Träningsfri dag igen. Däremot har mitt tålamod prövats. Jag har sovit uselt i natt (Neo ville amma nästan en gång i timmen) och har till råga på det något knas med min rygg-nacke som gör att jag får migränliknande spänningshuvudvärk av och till, framför allt kvällstid. Går över om jag får sova två timmar i sträck eller en timme åt gången under fyra-fem timmar (erfarenhet efter i natt), men ett naprapatbesök vore inte helt fel nu. Neo har varit fortsatt klängig och ganska kinkig under dagen och Noah vill bestämma precis allting här hemma (och borta).
Som många andra föräldrar hade jag fått höra att i tvåårsåldern skulle barnen bli riktigt trotsiga och manifestera sin vilja på alla möjliga sätt. Noahs tvåårsdag kom och gick, ytterligare månader staplades på hans livslinje, men något jättetrots såg vi inte röken av. En stark vilja har han alltid haft, och vi trodde i vår enfald att han helt enkelt inte behövde någon trotsperiod. Så. Fel. Vi. Hade.
Några veckor innan treårsdagen satte det igång, och sedan har det bara fortsatt och förvärrats. Idag har han nog haft fyra rejäla utbrott, när han bara skriker, vrålar, sparkar och viftar vilt omkring sig. Normalt sett kan jag hantera det med lugnet i behåll. Men efter en rad av dåliga nätter gick det inte länge. Idag har jag vrålat tillbaks. Jag är inte särskilt stolt över det, utan tycker att jag som 34-åring borde bete mig lite vuxnare än min 3-åring, men förhoppningsvis har inte Noah tagit någon större skada av det. Han blev i alla fall tyst, kanske i pur förvåning över att mamma OCKSÅ kunde skrika. Och jag har förklarat för honom att mamma är trött idag, och därför blir arg mycket snabbare än annars.
Det som var skönt mitt i allt skrik och bråk var i alla fall att jag vet att jag inte är ensam om detta. Vänner med barn i 3-4-årsåldern berättar om precis samma sak. Har också svårt för att hantera det. Ibland orkar man vara pedagogisk och lugn, men långtifrån alltid. Jag hade verkligen behövt en "gör-så-här"-handledning för "hantering av trotsig 3-åring". Gärna i punktform. Men barn är individer, föräldrar har olika värderingar och synsätt, så jag antar att det inte finns någon patentlösning som passar alla. Även om det vore praktiskt.
Kan säga att här har du också en mamma med stundvis vääääldigt dåligt tålamod. Behövs inte mycket för att få mig att ryta de dagar då det bara hörts gnäll, pip och tjut, och jag gjort ALLTING med en bebis på höften. Inte är man stolt efteråt, men jag tror att det även kan vara nyttigt för barnen att se att mamma/pappa/vuxna också kan tappa tålamodet. Inget jag strävar efter att visa varje dag men..ibland blir det bara så :)
SvaraRaderaSv: Jag är himla sugen på en tatuering dedikerad till barnen, måste bara komma på vad! Kul att din tatuering bakar in båda barnen och med lite "dolt" budskap.
Tror att vi skippar pannkakorna (plättarna) för en tid framöver, turligt nog så är det inte en jättefavorit hos någon här hemma :)