Puh, vilken dag! Inte alls någon höjdare och jag är lycklig över att det äntligen är kväll, att barnen sover och att det är TYST, sånär som på Neos små snarkningar och en våryster talgoxe utanför vardagsrumsfönstret. Det började inte alls särskilt bra, med det dagliga bråket med Noah om behovet av att kissa på morgonen. Han vill inte, även om han är jättekissnödig (vilket syns tydligt på kroppsspråket) och kissar massor när han väl sätter sig på pottan. Neo var kinkig och alldeles rödflammig i ansiktet, på huvudet, på armarna och lite på magen av nytt eksem, och efter konsultation av BVC fick vi en tid på eftermiddagen.
När morgonbestyren var avklarade och barnen påklädda och utfodrade gick vi och handlade. Noah pratade oavbrutet, Neo däckade i sjalen efter en skrikig morgon. Hem för lunch, Noah vägrade äta. På med kläder igen, iväg till BVC via biblioteket för att lämna tillbaks några filmer. Till BVC kom vi, sköterskan såg, och ansåg därefter att vi behövde träffa en läkare - och någon sådan fanns först 1½ timme senare.
För att få tiden att gå gick vi in på den närbelägna öppna förskolan (inte den vi brukar gå till). Ingen höjdare. Trånga lokaler, alla vuxna satt mest och fikade med personalen medan några av de äldre barnen stojade runt och några av pedagogerna försökte få dem att lugna ner sig. Noah och jag var för ovanlighetens skull överens när vi gick därifrån - att det inte var roligt att vara där. Vi håller oss till den andra öppna förskolan, som visserligen ligger längre bort men är tusen gånger trevligare.
Sedan var det läkarbesök. Råd om smörjning (som vi redan följer), recept på Tavegyl i flytande form mot klådan. Remiss till barnkliniken har redan skrivits, men vi har ännu inte fått någon kallelse eller bekräftelse på att de har tagit emot den.
Sedan toabesök och hem för matlagning, mannen kom strax innan middagsdags med huvudvärk och en helvetisk dag på jobbet bakom sig. Noah var pappasjuk och Neo gnällig. Jippi! Men nu sover barnen, som sagt. Och jag letar information om vilka livsmedel som innehåller höga halter av biogena aminer och därför kanske gör att Neo får mer eksem. Det mesta som räknas upp är sådant som jag ändå inte äter (vin, lagrade ostar, fermenterade korvar, fisksås, tonfisk o.s.v.), och livsmedel som jag redan nu har uteslutit. På vårdcentralen fick jag heller inga råd, de vill inte att jag tar bort fler saker nu. Fast jag undrar om det kanske vore bra att undvika tempeh och jästflingor till att börja med (de har jag ätit de två senaste dagarna, då eksemet har förvärrats) och om det inte hjälper sluta med äpplen och kanske även fikon...
Träning? Bara mammamage-övningarna. Svårt att hitta rätt muskler och veta om jag gör rätt. Och jag är så SVAG i de musklerna! Blir till att hårdträna...
måndag 29 april 2013
söndag 28 april 2013
Köpt min första app:-)
Sådär ja! Nu har jag köpt min första app till min opålitliga mobiltelefon. Valet föll självklart på Mammamage-appen, som innehåller övningar för att stärka den djupa bålmuskulaturen och läka diastasen mellan magmusklerna (d.v.s. minska separationen efter genomgången graviditet och förlossning). Och nu har jag tränat det första passet på nivå 1. Det känns! Klurigt var det också, och jag tror inte riktigt att jag har full koll på att jag har rätt. Men eftersom jag blev trött på djupet av magen måste jag ha gjort mer rätt än fel i alla fall.
En av övningarna kunde jag nästan inte göra alls (liggande huvudlyft). Antingen är jag för svag i de inre magmusklerna, eller så beror det på att min rygg och nacke inte är vad de borde vara, eller en kombination av dessa två anledningar. Ett naprapatbesök vore verkligen inte fel nu, men jag vet inte hur jag ska få till det. Neo är fortfarande så liten och så infernaliskt mammig, och mannens pappasjälvförtroende vad gäller bebisar är under all kritik, så jag vågar inte överlåta den lilla i den storas vård, om jag säger så. Det kan sluta i katastrof, och den risken vill jag inte ta.Vi bråkade så himla mycket när Noah var liten just p.g.a. att mannen tyckte att det bara var jag som dög - eftersom jag var den som hade maten. Fast det är ju inte alltid så att det är amning som behövs...
Annars har dagen varit både bra och dålig. Bra för att jag fick träna imorse, tack vare att Noah passade Neo en liten stund under "kettlebellsdelen" (sedan blev det bärsjal), bra för att mina föräldrar har varit på besök och lekt med barnen, bra för att mannen och jag har kunnat föra ett vettigt samtal under eftermiddagen. Dålig eftersom vi har tjafsat desto mer. Framför allt för att jag tycker att han är så sur och grinig mot mig hela tiden, vilket han förstås inte tycker att han är. Han är trött, jag är trött, han har ont i ryggen, jag har ont i magen, vi har ett litet klängigt mammigt barn och ett större väldigt pappigt barn och båda ungarna pratar/skriker mer eller mindre konstant och blir ilskna om vi försöker prata med varandra... Som bäddat för bråk.
Sedan tycker jag - men säger inte - att jag får dra ett väldigt tungt lass här hemma. Även om mannen tar hand om Noah när han är hemma och gör vissa "större" saker vad gäller huset, är det jag som sköter marktjänsten. Handla, laga mat, tvätta, städa, ta hand om Neo... Alla nätter med Neo, som just nu är snorig och därför extra gnällig nattetid. Han vaknar och gråter för att han är så täppt i sin lilla näsa, och det enda sättet han vill sova på är att ligga på magen med ansiktet inborrat i min halsgrop. Inte så bra sovställning för mig, men bättre med dålig sömn än att inte få sova alls.
En av övningarna kunde jag nästan inte göra alls (liggande huvudlyft). Antingen är jag för svag i de inre magmusklerna, eller så beror det på att min rygg och nacke inte är vad de borde vara, eller en kombination av dessa två anledningar. Ett naprapatbesök vore verkligen inte fel nu, men jag vet inte hur jag ska få till det. Neo är fortfarande så liten och så infernaliskt mammig, och mannens pappasjälvförtroende vad gäller bebisar är under all kritik, så jag vågar inte överlåta den lilla i den storas vård, om jag säger så. Det kan sluta i katastrof, och den risken vill jag inte ta.Vi bråkade så himla mycket när Noah var liten just p.g.a. att mannen tyckte att det bara var jag som dög - eftersom jag var den som hade maten. Fast det är ju inte alltid så att det är amning som behövs...
Annars har dagen varit både bra och dålig. Bra för att jag fick träna imorse, tack vare att Noah passade Neo en liten stund under "kettlebellsdelen" (sedan blev det bärsjal), bra för att mina föräldrar har varit på besök och lekt med barnen, bra för att mannen och jag har kunnat föra ett vettigt samtal under eftermiddagen. Dålig eftersom vi har tjafsat desto mer. Framför allt för att jag tycker att han är så sur och grinig mot mig hela tiden, vilket han förstås inte tycker att han är. Han är trött, jag är trött, han har ont i ryggen, jag har ont i magen, vi har ett litet klängigt mammigt barn och ett större väldigt pappigt barn och båda ungarna pratar/skriker mer eller mindre konstant och blir ilskna om vi försöker prata med varandra... Som bäddat för bråk.
Sedan tycker jag - men säger inte - att jag får dra ett väldigt tungt lass här hemma. Även om mannen tar hand om Noah när han är hemma och gör vissa "större" saker vad gäller huset, är det jag som sköter marktjänsten. Handla, laga mat, tvätta, städa, ta hand om Neo... Alla nätter med Neo, som just nu är snorig och därför extra gnällig nattetid. Han vaknar och gråter för att han är så täppt i sin lilla näsa, och det enda sättet han vill sova på är att ligga på magen med ansiktet inborrat i min halsgrop. Inte så bra sovställning för mig, men bättre med dålig sömn än att inte få sova alls.
lördag 27 april 2013
Vegofest!
Idag har det varit Vegofest här i Örebro. För fjärde gången anordnades denna mässa för att uppmärksamma den vegetariska (framför allt veganska) maten lite extra. Givetvis var vi där. Med två småbarn är det inte möjligt att gå på föredrag och delta i workshops (i alla fall inte med VÅRA barn och som vi är som föräldrar). Däremot gick det utmärkt att lyssna på bra musik och gå runt på utställningen och smaka på vegansk ost, mjukost, mozzarella, korv i parti och minut, chi-chi, Göttbullar, päroncider, chips, choklad, falaffels, bröd, hommus och mycket annat. Noah trivdes som fisken i vattnet - ÄNTLIGEN kunde han äta precis allting! Chi-chi var nog godast, och tunnbröd med veggoost, förstås. Mannen är väldigt förtjust i veganchorizo från Seitanfoods, och min favorit var tempeh med alger som säljs av samma företag.
Efter någon dryg timme på mässan begav vi oss till Myrorna för att titta lite efter kläder till Noah. Hittade inte så mycket, så istället blev det lunch innan hemfärd medelst cykel för de stora pojkarna, apostlahäst (d.v.s. ben) för min och Neos del. Halva vägen sov han, andra hälften skrek han som en stucken gris. Är så TRÖTT på barnskrik! Burit i sjal i fem-sex timmar idag, vilket känns rejält i axlarna. Det blir minst en timme till ikväll, innan det är dags att sova (även om Neo har somnat i mitt knä just nu).
Med promenad till och från stan (ungefär 1 mil totalt) samt flanerande på mässa och på stan har det inte funnits tid och ork för någon annan träning idag. Dessutom är jag fortfarande lite småförkyld, men snuvan vill inte riktigt rinna till. Istället är det mitt eviga halsont jag dras med. Då är träning big no-no för de flesta och bör så vara.
Min lilla klängiga pojke är nog inte heller helt frisk. Snorar lite, har mer eksem än vanligt, undrar vad det är jag har ätit nu som han reagerar på. Äppelsorten jag brukar äta? Pepparmintste? SUCK!!! Får så dåligt samvete när han blir prickigare, för det betyder i regel att jag inte varit strikt nog med vad jag äter. Problemet är bara att jag inte vet vad det är han inte tål... Kan man vara allergisk mot lakrits? Hur stora mängder av ett livsmedel behövs för att han ska få utslag? Hoppas verkligen att den där allergiutredningen kan hjälpa oss framåt, för jag blir GALEN av detta!
Efter någon dryg timme på mässan begav vi oss till Myrorna för att titta lite efter kläder till Noah. Hittade inte så mycket, så istället blev det lunch innan hemfärd medelst cykel för de stora pojkarna, apostlahäst (d.v.s. ben) för min och Neos del. Halva vägen sov han, andra hälften skrek han som en stucken gris. Är så TRÖTT på barnskrik! Burit i sjal i fem-sex timmar idag, vilket känns rejält i axlarna. Det blir minst en timme till ikväll, innan det är dags att sova (även om Neo har somnat i mitt knä just nu).
Med promenad till och från stan (ungefär 1 mil totalt) samt flanerande på mässa och på stan har det inte funnits tid och ork för någon annan träning idag. Dessutom är jag fortfarande lite småförkyld, men snuvan vill inte riktigt rinna till. Istället är det mitt eviga halsont jag dras med. Då är träning big no-no för de flesta och bör så vara.
Min lilla klängiga pojke är nog inte heller helt frisk. Snorar lite, har mer eksem än vanligt, undrar vad det är jag har ätit nu som han reagerar på. Äppelsorten jag brukar äta? Pepparmintste? SUCK!!! Får så dåligt samvete när han blir prickigare, för det betyder i regel att jag inte varit strikt nog med vad jag äter. Problemet är bara att jag inte vet vad det är han inte tål... Kan man vara allergisk mot lakrits? Hur stora mängder av ett livsmedel behövs för att han ska få utslag? Hoppas verkligen att den där allergiutredningen kan hjälpa oss framåt, för jag blir GALEN av detta!
fredag 26 april 2013
Förkyld nu igen:-(
Jaha. Dags igen. En vända förkylning till. Jag vaknade i natt av att huvudet kändes blytungt och jag bara kunde andas genom ena näsborren. Inte roligt alls. Så istället för att träna när Noah var på dagis, gick jag en ganska lång promenad med en först sovande, sedan illvrålande Neo i bärsjalen. Förutom den stress det innebär att ha en skrikande bebis 10 cm från öronen fick jag onda ögat av en tant som ropade att jag skulle akta mig så att inte Neos huvud skulle brytas av (han tar spjärn med armarna mot mitt bröst och hänger sig bakåt, ser kanske inte så hälsosamt ut men både han och jag vet att han har full kontroll...), och en annan som försökte komma med några goda råd om hur jag bäst skulle få honom att sluta gråta. Som om jag inte mådde tillräckligt dåligt ändå över att han var otröstlig.
Börjar undra vad jag gör för fel. Andra har bebisar som lugnt ligger och jollrar och gurglar under sina babygym, på filtar på golvet, eller sitter i en babysitter och betraktar sin omgivning i timmar (nåja, någon timme) i sträck. Min bebis gnyr efter max fem minuter utan hudkontakt. Att lämna rummet för mer än två minuter är det inte tal om. Får andra barn närkontakt på något annat sätt än det jag kan ge min son, eftersom de är så nöjda medan mitt barn bara gråter? Känner mig som en usel mamma... Han är så ledsen och missnöjd! När jag inte bär, kramar, gosar med honom eller har honom i knät. Ögonkontakt duger inte när han ligger på filt/korg, han bara sträcker sina små armar utåt-uppåt på mig och skriker att han inte vill ligga där.
Vid dagishämtningsdags tyckte jag att vi skulle testa syskonvagnen. Neo hade precis sovit, fått ny blöja och ammat, så i min enfald trodde jag att han skulle tycka om att ligga i vagnen och titta på sina leksaker som hänger i sufleltten. Inte. Han började gallskrika innan vi ens hade kommit ut ur garaget. Efter halva vägen stod jag inte ut längre, utan plockade upp honom och satte honom i sjalen. Han fortsatte att spy ut sin frustration, men tystnade när vi kom in på förskolan. Personalen tyckte att jag såg lite förvirrad ut... Snarare trött och sliten. Mammasjälvförtroendet är på botten.
Under kvällen har vi i alla fall haft några mysiga stunder med skrattande bebis. Han gillar att bli upphissad i luften, att sitta på min mage och bli "bäckenlyft", eller hejad på om jag gör crunches, så jag fick några leenden. Vi har läst "Vem"-böcker och badat. Nu är det bara blöjtvätt kvar innan läggdags och helg (som innebär mer tvätt, men dammsugningen klarade jag av idag). Hoppas innerligt att förkylningen går över snabbt! Jag är så trött på att vara sjuk hela tiden!
Börjar undra vad jag gör för fel. Andra har bebisar som lugnt ligger och jollrar och gurglar under sina babygym, på filtar på golvet, eller sitter i en babysitter och betraktar sin omgivning i timmar (nåja, någon timme) i sträck. Min bebis gnyr efter max fem minuter utan hudkontakt. Att lämna rummet för mer än två minuter är det inte tal om. Får andra barn närkontakt på något annat sätt än det jag kan ge min son, eftersom de är så nöjda medan mitt barn bara gråter? Känner mig som en usel mamma... Han är så ledsen och missnöjd! När jag inte bär, kramar, gosar med honom eller har honom i knät. Ögonkontakt duger inte när han ligger på filt/korg, han bara sträcker sina små armar utåt-uppåt på mig och skriker att han inte vill ligga där.
Vid dagishämtningsdags tyckte jag att vi skulle testa syskonvagnen. Neo hade precis sovit, fått ny blöja och ammat, så i min enfald trodde jag att han skulle tycka om att ligga i vagnen och titta på sina leksaker som hänger i sufleltten. Inte. Han började gallskrika innan vi ens hade kommit ut ur garaget. Efter halva vägen stod jag inte ut längre, utan plockade upp honom och satte honom i sjalen. Han fortsatte att spy ut sin frustration, men tystnade när vi kom in på förskolan. Personalen tyckte att jag såg lite förvirrad ut... Snarare trött och sliten. Mammasjälvförtroendet är på botten.
Under kvällen har vi i alla fall haft några mysiga stunder med skrattande bebis. Han gillar att bli upphissad i luften, att sitta på min mage och bli "bäckenlyft", eller hejad på om jag gör crunches, så jag fick några leenden. Vi har läst "Vem"-böcker och badat. Nu är det bara blöjtvätt kvar innan läggdags och helg (som innebär mer tvätt, men dammsugningen klarade jag av idag). Hoppas innerligt att förkylningen går över snabbt! Jag är så trött på att vara sjuk hela tiden!
torsdag 25 april 2013
Trädgårdsarbete!
Solsken ute, och solsken i mitt sinne eftersom jag har tränat (samma pass som i förrgår)... De dagar jag INTE gör det är jag för rastlös och deppig för att skriva, tycker inte att jag har så mycket att berätta. Allt jag gör, säger och skriver blir fel. Igår var en sådan dag. Då tyckte jag INTE om mig själv. Men dagen har varit mycket bättre.
Med solen kom lite extra energi att göra någonting med barnen. Så, på förmiddagen, när jag hade tränat färdigt, tog jag med mig Neo till öppna förskolan för att vara med på sångstunden (de har öppet kl. 11-14, men jag måste gå senast 12.10 för att hämta Noah på dagis 12.30). Sedan pushade jag Noah att gå hem från dagis istället för att åka vagn - inte helt populärt och det tar mer än dubbelt så lång tid som annars, men han är stor nog att gå själv, egentligen.
Efter en stund inomhus gick vi ut i trädgården. Jag (och Neo i bärsjal) grävde i trädgårdslandet; vände på jorden som föeberedelse för plantering och sådd, grävde upp en blomrabatt som också ska bli grönsaksland och flyttade lite gullvivor. Dessutom skar jag ner två rosor som jag inte vill ha kvar. De är så taggiga och jag är rädd att något barn ska skada sig på dem. Noah var mest i vägen i sin iver att hjälpa till. Tillslut kom jag på att det bästa sättet att hålla honom på gott humör SAMTIDIGT som jag fick någonting gjort, var att be honom att hämta grejer i garaget. Kratta, spade, sopborste, skottkärra. Han tröttnar nämligen fort på att gräva/kratta/sopa, men det är kul att hämta och lämna saker. Sedan kom mannen hem och blev glatt överraskad över att vi var ute och gjorde någon nytta:-).
Nu känns kroppen, framför allt ryggen, lite småtrött. Förhoppningsvis gör det att jag sover gott i natt. Trädgårdsarbete är för övrigt också utmärkt som träning! Styrketräning i fallet gräva-bära, konditionsträning vid gräsklippning medelst handjagare (som vi har, tomten är bara 400 kvm varav hus, garage och garageuppfart tar upp mer än halva ytan) och lågintensiv träning vid ogräsrensning, sådd och skörd. Om man gör allt för hand, vill säga. Med traktor blir det en annan sak...
Med solen kom lite extra energi att göra någonting med barnen. Så, på förmiddagen, när jag hade tränat färdigt, tog jag med mig Neo till öppna förskolan för att vara med på sångstunden (de har öppet kl. 11-14, men jag måste gå senast 12.10 för att hämta Noah på dagis 12.30). Sedan pushade jag Noah att gå hem från dagis istället för att åka vagn - inte helt populärt och det tar mer än dubbelt så lång tid som annars, men han är stor nog att gå själv, egentligen.
Efter en stund inomhus gick vi ut i trädgården. Jag (och Neo i bärsjal) grävde i trädgårdslandet; vände på jorden som föeberedelse för plantering och sådd, grävde upp en blomrabatt som också ska bli grönsaksland och flyttade lite gullvivor. Dessutom skar jag ner två rosor som jag inte vill ha kvar. De är så taggiga och jag är rädd att något barn ska skada sig på dem. Noah var mest i vägen i sin iver att hjälpa till. Tillslut kom jag på att det bästa sättet att hålla honom på gott humör SAMTIDIGT som jag fick någonting gjort, var att be honom att hämta grejer i garaget. Kratta, spade, sopborste, skottkärra. Han tröttnar nämligen fort på att gräva/kratta/sopa, men det är kul att hämta och lämna saker. Sedan kom mannen hem och blev glatt överraskad över att vi var ute och gjorde någon nytta:-).
Nu känns kroppen, framför allt ryggen, lite småtrött. Förhoppningsvis gör det att jag sover gott i natt. Trädgårdsarbete är för övrigt också utmärkt som träning! Styrketräning i fallet gräva-bära, konditionsträning vid gräsklippning medelst handjagare (som vi har, tomten är bara 400 kvm varav hus, garage och garageuppfart tar upp mer än halva ytan) och lågintensiv träning vid ogräsrensning, sådd och skörd. Om man gör allt för hand, vill säga. Med traktor blir det en annan sak...
tisdag 23 april 2013
Huset fullt!
Idag har vi ÄNTLIGEN fått till den där träffen, vi tre tjejer som simmade fjärilssim tillsammans för en herrans massa år sedan. Måste vara närmare 18 år sedan vi senast sågs, och det har förstås hänt en hel del. Alla tre har bott "någonannanstans" i flera år, fått barn och sedan återvänt "eftersom det är praktiskt att bo närmare sina föräldrar när man har barn". Nu är vi mammalediga hela bunten, med barn födda i januari 2009 till januari 2013. Den ena tjejen har två barn, den andra tre, och alla mammor och barn lyckades hålla sig friska nog att sammanstråla hemma hos oss idag. Jätteroligt! Och väldigt livligt, högljutt och stökigt. Men inget bråk alls!
Nu har lugnet lagt sig igen och jag har städat undan den värsta röran. Noah ser på "Prick och Fläck", Neo sover i mitt knä iklädd en för stor tomteluva efter dagens mildisoninsmörjning av huvudet. Han kliar och river sig ofta i huvudet, och att fila hans naglar hjälper tyvärr inte. Så vi varvar mellan mössa på huvudet och strumpor på händerna för att skydda från alltför många rivsår. För tillfället tycker Neo mycket om att suga på sina fingrar, så därför blir det mest mössa. Han är fortsatt klängig. Undrar, om jag har gjort något fel som mamma, eftersom båda mina barn har velat vara nära nästan hela tiden och blivit tvärförbannade när man har lagt dem på golvet, satt dem i en babysitter eller lämnat dem ensamma en kort stund? Eller om det bara är ett personlighetsdrag? Kanske blir det bättre när Neo lär sig att sitta? Han är på god väg nu, och satt "fällkniv" mellan mina ben i några sekunder idag. Noah var 6 månader när han satt själv första gången, och jag är nästintill säker på att Neo kommer att kunna det tidigare.
Tränat har jag gjort också! JÄTTESKÖNT, och nacken, ryggen och benen känns mycket bättre. Neo förstod dock inte varför han skulle titta på när mamma tränade istället för att vara med (i bärsjal), så det blev ett sådant pass som i lördags, där jag kombinerade en cirkel av mitt kettlebellspass med chockträningspasset minus bäckenlyft, vindrutetorkare, nedåtfallande armhävning och planka med rotation, och avslutade med några TRX-övningar (squat-row, triceps, biceps, squat-flies 12 reps av varje x 3 set; baksida lår, hip adduction, bäckenlyft, baksida lår igen på ett annat sätt 12 reps av varje x 3 set; pik-plankan som jag beskrev här 12 reps och upphängd sidoplanka 20 sek upprepat 3 ggr). Barn i sjal på chockträningsdelen och TRX fram till pik-plankan.
Maten - går sådär. Särskilt lunch är trassligt att få till. Jag glömmer att äta. Struntar i det. Känner inte att jag blir hungrig när jag har mycket omkring mig. Vi äter alltid tidig middag, och ofta äter jag frukost efter att jag har tränat om jag gör det på morgonen, så tiden utan mat är inte så lång. Sedan äter jag alltid ett rejält kvällsmål, så jag får nog i mig hyfsat vad jag behöver ändå. Önskar ibland att det fanns ett litet piller man kunde ta, med all näring och energi man behöver, så att man slapp fundera och ta sig tid att äta...
Nu har lugnet lagt sig igen och jag har städat undan den värsta röran. Noah ser på "Prick och Fläck", Neo sover i mitt knä iklädd en för stor tomteluva efter dagens mildisoninsmörjning av huvudet. Han kliar och river sig ofta i huvudet, och att fila hans naglar hjälper tyvärr inte. Så vi varvar mellan mössa på huvudet och strumpor på händerna för att skydda från alltför många rivsår. För tillfället tycker Neo mycket om att suga på sina fingrar, så därför blir det mest mössa. Han är fortsatt klängig. Undrar, om jag har gjort något fel som mamma, eftersom båda mina barn har velat vara nära nästan hela tiden och blivit tvärförbannade när man har lagt dem på golvet, satt dem i en babysitter eller lämnat dem ensamma en kort stund? Eller om det bara är ett personlighetsdrag? Kanske blir det bättre när Neo lär sig att sitta? Han är på god väg nu, och satt "fällkniv" mellan mina ben i några sekunder idag. Noah var 6 månader när han satt själv första gången, och jag är nästintill säker på att Neo kommer att kunna det tidigare.
Tränat har jag gjort också! JÄTTESKÖNT, och nacken, ryggen och benen känns mycket bättre. Neo förstod dock inte varför han skulle titta på när mamma tränade istället för att vara med (i bärsjal), så det blev ett sådant pass som i lördags, där jag kombinerade en cirkel av mitt kettlebellspass med chockträningspasset minus bäckenlyft, vindrutetorkare, nedåtfallande armhävning och planka med rotation, och avslutade med några TRX-övningar (squat-row, triceps, biceps, squat-flies 12 reps av varje x 3 set; baksida lår, hip adduction, bäckenlyft, baksida lår igen på ett annat sätt 12 reps av varje x 3 set; pik-plankan som jag beskrev här 12 reps och upphängd sidoplanka 20 sek upprepat 3 ggr). Barn i sjal på chockträningsdelen och TRX fram till pik-plankan.
Maten - går sådär. Särskilt lunch är trassligt att få till. Jag glömmer att äta. Struntar i det. Känner inte att jag blir hungrig när jag har mycket omkring mig. Vi äter alltid tidig middag, och ofta äter jag frukost efter att jag har tränat om jag gör det på morgonen, så tiden utan mat är inte så lång. Sedan äter jag alltid ett rejält kvällsmål, så jag får nog i mig hyfsat vad jag behöver ändå. Önskar ibland att det fanns ett litet piller man kunde ta, med all näring och energi man behöver, så att man slapp fundera och ta sig tid att äta...
måndag 22 april 2013
Ilska och trots
Träningsfri dag igen. Däremot har mitt tålamod prövats. Jag har sovit uselt i natt (Neo ville amma nästan en gång i timmen) och har till råga på det något knas med min rygg-nacke som gör att jag får migränliknande spänningshuvudvärk av och till, framför allt kvällstid. Går över om jag får sova två timmar i sträck eller en timme åt gången under fyra-fem timmar (erfarenhet efter i natt), men ett naprapatbesök vore inte helt fel nu. Neo har varit fortsatt klängig och ganska kinkig under dagen och Noah vill bestämma precis allting här hemma (och borta).
Som många andra föräldrar hade jag fått höra att i tvåårsåldern skulle barnen bli riktigt trotsiga och manifestera sin vilja på alla möjliga sätt. Noahs tvåårsdag kom och gick, ytterligare månader staplades på hans livslinje, men något jättetrots såg vi inte röken av. En stark vilja har han alltid haft, och vi trodde i vår enfald att han helt enkelt inte behövde någon trotsperiod. Så. Fel. Vi. Hade.
Några veckor innan treårsdagen satte det igång, och sedan har det bara fortsatt och förvärrats. Idag har han nog haft fyra rejäla utbrott, när han bara skriker, vrålar, sparkar och viftar vilt omkring sig. Normalt sett kan jag hantera det med lugnet i behåll. Men efter en rad av dåliga nätter gick det inte länge. Idag har jag vrålat tillbaks. Jag är inte särskilt stolt över det, utan tycker att jag som 34-åring borde bete mig lite vuxnare än min 3-åring, men förhoppningsvis har inte Noah tagit någon större skada av det. Han blev i alla fall tyst, kanske i pur förvåning över att mamma OCKSÅ kunde skrika. Och jag har förklarat för honom att mamma är trött idag, och därför blir arg mycket snabbare än annars.
Det som var skönt mitt i allt skrik och bråk var i alla fall att jag vet att jag inte är ensam om detta. Vänner med barn i 3-4-årsåldern berättar om precis samma sak. Har också svårt för att hantera det. Ibland orkar man vara pedagogisk och lugn, men långtifrån alltid. Jag hade verkligen behövt en "gör-så-här"-handledning för "hantering av trotsig 3-åring". Gärna i punktform. Men barn är individer, föräldrar har olika värderingar och synsätt, så jag antar att det inte finns någon patentlösning som passar alla. Även om det vore praktiskt.
Som många andra föräldrar hade jag fått höra att i tvåårsåldern skulle barnen bli riktigt trotsiga och manifestera sin vilja på alla möjliga sätt. Noahs tvåårsdag kom och gick, ytterligare månader staplades på hans livslinje, men något jättetrots såg vi inte röken av. En stark vilja har han alltid haft, och vi trodde i vår enfald att han helt enkelt inte behövde någon trotsperiod. Så. Fel. Vi. Hade.
Några veckor innan treårsdagen satte det igång, och sedan har det bara fortsatt och förvärrats. Idag har han nog haft fyra rejäla utbrott, när han bara skriker, vrålar, sparkar och viftar vilt omkring sig. Normalt sett kan jag hantera det med lugnet i behåll. Men efter en rad av dåliga nätter gick det inte länge. Idag har jag vrålat tillbaks. Jag är inte särskilt stolt över det, utan tycker att jag som 34-åring borde bete mig lite vuxnare än min 3-åring, men förhoppningsvis har inte Noah tagit någon större skada av det. Han blev i alla fall tyst, kanske i pur förvåning över att mamma OCKSÅ kunde skrika. Och jag har förklarat för honom att mamma är trött idag, och därför blir arg mycket snabbare än annars.
Det som var skönt mitt i allt skrik och bråk var i alla fall att jag vet att jag inte är ensam om detta. Vänner med barn i 3-4-årsåldern berättar om precis samma sak. Har också svårt för att hantera det. Ibland orkar man vara pedagogisk och lugn, men långtifrån alltid. Jag hade verkligen behövt en "gör-så-här"-handledning för "hantering av trotsig 3-åring". Gärna i punktform. Men barn är individer, föräldrar har olika värderingar och synsätt, så jag antar att det inte finns någon patentlösning som passar alla. Även om det vore praktiskt.
söndag 21 april 2013
En bra TRX-övning för mage och axlar
Vilodag idag igen. SUCK! Fast om sanningen ska fram: det behövdes. Jag somnade visserligen som en klubbad säl fem minuter efter att jag hade lagt mig igår kväll (kl. 22), men det hjälpte föga eftersom Neo hade en kämpig natt och väckte mig nästan varje timme för snutt och tröst. Uppstigning kl. 05.45 på grund av en full blöja. GÄSP! Lite träningsvärk har jag också haft efter gårdagen.
Svärmor åkte hem efter lunch, och lilla familjen tog dagens andra (för mig och Neo) promenad, denna gång till Jysk, där vi bland annat införskaffade en väggklocka (vi har inte haft någon) som numera sitter mitt i huset och syns från alla möjliga håll. Mycket nöjd! Mannen och Noah har grävt upp vårt halvdöda mini-Salixträd (tack och lov utan gigantiskt rotsystem), vi har pysslat lite i trädgården, såklart lagat mat och gosat med Neo, som har varit väldigt klängig hela dagen. Hans eksem är lite värre idag igen, och jag funderar på om det var russinen, balsamvinägern, mangovinägern eller mitt te han reagerade på.
Under gårdagens TRX-del av träningspasset gjorde jag en övning som såg väldigt komplicerad ut på "övningskartan", men faktiskt var fullt genomförbar. Och jobbig. Jag har en bra bit kvar innan jag kan genomföra den "som på kartan" men det var kul att testa. Funkar däremot INTE med barn i bärsjal (jag försökte inte ens). Övningen kändes i magen och i axlarna, och bör nog inte göras förrän separationen mellan magmusklerna har gått ihop någorlunda och de inre bukmusklerna har återfått lite av sin styrka. Jag fäster mina TRX-band i en dörr - men det borde inte vara någon skillnad om man fäster den i en krok i taket.
Utgångsläget för den här övningen är med TRX-bandens "benöglor" ca 30 cm från golvet. Lägg dig på mage på golvet, trä i benen, och ställ dig i plankposition, med händerna i golvet och sträckta armar. Viktigt att ryggen är rak här och inte svankar! Med raka ben ska du sedan med magmusklernas hjälp försöka få rumpan så högt upp mot taket du kan (en "pik" på simhoppsspråk) - i den perfekta piken är händer och fötter tätt ihop - och när du inte kommer längre p.g.a. att du är för svag i magen eller för stel i kroppen, vänder du och går tillbaks till rak kropp, d.v.s. plankan på händer istället för armbågar. Upprepa önskat antal gånger och vila sedan. Lycka till!
Svärmor åkte hem efter lunch, och lilla familjen tog dagens andra (för mig och Neo) promenad, denna gång till Jysk, där vi bland annat införskaffade en väggklocka (vi har inte haft någon) som numera sitter mitt i huset och syns från alla möjliga håll. Mycket nöjd! Mannen och Noah har grävt upp vårt halvdöda mini-Salixträd (tack och lov utan gigantiskt rotsystem), vi har pysslat lite i trädgården, såklart lagat mat och gosat med Neo, som har varit väldigt klängig hela dagen. Hans eksem är lite värre idag igen, och jag funderar på om det var russinen, balsamvinägern, mangovinägern eller mitt te han reagerade på.
Under gårdagens TRX-del av träningspasset gjorde jag en övning som såg väldigt komplicerad ut på "övningskartan", men faktiskt var fullt genomförbar. Och jobbig. Jag har en bra bit kvar innan jag kan genomföra den "som på kartan" men det var kul att testa. Funkar däremot INTE med barn i bärsjal (jag försökte inte ens). Övningen kändes i magen och i axlarna, och bör nog inte göras förrän separationen mellan magmusklerna har gått ihop någorlunda och de inre bukmusklerna har återfått lite av sin styrka. Jag fäster mina TRX-band i en dörr - men det borde inte vara någon skillnad om man fäster den i en krok i taket.
Utgångsläget för den här övningen är med TRX-bandens "benöglor" ca 30 cm från golvet. Lägg dig på mage på golvet, trä i benen, och ställ dig i plankposition, med händerna i golvet och sträckta armar. Viktigt att ryggen är rak här och inte svankar! Med raka ben ska du sedan med magmusklernas hjälp försöka få rumpan så högt upp mot taket du kan (en "pik" på simhoppsspråk) - i den perfekta piken är händer och fötter tätt ihop - och när du inte kommer längre p.g.a. att du är för svag i magen eller för stel i kroppen, vänder du och går tillbaks till rak kropp, d.v.s. plankan på händer istället för armbågar. Upprepa önskat antal gånger och vila sedan. Lycka till!
lördag 20 april 2013
Rastlöshet botas enklast med träning!
Gårdagen var en riktig skitdag ur vissa aspekter. Det räckte inte med att det regnade större delen av dagen. Jag var dessutom extremt rastlös och på kvällen spårade min mathållning ur fullständigt och jag åt mycket mer än vad jag mår psykiskt bra av. Sviter av min ätstörning som ibland kommer tillbaks. Det är som om jag bara har två lägen. Antingen det halvortorektiska, då jag i princip bara äter nyttiga saker och utesluter "onyttigheter", vilket gör att jag känner mig nöjd med mig själv. Och går ner i vikt. Eller det inte så sunda sättet, då jag äter mycket kakor, chips och godis (med mina mått mätt). Då mår jag dåligt psykiskt men är viktstabil.
Nu har jag levt halvortorektiskt lite för länge, och är farligt nära den "viktgräns" då fel tankar tar över och jag blir nojjig, rastlös och lättirriterad. Gårdagen var ett lysande exempel på det. Det räckte liksom inte med en 7 km promenad på morgonen, följt av storhandling, pizzabakande, jag skulle ändå ut på ytterligare en kort promenad på kvällen. Glädjeämnet var ändå att Neo mådde så bra och var så himla glad hela dagen. Skrattade, log, var allmänt nöjd. Härligt!
Idag är min rastlöshet borta. Förklaringen är väldigt enkel. Jag har tränat. Först lite kettlebells, sedan lite chockträning och avslutningsvis några TRX-övningar. Nu är min "träningskvot" för denna veckan fylld. Och jag får kämpa vidare med att äta och träna lagom. Svärmor är här på besök (åker imorgon) - bra Noah-vakt - och solen skiner. Då MÅSTE jag ju vara glad och nöjd!
Kram på er! Och hoppas att ni alla har en fin helg.
Nu har jag levt halvortorektiskt lite för länge, och är farligt nära den "viktgräns" då fel tankar tar över och jag blir nojjig, rastlös och lättirriterad. Gårdagen var ett lysande exempel på det. Det räckte liksom inte med en 7 km promenad på morgonen, följt av storhandling, pizzabakande, jag skulle ändå ut på ytterligare en kort promenad på kvällen. Glädjeämnet var ändå att Neo mådde så bra och var så himla glad hela dagen. Skrattade, log, var allmänt nöjd. Härligt!
Idag är min rastlöshet borta. Förklaringen är väldigt enkel. Jag har tränat. Först lite kettlebells, sedan lite chockträning och avslutningsvis några TRX-övningar. Nu är min "träningskvot" för denna veckan fylld. Och jag får kämpa vidare med att äta och träna lagom. Svärmor är här på besök (åker imorgon) - bra Noah-vakt - och solen skiner. Då MÅSTE jag ju vara glad och nöjd!
Kram på er! Och hoppas att ni alla har en fin helg.
torsdag 18 april 2013
Att våga misslyckas
Jag har alltid haft prestationsångest och varit livrädd för att misslyckas. Tagit det säkra före det osäkra och både haft hängslen och livrem. Hatar att vara ute i sista minuten, även om jag är bra på att jobba mot en deadline. När jag var liten var jag en sådan som pluggade för jämnan, av rädsla för att ha ett eller möjligen två fel på läxförhöret. Alla rätt var det enda som dög. På universitetet var det lite samma sak, fast där var det rädslan för att kugga en tenta som drev mig (jag har för övrigt aldrig kuggat någon tenta, även om det var nära en gång). Jag gick ut högstadiet med högsta betyg i alla ämnen utom ett (idrott). Och var inte riktigt nöjd.
Nu är jag mamma. Jag har uppnått det jag drömde om en gång i tiden, när jag var liten och tänkte på min framtid. Ni vet, sådana där "fylla-i-böcker" om "mina vänner". I dem skrev jag att jag ville bli sångerska, skådespelerska (vanliga önskemål hos 8-10-åringar, fniss), simstjärna eller forskare (vilket jag blev). Jag ville ha barn, och även om jag då ville att de skulle ha kommit när jag var hälften så gammal som jag verkligen var när jag fick Noah, är jag nöjd med att mitt första barn INTE föddes när jag var 15... Rädslan för att misslyckas bär jag fortfarande med mig. "Good enough" är ett uttryck som existerar i mitt teoretiska medvetande, men jag har svårare för att ta det till mig känslomässigt och klura ut vad det betyder i praktiken.
Jag vill vara en bra mamma. Jag läser om hur olika tyckare och tänkare bedömer att man ska vara för att bli en bra mamma (eller pappa, för den delen). Och jag känner att jag faller, faller, faller... Att jag gör fel, gång på gång på gång. Det är mänskligt och fullt normalt att ibland inte orka vara pedagogisk och vänligt svara på dagens 850:e "varför", men jag är SÅ RÄDD för att jag ska göra så mycket fel att det skadar mina barn på lång sikt. Att det jag gör, säger, inte gör och inte säger ska sätta så djupa spår att de inte kan läka.
Igår var vi på öppna förskolan. Jag pratade lite med den underbara personalen där om mina farhågor. De säger att det är bara att titta på Noah för att avgöra att jag och mannen har gjort ett bra jobb. Han är trygg, verbal, glad, social... Att jag gör så gott jag kan, även om jag kanske vill mer. Att det är viktigt för barn att se att mamma och pappa också kan bryta ihop och göra fel. Och egentligen är det ganska ointressant VEMS fel det är. Det intressanta är vad som kommer efter. Att man kan gå vidare. Och förlåta sig själv.
Så nu jobbar jag på att våga misslyckas. Och hoppas på att mina misslyckanden inte kastas tillbaks mot mig som en bumerang när barnen är tonåringar.
Nu är jag mamma. Jag har uppnått det jag drömde om en gång i tiden, när jag var liten och tänkte på min framtid. Ni vet, sådana där "fylla-i-böcker" om "mina vänner". I dem skrev jag att jag ville bli sångerska, skådespelerska (vanliga önskemål hos 8-10-åringar, fniss), simstjärna eller forskare (vilket jag blev). Jag ville ha barn, och även om jag då ville att de skulle ha kommit när jag var hälften så gammal som jag verkligen var när jag fick Noah, är jag nöjd med att mitt första barn INTE föddes när jag var 15... Rädslan för att misslyckas bär jag fortfarande med mig. "Good enough" är ett uttryck som existerar i mitt teoretiska medvetande, men jag har svårare för att ta det till mig känslomässigt och klura ut vad det betyder i praktiken.
Jag vill vara en bra mamma. Jag läser om hur olika tyckare och tänkare bedömer att man ska vara för att bli en bra mamma (eller pappa, för den delen). Och jag känner att jag faller, faller, faller... Att jag gör fel, gång på gång på gång. Det är mänskligt och fullt normalt att ibland inte orka vara pedagogisk och vänligt svara på dagens 850:e "varför", men jag är SÅ RÄDD för att jag ska göra så mycket fel att det skadar mina barn på lång sikt. Att det jag gör, säger, inte gör och inte säger ska sätta så djupa spår att de inte kan läka.
Igår var vi på öppna förskolan. Jag pratade lite med den underbara personalen där om mina farhågor. De säger att det är bara att titta på Noah för att avgöra att jag och mannen har gjort ett bra jobb. Han är trygg, verbal, glad, social... Att jag gör så gott jag kan, även om jag kanske vill mer. Att det är viktigt för barn att se att mamma och pappa också kan bryta ihop och göra fel. Och egentligen är det ganska ointressant VEMS fel det är. Det intressanta är vad som kommer efter. Att man kan gå vidare. Och förlåta sig själv.
Så nu jobbar jag på att våga misslyckas. Och hoppas på att mina misslyckanden inte kastas tillbaks mot mig som en bumerang när barnen är tonåringar.
tisdag 16 april 2013
Åla baklänges
Idag är jag HELT SLUT efter en halvdag med barnen. Noah saknar att vara i centrum för all uppmärksamhet nu när mannen är bortrest, och håller på att "testa" vad som fungerar för att få lite extra kramar och tid utan lillebror. Imorse var det pest att gå till dagis, och väl där hade han både ont i halsen och ville kräkas lite sådär i största allmänhet. Ledsen när jag lämnade, vilket inte händer så ofta. Under eftermiddagen har han känts lite klängigare än vanligt, och i kombination med att Neo alltid är sådan, är det svårt att räcka till som mamma. Känns lite som ett steg tillbaka. Nu sover i alla fall lillpys och storpys tittar på film. Tvättmaskinen snurrar (blöjtvätt, vi kör med tygisar) och snart är det läggdags. Så skönt det ska bli!
Neo har gjort några små nya framsteg idag. Förutom att han ständigt utvecklar sitt joller och lägger till nya ljudkombinationer har han nämligen börjat förflytta sig. Han har ännu inte lyckats vända sig från rygg till mage, däremot kan han numera åla baklänges om man lägger honom på mage. Tror egentligen inte att det var avsiktligt, men likförbannat låg han inte kvar där jag hade placerat honom, utan en halvmeter bort.
För egen del har jag pendlat mellan frisk och lite småkrasslig. Kroppen känns inte som vanligt. Jag är ovanligt trögtänkt och stressintolerant. Halsen gör inte ont men känns heller inte som vanligt. Har ändå tränat... Inte optimalt, men jag tänkte att antingen skrämmer jag igång immunförsvaret, eller så bryter förkylningen ut. Båda alternativen är bättre än att gå omkring och må smådåligt i tre veckor, vilket är det normala för mig. Det blev mitt kettlebellpass, men istället för att köra 5 block med 3-6 övningar i varje blockvis (x antal set av alla övningarna i samma block innan jag hoppade till nästa block), körde jag igenom alla blocken efter varandra, och började sedan om från början. På det sättet är det lättare att avbryta träningen om den hemmavarande pysen tröttnar på sin tränande mor. Gick bra. 45 min blev det. Har två tillåtna pass kvar denna vecka, så imorgon blir det vila och besök på öppna förskolan samt mitt jobb, om jag inte är sjuk, vill säga.
Neo har gjort några små nya framsteg idag. Förutom att han ständigt utvecklar sitt joller och lägger till nya ljudkombinationer har han nämligen börjat förflytta sig. Han har ännu inte lyckats vända sig från rygg till mage, däremot kan han numera åla baklänges om man lägger honom på mage. Tror egentligen inte att det var avsiktligt, men likförbannat låg han inte kvar där jag hade placerat honom, utan en halvmeter bort.
För egen del har jag pendlat mellan frisk och lite småkrasslig. Kroppen känns inte som vanligt. Jag är ovanligt trögtänkt och stressintolerant. Halsen gör inte ont men känns heller inte som vanligt. Har ändå tränat... Inte optimalt, men jag tänkte att antingen skrämmer jag igång immunförsvaret, eller så bryter förkylningen ut. Båda alternativen är bättre än att gå omkring och må smådåligt i tre veckor, vilket är det normala för mig. Det blev mitt kettlebellpass, men istället för att köra 5 block med 3-6 övningar i varje blockvis (x antal set av alla övningarna i samma block innan jag hoppade till nästa block), körde jag igenom alla blocken efter varandra, och började sedan om från början. På det sättet är det lättare att avbryta träningen om den hemmavarande pysen tröttnar på sin tränande mor. Gick bra. 45 min blev det. Har två tillåtna pass kvar denna vecka, så imorgon blir det vila och besök på öppna förskolan samt mitt jobb, om jag inte är sjuk, vill säga.
måndag 15 april 2013
Skärpning!
Nu MÅSTE jag skärpa mig, annars är jag rädd att jag trillar tillbaks i mitt ortorexiträsk, där allt kretsar runt nyttig, hälsosam mat och att bli starkare, mer vältränad och förbättra sin kondition. Är på god väg dit... Sedan jag blev frisk från förkylningen har jag klämt in fem träningspass i veckan, samtidigt som jag har slutat äta "onödigheter" som godis, glass och snacks. Resultat - en liten viktnedgång som är tillräckligt stor för att mina felaktiga tankar ska börja snurra igen. Så nu är det MAX tre pass i veckan som gäller, och bättre mathållning (med bättre avses i det här fallet att äta mer, och inte bara supernyttigt).
Förmodligen har detta inträffat för att jag har mått lite dåligt. En liten identitetskris att gå från ambitiös doktorand till disputerad föräldraledig småbarnsmamma, utan andra uppgifter än att hålla en 3-åring och en 4-månaders på humör hela dagarna. Och det lyckas jag dåligt med. Noah är mer förtjust i sin lekfulle far, och Neo är som en del andra bebisar, nöjd så länge han blir buren, pratad med, ammad eller badad och i övrigt ganska missnöjd. I kombination med att min man och jag inte har någon tid eller ork till att vårda vårt förhållande, känner jag mig inte särskilt uppskattad. Mitt sätt att hantera att jag mår dåligt är att träna. Men eftersom träningen inte ger önskvärd psykisk effekt om jag inte tar i mer, tränar längre eller gör svårare övningar för varje pass, går det överstyr och PANG, så sitter jag fast igen.
Som tur är har jag underbara Em som vet hur jag fungerar och som hjälper mig att stanna upp i den negativa spiralen. Jag inser tack och lov vart det är på väg, och hon är bara ett telefonsamtal eller e-mail bort. Nu har vi en plan. Och då känns det lite bättre.
Börjar för övrigt känna av min hals igen, och Noahs näsa rinner. Dags för en ny förkylning. Kanske därför jag mår dåligt också...
Förmodligen har detta inträffat för att jag har mått lite dåligt. En liten identitetskris att gå från ambitiös doktorand till disputerad föräldraledig småbarnsmamma, utan andra uppgifter än att hålla en 3-åring och en 4-månaders på humör hela dagarna. Och det lyckas jag dåligt med. Noah är mer förtjust i sin lekfulle far, och Neo är som en del andra bebisar, nöjd så länge han blir buren, pratad med, ammad eller badad och i övrigt ganska missnöjd. I kombination med att min man och jag inte har någon tid eller ork till att vårda vårt förhållande, känner jag mig inte särskilt uppskattad. Mitt sätt att hantera att jag mår dåligt är att träna. Men eftersom träningen inte ger önskvärd psykisk effekt om jag inte tar i mer, tränar längre eller gör svårare övningar för varje pass, går det överstyr och PANG, så sitter jag fast igen.
Som tur är har jag underbara Em som vet hur jag fungerar och som hjälper mig att stanna upp i den negativa spiralen. Jag inser tack och lov vart det är på väg, och hon är bara ett telefonsamtal eller e-mail bort. Nu har vi en plan. Och då känns det lite bättre.
Börjar för övrigt känna av min hals igen, och Noahs näsa rinner. Dags för en ny förkylning. Kanske därför jag mår dåligt också...
söndag 14 april 2013
Ny leksak
Jag har en ny leksak. Ja, inte någon ny mobiltelefon alltså, utan någonting helt annat. Nämligen TRX Tactical Force, en typ av "gym" i form av remmar, som man lätt kan ta med sig och träna med så länge det finns en dörr, en gren eller någonting annat att fästa den i. Köpte på Blocket för ungefär halva priset jämfört med vad ett butiksinförskaffat skulle ha kostat. Går även under benämningen "djungelgym" om man inte är så noga med vad man införskaffar för märke. Än så länge har jag bara provat lite, lite, lite av det mycket omfattande träningsprogrammet som medföljer, och även om jag inte är så imponerad av passupplägget, finns en hel del bra övningar som man kan roa sig med att utföra.
Några av fördelarna, som jag ser det med TRX/djungelgym är att man kan träna med det i princip var som helst, att det är det enda redskap som behövs för att träna hela kroppen och att det ger kroppen helt nya utmaningar eftersom man kan jobba med balansen (d.v.s. coremusklerna) på ett helt annat sätt än vid traditionell styrketräning. Dessutom kan man använda redskapet (eller vad man nu ska kalla det) som hjälp för att utföra tunga övningar som man annars inte riktigt skulle klara av (t.ex. benböj på ett ben) och det fungerar utmärkt som hjälp vid stretching. Eftersom man hela tiden jobbar med sin egen kroppsvikt som motstånd är nog den främsta nackdelen att den som är väldigt stark får köra väldigt långa pass för att bli ännu starkare. Där är förstås inte jag. Kommer nog inte heller att bli. En fördel till är förresten att många övningar går att göra med barn i sjal...
Igår testade jag att köra fas 1 för vecka 1 dag 1, minus magövningarna eftersom jag i vanlig ordning hade en klängig liten kille i bärsjal på magen. Just det passet var upplagt som en "mobility"-fas till att börja med, som byggde mycket på att sträcka och tänja musklerna. Sedan tre block med tre övningar i varje, 45 sek arbete, utan vila mellan övningar, men 1-2 min vila mellan blocken. Detta skulle man upprepa ett varv. I varje block fanns en övning mer inriktad på benen, en mer inriktad på överkroppen och en som främst var till för att stärka coremusklerna. Tyvärr behövde längden på TRX-banden justeras mellan övningarna, vilket gjorde att det blev mer vila än det var tänkt. Kanske ett nybörjarproblem, men för mig som vill träna supereffektivt var det lite störande. Sedan tar det alltid längre tid med nya pass än de gamla invanda, och gårdagens första försök var mer lek än träning.
Idag har jag fortsatt att testa lite till; fortfarande fas 1, vecka 1 men dag 2 istället, första tredjedelen av passet, som avslutning på ett halvdant träningspass som inleddes med lite kettlebells och fortsatte med lite lätt chockträning med barn i bärsjal. Framför allt är det benen som har fått sig en omgång. Nu sitter jag med sovande Neo i knät - igen - han har sovit dåligt i natt - igen - och därför är han (och jag) lite trötta och gnälliga... Mannen laddar för en ny vecka på jobbet och jag för att vara ensam hemma med barnen till och med sent onsdag kväll, när mannen kommer tillbaks från kurs i Stockholm.
Några av fördelarna, som jag ser det med TRX/djungelgym är att man kan träna med det i princip var som helst, att det är det enda redskap som behövs för att träna hela kroppen och att det ger kroppen helt nya utmaningar eftersom man kan jobba med balansen (d.v.s. coremusklerna) på ett helt annat sätt än vid traditionell styrketräning. Dessutom kan man använda redskapet (eller vad man nu ska kalla det) som hjälp för att utföra tunga övningar som man annars inte riktigt skulle klara av (t.ex. benböj på ett ben) och det fungerar utmärkt som hjälp vid stretching. Eftersom man hela tiden jobbar med sin egen kroppsvikt som motstånd är nog den främsta nackdelen att den som är väldigt stark får köra väldigt långa pass för att bli ännu starkare. Där är förstås inte jag. Kommer nog inte heller att bli. En fördel till är förresten att många övningar går att göra med barn i sjal...
Igår testade jag att köra fas 1 för vecka 1 dag 1, minus magövningarna eftersom jag i vanlig ordning hade en klängig liten kille i bärsjal på magen. Just det passet var upplagt som en "mobility"-fas till att börja med, som byggde mycket på att sträcka och tänja musklerna. Sedan tre block med tre övningar i varje, 45 sek arbete, utan vila mellan övningar, men 1-2 min vila mellan blocken. Detta skulle man upprepa ett varv. I varje block fanns en övning mer inriktad på benen, en mer inriktad på överkroppen och en som främst var till för att stärka coremusklerna. Tyvärr behövde längden på TRX-banden justeras mellan övningarna, vilket gjorde att det blev mer vila än det var tänkt. Kanske ett nybörjarproblem, men för mig som vill träna supereffektivt var det lite störande. Sedan tar det alltid längre tid med nya pass än de gamla invanda, och gårdagens första försök var mer lek än träning.
Idag har jag fortsatt att testa lite till; fortfarande fas 1, vecka 1 men dag 2 istället, första tredjedelen av passet, som avslutning på ett halvdant träningspass som inleddes med lite kettlebells och fortsatte med lite lätt chockträning med barn i bärsjal. Framför allt är det benen som har fått sig en omgång. Nu sitter jag med sovande Neo i knät - igen - han har sovit dåligt i natt - igen - och därför är han (och jag) lite trötta och gnälliga... Mannen laddar för en ny vecka på jobbet och jag för att vara ensam hemma med barnen till och med sent onsdag kväll, när mannen kommer tillbaks från kurs i Stockholm.
fredag 12 april 2013
Fyra månader som tvåbarnsmamma:-)
Neo fyller fyra månader idag. 4 kg tyngre och 12 cm längre än när han föddes. Helt otroligt, vilken tillväxt- och utvecklingstakt bebisar har! Han firade med att sova lite bättre natten till idag, med bara två amningsstunder, så jag var ovanligt pigg imorse när vi vaknade. Tyvärr varade piggheten inte särskilt länge, och framåt eftermiddagen var jag på god väg att somna flera gånger.
Framför allt är jag trött på ljud idag. En snattring 3-åring i bästa "varför"-åldern i kombination med en styck bebis som älskar att prova hur högt han kan hojta (HÖGT!) och hur länge han kan hålla på (LÄNGE!) är inte direkt vilsamt för öronen. Som jag sa/skrek till mannen vid middagsbordet - det är inte lätt att få en syl i vädret i den här familjen!
Noah gick faktiskt hela vägen till dagis idag. Ingen större bedrift för de flesta 3-åringar, men min är inte så förtjust i att förflytta sig för egen maskin. Vill helst åka vagn eller cykel var vi än ska. Men när vi nu hade lite extra tid på oss bestämde jag att vi skulle lämna vagnen hemma och traska den knappa kilometern. Noah med sin lilla ryggsäck på ryggen, jag med Neo på magen och min lite större ryggsäck på ryggen. Det gick inte fort, men det gick. Med lite delmål i form av kras-is längre fram, bussgata, vägval och pepp om att vi måste träna så att han orkar gå till mormor och morfar i sommar fixade han det galant! Får göra detta till en fredagstradition, för det vore verkligen bra om han kunde röra sig lite mer så att han inte kommer alltför långt efter sina jämnåriga rent fysiologiskt.
Tränat har jag gjort också. Samma korta "lätta chockträningspass" som för en vecka sedan, med ungefär samma intensitet och förmodligen också resultat. Det känns i rumpan.
Burit mycket på Neo har jag också gjort, eftersom han precis som vanligt inte gillar att vara utan närkontakt. Fast på BVC var han väldigt glad och social, och fick kontrollstämpel i rumpan och remiss till barnkliniken för allergiutredning innan vi börjar med smakportioner. Det senare har jag tänkt vänta med i två månader till. Jag tycker inte att det finns någon anledning till att stressa fram ätandet, och med tanke på eksemen och Neos lite knorviga mage känns det lugnast att vänta lite till.
Framför allt är jag trött på ljud idag. En snattring 3-åring i bästa "varför"-åldern i kombination med en styck bebis som älskar att prova hur högt han kan hojta (HÖGT!) och hur länge han kan hålla på (LÄNGE!) är inte direkt vilsamt för öronen. Som jag sa/skrek till mannen vid middagsbordet - det är inte lätt att få en syl i vädret i den här familjen!
Noah gick faktiskt hela vägen till dagis idag. Ingen större bedrift för de flesta 3-åringar, men min är inte så förtjust i att förflytta sig för egen maskin. Vill helst åka vagn eller cykel var vi än ska. Men när vi nu hade lite extra tid på oss bestämde jag att vi skulle lämna vagnen hemma och traska den knappa kilometern. Noah med sin lilla ryggsäck på ryggen, jag med Neo på magen och min lite större ryggsäck på ryggen. Det gick inte fort, men det gick. Med lite delmål i form av kras-is längre fram, bussgata, vägval och pepp om att vi måste träna så att han orkar gå till mormor och morfar i sommar fixade han det galant! Får göra detta till en fredagstradition, för det vore verkligen bra om han kunde röra sig lite mer så att han inte kommer alltför långt efter sina jämnåriga rent fysiologiskt.
Tränat har jag gjort också. Samma korta "lätta chockträningspass" som för en vecka sedan, med ungefär samma intensitet och förmodligen också resultat. Det känns i rumpan.
Burit mycket på Neo har jag också gjort, eftersom han precis som vanligt inte gillar att vara utan närkontakt. Fast på BVC var han väldigt glad och social, och fick kontrollstämpel i rumpan och remiss till barnkliniken för allergiutredning innan vi börjar med smakportioner. Det senare har jag tänkt vänta med i två månader till. Jag tycker inte att det finns någon anledning till att stressa fram ätandet, och med tanke på eksemen och Neos lite knorviga mage känns det lugnast att vänta lite till.
torsdag 11 april 2013
Trött i huvudet och tung i kroppen
Kroppen känns seg och tung idag. Hjärnan funkar inte som den brukar, och jag har flera gånger varit nära att somna. Skönt då, att barnen har varit förhållandevis glada. Och skönt att i alla fall den äldre är så förstående att han inte bråkar vid läggningen - efter att jag förklarat att jag är dödligt trött. Neo är fortfarande vaken så kvällen är inte slut än...
Tung kropp, ja. Kändes rejält segt att träna idag, men jag testade ändå eftersom det ibland (ofta) gör mig piggare. Kettlebells, stundtals ackompanjerad av en skrikande Neo, som även idag har varit klängig av och till. Trots tröttheten gjorde jag fyra pressar istället för tre i den näst sista cirkeln och känner mig lite stolt över det. Men när jag promenerade hem från min far, med Neo i sjal och Noah i vagn, kändes det som att jag släpade benen efter mig, som att jag inte kom någonstans för varje steg jag tog. Man kan lugnt säga att jag har tagit ut mig idag. På gott och ont.
För att bli starkare MÅSTE man bryta ner, men sedan är det viktigt att vila så att kroppen även får bygga upp. Det betyder inte att man ska lägga sig på soffan med armarna i kors, utan att man ska träna på något annat sätt, eller med några andra muskler - återhämtning. Jag räknar mina pump-it och kettlebellspass som ganska tunga, medan de pass jag kör med Neo i sjal är lite lättare. När jag instruerade spinning, core och styrkepass räknade jag spinningen, core och funktionell träning som lite "lättare", medan styrkepassen med vikter (egen träning på gym, skivstångsträning i grupp med fokus på ben eller hela kroppen, "expresspass" styrka och kettlebells som deltagare) var tyngre. Jag körde aldrig tyngre pass dagarna efter varandra, om jag inte hade delat upp kroppen, t.ex. fokuserat på ben och rygg dag 1, och överkropp och mage dag 2. Nu tränar jag oftast hela kroppen vid varje pass, och det kanske inte är optimalt. Fast - bärsjalspassen är lite mer ben, och kettlebells/pump lite mer bröst, axlar och armar.
OJ! Nu svänger mannen in på garageuppfarten! REDAN! Trodde att han skulle vara borta i åtminstone någon timme till eller två! Och Neo har somnat. Puh! Kanske dags för mig att kojsa också?
Tung kropp, ja. Kändes rejält segt att träna idag, men jag testade ändå eftersom det ibland (ofta) gör mig piggare. Kettlebells, stundtals ackompanjerad av en skrikande Neo, som även idag har varit klängig av och till. Trots tröttheten gjorde jag fyra pressar istället för tre i den näst sista cirkeln och känner mig lite stolt över det. Men när jag promenerade hem från min far, med Neo i sjal och Noah i vagn, kändes det som att jag släpade benen efter mig, som att jag inte kom någonstans för varje steg jag tog. Man kan lugnt säga att jag har tagit ut mig idag. På gott och ont.
För att bli starkare MÅSTE man bryta ner, men sedan är det viktigt att vila så att kroppen även får bygga upp. Det betyder inte att man ska lägga sig på soffan med armarna i kors, utan att man ska träna på något annat sätt, eller med några andra muskler - återhämtning. Jag räknar mina pump-it och kettlebellspass som ganska tunga, medan de pass jag kör med Neo i sjal är lite lättare. När jag instruerade spinning, core och styrkepass räknade jag spinningen, core och funktionell träning som lite "lättare", medan styrkepassen med vikter (egen träning på gym, skivstångsträning i grupp med fokus på ben eller hela kroppen, "expresspass" styrka och kettlebells som deltagare) var tyngre. Jag körde aldrig tyngre pass dagarna efter varandra, om jag inte hade delat upp kroppen, t.ex. fokuserat på ben och rygg dag 1, och överkropp och mage dag 2. Nu tränar jag oftast hela kroppen vid varje pass, och det kanske inte är optimalt. Fast - bärsjalspassen är lite mer ben, och kettlebells/pump lite mer bröst, axlar och armar.
OJ! Nu svänger mannen in på garageuppfarten! REDAN! Trodde att han skulle vara borta i åtminstone någon timme till eller två! Och Neo har somnat. Puh! Kanske dags för mig att kojsa också?
onsdag 10 april 2013
På halv stång...
På halv stång vajar min flagga idag. Provrörsbefruktningens fader, Robert Edwards, har avlidit enligt Sveriges Radios hemsida. Han blev 87 år. Hans forskning har legat till grund för miljontals barn världen över. Utan hans (och andras) forskning är det tveksamt om mina egna barn skulle ha funnits, eftersom de har kommit till genom metoder som även används vid provrörsbefruktning.
Annars - är jag fortsatt trött. Noah vaknade på fel sida i morse och har varit allmänt gnällig delar av dagen. Neo sov i alla fall något bättre natten till idag, även om dagen har varit VAKEN med stora bokstäver. Vi var nämligen på öppna förskolan på förmiddagen - vårt onsdagsnöje - och det var ALLDELES för spännande för att sova då! Jag har en vilodag - lite småtrött i rygg och axlar efter gårdagens träningspass och mycket bärande. För EFTER öppna förskolan ville Neo INTE ligga ensam under något gym, på någon filt eller i någon säng. Då skulle han vara nära. Hela tiden. PUST! Tvättat och vikt blöjor (vi kör med tygisar till Neo sedan några veckor tillbaka). Lagat mat.
Imorgon blir det träning igen och besök hos min far efter dagis eftersom mannen ska ut och slå klackarna i taket (hmmmm, snarare vända ölglasen upp och ner) efter jobbet och jag inte vet hur jag annars ska roa Noah...
Annars - är jag fortsatt trött. Noah vaknade på fel sida i morse och har varit allmänt gnällig delar av dagen. Neo sov i alla fall något bättre natten till idag, även om dagen har varit VAKEN med stora bokstäver. Vi var nämligen på öppna förskolan på förmiddagen - vårt onsdagsnöje - och det var ALLDELES för spännande för att sova då! Jag har en vilodag - lite småtrött i rygg och axlar efter gårdagens träningspass och mycket bärande. För EFTER öppna förskolan ville Neo INTE ligga ensam under något gym, på någon filt eller i någon säng. Då skulle han vara nära. Hela tiden. PUST! Tvättat och vikt blöjor (vi kör med tygisar till Neo sedan några veckor tillbaka). Lagat mat.
Imorgon blir det träning igen och besök hos min far efter dagis eftersom mannen ska ut och slå klackarna i taket (hmmmm, snarare vända ölglasen upp och ner) efter jobbet och jag inte vet hur jag annars ska roa Noah...
tisdag 9 april 2013
Alkohol, graviditet, amning, eksem och lite annat
De slitsamma nätterna fortsätter. Jag är tröttare än tröttast när jag vaknar på morgonen. Neo prövar sina röstresurser vid 6-tiden, och då kommer förstås Noah och vill hälsa. Plötsligt har jag två barn i bäddsoffan istället för ett. Det ena pratar oavbrutet och det andra hojtar "AOU! AOU! AOU!" så att även mannen, som sover i andra änden av huset, hör det. Med andra ord omöjligt att somna om. I natt TROR jag dock att det blev liiiite tyngre sömn än den föregående veckan, om inte annat för att jag är så utmattad. Sedan är jag nog lite extra trött efter att ha kört ett pump-it-pass på morgonen, i kombination med att Neo har haft en kinkig dag och Noah varit gnällig efter en tung nattning igår kväll = för kort nattsömn.
Under gårdagen blev jag intervjuad lite kort inför en större undersökning om attityder till alkohol, rökning och droger under graviditet och amning. En av Noahs förskolelärares dotter doktorerar i ämnet, och behövde lämpliga försöksobjekt till en pilotstudie. Självklart ställde jag upp! För även om det kanske är OK att dricka alkohol i mindre mängder när man ammar tycker jag att det är bra onödigt. I synnerhet eftersom min alkoholkonsumtion uppgår till typ 2 msk rom per år. I form av romrussinglass (hemgjord). Jag gillar inte smaken av alkohol i någon annan form än möjligen som smaksättning i mat och efterrätter.
Till skillnad från de flesta i min ålder har jag faktiskt aldrig druckit så mycket att jag har blivit full. Först var det hårt idrottande som satte stopp. Jag ville inte dricka, eftersom det skulle påverka min träning negativt. Sedan var det ätstörningen som kom emellan. Det var inte så mycket det att alkohol innehåller ganska många kalorier, utan mer att jag inte vågade dricka, eftersom jag vägde så lite att en lättöl hade varit mer än min kropp skulle klara av att hantera (OK, detta var lite överdrivet, men...). Eftersom jag var sjukligt mager i väldigt många år hann jag bli nästan 25 år innan det kunde ha varit OK att dricka litegrann. Visst försökte jag. Testade vin, testade cider, testade öl (mannens favoritalkohol då, numera håller han sig till whiskey), för det sociala i att dricka alkohol, men BLÄ! Inte gott! Dessutom gillade jag inte tanken på att dricka så mycket att jag förlorade omdömesförmågan. Och på den vägen är det. När jag efter mycket kämpande blev gravid var det ingen stor grej för mig att "sluta dricka" eftersom jag aldrig har börjat.
Jag kan inte riktigt förstå VARFÖR man ska dricka alkohol när man är gravid eller ammar. Även om det för tillfället påstås att begränsade mängder är OK, åtminstone under amning, tycker jag att det är lite onödigt att utsätta sig/barnet för risken att det senare kommer ny forskning som visar att det inte alls är bra för barnet. Men det är klart att det är lätt att avstå från något man inte tycker om.
Kanske kan man dra paralleller mellan alkoholkonsumtion vid amning om man GILLAR alkohol och det som jag "måste" avstå ifrån med tanke på Neos eksem. Jag blir alltmer övertygad om att det han reagerar på är något som kallas biogena aminer. Det är inte allergi, utan en typ av kemisk substans (naturliga! Aminer på kemispråk, man kan förenklat säga att det är molekyler som påminner om det som bygger upp proteiner) som finns naturligt i livsmedel och kan ge överkänslighetsreaktioner. Ju mer man äter av livsmedlena, desto tydligare blir symtomen. I veganska livsmedel finns biogena aminer t.ex. i riklig mängd i citrusfrukter, kakao, jordgubbar, äpplen, tomater, paprika, kiwi... Precis vad Neo blir mer prickig av att jag äter! Visst kan jag sakna att smaksätta med citron, och dregla över färsk ananas som jag inte kan äta, men hellre undvika det som ger Neo värre eksem än att äta det bara för att det är gott. Ibland äter jag sådant han reagerar på av misstag - som rött te med äpple och kanelsmak (han tål VISSA äppelsorter), och då mår jag lite dåligt. Samtidigt är det bra att testa NU när jag ammar vad han tål och inte tål. I bröstmjölken blir det lite mer utspätt än när man ger livsmedlen direkt.
Lite svamligt inlägg... Borde kanske gå och lägga mig istället....
Under gårdagen blev jag intervjuad lite kort inför en större undersökning om attityder till alkohol, rökning och droger under graviditet och amning. En av Noahs förskolelärares dotter doktorerar i ämnet, och behövde lämpliga försöksobjekt till en pilotstudie. Självklart ställde jag upp! För även om det kanske är OK att dricka alkohol i mindre mängder när man ammar tycker jag att det är bra onödigt. I synnerhet eftersom min alkoholkonsumtion uppgår till typ 2 msk rom per år. I form av romrussinglass (hemgjord). Jag gillar inte smaken av alkohol i någon annan form än möjligen som smaksättning i mat och efterrätter.
Till skillnad från de flesta i min ålder har jag faktiskt aldrig druckit så mycket att jag har blivit full. Först var det hårt idrottande som satte stopp. Jag ville inte dricka, eftersom det skulle påverka min träning negativt. Sedan var det ätstörningen som kom emellan. Det var inte så mycket det att alkohol innehåller ganska många kalorier, utan mer att jag inte vågade dricka, eftersom jag vägde så lite att en lättöl hade varit mer än min kropp skulle klara av att hantera (OK, detta var lite överdrivet, men...). Eftersom jag var sjukligt mager i väldigt många år hann jag bli nästan 25 år innan det kunde ha varit OK att dricka litegrann. Visst försökte jag. Testade vin, testade cider, testade öl (mannens favoritalkohol då, numera håller han sig till whiskey), för det sociala i att dricka alkohol, men BLÄ! Inte gott! Dessutom gillade jag inte tanken på att dricka så mycket att jag förlorade omdömesförmågan. Och på den vägen är det. När jag efter mycket kämpande blev gravid var det ingen stor grej för mig att "sluta dricka" eftersom jag aldrig har börjat.
Jag kan inte riktigt förstå VARFÖR man ska dricka alkohol när man är gravid eller ammar. Även om det för tillfället påstås att begränsade mängder är OK, åtminstone under amning, tycker jag att det är lite onödigt att utsätta sig/barnet för risken att det senare kommer ny forskning som visar att det inte alls är bra för barnet. Men det är klart att det är lätt att avstå från något man inte tycker om.
Kanske kan man dra paralleller mellan alkoholkonsumtion vid amning om man GILLAR alkohol och det som jag "måste" avstå ifrån med tanke på Neos eksem. Jag blir alltmer övertygad om att det han reagerar på är något som kallas biogena aminer. Det är inte allergi, utan en typ av kemisk substans (naturliga! Aminer på kemispråk, man kan förenklat säga att det är molekyler som påminner om det som bygger upp proteiner) som finns naturligt i livsmedel och kan ge överkänslighetsreaktioner. Ju mer man äter av livsmedlena, desto tydligare blir symtomen. I veganska livsmedel finns biogena aminer t.ex. i riklig mängd i citrusfrukter, kakao, jordgubbar, äpplen, tomater, paprika, kiwi... Precis vad Neo blir mer prickig av att jag äter! Visst kan jag sakna att smaksätta med citron, och dregla över färsk ananas som jag inte kan äta, men hellre undvika det som ger Neo värre eksem än att äta det bara för att det är gott. Ibland äter jag sådant han reagerar på av misstag - som rött te med äpple och kanelsmak (han tål VISSA äppelsorter), och då mår jag lite dåligt. Samtidigt är det bra att testa NU när jag ammar vad han tål och inte tål. I bröstmjölken blir det lite mer utspätt än när man ger livsmedlen direkt.
Lite svamligt inlägg... Borde kanske gå och lägga mig istället....
måndag 8 april 2013
Att vara en bra mamma
I mer än en vecka har jag sovit fruktansvärt dåligt på nätterna. Neo väcker mig nästan en gång i timmen, skrikande eller gnyende och vill amma, i hopp om att det ska göra hans lilla snoriga näsa mindre snorig, eller hans bråkiga mage lite mindre bråkig. På sikt blir detta ett ohållbart koncept, för även om jag lägger mig tidigt på kvällarna är det omöjligt att få mer än 2 timmars sömn i sträck. Jag vaknar supertrött på morgnarna. Ögonen håller på att falla ihop första halvtimmen och det är SÅ SEGT att komma upp ur sängen. Neo brukar se till att jag gör det tillslut, eftersom han har en tendens att bajsa mängder runt 6.30-snåret.
Bristen på sömn går sedan ut över mitt humör. Tålamodet är dåligt och det känns som jag mest går omkring och tjatar och gnatar på stackars Noah, som nog är lugnare, ordningssammare och mer lydig än de flesta andra treåringar. Det känns som det mesta jag säger till Noah är vänta, ät upp, gör inte..., skynda på, kom igen... Han är faktiskt bara tre år! Och jag behandlar honom av och till som om han var minst tio. Jag vill inte vara en sådan mamma! Men orken tryter, i synnerhet när Neo är ledsen och trött samtidigt och bara skriker.
Så, vad är egentligen en bra mamma? Jag tycker personligen att en bra mamma ska se sina barn, berömma dem, uppmuntra dem och älska dem villkorslöst. Ibland får jag för mig att en bra mamma är en mamma som helt går upp i sina barn och åsidosätter sig själv och sina egna behov för att tillgodose barnens. En mamma som leker med barnen när de vill, gör det på barnens sätt. När jag läser om det verkar det dock vara så att en bra mamma helt ska ge upp sig själv och sitt eget liv för att hålla barnen på humör. En bra mamma ska kunna sätta gränser och ha en viss integritet, så att hennes barn lär sig respektera att andra människor också har behov som måste fyllas. Att mammor också kan bli trötta och griniga, ledsna när de blir kallade för "dumma" (ett av Noahs favoritord), har en egen vilja och egna preferenser.
Jag är nog mer av den senare mammatypen. Men låter jag mina behov och intressen gå ut över barnens för mycket? Oroar mig för att inte ge Neo den stimulans han behöver för att utvecklas, för att jag inte roar honom under hela hans vakna tid. Barn behöver ha tråkigt, läste jag någonstans. Men har mina barn tråkigt för mycket?
Idag har jag i alla fall FÖRSÖKT att balansera barnens behov med mina behov. Därför har jag tränat ett uppdelat bärsjalspass (som inte kändes som träning i och med att det var utspritt över dagen) och suttit en stund framför datorn under den tid mannen var på jobbet för att tillgodose mina behov. Därför har vi varit på favoritbiblioteket och läst sagor, spelat dockteater, lånat film, böcker och CD-sagor, fikat och besökt storköpets leksaksavdelning för att tillgodose Noahs önskemål. Neo har hamnat lite i kläm men har i alla fall fått lite mys, bus, bad och gos. Det är svårt att roa en liten bebis. Noah hade nog velat ha med mig mer i sin lek. Och Neo hade nog velat ha mig sittande med honom i knät lite mer. Så svårt det är! Önskar att jag kunde klona mig själv ibland.
Bristen på sömn går sedan ut över mitt humör. Tålamodet är dåligt och det känns som jag mest går omkring och tjatar och gnatar på stackars Noah, som nog är lugnare, ordningssammare och mer lydig än de flesta andra treåringar. Det känns som det mesta jag säger till Noah är vänta, ät upp, gör inte..., skynda på, kom igen... Han är faktiskt bara tre år! Och jag behandlar honom av och till som om han var minst tio. Jag vill inte vara en sådan mamma! Men orken tryter, i synnerhet när Neo är ledsen och trött samtidigt och bara skriker.
Så, vad är egentligen en bra mamma? Jag tycker personligen att en bra mamma ska se sina barn, berömma dem, uppmuntra dem och älska dem villkorslöst. Ibland får jag för mig att en bra mamma är en mamma som helt går upp i sina barn och åsidosätter sig själv och sina egna behov för att tillgodose barnens. En mamma som leker med barnen när de vill, gör det på barnens sätt. När jag läser om det verkar det dock vara så att en bra mamma helt ska ge upp sig själv och sitt eget liv för att hålla barnen på humör. En bra mamma ska kunna sätta gränser och ha en viss integritet, så att hennes barn lär sig respektera att andra människor också har behov som måste fyllas. Att mammor också kan bli trötta och griniga, ledsna när de blir kallade för "dumma" (ett av Noahs favoritord), har en egen vilja och egna preferenser.
Jag är nog mer av den senare mammatypen. Men låter jag mina behov och intressen gå ut över barnens för mycket? Oroar mig för att inte ge Neo den stimulans han behöver för att utvecklas, för att jag inte roar honom under hela hans vakna tid. Barn behöver ha tråkigt, läste jag någonstans. Men har mina barn tråkigt för mycket?
Idag har jag i alla fall FÖRSÖKT att balansera barnens behov med mina behov. Därför har jag tränat ett uppdelat bärsjalspass (som inte kändes som träning i och med att det var utspritt över dagen) och suttit en stund framför datorn under den tid mannen var på jobbet för att tillgodose mina behov. Därför har vi varit på favoritbiblioteket och läst sagor, spelat dockteater, lånat film, böcker och CD-sagor, fikat och besökt storköpets leksaksavdelning för att tillgodose Noahs önskemål. Neo har hamnat lite i kläm men har i alla fall fått lite mys, bus, bad och gos. Det är svårt att roa en liten bebis. Noah hade nog velat ha med mig mer i sin lek. Och Neo hade nog velat ha mig sittande med honom i knät lite mer. Så svårt det är! Önskar att jag kunde klona mig själv ibland.
söndag 7 april 2013
Uppdaterar mig om träning - och undviker plankor!
Tro det eller ej, men idag har jag FAKTISKT lite träningsvärk i rumpan och i framsidan av låren efter fredagens lätta chockträningspass. Även vaderna känns litegrann. Helt otroligt, för jag tyckte inte att det var så förtvivlat jobbigt, mer än möjligen "kalinkorna". Men tydligen lyckades jag aktivera några muskler som jag inte visste att jag hade.
Eftersom jag för närvarande "bara" är ledig och därmed inte får så mycket intellektuell stimulans från något jobb, läser jag en hel del om träning just nu. Försöker hitta nya övningar, nya träningsupplägg och nya tekniker. Snubblade över en jättebra sida om magträning: www.mammamage.se, och alla som har fött barn eller är gravida rekommenderar jag varmt att ta sig en titt på den. Den träning som beskrivs finns i utökad version som app till iPhone och Androidtelefoner, men eftersom min mobil är allt annat än smart (den havererar som bekant varannan månad) har jag inte kunnat ladda ner den för att testa.
Skaparen av appen och sidan är Katarina Woxnerud, som är naprapat. För mig som själv är högskoleutbildad är det viktigt att det som skrivs och sägs bygger på vetenskaplig fakta och inte bara på personliga tyckanden och "lärdomar" från kortare kurser. Med andra ord litar jag mer på en naprapat än en PT, eftersom naprapaten har en mer gedigen utbildning. Givetvis gör jag även en bedömning av trovärdigheten i det personerna i fråga förmedlar. Och min bedömning är att Katarina har på fötterna för det hon skriver.
Vad som var nytt för mig är att plankan INTE är en bra övning för att aktivera de inre bålmusklerna. Och att man aktiverar de YTLIGA RAKA bukmusklerna när man tippar bäckenet istället. Därför har jag uppdaterat informationen under "grundläggande tekniker" här på bloggen. För att de inre musklerna ska aktiveras ska ryggen vara neutral, magen inte röra sig annat än att midjemåttet ska minska. Läs på mammamage för en beskrivning!
Tvärtemot vad andra väldigt populära mamma-tränare rekommenderar, är Katarinas inställning att övningen "plankan" är alldeles för tung för nyblivna mammor och kan göra att separationen mellan magmusklerna förvärras eller att läkningen av ligamenten försvåras. Istället måste man efter en graviditet och förlossning först hitta de djupa, stabiliserande bålmusklerna, de som jobbar uthålligt med liten kraft under lång tid. Först när de är starka nog kan man gå vidare med mer komplicerade och tyngre övningar.
Tyvärr finns inte träningsprogrammet från mammamage annat än som app än. Jag sörjer! För jag skulle verkligen behöva börja träna såsom hon beskriver (fast hon avråder från tyngre träning fram tills dess att separationen mellan magmusklerna har gått tillbaks och tills dess man har hittat de inre musklerna - vilket skulle innebära att jag inte ska träna kettlebells och styrketräning än på ett tag, buhuuuu). Även om jag TROR att jag har hittat de inre bålmusklerna är jag väldigt mån om att göra rätt. Jag vill inte ha en putmage, utan en stark bål som minskar risken för ryggproblem. I synnerhet nu, när jag bär Neo så mycket i bärsjal (det har blivit allt mindre, men är fortfarande 1-2 timmar om dagen minst). När min mobil är tillbaks från serviceomgång 2, då... Även om jag måste ladda ner appen ytterligare en gång om den eländes telefonen havererar igen.
Övrigt? Vilodag igår efter ytterligare en tuff natt... Och kettlebells idag efter ännu en natt med väckning varje timme. Onda ögat av mannen som inte förstår att jag BEHÖVER träna för att orka med - varför ska det vara mer prioriterat med sovmorgon än träningsmorgon? Jag tar ju ALLA bebisnätter, att han sedan inte kommer upp på morgonen för att han har varit uppe för länge på kvällen är faktiskt inte mitt fel. Prickig Neo, förmodligen för att jag har druckit äppel-kanel-rooiboste eller har ätit färsk ingefära. SUCK! Önskar att vi får klarhet i vad han inte tål, för det är jobbigt med dessa eksem som kommer och går och verkar klia.
Eftersom jag för närvarande "bara" är ledig och därmed inte får så mycket intellektuell stimulans från något jobb, läser jag en hel del om träning just nu. Försöker hitta nya övningar, nya träningsupplägg och nya tekniker. Snubblade över en jättebra sida om magträning: www.mammamage.se, och alla som har fött barn eller är gravida rekommenderar jag varmt att ta sig en titt på den. Den träning som beskrivs finns i utökad version som app till iPhone och Androidtelefoner, men eftersom min mobil är allt annat än smart (den havererar som bekant varannan månad) har jag inte kunnat ladda ner den för att testa.
Skaparen av appen och sidan är Katarina Woxnerud, som är naprapat. För mig som själv är högskoleutbildad är det viktigt att det som skrivs och sägs bygger på vetenskaplig fakta och inte bara på personliga tyckanden och "lärdomar" från kortare kurser. Med andra ord litar jag mer på en naprapat än en PT, eftersom naprapaten har en mer gedigen utbildning. Givetvis gör jag även en bedömning av trovärdigheten i det personerna i fråga förmedlar. Och min bedömning är att Katarina har på fötterna för det hon skriver.
Vad som var nytt för mig är att plankan INTE är en bra övning för att aktivera de inre bålmusklerna. Och att man aktiverar de YTLIGA RAKA bukmusklerna när man tippar bäckenet istället. Därför har jag uppdaterat informationen under "grundläggande tekniker" här på bloggen. För att de inre musklerna ska aktiveras ska ryggen vara neutral, magen inte röra sig annat än att midjemåttet ska minska. Läs på mammamage för en beskrivning!
Tvärtemot vad andra väldigt populära mamma-tränare rekommenderar, är Katarinas inställning att övningen "plankan" är alldeles för tung för nyblivna mammor och kan göra att separationen mellan magmusklerna förvärras eller att läkningen av ligamenten försvåras. Istället måste man efter en graviditet och förlossning först hitta de djupa, stabiliserande bålmusklerna, de som jobbar uthålligt med liten kraft under lång tid. Först när de är starka nog kan man gå vidare med mer komplicerade och tyngre övningar.
Tyvärr finns inte träningsprogrammet från mammamage annat än som app än. Jag sörjer! För jag skulle verkligen behöva börja träna såsom hon beskriver (fast hon avråder från tyngre träning fram tills dess att separationen mellan magmusklerna har gått tillbaks och tills dess man har hittat de inre musklerna - vilket skulle innebära att jag inte ska träna kettlebells och styrketräning än på ett tag, buhuuuu). Även om jag TROR att jag har hittat de inre bålmusklerna är jag väldigt mån om att göra rätt. Jag vill inte ha en putmage, utan en stark bål som minskar risken för ryggproblem. I synnerhet nu, när jag bär Neo så mycket i bärsjal (det har blivit allt mindre, men är fortfarande 1-2 timmar om dagen minst). När min mobil är tillbaks från serviceomgång 2, då... Även om jag måste ladda ner appen ytterligare en gång om den eländes telefonen havererar igen.
Övrigt? Vilodag igår efter ytterligare en tuff natt... Och kettlebells idag efter ännu en natt med väckning varje timme. Onda ögat av mannen som inte förstår att jag BEHÖVER träna för att orka med - varför ska det vara mer prioriterat med sovmorgon än träningsmorgon? Jag tar ju ALLA bebisnätter, att han sedan inte kommer upp på morgonen för att han har varit uppe för länge på kvällen är faktiskt inte mitt fel. Prickig Neo, förmodligen för att jag har druckit äppel-kanel-rooiboste eller har ätit färsk ingefära. SUCK! Önskar att vi får klarhet i vad han inte tål, för det är jobbigt med dessa eksem som kommer och går och verkar klia.
fredag 5 april 2013
Lätt chockträning
J... skit! Min mobiltelefon har lagt av - igen. Den tvärdog igår kväll och har sedan inte gått att skrämma igång igen. Går inte att ladda heller för den delen. Eländet har redan varit inne på service en gång efter en dryg månads användning. Då byttes ett kretskort ut. Höll i en månad. Nu var det tydligen dags igen, och jag är INTE glad på återförsäljaren. Även om jag inte PRATAR i telefonen speciellt mycket använder jag den för att läsa bloggar och e-post, samt förstås, för att kolla Facebook.Och för att vara nåbar om någonting skulle hända med Noah när han är på dagis. SJUKT STÖRIGT! Därför låg jag vaken två och en halv timme i natt. Därför mailade jag återförsäljaren och tillverkaren kl. 3.30 imorse. Sedan kunde jag sova litegrann mellan Neos uppvaknande. Det är fortfarande box, box, spark, spark, snutt var och varannan timme som gäller.
Nåväl. När jag väl hade fått iväg Noah till dagis och Neo hade somnat i bärsjalen testade jag att "chockträna" lite lätt. Efter 10 min uppvärmning på crosstrainern bläddrade jag upp de övningar i boken (den jag skrev om här: Chockträna dig i toppform av Jari Ketola) som var genomförbara med barn i bärsjal. Kändes helt OK, och var inte riktigt så tungt som jag hade förväntat mig - vilket nog beror på att jag fuskade lite... Och utelämnade vikterna. Passet kommer här, med övningsbenämning i enlighet med boken (låna på bibblan om du inte har den, slutsåld på förlaget, tyvärr).
Jag körde 3 x 12 reps av varje övning (utom armhävningarna), några i superset (framgår nedan). Utrustning som behövs är en styck bebis a 6 kg, en stol, två hantlar eller viktplattor (inte så tunga), gummislangar etc. samt något mjukt att ligga på (typ en matta, frottéhandduk, pusselmatta, stolsdyna modell större). Ingen vila mellan övningar och reps, och alla övningar barfota.
Uppvärmning: 10 min crosstrainer.
Extreme stepups, med händerna mot bröstet (d.v.s. runt Neo i bärsjal)
Superset Kalinka med boll bakom ryggen + Djup snögång utan vikter
Superset Omvänd finne med vikt (d.v.s. bebis) + Sprints utan skor
Superset Ståsittande rodd (gummislangar) + Shoulder runs
Superset Bäckenlyft med fötterna på stol (finns ej med i boken) + Vindrutetorkaren fast utan medicinboll
Utan bebis i bärjal: Superset Nedåtfallande armhävningar (8 reps per sida; jag fuskade lite och hade den ena foten lite framför den andra sitället för fötterna ovanpå varandra) + Sidoplanka med rotation
Passet kanske tog 40 min effektiv tid. Blev en ofrivillig paus för telefonsamtal från min chef på det jobb jag har kvar (d.v.s. inte forskarutbildningen, som jag har avslutat =D). Kändes helt OK, och det KÄNNS i alla fall som jag har tränat igenom i princip hela kroppen med lite mer fokus på ben, möjligen. De flesta övningarna är funktionella, d.v.s. tränar mer än en muskelgrupp och involverar både balans och styrka, och dessutom lite explosivitet också.
De tyngsta övningarna var i särklass de som ingick i det sista supersetet. Finns lite mag-/coremuskler att jobba upp styrkan i, helt klart. Jag har inte riktigt vågat köra på med coreträning än, även om magmusklerna har gått ihop hyfsat så att det i teorin är OK att träna mage. Precis ovanför naveln får jag in ungefär två fingrar i bredd mellan de raka muskelpaketen, d.v.s.ungefär vad som rekommenderas som maxavstånd för när magträning kan påbörjas efter förlossning. Jag skyller på att det är svårt att träna mage med bebis i bärsjal. I synnerhet om man inte har någonting att hänga i. Och dessutom tycker jag att det är lite trist med coreträning om jag inte leder pass i det...Och det gör jag inte nu.
Nåväl. När jag väl hade fått iväg Noah till dagis och Neo hade somnat i bärsjalen testade jag att "chockträna" lite lätt. Efter 10 min uppvärmning på crosstrainern bläddrade jag upp de övningar i boken (den jag skrev om här: Chockträna dig i toppform av Jari Ketola) som var genomförbara med barn i bärsjal. Kändes helt OK, och var inte riktigt så tungt som jag hade förväntat mig - vilket nog beror på att jag fuskade lite... Och utelämnade vikterna. Passet kommer här, med övningsbenämning i enlighet med boken (låna på bibblan om du inte har den, slutsåld på förlaget, tyvärr).
Jag körde 3 x 12 reps av varje övning (utom armhävningarna), några i superset (framgår nedan). Utrustning som behövs är en styck bebis a 6 kg, en stol, två hantlar eller viktplattor (inte så tunga), gummislangar etc. samt något mjukt att ligga på (typ en matta, frottéhandduk, pusselmatta, stolsdyna modell större). Ingen vila mellan övningar och reps, och alla övningar barfota.
Uppvärmning: 10 min crosstrainer.
Extreme stepups, med händerna mot bröstet (d.v.s. runt Neo i bärsjal)
Superset Kalinka med boll bakom ryggen + Djup snögång utan vikter
Superset Omvänd finne med vikt (d.v.s. bebis) + Sprints utan skor
Superset Ståsittande rodd (gummislangar) + Shoulder runs
Superset Bäckenlyft med fötterna på stol (finns ej med i boken) + Vindrutetorkaren fast utan medicinboll
Utan bebis i bärjal: Superset Nedåtfallande armhävningar (8 reps per sida; jag fuskade lite och hade den ena foten lite framför den andra sitället för fötterna ovanpå varandra) + Sidoplanka med rotation
Passet kanske tog 40 min effektiv tid. Blev en ofrivillig paus för telefonsamtal från min chef på det jobb jag har kvar (d.v.s. inte forskarutbildningen, som jag har avslutat =D). Kändes helt OK, och det KÄNNS i alla fall som jag har tränat igenom i princip hela kroppen med lite mer fokus på ben, möjligen. De flesta övningarna är funktionella, d.v.s. tränar mer än en muskelgrupp och involverar både balans och styrka, och dessutom lite explosivitet också.
De tyngsta övningarna var i särklass de som ingick i det sista supersetet. Finns lite mag-/coremuskler att jobba upp styrkan i, helt klart. Jag har inte riktigt vågat köra på med coreträning än, även om magmusklerna har gått ihop hyfsat så att det i teorin är OK att träna mage. Precis ovanför naveln får jag in ungefär två fingrar i bredd mellan de raka muskelpaketen, d.v.s.ungefär vad som rekommenderas som maxavstånd för när magträning kan påbörjas efter förlossning. Jag skyller på att det är svårt att träna mage med bebis i bärsjal. I synnerhet om man inte har någonting att hänga i. Och dessutom tycker jag att det är lite trist med coreträning om jag inte leder pass i det...Och det gör jag inte nu.
torsdag 4 april 2013
Längre kettlepass!
IDAG hände det! Neo var hyfsat nöjd i nästan en timme, så jag kunde utöka mitt kettlepass litegrann med en cirkel till! Visserligen fick jag ta några puss- och flytta-på-bebis-pauser under passet, men vad gör väl det när han inte skriker och gnäller konstant? Han är fortfarande snorig och har stundtals svårt för att komma till ro (särskilt nattetid, jag ammar minst varannan timme nu), men det är betydligt bättre än vad det har varit den senaste veckan.
Dagens pass såg ut så här (10 reps av varje övning per "håll" eller hand/ben, 3 varv av varje cirkel och ingen vila mellan övningar och cirklar), övningar med "..." finns med samma "namn" på dintraning.se:
Cirkel 1: "Around the world" - "Sving" - "Sving, enhands" - "Figure 8" (kolla på dintraning.se för beskrivning)
Cirkel 2: "Front squat" (fast bara till 90 graders böjning i knäna) - "Triple X" (biceps 4 reps/press/triceps 4 reps/goodmorning, 3 varv) - "Draken" - "Hakdrag
Cirkel 3: Armhävning med en hand på kettlebellen - "Latsdrag, rotation" - Utfall med kettlebellen i samma hand som det ben som jobbar - som "Draken" fast kettlebellen i samma hand som det ben som är stilla - "Sidoböjning"
Cirkel 4: "Vändning med stöt" (bara 3 reps) - "Tvåhandssving" (fast här fuskade jag och gjorde början av övningen som en sving till axelhöjd) - "Utfall" - breda benböj med kettlebell bakom ryggen - "Högt drag" - vadpress
Cirkel 5 (ny): "Pullover" - bäckenlyft med kettlebellen som i föregående övning, fötter/ben axelbrett isär - bäckenlyft med kettlebellen som i "Pullover", fötter/knän/ben tätt ihop - "Turkish getup del 1" fast utan kettlebell
Jag äger bara en kettlebell än så länge. Den väger 12 kg och är med andra ord ganska tung för en sådan som jag (är bara 160 cm lång och väger inte så mycket). Men med undantag för några få övningar orkar jag numera 10 reps av varje övning med denna kanonkula. Snart tillbaks på samma nivå som innan jag blev gravid. Men benstyrkan är INTE vad den har varit. Innan jag blev gravid fixade jag min kroppsvikt + lite till när jag gjorde benböj, marklyft, goodmornings och utfall. Det gör jag INTE idag. Vet inte om jag har som målsättning att komma tillbaks till den nivån. Tiden räcker inte till just nu i alla fall. Nu är fokus att vara mamma. Och att träna för att orka med vardagens lyft, bärande och psykiska påfrestningar det kan innebära att ha två illvrålande pysar som av olika anledningar är missnöjda. Jag försöker att se positivt - om jag har en skrikande Neo i bärsjalen behöver jag i alla fall inte höra Noahs vrålande, eftersom Neos gastande fyller öronen till brädden och lite till...
Dagens pass såg ut så här (10 reps av varje övning per "håll" eller hand/ben, 3 varv av varje cirkel och ingen vila mellan övningar och cirklar), övningar med "..." finns med samma "namn" på dintraning.se:
Cirkel 1: "Around the world" - "Sving" - "Sving, enhands" - "Figure 8" (kolla på dintraning.se för beskrivning)
Cirkel 2: "Front squat" (fast bara till 90 graders böjning i knäna) - "Triple X" (biceps 4 reps/press/triceps 4 reps/goodmorning, 3 varv) - "Draken" - "Hakdrag
Cirkel 3: Armhävning med en hand på kettlebellen - "Latsdrag, rotation" - Utfall med kettlebellen i samma hand som det ben som jobbar - som "Draken" fast kettlebellen i samma hand som det ben som är stilla - "Sidoböjning"
Cirkel 4: "Vändning med stöt" (bara 3 reps) - "Tvåhandssving" (fast här fuskade jag och gjorde början av övningen som en sving till axelhöjd) - "Utfall" - breda benböj med kettlebell bakom ryggen - "Högt drag" - vadpress
Cirkel 5 (ny): "Pullover" - bäckenlyft med kettlebellen som i föregående övning, fötter/ben axelbrett isär - bäckenlyft med kettlebellen som i "Pullover", fötter/knän/ben tätt ihop - "Turkish getup del 1" fast utan kettlebell
Jag äger bara en kettlebell än så länge. Den väger 12 kg och är med andra ord ganska tung för en sådan som jag (är bara 160 cm lång och väger inte så mycket). Men med undantag för några få övningar orkar jag numera 10 reps av varje övning med denna kanonkula. Snart tillbaks på samma nivå som innan jag blev gravid. Men benstyrkan är INTE vad den har varit. Innan jag blev gravid fixade jag min kroppsvikt + lite till när jag gjorde benböj, marklyft, goodmornings och utfall. Det gör jag INTE idag. Vet inte om jag har som målsättning att komma tillbaks till den nivån. Tiden räcker inte till just nu i alla fall. Nu är fokus att vara mamma. Och att träna för att orka med vardagens lyft, bärande och psykiska påfrestningar det kan innebära att ha två illvrålande pysar som av olika anledningar är missnöjda. Jag försöker att se positivt - om jag har en skrikande Neo i bärsjalen behöver jag i alla fall inte höra Noahs vrålande, eftersom Neos gastande fyller öronen till brädden och lite till...
tisdag 2 april 2013
Dregelläsning...
Jag har varit på biblioteket. Det är jag i och för sig väldigt ofta, men det är sällan jag kommer längre än till barnboksavdelningen. Idag var jag där på egen hand (OK, Neo var med, men han sov, så det räknas nästan inte) och kunde helt koncentrera mig på böcker åt MIG. Hamnade som vanligt framför kokböckerna, men hittade ingenting intressant. Tog några steg till och fann hyllan med träningsböcker. Och hittade väldigt mycket intressant, trots att biblioteket är litet (vårt närmsta stadsdelsbibliotek).
Framför allt hittade jag en bok av Jari Ketola; Chockträna dig i toppform. Tyvärr finns den inte längre att köpa, och det sörjer jag bittert. Träningsformen som beskrivs syftar till att "chocka" kroppen med tuffa övningar som samtidigt tränar explosivitet, balans och styrka. Funktionell träning, som genom periodisering ska ge superresultat på längre sikt. Så sugen jag blev på att komma igång på allvar! Många av övningarna verkar ganska komplicerade, och inte blir det bättre av att fotografierna visar en väldigt vältränad man som lyfter tungt. Misstänker att det för min del skulle bli träning utan belastning till att börja med, för att få in rätt teknik och bana in rörelserna. Jag skulle förmodligen aldrig orka göra det rekommenderade antalet reps och set, åtminstone inte av de mest explosiva övningarna (explosivitet är inte min grej, har inte tränat det och har dessutom svårt för att hoppa mycket efter två graviditeter och förlossningar, får ont i svanskotan) till att börja med. Men OJ, vad jag önskar att jag kunde försöka! En annan fördel med övningarna är att de inte kräver så mycket utrustning. Skivstång/vikter, en bänk eller något annat att hoppa/stiga upp på och lägga skivstång på, till någon övning behövs en medicinboll och till någon annan kabelmaskiner etc. Hoppas att jag kan ha boken hemma ett bra tag till... Eller låna om den vid ett senare tillfälle för att verkligen testa något av programmen i den.
Dagen i övrigt har varit helt OK med tanke på att natten var sjukt jobbig, med en vrålande Neo varannan timme (minst). Jag körde igenom pump-it-passet på morgonen före frukost (med några avbrott) och det känns som jag kommer att få träningsvärk imorgon.Skönt! Då vet jag i alla fall att jag har tagit i.
Noah var på dagis fram och med lunch, och sedan gick vi och handlade. Barnen roade sig med varandra en stund under eftermiddagen - det är helt fantastiskt hur mycket Noah har knutit an till sin lillebror! Han vill krama, klappa och pussa honom mest hela tiden, pratar med honom på "vuxenvis", hämtar leksaker och försöker lära Neo vad saker heter och är till för. Blev jätteledsen när Neo, på bebisars vis, råkade riva honom i ansiktet när han kom för nära. Min stora kille! Neo är i sin tur förtjust i sin storebror och ler stort när han får syn på honom. Det känns helt perfekt med två barn, och jag längtar faktiskt inte alls efter fler. Trodde aldrig att det skulle kännas så fulländat med "bara" två, men jag förstår inte hur jag skulle kunna älska fler barn än de jag har just nu.
Framför allt hittade jag en bok av Jari Ketola; Chockträna dig i toppform. Tyvärr finns den inte längre att köpa, och det sörjer jag bittert. Träningsformen som beskrivs syftar till att "chocka" kroppen med tuffa övningar som samtidigt tränar explosivitet, balans och styrka. Funktionell träning, som genom periodisering ska ge superresultat på längre sikt. Så sugen jag blev på att komma igång på allvar! Många av övningarna verkar ganska komplicerade, och inte blir det bättre av att fotografierna visar en väldigt vältränad man som lyfter tungt. Misstänker att det för min del skulle bli träning utan belastning till att börja med, för att få in rätt teknik och bana in rörelserna. Jag skulle förmodligen aldrig orka göra det rekommenderade antalet reps och set, åtminstone inte av de mest explosiva övningarna (explosivitet är inte min grej, har inte tränat det och har dessutom svårt för att hoppa mycket efter två graviditeter och förlossningar, får ont i svanskotan) till att börja med. Men OJ, vad jag önskar att jag kunde försöka! En annan fördel med övningarna är att de inte kräver så mycket utrustning. Skivstång/vikter, en bänk eller något annat att hoppa/stiga upp på och lägga skivstång på, till någon övning behövs en medicinboll och till någon annan kabelmaskiner etc. Hoppas att jag kan ha boken hemma ett bra tag till... Eller låna om den vid ett senare tillfälle för att verkligen testa något av programmen i den.
Dagen i övrigt har varit helt OK med tanke på att natten var sjukt jobbig, med en vrålande Neo varannan timme (minst). Jag körde igenom pump-it-passet på morgonen före frukost (med några avbrott) och det känns som jag kommer att få träningsvärk imorgon.Skönt! Då vet jag i alla fall att jag har tagit i.
Noah var på dagis fram och med lunch, och sedan gick vi och handlade. Barnen roade sig med varandra en stund under eftermiddagen - det är helt fantastiskt hur mycket Noah har knutit an till sin lillebror! Han vill krama, klappa och pussa honom mest hela tiden, pratar med honom på "vuxenvis", hämtar leksaker och försöker lära Neo vad saker heter och är till för. Blev jätteledsen när Neo, på bebisars vis, råkade riva honom i ansiktet när han kom för nära. Min stora kille! Neo är i sin tur förtjust i sin storebror och ler stort när han får syn på honom. Det känns helt perfekt med två barn, och jag längtar faktiskt inte alls efter fler. Trodde aldrig att det skulle kännas så fulländat med "bara" två, men jag förstår inte hur jag skulle kunna älska fler barn än de jag har just nu.
måndag 1 april 2013
Dagen efter...
Dagen efter sommartidsomställningen (OK, jag VET att jag tjatar, men jag är en av dem som faktiskt påverkas väldigt starkt av att någon har bestämt att klockan ska vridas fram en timme sista helgen i mars varje år), och jag vaknade illamående utan egentlig anledning (såvitt jag känner till). Jobbigt! Kanske är det ett "kroppsminne" från fjolåret. För just denna dag för ett år sedan blev Neo till. Jag mådde alltid pest mot slutet av hormonbehandlingarna, när jag hade sprutat i mig östrogen i 4-5 dagar och ägglossningen började närma sig. Illamående, trött och med humörsvängningar. Just denna dag för ett år sedan satte jag mig på tåget till Uppsala för att göra ett vaginalt ultraljud, och få konstaterat att ja, det VAR bara en av typ tio äggblåsor som hade vuxit vidare när jag sänkte hormondosen. Och JA, det var läge att ta ägglossningssprutan. Problemet var bara att apoteket var stängt för varuinventering... Lite halvdesperat ringde jag tillbaks till kliniken, som hade en spruta kvar, med utgångsdatum mars 2012. Som jag fick. Som gav ägglossning. Som blev en Neo.
I år har jag definitivt INTE sprutat i mig några hormoner. Än mindre är jag gravid. Men illa mår jag likförbannat. Jag lyckades ändå genomföra ett bärsjalspass med Neo på magen under morgonen (och mådde för stunden lite mindre illa). Men kroppen kändes tung och trött, liksom kraftlös. Förmodligen har de senaste dagarna och nätterna med en skrikig liten pys tagit ut sin rätt. Neo har gnytt, gnällt, skrikt och snorat sig genom påskhelgens dygn, men nu verkar det tack och lov gå åt rätt håll igen. Hans eksem, som blommade upp ordentligt igen igår efter att jag hade ätit svenska äpplen ('Rubinola') har gått tillbaks litegrann idag, och han har lekt en ganska lång stund under sitt babygym alldeles på egen hand. Skönt! Han har på allvar upptäckt sina händer nu, och kan ligga i flera minuter och stirra fascinerat på dem.
Imorgon är det vardag igen. Noah ska till förskolan, jag och Neo ska vara hemma. Vi ska handla, lämna filmer på biblioteket, tvätta, kanske träna lite... Första veckan som heltidsmamma, för fram till och med igår har jag varit anställd på universitetet. Nu ska jag för första gången "njuta" över att vara föräldraledig. Och försöka att inte börja klättra på väggarna på grund av för lite intellektuell stimulans...
I år har jag definitivt INTE sprutat i mig några hormoner. Än mindre är jag gravid. Men illa mår jag likförbannat. Jag lyckades ändå genomföra ett bärsjalspass med Neo på magen under morgonen (och mådde för stunden lite mindre illa). Men kroppen kändes tung och trött, liksom kraftlös. Förmodligen har de senaste dagarna och nätterna med en skrikig liten pys tagit ut sin rätt. Neo har gnytt, gnällt, skrikt och snorat sig genom påskhelgens dygn, men nu verkar det tack och lov gå åt rätt håll igen. Hans eksem, som blommade upp ordentligt igen igår efter att jag hade ätit svenska äpplen ('Rubinola') har gått tillbaks litegrann idag, och han har lekt en ganska lång stund under sitt babygym alldeles på egen hand. Skönt! Han har på allvar upptäckt sina händer nu, och kan ligga i flera minuter och stirra fascinerat på dem.
Imorgon är det vardag igen. Noah ska till förskolan, jag och Neo ska vara hemma. Vi ska handla, lämna filmer på biblioteket, tvätta, kanske träna lite... Första veckan som heltidsmamma, för fram till och med igår har jag varit anställd på universitetet. Nu ska jag för första gången "njuta" över att vara föräldraledig. Och försöka att inte börja klättra på väggarna på grund av för lite intellektuell stimulans...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)