ligger och skräpar på skrivbordet, och i helgen är det doktorspromovering i Uppsala (på SLU) :-). Min syster och Neo följer med på balunsen på slottet, och mina föräldrar är med på ceremonin i aulan. Sedan är jag doktor på riktigt-riktigt:
tisdag 24 september 2013
Till en vän - om ätstörningar del 1 - hur det började
Det här blogginlägget är lite mer riktat än mina vanliga inlägg, egentligen ett "brev" till dig som tror att du lider av en ätstörning. Jag skriver det här, så att jag kan spara inlägget, lägga till och kommentera direkt, för kanske finns det fler än just du som vill läsa. Jag kommer att vara brutalt ärlig här. Det kanske inte är rolig läsning. Och allt kanske inte stämmer för dig. Men kanske något - som du kan ha nytta av i din fortsatta kamp.
Till att börja med: Jag är inte utbildad i psykologi. Inte heller i medicin. Däremot har jag 15 års ätstörningar i bagaget, även om jag idag är så frisk att jag i alla fall kan upptäcka mina sjuka tankar och vet hur jag ska hantera dem (även om det inte alltid går så bra). Jag kommer INTE att hamna där jag var för 12 år sedan, aldrig mer. Det är jag för frisk för. Tror jag. För man vet aldrig. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna instängd på barnpsyk när jag började försöka leva "hälsosammare" och gå ner i vikt, med en vilopuls långt under det normala och ett blodtryck som var allt annat än hälsosamt. Med sond och ett utseende som ett vandrande skelett. Jag tappade hår, i mängder, fick hår på andra ställen av kroppen. Fick kramper. Mådde skit. Och hade ibland sådan ångest att jag försökte skada mig själv. Jag var 15 år när jag började strula med maten. Och 25 år när jag var hyfsat fri. Jag har haft en del mindre återfall på min resa mot tvåbarnsmamma - oftast när mitt liv har varit jobbigt och jag inte riktigt kunnat hantera det. Som när mitt och mannens förhållande krisat. I samband med mina graviditeter och det efterföljande livet som hemmamamma. Även om jag inte har några drömmar om en karriär med diverse chefspositioner är jag i grunden en prestationsmänniska som mår bra av intellektuell stimulans på högre nivå än den man får av en bebis... Så - det som följer här är mina egna tankar och teorier, och jag har ingen aning om huruvida de är vetenskapligt belagda.
Min bakgrund: Kärnfamilj, 2 yngre systrar 3 och 7 år yngre), pappa från Malaysia, mamma från Sverige, lycklig barndom med kärleksfulla föräldrar och starkt socialt skyddsnät i form av morföräldrar + morbror som vi regelbundet träffade. Som barn var jag stor - växte snabbt och var därför både längre och tyngre än mina klasskompisar fram tills jag var 11-12 år, vilket jag tyckte var lite jobbigt. Inte vidare motoriskt tidig, men tack vare vilja och tävlingsinstinkt lyckades jag ganska bar ändå (plus att jag är född tidigt på året). Tränat mycket hela livet - minst 3-4 ggr i veckan redan som 7-åring, och när jag tränade som mest var det simning 12-16 timmar i veckan som gällde, exklusive tävlingar (varannan till var tredje helg). Och lite tennis om jag inte hade simtävling. Slutade med simningen när jag var 15, en återkommande axelskada och dålig utveckling gjorde att jag tröttnade. Jätteduktig i skolan - jag gick ut nian med bara 5:or i betyg (d.v.s. MVG) utom i idrott, där jag hade en 4:a.
Ätstörningen: Anorexi diagnosticerad i augusti när jag var 16 år. Då hade jag gått ner 15 kg från min "normalvikt" innan jag började bli sjuk, under en period om totalt 8 månader. Jag levde INTE på en tomat om dagen! Jag ÅT, sallad, frukt och grönsaker, lite "kolhydrater" i form av gryn, ris, pasta, potatis (med betoning på lite), lite "protein" i form av kött, fisk och baljväxter. Mycket fibrer, lite fett, 2-3 mål mat om dagen. Inga kräkningar, inget bruk av laxermedel. Jag stämde inte in på dåtidens "anorektiker". Jag såg att jag var för smal (mager), visste att jag vägde för lite, jag ÅT MAT, ville inte "banta" utan bara "duga". Jag tränade mig ner i vikt. Genom att byta ut simpassen mot 3-4 timmars annan träning varje dag, och konstant rörelse däremellan. Fick hjälp, men fortsatte gå ner i vikt, och blev därför inlagd på BUP (barnpsyk) i två omgångar (första gången samma höst som jag fick min diagnos, bara 2 veckor, andra gången ett år senare, och då från augusti till december). Fick sluta gymnasiet - klarade ettan på naturvetenskapligt program, sedan orkade jag inte mer. Först när jag var 19-20 år fick jag rätt hjälp, i form av MHE-kliniken i Mora, som blev min livlina och räddning.
Jag har aldrig haft bulimi såtillvida att jag har "hetsätit för att kräkas" och samtidigt vägt normalt. Däremot har jag av och till ätit på gränsen till för mycket utan att kunna känna mig mätt. Detta har i sin tur berott på att jag har ätit för dåligt under dagen, eller för att jag har varit underviktig och i behov av att gå upp i vikt. Vissa kallar det kanske bulimi, jag kallar det ett inneboende skyddsbeteende för att inte dö av svält. Jag har fått ångest av att jag har ätit för mycket. Men jag har å andra sidan fått ångest av att jag har ätit över huvud taget också. Trots att jag såg ut som ett vandrande skelett och höll på att ramla ihop för varje steg jag tog.
Hur jag blev "frisk"? Mycket hårt kämpande under lång tid. Mycket tårar, ångest och framför allt MAT (för att gå upp i vikt till det jag väger idag - när jag väger för lite för att tänka helt friskt - åt jag mer än Gunde Svan när han kolhydratladdade för Vasaloppet - varje dag, under ett års tid). När kroppen svälter blir man dum i huvudet. Gränsen för vad som räknas som svält för just dig är individuell. För mig vet jag att jag inte får ha ett BMI under 18 - för då blir jag knäpp. För dig kanske denna gräns ligger högre, eller lägre. Jag märker när jag börjar tänka sjukt och vet då instinktivt om jag går upp eller ner i vikt. Men då har jag också nästan 20 års erfarenhet att vila på.
Detta var bakgrunden... När jag hinner ska jag skriva om några varningstecken och risker med att "komma ut" med en ätstörning. Ska försöka så snart jag kommer åt, men med två små barn är det inte säkert att det inlägget kommer förrän om någon vecka...
Till att börja med: Jag är inte utbildad i psykologi. Inte heller i medicin. Däremot har jag 15 års ätstörningar i bagaget, även om jag idag är så frisk att jag i alla fall kan upptäcka mina sjuka tankar och vet hur jag ska hantera dem (även om det inte alltid går så bra). Jag kommer INTE att hamna där jag var för 12 år sedan, aldrig mer. Det är jag för frisk för. Tror jag. För man vet aldrig. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna instängd på barnpsyk när jag började försöka leva "hälsosammare" och gå ner i vikt, med en vilopuls långt under det normala och ett blodtryck som var allt annat än hälsosamt. Med sond och ett utseende som ett vandrande skelett. Jag tappade hår, i mängder, fick hår på andra ställen av kroppen. Fick kramper. Mådde skit. Och hade ibland sådan ångest att jag försökte skada mig själv. Jag var 15 år när jag började strula med maten. Och 25 år när jag var hyfsat fri. Jag har haft en del mindre återfall på min resa mot tvåbarnsmamma - oftast när mitt liv har varit jobbigt och jag inte riktigt kunnat hantera det. Som när mitt och mannens förhållande krisat. I samband med mina graviditeter och det efterföljande livet som hemmamamma. Även om jag inte har några drömmar om en karriär med diverse chefspositioner är jag i grunden en prestationsmänniska som mår bra av intellektuell stimulans på högre nivå än den man får av en bebis... Så - det som följer här är mina egna tankar och teorier, och jag har ingen aning om huruvida de är vetenskapligt belagda.
Min bakgrund: Kärnfamilj, 2 yngre systrar 3 och 7 år yngre), pappa från Malaysia, mamma från Sverige, lycklig barndom med kärleksfulla föräldrar och starkt socialt skyddsnät i form av morföräldrar + morbror som vi regelbundet träffade. Som barn var jag stor - växte snabbt och var därför både längre och tyngre än mina klasskompisar fram tills jag var 11-12 år, vilket jag tyckte var lite jobbigt. Inte vidare motoriskt tidig, men tack vare vilja och tävlingsinstinkt lyckades jag ganska bar ändå (plus att jag är född tidigt på året). Tränat mycket hela livet - minst 3-4 ggr i veckan redan som 7-åring, och när jag tränade som mest var det simning 12-16 timmar i veckan som gällde, exklusive tävlingar (varannan till var tredje helg). Och lite tennis om jag inte hade simtävling. Slutade med simningen när jag var 15, en återkommande axelskada och dålig utveckling gjorde att jag tröttnade. Jätteduktig i skolan - jag gick ut nian med bara 5:or i betyg (d.v.s. MVG) utom i idrott, där jag hade en 4:a.
Ätstörningen: Anorexi diagnosticerad i augusti när jag var 16 år. Då hade jag gått ner 15 kg från min "normalvikt" innan jag började bli sjuk, under en period om totalt 8 månader. Jag levde INTE på en tomat om dagen! Jag ÅT, sallad, frukt och grönsaker, lite "kolhydrater" i form av gryn, ris, pasta, potatis (med betoning på lite), lite "protein" i form av kött, fisk och baljväxter. Mycket fibrer, lite fett, 2-3 mål mat om dagen. Inga kräkningar, inget bruk av laxermedel. Jag stämde inte in på dåtidens "anorektiker". Jag såg att jag var för smal (mager), visste att jag vägde för lite, jag ÅT MAT, ville inte "banta" utan bara "duga". Jag tränade mig ner i vikt. Genom att byta ut simpassen mot 3-4 timmars annan träning varje dag, och konstant rörelse däremellan. Fick hjälp, men fortsatte gå ner i vikt, och blev därför inlagd på BUP (barnpsyk) i två omgångar (första gången samma höst som jag fick min diagnos, bara 2 veckor, andra gången ett år senare, och då från augusti till december). Fick sluta gymnasiet - klarade ettan på naturvetenskapligt program, sedan orkade jag inte mer. Först när jag var 19-20 år fick jag rätt hjälp, i form av MHE-kliniken i Mora, som blev min livlina och räddning.
Jag har aldrig haft bulimi såtillvida att jag har "hetsätit för att kräkas" och samtidigt vägt normalt. Däremot har jag av och till ätit på gränsen till för mycket utan att kunna känna mig mätt. Detta har i sin tur berott på att jag har ätit för dåligt under dagen, eller för att jag har varit underviktig och i behov av att gå upp i vikt. Vissa kallar det kanske bulimi, jag kallar det ett inneboende skyddsbeteende för att inte dö av svält. Jag har fått ångest av att jag har ätit för mycket. Men jag har å andra sidan fått ångest av att jag har ätit över huvud taget också. Trots att jag såg ut som ett vandrande skelett och höll på att ramla ihop för varje steg jag tog.
Hur jag blev "frisk"? Mycket hårt kämpande under lång tid. Mycket tårar, ångest och framför allt MAT (för att gå upp i vikt till det jag väger idag - när jag väger för lite för att tänka helt friskt - åt jag mer än Gunde Svan när han kolhydratladdade för Vasaloppet - varje dag, under ett års tid). När kroppen svälter blir man dum i huvudet. Gränsen för vad som räknas som svält för just dig är individuell. För mig vet jag att jag inte får ha ett BMI under 18 - för då blir jag knäpp. För dig kanske denna gräns ligger högre, eller lägre. Jag märker när jag börjar tänka sjukt och vet då instinktivt om jag går upp eller ner i vikt. Men då har jag också nästan 20 års erfarenhet att vila på.
Detta var bakgrunden... När jag hinner ska jag skriva om några varningstecken och risker med att "komma ut" med en ätstörning. Ska försöka så snart jag kommer åt, men med två små barn är det inte säkert att det inlägget kommer förrän om någon vecka...
onsdag 11 september 2013
Bekräftat:-(
Idag fick vi provsvaren på Neos allergiprover. Jag kunde inte hålla mig utan ringde barnmedicin på morgonen för att kolla om de visste. Det gjorde de. Och läkaren ringde upp mig på eftermiddagen efter att de hade tagit upp Neos fall på förmiddagen. Utfall: Svagt positivt utslag på allergi mot soja OCH på "nötmix", inkluderande hasselnötter, paranötter, mandel (som han verkar tåla), jordnötter, kokosnöt, cashewnötter etc. (sesam ingår inte). Han skulle försöka ta reda på om det gick att se VILKA nötsorter som Neo reagerar på, och ville därutöver konsultera en allergispecialist som idag var ledig, för att diskutera hur vi ska gå vidare. För närvarande ska jag INTE göra några förändringar i min och Neos kost, utan vänta tills läkarkåren har funderat. Har jag inte hört någonting inom två veckor ska jag höra av mig till dem. Risken är annars att jag utesluter mer och mer och mer, så att det tillslut bara finns vatten kvar.
Till råga på allt verkar Neo få utslag runt munnen av järnsaft (järntillskott, han får nästan bara hemlagad mat och ingen pulvergröt, så jag vill försöka järnberika själv) och kanske även av linser. Järnsaften var jättetydlig och ihållande reaktion av, så det ska jag inte ge igen. Röda linser gjorde honom liiiite röd vid middagen, men det kanske var p.g.a. att järnsaftreaktionen fortfarande satt i? Ibland har han blivit röd av hampaprotein, så det har jag inte gett honom på ett tag (dock ätit det själv).
Så jag deppar. Även om jag anade att det var en allergisk reaktion och inte bara överkänslighet det rör sig om, hade det senare varit att föredra. Allergi känns liksom allvarligare. Vet inte om det kan växa bort. Förhoppningsvis kan det det. Om han INTE hade visat någon allergi mot nötmix hade jag försiktigt börjat äta nötter själv, men det är i dagsläget uteslutet. Mandel kommer jag att fortsätta äta och ge Neo, men inga andra nötter. Hoppas att de hör av sig snabbt, läkarna, för jag behöver verkligen råd om detta! Att ge animaliska produkter är verkligen ett sistahandsalternativ, och det kryper i hela kroppen bara vid blotta tanken på att ge honom döda djur (d.v.s. kött). Mjölk och ägg har de ju avrått från, eftersom det är mycket vanligare att vara allergisk mot detta än mot soja... Och nötallergi förekommer sällan hos barn under förskoleåldern...
Till råga på allt verkar Neo få utslag runt munnen av järnsaft (järntillskott, han får nästan bara hemlagad mat och ingen pulvergröt, så jag vill försöka järnberika själv) och kanske även av linser. Järnsaften var jättetydlig och ihållande reaktion av, så det ska jag inte ge igen. Röda linser gjorde honom liiiite röd vid middagen, men det kanske var p.g.a. att järnsaftreaktionen fortfarande satt i? Ibland har han blivit röd av hampaprotein, så det har jag inte gett honom på ett tag (dock ätit det själv).
Så jag deppar. Även om jag anade att det var en allergisk reaktion och inte bara överkänslighet det rör sig om, hade det senare varit att föredra. Allergi känns liksom allvarligare. Vet inte om det kan växa bort. Förhoppningsvis kan det det. Om han INTE hade visat någon allergi mot nötmix hade jag försiktigt börjat äta nötter själv, men det är i dagsläget uteslutet. Mandel kommer jag att fortsätta äta och ge Neo, men inga andra nötter. Hoppas att de hör av sig snabbt, läkarna, för jag behöver verkligen råd om detta! Att ge animaliska produkter är verkligen ett sistahandsalternativ, och det kryper i hela kroppen bara vid blotta tanken på att ge honom döda djur (d.v.s. kött). Mjölk och ägg har de ju avrått från, eftersom det är mycket vanligare att vara allergisk mot detta än mot soja... Och nötallergi förekommer sällan hos barn under förskoleåldern...
tisdag 10 september 2013
Ny nojja...
En trevlig weekend i Stockholm, ett litet plåster till minsting och en pys med mardrömsskräck så till den milda grad att han inte vill gå och lägga sig. Just nu snurrar tillvaron på i allt mer hektisk fart. Alla är för närvarande friska i alla fall, tror vi, och jag är spänd av förväntan inför att jag ska börja jobba på nytt jobb på halvtid den 1 oktober. Det var en av anledningarna till att slutet av förra veckan tillbringades i 08-land. Samtidigt passade vi förstås på att träffa lite vänner - det gäller att ta tillfället i akt när någon annan bekostar resan (skämt åsido)...
I onsdags förra veckan var jag och Neo på sjukhuset och tog blodprov för att utreda om han är allergisk mot soja och "nötmix" eller inte. Jag tänkte ringa i slutet av denna veckan och be om att få ta del av resultatet - och helst få prata med en läkare om hur vi ska gå vidare, oavsett om det rör sig om äkta allergi eller bara överkänslighet. Än så länge äter vi båda sojafritt i alla fall. Dock åt jag både paprika och tomat en kväll i Stockholm, när vi var på restaurang och min mat, trots att jag bad om paprika- och tomatfritt, innehöll båda delarna... Jag hade att välja mellan att gå hungrig och att äta, och då valde jag att äta. Det var dumt. Neo blev lite prickigare och mycket kliigare efter det, och har inte riktigt återhämtat sig än.
En ny nojja har dessutom dykt upp. I mitten av augusti var vi på bröllop, och brudens far, som är läkare (röntgen med barn som specialitet) fick låna Neo en stund och la då märket till att hans huvudform är lite märklig. Någonting som jag också har varit bekymrad över av och till, och tagit upp med både BVC och barnläkarna vi har träffat p.g.a. Neos eksem. Och fått lugnande besked. Jag har förstås googlat, skulle möjligen kunna röra sig om någonting som på "vanligt" språk kallas båtskalle, men i så fall väldigt lindrigt, och beror på att suturerna i skallen har vuxit ihop för tidigt. Det som talar MOT detta är dock att Neos huvudstorlek hela tiden har följt sin kurva jättefint, och att mitt huvud också har en konstig form... Så jag hoppas att det INTE är något galet. Vi ska försöka fotografera hans huvud nu i alla fall, och kanske skicka bilderna till "brudens far", så får vi se om han kan föra saken vidare till experterna för bedömning. Förmodligen går det betydligt snabbare att ta det den vägen än att gå genom BVC, som ju inte tycker att det är någonting som är fel.
I onsdags förra veckan var jag och Neo på sjukhuset och tog blodprov för att utreda om han är allergisk mot soja och "nötmix" eller inte. Jag tänkte ringa i slutet av denna veckan och be om att få ta del av resultatet - och helst få prata med en läkare om hur vi ska gå vidare, oavsett om det rör sig om äkta allergi eller bara överkänslighet. Än så länge äter vi båda sojafritt i alla fall. Dock åt jag både paprika och tomat en kväll i Stockholm, när vi var på restaurang och min mat, trots att jag bad om paprika- och tomatfritt, innehöll båda delarna... Jag hade att välja mellan att gå hungrig och att äta, och då valde jag att äta. Det var dumt. Neo blev lite prickigare och mycket kliigare efter det, och har inte riktigt återhämtat sig än.
En ny nojja har dessutom dykt upp. I mitten av augusti var vi på bröllop, och brudens far, som är läkare (röntgen med barn som specialitet) fick låna Neo en stund och la då märket till att hans huvudform är lite märklig. Någonting som jag också har varit bekymrad över av och till, och tagit upp med både BVC och barnläkarna vi har träffat p.g.a. Neos eksem. Och fått lugnande besked. Jag har förstås googlat, skulle möjligen kunna röra sig om någonting som på "vanligt" språk kallas båtskalle, men i så fall väldigt lindrigt, och beror på att suturerna i skallen har vuxit ihop för tidigt. Det som talar MOT detta är dock att Neos huvudstorlek hela tiden har följt sin kurva jättefint, och att mitt huvud också har en konstig form... Så jag hoppas att det INTE är något galet. Vi ska försöka fotografera hans huvud nu i alla fall, och kanske skicka bilderna till "brudens far", så får vi se om han kan föra saken vidare till experterna för bedömning. Förmodligen går det betydligt snabbare att ta det den vägen än att gå genom BVC, som ju inte tycker att det är någonting som är fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)