I mer än en vecka har jag sovit fruktansvärt dåligt på nätterna. Neo väcker mig nästan en gång i timmen, skrikande eller gnyende och vill amma, i hopp om att det ska göra hans lilla snoriga näsa mindre snorig, eller hans bråkiga mage lite mindre bråkig. På sikt blir detta ett ohållbart koncept, för även om jag lägger mig tidigt på kvällarna är det omöjligt att få mer än 2 timmars sömn i sträck. Jag vaknar supertrött på morgnarna. Ögonen håller på att falla ihop första halvtimmen och det är SÅ SEGT att komma upp ur sängen. Neo brukar se till att jag gör det tillslut, eftersom han har en tendens att bajsa mängder runt 6.30-snåret.
Bristen på sömn går sedan ut över mitt humör. Tålamodet är dåligt och det känns som jag mest går omkring och tjatar och gnatar på stackars Noah, som nog är lugnare, ordningssammare och mer lydig än de flesta andra treåringar. Det känns som det mesta jag säger till Noah är vänta, ät upp, gör inte..., skynda på, kom igen... Han är faktiskt bara tre år! Och jag behandlar honom av och till som om han var minst tio. Jag vill inte vara en sådan mamma! Men orken tryter, i synnerhet när Neo är ledsen och trött samtidigt och bara skriker.
Så, vad är egentligen en bra mamma? Jag tycker personligen att en bra mamma ska se sina barn, berömma dem, uppmuntra dem och älska dem villkorslöst. Ibland får jag för mig att en bra mamma är en mamma som helt går upp i sina barn och åsidosätter sig själv och sina egna behov för att tillgodose barnens. En mamma som leker med barnen när de vill, gör det på barnens sätt. När jag läser om det verkar det dock vara så att en bra mamma helt ska ge upp sig själv och sitt eget liv för att hålla barnen på humör. En bra mamma ska kunna sätta gränser och ha en viss integritet, så att hennes barn lär sig respektera att andra människor också har behov som måste fyllas. Att mammor också kan bli trötta och griniga, ledsna när de blir kallade för "dumma" (ett av Noahs favoritord), har en egen vilja och egna preferenser.
Jag är nog mer av den senare mammatypen. Men låter jag mina behov och intressen gå ut över barnens för mycket? Oroar mig för att inte ge Neo den stimulans han behöver för att utvecklas, för att jag inte roar honom under hela hans vakna tid. Barn behöver ha tråkigt, läste jag någonstans. Men har mina barn tråkigt för mycket?
Idag har jag i alla fall FÖRSÖKT att balansera barnens behov med mina behov. Därför har jag tränat ett uppdelat bärsjalspass (som inte kändes som träning i och med att det var utspritt över dagen) och suttit en stund framför datorn under den tid mannen var på jobbet för att tillgodose mina behov. Därför har vi varit på favoritbiblioteket och läst sagor, spelat dockteater, lånat film, böcker och CD-sagor, fikat och besökt storköpets leksaksavdelning för att tillgodose Noahs önskemål. Neo har hamnat lite i kläm men har i alla fall fått lite mys, bus, bad och gos. Det är svårt att roa en liten bebis. Noah hade nog velat ha med mig mer i sin lek. Och Neo hade nog velat ha mig sittande med honom i knät lite mer. Så svårt det är! Önskar att jag kunde klona mig själv ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar