Jag har alltid haft prestationsångest och varit livrädd för att misslyckas. Tagit det säkra före det osäkra och både haft hängslen och livrem. Hatar att vara ute i sista minuten, även om jag är bra på att jobba mot en deadline. När jag var liten var jag en sådan som pluggade för jämnan, av rädsla för att ha ett eller möjligen två fel på läxförhöret. Alla rätt var det enda som dög. På universitetet var det lite samma sak, fast där var det rädslan för att kugga en tenta som drev mig (jag har för övrigt aldrig kuggat någon tenta, även om det var nära en gång). Jag gick ut högstadiet med högsta betyg i alla ämnen utom ett (idrott). Och var inte riktigt nöjd.
Nu är jag mamma. Jag har uppnått det jag drömde om en gång i tiden, när jag var liten och tänkte på min framtid. Ni vet, sådana där "fylla-i-böcker" om "mina vänner". I dem skrev jag att jag ville bli sångerska, skådespelerska (vanliga önskemål hos 8-10-åringar, fniss), simstjärna eller forskare (vilket jag blev). Jag ville ha barn, och även om jag då ville att de skulle ha kommit när jag var hälften så gammal som jag verkligen var när jag fick Noah, är jag nöjd med att mitt första barn INTE föddes när jag var 15... Rädslan för att misslyckas bär jag fortfarande med mig. "Good enough" är ett uttryck som existerar i mitt teoretiska medvetande, men jag har svårare för att ta det till mig känslomässigt och klura ut vad det betyder i praktiken.
Jag vill vara en bra mamma. Jag läser om hur olika tyckare och tänkare bedömer att man ska vara för att bli en bra mamma (eller pappa, för den delen). Och jag känner att jag faller, faller, faller... Att jag gör fel, gång på gång på gång. Det är mänskligt och fullt normalt att ibland inte orka vara pedagogisk och vänligt svara på dagens 850:e "varför", men jag är SÅ RÄDD för att jag ska göra så mycket fel att det skadar mina barn på lång sikt. Att det jag gör, säger, inte gör och inte säger ska sätta så djupa spår att de inte kan läka.
Igår var vi på öppna förskolan. Jag pratade lite med den underbara personalen där om mina farhågor. De säger att det är bara att titta på Noah för att avgöra att jag och mannen har gjort ett bra jobb. Han är trygg, verbal, glad, social... Att jag gör så gott jag kan, även om jag kanske vill mer. Att det är viktigt för barn att se att mamma och pappa också kan bryta ihop och göra fel. Och egentligen är det ganska ointressant VEMS fel det är. Det intressanta är vad som kommer efter. Att man kan gå vidare. Och förlåta sig själv.
Så nu jobbar jag på att våga misslyckas. Och hoppas på att mina misslyckanden inte kastas tillbaks mot mig som en bumerang när barnen är tonåringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar