VAB-ruari även här

Jag börjar förstå varför februari kallas VABruari av många. Visserligen har vi inte tagit ut en enda VAB-dag än, men sjuka har vi alla gånger varit. Sista veckan i januari till första veckan i februari var en två veckor lång eskapad av förkylningar, och lagom tills vi hade slutat hosta började det om igen med att Noah kräktes i lördags och sedan fick feber på kvällen. Typiskt nog var mannen bortrest (efterlängtad grabbweekend i huvudstaden) och jag hade planerat firande av min födelsedag med mina föräldrar, min mormor och min morbror. Som vi fick ställa in. Och lagom tills Noah hade hämtat sig från det värsta och bara har snuva och hosta så att det räcker och blir över, var det dags för Neo att bli dålig, med hög feber, kräkning och förmodligen snuva om någon dag eller två. SUCK! Mannen hostar och har ont i halsen, och själv hade jag huvudvärk from hell igår kväll igen, förmodligen orsakad av den stress det innebär att vara ensam med sjuka barn (mannen kom visserligen hem i söndags eftermiddag, men sedan har han jobbat hela dagarna mån-tis), och samtidigt försöka hinna med lite egentid och jobbande. Sjuka barn är i vårt fall väldigt klängiga barn, vilket innebär minimalt med tid UTAN barn på armen, i bärsjal, i knät, klängande runt benen etc. Väntar bara på att det ska bli min tur att bli snuvig också.

Annars kämpar jag på med min mat, och min träning. Det går, även om det är jobbigt. Ännu jobbigare blir det av att min kropp är lite motsträvig när det gäller att gå upp i vikt. Det har inte hänt mycket på vågen de senaste två veckorna, trots att jag äter lika mycket som elitidrottare som tränar många, många timmar mer än mig, och väger nästan dubbelt så mycket (enligt Em, som ju jobbar framför allt med elitidrottare). Men jag går i alla fall inte NER i vikt längre. Amningen tar en del energi, men det förklarar inte allt. Så nu måste jag äta ÄNNU mer, hur det nu ska gå till...

Sedan jag började äta mer regelbundet av "bra" mat är jag inte längre sugen på sötsaker och "skräpmat" heller, vilket gör det hela lite svårare. Det är en sak att äta mycket för att man är hungrig och för att det är gott. En helt annan att äta för att man "behöver" eftersom dagsbehovet av energi inte är täckt. Fast man egentligen är proppmätt och vet att man bara kommer att få ont i magen och sova dåligt av att äta mer. Sedan är det klart att jag har mina "ätstörnings-hang-ups" som jag måste jobba med. När jag blev sjuk en gång i tiden skulle man äta lite fett, dra ner på saltet och tugga i sig mycket kostfibrer. Min ätstörningshjärna fungerar fortfarande så - att jag helst vill äta just lite fett, lite salt och mycket kostfibrer. Att mitt dagsintag av fibrer ligger på 100-150 g per dag är en annan historia... Kolhydrater, som många är rädda för nu, är jag däremot inte alls nojjig över att äta. Det var nämligen kolhydrater jag åt när jag gick NER i vikt. Därför tror jag inte ett dugg på LCHF som viktnedgångsmetod, i alla fall inte för mig. Det bästa sättet för MIG att gå upp i vikt är att äta skräpmat sent på kvällen - mycket chips, glass och kakor. Då går jag upp. Men det är inte det sätt jag vill gå upp i vikt på nu. Jag vill göra det på ett hälsosamt sätt, så att jag bygger så mycket muskler som möjligt och blir stark! Från smal och svag till frisk och stark, alltså, och det är det jag jobbar för. Min resa har bara börjat, och den kommer nog att behöva fortsätta läääänge efter början på maj, som är etappmål 1.

Hur det går

Börjar återhämta oss efter två-tre veckor av förkylningar som har kommit och gått i flera omgångar. I väntan på vattkopporna, som jag hoppas att barnen ska bli smittade av... Ett äldre syskon till en av Noahs förskolekompisar hade nämligen vattkoppor i förra veckan, och om vi har tur har Noahs kompis fått det och smittat Noah, som i sin tur smittar Neo. Visst är det jobbigt när barnen är sjuka, men just vattkoppor påstås bli lindringare om man drabbas som barn, jämfört med om man blir sjuk som vuxen. Därför hoppas jag.

För egen del har det varit lite tunnsått med träning senaste veckan, p.g.a. halsont, snuva, hosta och sedan migrän. Men nu är jag på gång igen! Jag har ändå lyckats hålla min "matplan", vilket i sig är en bedrift, och äter numera frukost och lunch varje dag! Och räknar kalorier, på gott och ont. Det goda är att jag har "bevis" på hur mycket jag äter, och att det då är lättare att utvärdera hur matplanen fungerar. Inte så bra. Jag hade nämligen gått NER i vikt när jag vägde mig igår. Det var inte alls väntat och inte alls meningen heller. Jag åt trots allt 2900 kcal per dag och tränade inte mycket. Så nu har jag ökat maten - 3100 kcal per dag träningsfria dagar, 3500 kcal dagar med träning. Det är VÄLDIGT mycket mat för en inte så storvuxen tjej som har ett stillasittande arbete... Normalt räknar man med ett dagsbehov på 2000 kcal om man väger 15-20 kg mer än vad jag gör (vikten styr energibehovet, fast egentligen är det den fettfria massan av kroppen som styr det snarare än vad vågen visar) och har ett måttligt aktivt arbete och är i min ålder. Sedan tillkommer lite energi som behövs för amningen (kompletteringsammar Neo, som dock bara vill ha höger bröst numera - hrmf!), och om man vill gå upp i vikt, förstås energi till att bygga muskler och fett (jag behöver gå upp i fett-% också). Klurar på hur jag ska lyckas få i mig allt, och framför allt hur jag ska få in måltiderna under dagen istället för att äta allt på kvällen...

För barnens del går det - framför allt för Neo. Han går, alltså. Riktigt stadig på benen har han blivit den senaste veckan, men igår, när han fick prova sina nya första par skor för första gången, gick det inte alls utan stöd. När han väl fick en hand att hålla sig i klampade han fram som om han gick i lera eller i alldeles för stora skor. Såg hur kul som helst ut! Han är fortfarande mammas kille, men om han inte är för trött är det roligare att hänga med sin storebror och pappa. Eller morfar, som är en stor favorit för båda barnen. Noah - tja, han vill ha uppmärksamhet, och är arg minst några gånger om dagen. Rejält art och säger då att han inte allt tycker om mig. Jobbigt att höra förstås.

Appropå ilska, förresten - även den yngre avkomman har ett rejält humör, och ungefär en gång i veckan skriker han så att han kräks... Han är, liksom Noah, envis som synden, men har inte alls samma intresse för t.ex. böcker och "koncentrationslekar". Neo vill klättra, klänga, hoppa och studsa. Han är lite mer som "andra" barn, medan Noah alltid har varit lugnare och lydigare. Neo får man springa och hålla efter. Tänk så olika syskon kan vara! Men vad bra att de är det - unika på varsitt sätt:-). Jag förstår äntligen vad min mamma menade när hon sa att hon älskar alla sina tjejer, men på olika sätt.