Jaha. Dags att öka matintaget igen. Nu är jag uppe i 3500 kcal vilodagar och 4000 kcal träningsdagar, för någon viktuppgång har det knappast blivit tal om sedan jag började med det här "ta-tag-i-mig-själv"-projektet. Em förstår inte varför jag inte går upp. Jag äter MER än hennes elitidrottare, som både tränar och väger mer än vad jag gör, men vi är helt överens om att jag måste upp i vikt och att det då bara är att äta mer som gäller. Mina gamla erfarenheter - att ha en kropp som strävar efter att ha samma vikt hela tiden om den får mat på regelbundna tider och i hyfsat lika stora mängder - verkar vara applicerbara på den 15 år äldre kroppen också. När jag skulle bli frisk från min anorexi var det samma sak. Jag behövde äta ENORMA mängder mat för att det skulle hända någonting på vågen. Till och med när jag var inlagd på sjukhus och hade sond fick de ge mig "extra sondmat", utöver det som de vanligen gav för gravt underviktiga patienter, för att jag skulle gå upp. Tack kroppen! Fortsätt gärna så här när jag har kommit upp till min "målvikt" också...
Lite av förklaringen ligger kanske i mitt val av livsmedel. Jag försöker att äta "bra" grejer, och inte så mycket tillsatt socker, halv- och helfabrikat. Bakar själv, lagar det mesta från grunden av "rena" råvaror, mycket baljväxter (minus soja och jordnöt), gryn (quinoa, bovete, ris), frön (minus sesam), frukt och grönsaker (minus dem som Neo inte tål), rotfrukter och mandel. Lite choklad då och då - mörk helst - och när jag blir riktigt trött på att äta - bananchips (mycket kalorier på liten mängd). En del glutenfria grissini och färdiga glutenfria bars (som jag beställer från USA) slinker också ner någon gång per dag, men på det stora hela äter jag "nyttigt". Kanske lite FÖR nyttigt. Kanske tar kroppen upp dessa "nyttiga" livsmedel lite sämre än motsvarande mängd energi (kalorier) i form av sådant de flesta inser är mindre hälsosamt i större mängder (som feta söta bakverk, chips, godis)?
Sedan tränar jag mycket - även om det kompenseras av mer mat träningsdagar. Träning har en "ämnesomsättningshöjande" effekt flera timmar efter att passet är avslutat, så det kanske gör att jag förbränner mer energi än beräknat. Sedan är det amningen (som det beräknade energiintaget dock har kompenserat för), samt det faktum att min vardag är ganska aktiv. Med en vild ettåring att jaga blir det en del rörelse som man annars inte får. Jag bär mycket - Neo sover fortfarande i bärsjal några timmar varje kväll. Promenerar en del. Men snart, snart är det dags att plocka fram cyklarna! Noah tog sina första tramptag på sin 2-hjuling idag, och älskar att cykla på förskolans 3-hjulingar. Neo har ännu inte fått prova att åka cykelkärra/cykelsits, men nu är det nog dags. Sin 4-hjuling som han har inne sparkar han sig framåt på i rätt bra fart nu, fast han förstår inte att han måste vrida på ratten för att komma dit han vill. Så, när han krockar med en vägg eller möblemanget skriker han, och då är det bara att rusa till undsättning. Noah var så försiktig som liten (och är det fortfarande), men Neo är av en helt annan sort. Han gör VERKLIGEN skäl för sitt smeknamn "Lillprins bus"...
Visar inlägg med etikett anorexi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett anorexi. Visa alla inlägg
torsdag 27 mars 2014
söndag 29 september 2013
Om ätstörningar del 2 - Varningstecken och "att komma ut"
Fortsätter med ett inlägg om ätstörningar - vilka tecken man ska "se upp med" eftersom de KAN vara tecken på att man lider av en ätstörning. Varningssignalerna är inte rangordnade efter allvarlighetsgrad, och det är min högst personliga lista. Ju fler tecken, desto större sannolikhet att man är drabbad. Jag kommer förmodligen att komplettera listan efter hand, med fler symptom, och om du har några frågor om vad jag menar - skriv en liten kommentar nedan, så svarar jag så snabbt jag kan! Listan avser framför allt symptom på "viktnedgång", eftersom det är vad det hela brukar börja med. Viktuppgången kommer oftast senare, när kroppen är så trött på att svälta att man börjar hetsäta/äta mer fast kontrollerat.
VAD DU SOM MISSTÄNKER ATT DU ÄR DRABBAD ABSOLUT INTE SKA ÄGNA DIG ÅT:
Absolut inga dieter! Strunta i 5:2, 16:8, lchf, Atkins, GI o.s.v. Dessa dieter gör dig inte friskare, utan är bara ursäkter för att kunna klamra dig fast vid ett "dåligt" beteende ett tag till! Vidare är det bra att öva dig på att göra tvärtom mot vad man brukar. Om du t.ex. äter jättelångsamt och skär maten i smådelar, träna på att äta upp allt på 20 min. Om du ägnar timmar åt att läsa recept och leta mat, träna på att göra någonting annat istället - kanske virka grytlappar, måla eller lägga pussel (det värsta jag vet...).
Tillslut några ord om att "komma ut" och för sin omgivning berätta att man har problem med en ätstörning. Med detta finns det förstås både för- och nackdelar. Man slipper smussla med sitt beteende, och kan få stöd av sin omgivning i sitt tillfrisknande. DOCK kan omgivningens vetskap ses sin en "ursäkt" att fortsätta med alla ätstörningstankar. Jag vet faktiskt inte vad som är bäst. Att omgivningen vet, eller är (o)lyckligt ovetande (även om de kanske misstänker något). För mig personligen har jag ibland varit öppen, ibland inte. Det stöd jag har fått har främst varit från professionellt håll (läs mina "bra" psykologer och terapeuter som jag har träffat genom åren) och genom samtal och "bollning av tankar" med andra som har liknande problem (har en del kompisar som gått igenom samma sak). Genom att stötta andra med ätstörningar har jag själv blivit bättre på att hantera de beteenden och tankar jag vill bli av med.
Nästa inlägg - som jag inte alls vet när jag hinner skriva (lyckades låsa min hårddisk på den nya jobbdatorn genom att skriva in fel lösenord i morse och skriver just nu från mannens dator), får väl handla om hur man kan jobba för att bli av med en ätstörning av typen ovan. Kan nog dröja tills jag hinner skriva - börjar jobba igen den här veckan (AAAAAAAAAAA!!!! HUR i all världen ska det gå?), halvtid, och måste försöka få fason på ett gammalt manus till en vetenskaplig artikel som ligger och skräpar på skrivbordet, och i helgen är det doktorspromovering i Uppsala (på SLU) :-). Min syster och Neo följer med på balunsen på slottet, och mina föräldrar är med på ceremonin i aulan. Sedan är jag doktor på riktigt-riktigt:
- BMI < 18.5 (ditt BMI räknar du ut genom att ta dela din vikt i kg med det värde du får om du tar din längd i meter gånger din längd i meter; om du t.ex. väger 47.4 kg och är 1.60 m lång har du ett BMI på 18.5; 47.4 kg /(1.6 m x 1.6 m) = 18.5)
- Rastlös
- Sover dåligt + kramper, framför allt i vaderna
- Viktnedgång
- Matfixering - läser recept, bloggar, tänker mat mest hela tiden
- Mensen krånglar (om du är tjej)
- Svårt att bli gravid
- Tvångsbeteenden som inte har funnits tidigare
- Matförbud - delar in livsmedel i "tillåtna" och "otillåtna", bra/dåliga, nyttiga/onyttiga o.s.v.
- Ångest av att äta vissa saker
- Kontrollbehov och mår dåligt när det inte blir som man har tänkt sig
- Mår psykiskt dåligt av att äta "förbjuden mat"
- Överäter när man väl tillåter sig att äta "förbjuden mat"
- Kompensationsbeteenden - t.ex. äter mindre om man tränar mindre, eller vet att man ska äta någonting förbjudet" senare (men inte säkert att man äter mer om man tränar mer...)
- Träningsbehov - ångest av att inte träna/röra på sig på något sätt
- Ökar träningsdos eller -intensitet
- Hoppar på dieter - helst alla på en gång
- Regler runt mat och ätande, t.ex. tider, fasta, vilken ordning man äter maten, att man bara får äta en portion, måste äta på liten tallrik, måste ha viss andel protein/fibrer etc.
- Konstiga beteenden i matsituationen, t.ex. flyttar runt mat på tallriken, skär i minibitar, lägger ner besticken mellan varje tugga
- Måltiderna tar allt lääääängre tid att äta, trots att portionsstorleken hela tiden minskar
- Hoppar över måltider utan att kompensera genom att äta mer nästa gång
- JÄTTEKUL att går runt i livsmedelsbutiker, men köper ingenting
VAD DU SOM MISSTÄNKER ATT DU ÄR DRABBAD ABSOLUT INTE SKA ÄGNA DIG ÅT:
Absolut inga dieter! Strunta i 5:2, 16:8, lchf, Atkins, GI o.s.v. Dessa dieter gör dig inte friskare, utan är bara ursäkter för att kunna klamra dig fast vid ett "dåligt" beteende ett tag till! Vidare är det bra att öva dig på att göra tvärtom mot vad man brukar. Om du t.ex. äter jättelångsamt och skär maten i smådelar, träna på att äta upp allt på 20 min. Om du ägnar timmar åt att läsa recept och leta mat, träna på att göra någonting annat istället - kanske virka grytlappar, måla eller lägga pussel (det värsta jag vet...).
Tillslut några ord om att "komma ut" och för sin omgivning berätta att man har problem med en ätstörning. Med detta finns det förstås både för- och nackdelar. Man slipper smussla med sitt beteende, och kan få stöd av sin omgivning i sitt tillfrisknande. DOCK kan omgivningens vetskap ses sin en "ursäkt" att fortsätta med alla ätstörningstankar. Jag vet faktiskt inte vad som är bäst. Att omgivningen vet, eller är (o)lyckligt ovetande (även om de kanske misstänker något). För mig personligen har jag ibland varit öppen, ibland inte. Det stöd jag har fått har främst varit från professionellt håll (läs mina "bra" psykologer och terapeuter som jag har träffat genom åren) och genom samtal och "bollning av tankar" med andra som har liknande problem (har en del kompisar som gått igenom samma sak). Genom att stötta andra med ätstörningar har jag själv blivit bättre på att hantera de beteenden och tankar jag vill bli av med.
Nästa inlägg - som jag inte alls vet när jag hinner skriva (lyckades låsa min hårddisk på den nya jobbdatorn genom att skriva in fel lösenord i morse och skriver just nu från mannens dator), får väl handla om hur man kan jobba för att bli av med en ätstörning av typen ovan. Kan nog dröja tills jag hinner skriva - börjar jobba igen den här veckan (AAAAAAAAAAA!!!! HUR i all världen ska det gå?), halvtid, och måste försöka få fason på ett gammalt manus till en vetenskaplig artikel som ligger och skräpar på skrivbordet, och i helgen är det doktorspromovering i Uppsala (på SLU) :-). Min syster och Neo följer med på balunsen på slottet, och mina föräldrar är med på ceremonin i aulan. Sedan är jag doktor på riktigt-riktigt:
tisdag 24 september 2013
Till en vän - om ätstörningar del 1 - hur det började
Det här blogginlägget är lite mer riktat än mina vanliga inlägg, egentligen ett "brev" till dig som tror att du lider av en ätstörning. Jag skriver det här, så att jag kan spara inlägget, lägga till och kommentera direkt, för kanske finns det fler än just du som vill läsa. Jag kommer att vara brutalt ärlig här. Det kanske inte är rolig läsning. Och allt kanske inte stämmer för dig. Men kanske något - som du kan ha nytta av i din fortsatta kamp.
Till att börja med: Jag är inte utbildad i psykologi. Inte heller i medicin. Däremot har jag 15 års ätstörningar i bagaget, även om jag idag är så frisk att jag i alla fall kan upptäcka mina sjuka tankar och vet hur jag ska hantera dem (även om det inte alltid går så bra). Jag kommer INTE att hamna där jag var för 12 år sedan, aldrig mer. Det är jag för frisk för. Tror jag. För man vet aldrig. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna instängd på barnpsyk när jag började försöka leva "hälsosammare" och gå ner i vikt, med en vilopuls långt under det normala och ett blodtryck som var allt annat än hälsosamt. Med sond och ett utseende som ett vandrande skelett. Jag tappade hår, i mängder, fick hår på andra ställen av kroppen. Fick kramper. Mådde skit. Och hade ibland sådan ångest att jag försökte skada mig själv. Jag var 15 år när jag började strula med maten. Och 25 år när jag var hyfsat fri. Jag har haft en del mindre återfall på min resa mot tvåbarnsmamma - oftast när mitt liv har varit jobbigt och jag inte riktigt kunnat hantera det. Som när mitt och mannens förhållande krisat. I samband med mina graviditeter och det efterföljande livet som hemmamamma. Även om jag inte har några drömmar om en karriär med diverse chefspositioner är jag i grunden en prestationsmänniska som mår bra av intellektuell stimulans på högre nivå än den man får av en bebis... Så - det som följer här är mina egna tankar och teorier, och jag har ingen aning om huruvida de är vetenskapligt belagda.
Min bakgrund: Kärnfamilj, 2 yngre systrar 3 och 7 år yngre), pappa från Malaysia, mamma från Sverige, lycklig barndom med kärleksfulla föräldrar och starkt socialt skyddsnät i form av morföräldrar + morbror som vi regelbundet träffade. Som barn var jag stor - växte snabbt och var därför både längre och tyngre än mina klasskompisar fram tills jag var 11-12 år, vilket jag tyckte var lite jobbigt. Inte vidare motoriskt tidig, men tack vare vilja och tävlingsinstinkt lyckades jag ganska bar ändå (plus att jag är född tidigt på året). Tränat mycket hela livet - minst 3-4 ggr i veckan redan som 7-åring, och när jag tränade som mest var det simning 12-16 timmar i veckan som gällde, exklusive tävlingar (varannan till var tredje helg). Och lite tennis om jag inte hade simtävling. Slutade med simningen när jag var 15, en återkommande axelskada och dålig utveckling gjorde att jag tröttnade. Jätteduktig i skolan - jag gick ut nian med bara 5:or i betyg (d.v.s. MVG) utom i idrott, där jag hade en 4:a.
Ätstörningen: Anorexi diagnosticerad i augusti när jag var 16 år. Då hade jag gått ner 15 kg från min "normalvikt" innan jag började bli sjuk, under en period om totalt 8 månader. Jag levde INTE på en tomat om dagen! Jag ÅT, sallad, frukt och grönsaker, lite "kolhydrater" i form av gryn, ris, pasta, potatis (med betoning på lite), lite "protein" i form av kött, fisk och baljväxter. Mycket fibrer, lite fett, 2-3 mål mat om dagen. Inga kräkningar, inget bruk av laxermedel. Jag stämde inte in på dåtidens "anorektiker". Jag såg att jag var för smal (mager), visste att jag vägde för lite, jag ÅT MAT, ville inte "banta" utan bara "duga". Jag tränade mig ner i vikt. Genom att byta ut simpassen mot 3-4 timmars annan träning varje dag, och konstant rörelse däremellan. Fick hjälp, men fortsatte gå ner i vikt, och blev därför inlagd på BUP (barnpsyk) i två omgångar (första gången samma höst som jag fick min diagnos, bara 2 veckor, andra gången ett år senare, och då från augusti till december). Fick sluta gymnasiet - klarade ettan på naturvetenskapligt program, sedan orkade jag inte mer. Först när jag var 19-20 år fick jag rätt hjälp, i form av MHE-kliniken i Mora, som blev min livlina och räddning.
Jag har aldrig haft bulimi såtillvida att jag har "hetsätit för att kräkas" och samtidigt vägt normalt. Däremot har jag av och till ätit på gränsen till för mycket utan att kunna känna mig mätt. Detta har i sin tur berott på att jag har ätit för dåligt under dagen, eller för att jag har varit underviktig och i behov av att gå upp i vikt. Vissa kallar det kanske bulimi, jag kallar det ett inneboende skyddsbeteende för att inte dö av svält. Jag har fått ångest av att jag har ätit för mycket. Men jag har å andra sidan fått ångest av att jag har ätit över huvud taget också. Trots att jag såg ut som ett vandrande skelett och höll på att ramla ihop för varje steg jag tog.
Hur jag blev "frisk"? Mycket hårt kämpande under lång tid. Mycket tårar, ångest och framför allt MAT (för att gå upp i vikt till det jag väger idag - när jag väger för lite för att tänka helt friskt - åt jag mer än Gunde Svan när han kolhydratladdade för Vasaloppet - varje dag, under ett års tid). När kroppen svälter blir man dum i huvudet. Gränsen för vad som räknas som svält för just dig är individuell. För mig vet jag att jag inte får ha ett BMI under 18 - för då blir jag knäpp. För dig kanske denna gräns ligger högre, eller lägre. Jag märker när jag börjar tänka sjukt och vet då instinktivt om jag går upp eller ner i vikt. Men då har jag också nästan 20 års erfarenhet att vila på.
Detta var bakgrunden... När jag hinner ska jag skriva om några varningstecken och risker med att "komma ut" med en ätstörning. Ska försöka så snart jag kommer åt, men med två små barn är det inte säkert att det inlägget kommer förrän om någon vecka...
Till att börja med: Jag är inte utbildad i psykologi. Inte heller i medicin. Däremot har jag 15 års ätstörningar i bagaget, även om jag idag är så frisk att jag i alla fall kan upptäcka mina sjuka tankar och vet hur jag ska hantera dem (även om det inte alltid går så bra). Jag kommer INTE att hamna där jag var för 12 år sedan, aldrig mer. Det är jag för frisk för. Tror jag. För man vet aldrig. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna instängd på barnpsyk när jag började försöka leva "hälsosammare" och gå ner i vikt, med en vilopuls långt under det normala och ett blodtryck som var allt annat än hälsosamt. Med sond och ett utseende som ett vandrande skelett. Jag tappade hår, i mängder, fick hår på andra ställen av kroppen. Fick kramper. Mådde skit. Och hade ibland sådan ångest att jag försökte skada mig själv. Jag var 15 år när jag började strula med maten. Och 25 år när jag var hyfsat fri. Jag har haft en del mindre återfall på min resa mot tvåbarnsmamma - oftast när mitt liv har varit jobbigt och jag inte riktigt kunnat hantera det. Som när mitt och mannens förhållande krisat. I samband med mina graviditeter och det efterföljande livet som hemmamamma. Även om jag inte har några drömmar om en karriär med diverse chefspositioner är jag i grunden en prestationsmänniska som mår bra av intellektuell stimulans på högre nivå än den man får av en bebis... Så - det som följer här är mina egna tankar och teorier, och jag har ingen aning om huruvida de är vetenskapligt belagda.
Min bakgrund: Kärnfamilj, 2 yngre systrar 3 och 7 år yngre), pappa från Malaysia, mamma från Sverige, lycklig barndom med kärleksfulla föräldrar och starkt socialt skyddsnät i form av morföräldrar + morbror som vi regelbundet träffade. Som barn var jag stor - växte snabbt och var därför både längre och tyngre än mina klasskompisar fram tills jag var 11-12 år, vilket jag tyckte var lite jobbigt. Inte vidare motoriskt tidig, men tack vare vilja och tävlingsinstinkt lyckades jag ganska bar ändå (plus att jag är född tidigt på året). Tränat mycket hela livet - minst 3-4 ggr i veckan redan som 7-åring, och när jag tränade som mest var det simning 12-16 timmar i veckan som gällde, exklusive tävlingar (varannan till var tredje helg). Och lite tennis om jag inte hade simtävling. Slutade med simningen när jag var 15, en återkommande axelskada och dålig utveckling gjorde att jag tröttnade. Jätteduktig i skolan - jag gick ut nian med bara 5:or i betyg (d.v.s. MVG) utom i idrott, där jag hade en 4:a.
Ätstörningen: Anorexi diagnosticerad i augusti när jag var 16 år. Då hade jag gått ner 15 kg från min "normalvikt" innan jag började bli sjuk, under en period om totalt 8 månader. Jag levde INTE på en tomat om dagen! Jag ÅT, sallad, frukt och grönsaker, lite "kolhydrater" i form av gryn, ris, pasta, potatis (med betoning på lite), lite "protein" i form av kött, fisk och baljväxter. Mycket fibrer, lite fett, 2-3 mål mat om dagen. Inga kräkningar, inget bruk av laxermedel. Jag stämde inte in på dåtidens "anorektiker". Jag såg att jag var för smal (mager), visste att jag vägde för lite, jag ÅT MAT, ville inte "banta" utan bara "duga". Jag tränade mig ner i vikt. Genom att byta ut simpassen mot 3-4 timmars annan träning varje dag, och konstant rörelse däremellan. Fick hjälp, men fortsatte gå ner i vikt, och blev därför inlagd på BUP (barnpsyk) i två omgångar (första gången samma höst som jag fick min diagnos, bara 2 veckor, andra gången ett år senare, och då från augusti till december). Fick sluta gymnasiet - klarade ettan på naturvetenskapligt program, sedan orkade jag inte mer. Först när jag var 19-20 år fick jag rätt hjälp, i form av MHE-kliniken i Mora, som blev min livlina och räddning.
Jag har aldrig haft bulimi såtillvida att jag har "hetsätit för att kräkas" och samtidigt vägt normalt. Däremot har jag av och till ätit på gränsen till för mycket utan att kunna känna mig mätt. Detta har i sin tur berott på att jag har ätit för dåligt under dagen, eller för att jag har varit underviktig och i behov av att gå upp i vikt. Vissa kallar det kanske bulimi, jag kallar det ett inneboende skyddsbeteende för att inte dö av svält. Jag har fått ångest av att jag har ätit för mycket. Men jag har å andra sidan fått ångest av att jag har ätit över huvud taget också. Trots att jag såg ut som ett vandrande skelett och höll på att ramla ihop för varje steg jag tog.
Hur jag blev "frisk"? Mycket hårt kämpande under lång tid. Mycket tårar, ångest och framför allt MAT (för att gå upp i vikt till det jag väger idag - när jag väger för lite för att tänka helt friskt - åt jag mer än Gunde Svan när han kolhydratladdade för Vasaloppet - varje dag, under ett års tid). När kroppen svälter blir man dum i huvudet. Gränsen för vad som räknas som svält för just dig är individuell. För mig vet jag att jag inte får ha ett BMI under 18 - för då blir jag knäpp. För dig kanske denna gräns ligger högre, eller lägre. Jag märker när jag börjar tänka sjukt och vet då instinktivt om jag går upp eller ner i vikt. Men då har jag också nästan 20 års erfarenhet att vila på.
Detta var bakgrunden... När jag hinner ska jag skriva om några varningstecken och risker med att "komma ut" med en ätstörning. Ska försöka så snart jag kommer åt, men med två små barn är det inte säkert att det inlägget kommer förrän om någon vecka...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)