Jobbstart och mirakel

Här tuffar livet på. Jag har börjat jobba, onsdagar, torsdagar och halva fredagar. Mannen har börjat vara hemma med barnen - när jag jobbar. Omställningen är stor för hela familjen och jag är nog den som har det lugnast. Helt plötsligt har jag fått mer egentid än vad jag har haft de senaste 10 månaderna. Fast jag saknar min lilla kille väldigt mycket när han inte är hemma. Oftast är grabbarna borta några timmar på förmiddagen och sedan tar jag över åtminstone Neo någon gång efter lunch. Än är jag inte överhopad med arbete, och eftersom min chef är borta alla dagar jag jobbar under oktober är det lite svårt att komma in i något vidare arbetstempo.

Vi har fått en kallelse till barndietisten nu i alla fall, i början av november. Jag tvivlar på att hon kan så mycket om sojafri veganmat för småbarn, men det är i alla fall någon att bolla kostfrågan med. Som det är nu har jag återgått till sojafritt för egen del. Jag vet inte om det bara var tillfälligt, men när jag började äta soja i små mängder blev Neo både gnälligare och kliade sig mer. Det är mycket trevligare med en glad bebis än en ledsen, så då avbröt jag sojaätandet igen. Nu ger jag honom bara mat som jag vet att han tål. Borde egentligen gå vidare och testa med fler livsmedel, men det är så skönt när han mår bra...

Idag på Nyhetsmorgon visades en intervju med en av tjejerna som ingår i den "mammagrupp" som jag och de andra mammorna skapade. Vi simmade tillsammans när vi var yngre, och nu har vi alla ett eller flera barn i samma ålder (födda 2009-2013). Inslaget finns här! Även Aftonbladet har skrivit om det mirakel som Samuel faktiskt är - Nettan genomgick flera cellgifts- och strålbehandlingar medan han låg i magen och skulle egentligen inte kunna bli gravid. Och även om Samuel var väldigt pyttig när han kom (under 2 kg lätt) har han med råge vuxit om Neo, som är fyra månader äldre... Läs mer här! Kram till dig, Nettan! You rock!

Ytterligare ett litet mirakel är kanske, kanske på G. En av mina vänner, som för ett drygt år sedan fick beskedet att hennes AMH-värde visade tecken på att hon var typ infertil (tror att provet visade ett AMH <0.2), är gravid, spontant, efter ett misslyckat IVF tidigare i år. Nu håller jag tummarna för att även det blir en mirakelbebis - som mina små killar är. Och jag ser det som en bekräftelse på att AMH-värdet inte säger allt!

Boktips!

Jag är en periodare när det gäller böcker. Ibland läser jag hur mycket skönlitteratur som helst, ibland ägnar jag mig bara åt att surfa på Internet till dess förbannelse, och efter en tids brist på intellektuell stimulans brukar jag få ett ryck och börja läsa vetenskapliga rapporter, faktaböcker eller hobbyplugga kinesiska tecken. Nu börjar jag nog gå in i fas tre igen, efter en graviditet präglad av skönlitteratur och en post-graviditet spenderad framför datorn (med undantag för skrivandet av min egen avhandling, vill säga). Nyss har jag tuggat mig igenom Thomas Brodins avhandling om vilka metoder som är bäst för att förutsäga ett infertilt pars chanser till graviditet och ett levande fött barn genom IVF (slutsats: AMH i kombination med ålder var bättre än menscykelns längd, halten av hormonerna LH och FSH samt antalet omogna ägg i äggstockarna vid räkning medelst ultraljud). Och idag damp ett efterlängtat paket ner i min brevlåda från Idrottens bokklubb innehållande två böcker: Nutrient Timing (Kurt Bergh) och Vältränad - handbok för den funktionella kroppen (Linus Johansson). Båda böckerna är nyutkomna, och jag längtar efter att få sätta tänderna i dem på allvar. Eftersom den sistnämnda boken är kortast börjar jag med den. Har redan börjat, skall avslöjas, jag kunde inte hålla mig...

Funktionell träning är någonoting som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Att träna rörlighet, stabilitet och styrka tillsammans, rörelser som är användbara och värdefulla i vardagen snarare än maxlyft med isolerade muskelgrupper. Rörelser som aktiverar hela kroppen och stärker helheten, skyddar den mot skador och smärta. Jag är novis på området, och har som många andra en rad, säkert "felaktiga" uppfattningar om hur vi bör träna för att få maximal bålstyrka, till exempel. Enligt Linus Johansson är nämligen armhävningar ett mycket effektivare sätt att träna upp den inre magmuskulaturen jämfört med plankan! Synd bara att mitt minne är så kort och att jag fort glömmer det jag läser! Skyller på amningshjärnan...

I övrigt - sjuk Noah (hosta, snuva som rinner som ett vattenfall), pigg Neo som har fortsatt öva på pruttljud och just nu gärna leker "tittut". Han kämpar med att flytta saker mellan sina händer, greppa saker och att föra saker till munnen och blir sjukt arg när han inte lyckas. Själv har jag haft en hungrig dag - tränade ju igår, och åt inte tokmycket på kvällen, och då brukar det bli så här. Promenad, spisfix (servicekillen var här och konstaterade att det var något knasfel som han måste kolla upp vidare med fler servicetekniker innan han byter ut några delar om det nu behövs), takomläggning... Och tjafs med hattmakare och universitet om shellack i doktorshattar.

Ofrivilligt barnlösas dag

Idag skänker jag en tanke till alla ofrivilligt barnlösa par i världen. För inte så länge sedan var vi bland dem och trots att vi idag har två fina små killar glömmer vi inte hur det var innan de fanns. Innan de fanns på riktigt, alltå, och inte bara som en het och innerlig önskan, en dröm som vi hoppades skulle bli verklighet en vacker dag. Nu är den dagen här. För oss, men för långtifrån alla blir drömmen om barn sann. Vi har haft turen att bo i rätt land, i rätt kommun så att vi kunde behandlas av en klinik som var rätt för oss. Långtifrån alla har den turen, och det är rent ut sagt förskräckligt att infertila par behandlas olika beroende på politiska snarare än medicinska beslut.

Imorgon är det mors dag. Idag är det en dag för alla dem som vill bli mamma (eller pappa) men inte kan utan hjälp.

Nu ska jag fortsätta ta hand om mina små liv. Den äldre vaknade redan kl. 5, ivrig att träffa farmor och farfar som sov i gästrummet. Den yngre har en mammig dag igen och är alldeles prickig i ansiktet efter att jag förmodligen har ätit för mycket av något han inte tål så bra (mango? vindruvor?). Solen skiner, jag har tränat, mannen jobbar i trädgården och jag önskar att jag kunde hjälpa till lite mer med plantering, sådd och gräsklippning. Vi har varit och hämtat våra nya trädgårdsmöbler i alla fall, kommer att bli SÅ BRA när de är monterade och uppställda i vårt uterum. DET kan dock göras en regnig dag...

Huvudvärk igen:-(

Blev inget skrivet igår. Huvudvärk från helvetet på kvällen, typ migrän, så jag är fortfarande lite illamående och matt. Båda barnen hemma idag, och Neo är som ett litet plåster och skriker så fort jag lägger ner honom på golvet. Han sitter i mitt knä just nu och försöker fånga mina fingrar för att smaka på dem, samtidigt som jag skriver. Aj då, nu lyckades han, bara en hand fri... Noah tittar på film. Normalt sett får han inte göra det på dagarna, men idag är jag för "dagen-efter-migränig" för att hitta på annat att roa honom med.

Igår blev det ett träningspass, det vanliga. Efter dagis var vi på öppna förskolan där jag sedan stannade kvar för en föräldraträff om något så passande som trots. Skönt att utbyta tankar med andra föräldrar och inse att jag inte är ensam om att ha mindre konflikter (och större) med min 3½-åring så gott som dygnets alla vakna timmar...

Håller fortfarande tummarna hårt för mina vänner som ruvar just nu. Verkar ha gått bra så här långt i alla tre fallen och jag hoppas innerligt att alla tre får plus på gravtestet om några veckor! Är inte det minsta avundsjuk, för själva väntan mellan ägglossning och testdag/mens var nästan värst på hela fertilitetsbehandlingen.

Kinkdags igen, måste sluta.

På halv stång...

På halv stång vajar min flagga idag. Provrörsbefruktningens fader, Robert Edwards, har avlidit enligt Sveriges Radios hemsida. Han blev 87 år. Hans forskning har legat till grund för miljontals barn världen över. Utan hans (och andras) forskning är det tveksamt om mina egna barn skulle ha funnits, eftersom de har kommit till genom metoder som även används vid provrörsbefruktning.

Annars - är jag fortsatt trött. Noah vaknade på fel sida i morse och har varit allmänt gnällig delar av dagen. Neo sov i alla fall något bättre natten till idag, även om dagen har varit VAKEN med stora bokstäver. Vi var nämligen på öppna förskolan på förmiddagen - vårt onsdagsnöje - och det var ALLDELES för spännande för att sova då! Jag har en vilodag - lite småtrött i rygg och axlar efter gårdagens träningspass och mycket bärande. För EFTER öppna förskolan ville Neo INTE ligga ensam under något gym, på någon filt eller i någon säng. Då skulle han vara nära. Hela tiden. PUST! Tvättat och vikt blöjor (vi kör med tygisar till Neo sedan några veckor tillbaka). Lagat mat.

Imorgon blir det träning igen och besök hos min far efter dagis eftersom mannen ska ut och slå klackarna i taket (hmmmm, snarare vända ölglasen upp och ner) efter jobbet och jag inte vet hur jag annars ska roa Noah...

Dagen efter...

Dagen efter sommartidsomställningen (OK, jag VET att jag tjatar, men jag är en av dem som faktiskt påverkas väldigt starkt av att någon har bestämt att klockan ska vridas fram en timme sista helgen i mars varje år), och jag vaknade illamående utan egentlig anledning (såvitt jag känner till). Jobbigt! Kanske är det ett "kroppsminne" från fjolåret. För just denna dag för ett år sedan blev Neo till. Jag mådde alltid pest mot slutet av hormonbehandlingarna, när jag hade sprutat i mig östrogen i 4-5 dagar och ägglossningen började närma sig. Illamående, trött och med humörsvängningar. Just denna dag för ett år sedan satte jag mig på tåget till Uppsala för att göra ett vaginalt ultraljud, och få konstaterat att ja, det VAR bara en av typ tio äggblåsor som hade vuxit vidare när jag sänkte hormondosen. Och JA, det var läge att ta ägglossningssprutan. Problemet var bara att apoteket var stängt för varuinventering... Lite halvdesperat ringde jag tillbaks till kliniken, som hade en spruta kvar, med utgångsdatum mars 2012. Som jag fick. Som gav ägglossning. Som blev en Neo.

I år har jag definitivt INTE sprutat i mig några hormoner. Än mindre är jag gravid. Men illa mår jag likförbannat. Jag lyckades ändå genomföra ett bärsjalspass med Neo på magen under morgonen (och mådde för stunden lite mindre illa). Men kroppen kändes tung och trött, liksom kraftlös. Förmodligen har de senaste dagarna och nätterna med en skrikig liten pys tagit ut sin rätt. Neo har gnytt, gnällt, skrikt och snorat sig genom påskhelgens dygn, men nu verkar det tack och lov gå åt rätt håll igen. Hans eksem, som blommade upp ordentligt igen igår efter att jag hade ätit svenska äpplen ('Rubinola') har gått tillbaks litegrann idag, och han har lekt en ganska lång stund under sitt babygym alldeles på egen hand. Skönt! Han har på allvar upptäckt sina händer nu, och kan ligga i flera minuter och stirra fascinerat på dem.

Imorgon är det vardag igen. Noah ska till förskolan, jag och Neo ska vara hemma. Vi ska handla, lämna filmer på biblioteket, tvätta, kanske träna lite... Första veckan som heltidsmamma, för fram till och med igår har jag varit anställd på universitetet. Nu ska jag för första gången "njuta" över att vara föräldraledig. Och försöka att inte börja klättra på väggarna på grund av för lite intellektuell stimulans...

Adoption

Idag är jag lite bubblig i magen av glädje. Ett av de par som deltog i samma obligatoriska utbildning för blivande adoptivföräldrar som jag och mannen har ÄNTLIGEN fått sitt barnbesked, efter en lååååååång väntan som startade 2009. Jag är så lycklig för deras skull!!! Så fantastiskt spännande och roligt! För trots att vi idag har två mirakel kan jag inte låta bli att sörja lite över att det adopterade barn jag en gång drömde om aldrig kommer att bli annat än ett barn i mina drömmar. Mannen vill inte ha fler barn, tror inte att vi orkar med det (inte vårt förhållande heller). Jag får böja mig för hans önskemål, eftersom han gick med på att vi skulle försöka få ett till när vi hade fått Noah, fast han egentligen inte trodde att vi skulle klara det heller.

För mig har adoption aldrig varit ett "andrahandsalternativ" om jag inte skulle kunna få barn på biologisk väg. Jag har betraktat det som ett annat sätt att få barn, och redan när jag var liten tänkte jag att jag nog hellre ville adoptera än föda barn (var rädd för kroppens förändring och förlossningskomplikationer). När mannen och jag träffades pratade vi en del om barn, och jag var tydlig med att adoption fanns i mina tankar. Vi gick kursen för blivande adoptivföräldrar 2009, när det stod klart att det inte var så lätt för oss att bli gravida, och hade skickat in papprena för att få göra en medgivandeutredning i den kommun vi då bodde i. Stod i kö hos två adoptionsorganisationer. Det enda som egentligen gjorde att vi försökte få barn på egen hand (nja, med lite hjälp av hormonsprutor) var att det var något konkret vi kunde göra medan vi väntade på att eventuellt få adoptera. Köerna är långa, och även om det finns många föräldralösa barn i världen, är det få av dem som är "tillgängliga" för internationell adoption. Mina tidigare ätstörningar skulle dessutom kunna utgöra ett hinder, eftersom adoptionsländerna i många fall ställer höga krav på de blivande föräldrarna.

För dig som allvarligt funderar på adoption - ställ dig i adoptionskö så snart tanken väcks! Det kostar en slant, men OM du väl bestämmer dig för att adoption är rätt väg att gå är det guld värt att ha de där ködagarna. Ofta måste man först stå i kö i Sverige för att få skicka sina papper till utlandet, sedan måste man stå i kö i utlandet innan man får barnbesked. Gå kursen för blivande adoptivföräldrar! Vi har haft stor nytta av den även om vi inte har adopterat. Och se till att ni inte är för gamla. De svenska myndigheterna verkar ha satt en maxålder på 42 år för att man över huvud taget ska få göra en medgivandeutredning. Utan medgivande från soc kan man nämligen inte adoptera. Dessutom måste utredningen ha gjorts i den kommun man är bosatt i, så om man flyttar över kommungränsen måste man utredas av den nya kommunen. Som om inte det räckte - om man flyttar inom kommunen, byter jobb eller någonting annat "stort" som påverkar livssituationen inträffar, måste man utredas på nytt.

Kämpigt? Javisst! Det är mycket enklare att få hjälp av vården för infertilitet! Där krävs inga utredningar om huruvida man är lämplig som förälder. Man behöver inte gå några kurser, inte betala en hel förmögenhet, slipper pappersexcersis och långa vistelser utomlands. Det räcker med att ha dåliga ägg, dåliga spermier eller inte vara kompatibla som par. Men det finns EN stor fördel med adoption. När man väl har fått sitt medgivande är det nästan säkert att man får ett barn. Man kan i viss mån välja om man vill ta emot ett barn med "särskilda behov", t.ex. någon medfödd känd funktionsnedsättning, och kan på så vis förbereda sig. Man kan välja att tacka nej till det barn man har blivit matchad med om det inte känns som det passar (men det är ytterst ovanligt att man gör det).

Fertilitetsbehandling eller adoption, valet är fritt. Båda sätten att få barn är påfrestande för både kropp och själ och går inte att jämföra med varandra. Jag beundrar i alla fall alla som kämpar, med det ena eller med det andra, och önskar er alla all lycka till på vägen! Jag är så lycklig över att vårt krig mot min kropp gav resultat i form av två perfekta pysar. Till alla er som kämpat, men inte kunnat få det ni så hett drömmer om, av hela mitt hjärta hoppas jag att ni kan finna andra saker som fyller ert liv med glädje och mening.

Kärlek till er alla <3.

Mina unika pysar

Jag vet inte hur mycket jag har skrivit om våra problem med att få barn här... Har skrivit så mycket på så många ställen genom åren att jag har glömt var jag har skrivit vad, men sammanfattningsvis hade vi problem. Ganska stora problem, skulle det visa sig, särskilt om man ska tro på den forskning som just publicerats och som bygger på studier genomförda av de gynekologer som tillslut hjälpte oss att få till våra pysar. Vi fick kämpa i två långa år innan Noah blev till. Två år av utredningar, viktuppgång, nertrappning av träningsmängd, hormonprover, gynundersökningar, hormontabletter, hormonsprutor och humörsvängningar innan vi fick se ett efterlängtat plus på graviditetstestet.  Fyra hormonbehandlingar med allt vad det innebär av undersökningar, hopp, oro, och besvikelse. Det sliter på psyket och på förhållandet. För att få till Neo behövde vi "bara" ett halvår, men klarade under den tiden av minst ett tidigt missfall och en mild överstimulering också.

Min man fungerar som han ska. Jag har däremot en ägglossningsstörning, som gör att jag inte har ägglossning om jag inte tar hormonsprutor (man börjar testa om man svarar på hormontabletter, men det gör inte jag). Vad detta beror på vet jag inte, men det är ganska troligt att det är någon följd av alla åren med anorexi. Förutom att jag inte ägglossar på egen hand har jag "inte så kraftfulla äggstockar" som gynekologen uttryckte det, och därmed liten äggreserv. Liten äggreserv brukar i sin tur betyda dålig äggkvalitet. Fram tills alldeles nyss har man inte vetat med säkerhet att det är så genom att bara analysera hormonprover, utan man har varit tvungen att titta på hur äggen ser ut i mikroskop. Min ägg har tack och lov aldrig behövt lämna min kropp, så jag vet inte hur det är ställt med dem. Däremot vet jag att jag har väldigt låga halter av ett hormon som förkortas AMH, och som nu har visat sig vara en indikator på hur bra man lyckas med en fertilitetsbehandling i form av IVF (provrörsbefruktning).

Det forskarna fann var att AMH-halter under 0.5 mikrogram per liter resulterade i få graviditeter, och vid halter under 0.2 mikrogram per liter fick de flesta behandlingar avbrytas före äggplock för att för få eller inga äggblåsor utvecklades (det kan du läsa mer om här och här). Jag slapp som sagt var äggplock (vi har inte gjort IVF, utan bara en hormonstimulering med sprutor, själva barnalstrandet i övrigt har vi klarat av på egen hand - vilket inte är särskilt romantiskt eftersom man då får "ordination" om sex på bestämda tider), men med dessa resultat i bakhuvudet förstår jag hur fantastiska våra barn är. Mitt AMH-värde var nämligen 0.2 mikrogram per liter när Noah blev till. Och 0.4 ett halvår innan jag blev gravid med Neo. Statistiskt sett borde de inte ha funnits, om resultaten för IVF även gäller för dem som bara får hormonbehandling. Statistiskt sett är de nästan unika. I synnerhet eftersom mina äggstockar svarade på en väldigt låg hormondos och då producerade ett lagom stort antal ägg. När Neo blev till var det till och med så att det fanns för många äggblåsor vid den första gynundersökningen (jag hade börjat med sprutorna lite för tidigt inpå föregående mens) och läkaren gav mig 20% chans att bara ett skulle växa vidare om jag sänkte hormondosen. Det gjorde jag - och det ångrar jag inte för en sekund.

Alla barn är unika. Mina kanske lite extra. Jag HOPPAS att fler får uppleva glädjen att, trots dåliga förutsättningar, få uppleva glädjen med att se ett plus på teststickan, bära ett barn, föda det, se det växa och utvecklas, älska det och stundtals vara otroligt trött på det...

Och det där plusset på teststickan kan för övrigt vara ett barnbesked, att bära barnet att vänta på att få resa för att hämta hem det och att föda det kan vara första mötet med en ny familjemedlem. Adoption behöver inte vara ett andrahandsalternativ. Bara ett lite annat sätt att få barn. För oss var adoption faktiskt inte något andrahandsalternativ. Det var bara det att vi hann bli gravida på biologisk väg lite snabbare.