Det är ju inte maten som är problemet!

Den senaste tidens händelser har fått mig att fundera... Över livet, förstås, och hur lätt det är att man mister det. Igår var det 20 år sedan färjan Estonia förliste, och tog med sig över 800 personer till "andra sidan" om det nu finns någon sådan. I och med att jag bor nära en av de små orter som drabbades hårt, minns jag tidningsrubrikerna och debatterna som följde. Hur besvikna många var över att fartyget inte bärgades, så att de anhöriga fick en grav att gå till.

Men det var inte det mitt inlägg skulle handla om. Utan om hur jag mår. Hur jag funderar. Och vad jag har kommit fram till...

DET ÄR JU INTE MATEN SOM ÄR PROBLEMET! Frågan är bara vad det är som gör att jag inte mår bra i själen. Varför jag har byggt upp hårda skal och murar som ett hölje runt mitt inre. Varför jag har så svårt för att vara mjuk - mot mig själv. För mot andra är jag nog mjuk i den mening att jag är "snäll" och förlåtande. Men jag delar sällan med mig av det som snurrar i min kropp - i form av känslor, som jag döljer, till och med för mig själv.

Jag är nedstämd. Av och till deprimerad, om man nu kan kalla det så. Självkänslan är starkt förknippad med vad jag presterar - på jobbet, som mamma, som fru... Träningsmässigt. Jag mår dåligt när jag inte kan träna. Jag mår dåligt när jag inte äter "som jag borde" eller som "samhället" och "media" vill få mig att tro att jag ska äta, med hänsyn tagen till allergier och etiska ställningstaganden. Med min ätstörning i bagaget har det varit så lätt att beskylla maten för att jag mår som jag mår. Att jag mår dåligt för att jag inte äter som jag ska. I själva verket är det tvärtom. Jag äter dåligt eller fel för att jag inte mår bra. Jag kan inte ändra på hur jag mår genom att äta "bättre" eller "bra". Jag måste MÅ bra först, då kommer maten på köpet, och jag tänker inte på vad, när och hur jag äter. Maten har bara blivit mitt sätt att hantera att jag mår dåligt - ett sätt bland många. Andra kanske tar till alkohol eller droger, eller missbrukar sex, shopping eller någonting annat. Så nu behöver jag jobba mer med mig själv - mjukheten. Att vara snäll mot mig själv. Lika snäll om jag är mot andra. Det var bara det jag ville skriva...

Vad som är viktigt

Nu har det varit lite tyst igen. Jag har varit djupt nere i mörkret och håller på att kravla mig upp igen. För en och en halv vecka sedan hände någonting som verkligen ställde tillvaron på spets. Jag hade precis hämtat barnen från dagis, varit med dem och storhandlat, och skulle packa in alla grejerna. Mannen hade varit hängig och trött hela dagen; sovit i princip all min vakna tid, med undantag för några toalettbesök. Just när vi kom innanför dörren hörde jag honom sätta på vattnet i duschen. Jag plockade in varor i frysen, och hörde plötsligt en duns. Ingen svordom följde. Sedan kom en duns till. Och jag hörde vatten som träffade golvet, utan att "plaska" sådär som om man bryter vattenstrålen när man för den över kroppen. I övrigt inte ett ljud. Jag ropade på mannen, men han svarade inte. Försökte komma in, men upptäckte att badrumsdörren för ovanlighetens skull var låst. Sprang och hämtade en matkniv, sa samtidigt åt Noah att gå in i ett annat rum och stanna där och bad Neo att följa efter. Micklade upp låset till badrummet, och fann min man liggande naken, raklång på vårt hårda klinkergolv, alldeles blek, stel och med stirrande blick, vatten som rann ur ett tappat duschmunstycke. Jag trodde han var död.

Som tur är har jag inte anlag för att få panik (förutom när jag träffar på en orm). Samtidigt som jag stängde av vattnet, försökte jag få kontakt med mannen. Han började röra sig lite, blinka, andas, men var väldigt groggy och borta i flera minuter. Torkade av honom lite hjälpligt, ringde ambulans, sa åt barnen att hålla sig borta, skickade över Noah till grannen för att be dem komma över... Satte på mannen ett par kalsonger, packade en väska med grejer att ha på sjukhuset, väntade, väntade... Grannen, med dotter och Noah kom, och K tog hand om barnen medan jag kollade till mannen tills ambulansen kom. Då var mannen i alla fall ganska klar i knoppen, men fick följa med till akuten. Jag fick vara kvar hemma med barnen. Förskräckligt jobbigt, för jag ville ju inte att min man skulle behöva vara ensam med sin oro på sjukhuset, samtidigt som jag inte kunde överge våra barn.

En jobbig väntan följde. Mannen svimmade igen på sjukhuset. Först trodde de att det var något knas med hjärtat, men eftersom hans blodvärde sjönk och sjönk började de misstänka inre blödningar. EKG, hjärtultraljud, en misslyckad gastroskopi... En jobbig helg med väntan på ännu en gastroskopi, som skulle utföras av en kirurgjour med alltför mycket att göra... Mannen fick vara fastande från fredag morgon till söndag förmiddag, i princip, och bara vänta. Jag var med honom så mycket jag kunde. Barnen fick vara hos sina morföräldrar. På söndagen utfördes äntligen gastroskopin och diagnosen blödande magsår i bulben mellan magsäck och tolvfingertarm, ställdes. Lyckligtvis var såret läkt, så mannen fick komma hem samma dag. Men han är TRÖTT, och har lågt blodvärde. Jag var inte mig själv på flera dagar - traumatisk stress - kunde inte jobba, knappt träna, orkade inte ta hand om barnen som jag brukar... Börjar bli bättre nu.

Det lilla positiva i detta elände är i alla fall att jag och mannen har hittat tillbaks till varandra igen. Vi har pratat mycket. Kramas mycket. Är med varandra, tar hand om varandra på ett helt annat sätt än förut. Och det är helt fantastiskt skönt! Nu gäller det bara att hålla kvar i detta, så att vi inte trillar tillbaka i duktighetsfällan igen. Drar oss undan. Utan fortsätter att upptäcka att vi faktiskt kan vara vuxna, ett par, och inte bara en mamma och en pappa med två små barn...