Mammamage, knip och träning - när ingenting hjälper...

...och min naprapat, vårdcentralens fysioterapeut, barnmorska och läkare står som handfallna, så snubblar jag över ett tips på Anna Lissjanis blogg om en fysioterapeut i Uppsala som har en alldeles egen metod för att få bukt med separerade magmuskler efter graviditet och förlossning. Carina Pettersson heter hon, och hon jobbar på Ture Åhlanders läkarmottagning. Tar kontakt, och får en tid en knapp vecka senare. Och ÄNTLIGEN har jag en plattare mage igen! Efter 40 minuters behandling har det jag har kämpat med i över ett år plötsligt hänt. Magen ser inte längre gravid ut. Och när jag cyklar hem efter buss- och tågresan mellan min före detta hemstad till min nuvarande hemstad, kan jag för första gången sedan Neo föddes dra in magen istället för att se den puta ut. Väl hemma kommer min vän och granne K på besök en snabbis och undrar förstås hur det har gått. Liksom jag konstaterar hon att magen HELT har ändrat form. Sådär i en handvändning... Hur är det möjligt?

Enligt Carinas teori och praktik, som hon tillämpat och klurat ut helt på egen hand, "fastnar" de raka magmusklerna i fel läge efter graviditeten hos vissa kvinnor. De hittar inte tillbaks till sitt "spända" läge, utan tror att de ska bukta utåt, åt sidorna, som för att ge plats åt en växande livmoder. Det gör att bäckenet dras isär, att de tvärgående bukmusklerna trycks ihop och att ländryggen får kämpa för att hålla isär det som egentligen inte alls ska hållas isär i den friska, funktionella kroppen. Låren, knäna, anklarna och fötternas position påverkas, och man får ont, blir spänd. Eftersom det blir felställningar i bålen och bäckenet, kan man förutom spänningar och smärta, bland annat få problem med inkontinens. Så var det litegrann för mig, knipa kan jag, men när bäckenet hamnar fel funkar det inte att knipa och jag har fått väldigt bråttom på toa emellanåt.

Foglossningsbältet som jag testade efter att jag hade träffat vårdcentralens fysioterapeut (sjukgymnast) för två veckor sedan hjälpte en tid, men de senaste tre-fyra morgnarna har jag vaknat trött, trots djup sömn, med spända käkar, en ländrygg som är spänd som en båge bakåt, kramp i vaderna och ont i fötter och lår. Igen. Det foglossningsbältet gjorde var att trycka ihop bäckenet. Så magen kompenserade genom att spännas ÄNNU mer på fel sätt så att musklerna skulle hamna i, vad de tror, var rätt position. Allt utgår från bålen, kroppens centrum, kärna (=core), så spänningar där fortplantar sig och påverkar både kropp och själ i fel riktning - det rigida, istället för mot det flexibla, mjuka. Inte så underligt då, att jag har mått psykiskt sämre de senaste dagarna, varit tröttare, inte haft samma tålamod med barnen, fått kämpa mer med min självkänsla och bråkat med med min man.

Vad hände, och vad gjorde hon, Carina? Som Anna skrev - hon tryckte på magen, testade benens och armarnas funktion, lät mig gå några steg, tryckte lite mer, och klämde på mina lår, höfter, vader och fötter. Hela tiden frågade hon hur det kändes, var det kändes och om jag trodde att det gick att få bort de "bollar" och "hårda kulor" jag föreställde mig fanns i min mage. När jag först la mig på britsen kändes det som att jag låg snett. Vänstra sidan sjönk ner mer än den högra, vänstra foten kändes utåtriktad, den högra mer upprätt, och kontakt med underlaget hade jag bara på tre punkter; rumpan, vid skulderbladen och precis innan nacken tar vid. Ländryggen kändes som om jag låg på en HÅRD bosuboll och nacken böjd i "fel" vinkel. När jag såg efter var det HÖGER fot som låg mer utåtriktad. Hmmmm....

Efter första omgången av smärtsamma tryck i magen och på låren var obalansen något mindre. Hela ryggen låg avslappnad mot britsen, och fötterna kändes "jämnare". När jag såg efter var det också så. Fötterna pekade mer åt samma håll. När hon åter testade funktionen i armar och ben kändes det som att jag inte alls tog i, men hon kunde inte rubba mina kroppsdelar när hon höll emot, något hon med lätthet klarade innan tryckbehandlingen. Fick röra mig lite, gå några meter. Bäckenet kändes stabilt. Istället för att vara "hjulbent" var jag mer "kobent"; precis som jag har varit i hela mitt liv innan barnen föddes. Jag gick och stod på HELA fotsulan istället för bara på "utsidorna". Jag kände på min mage - istället för spänd var den mjuk och töjbar. De tvärgående bålmusklerna strävade inåt istället för utåt och diastasen kändes mindre. Magen ömmade inte lika mycket när Neo kom emot den eller låg på den (han var med, Noah fick stanna hemma med mannen).

Efter att jag hade rört lite på mig, kändes kroppen lite "sämre" igen. En vända av tryck och kläm till, sedan var den lite bättre och vi var klara för denna gång. Carina hade varnat mig innan för att det krävs upprepade behandlingar för att fixa till det helt (så är det alltid när jag går till naprapaten också). Man får skala av ett lager i taget, som när man skalar en lök. Men att hennes behandling överhuvudtaget hjälpte var stort för mig. Foglossningsbältet behövde jag inte längre när jag gick därifrån. Nu ska jag låta kroppen vila i 2-3 veckor innan vi ses igen.

Jag var förstås tvungen att fråga Carina om varför det inte finns fler som jobbar med detta på det här sättet. Som försöker hitta kärnan till problemen - i mitt fall spända magmuskler, och INTE foglossning, ryggvärk, ont i lår, knän, fotleder och fötter. Hon trodde att de flesta jobbade så, och hade inte varit medveten om vilket stort problem i det tysta detta är för många kvinnor. Hon har inte gjort reklam för sin behandling men nu tyckte hon att det kanske var dags att uppmärksamma och utbilda vård och alternativ vård i att det faktiskt finns annan hjälp att få än träning, knipövningar, stabiliserande övningar och hjälpmedel samt operationer, särskilt om inget av detta har haft någon effekt (som i mitt fall, bortsett från bukplastik - det vill jag inte utsätta mig för) och egentligen bara behandlar symptomen. Att behandla roten till det onda, d.v.s. diastasen, var, enligt henne, inte alls någonting svårt, utan man använder precis samma metoder som man gör med alla andra åkommor som fysioterapeuter behandlar. Nu hoppas jag VERKLIGEN att hon sprider sitt ord och sin metod! Tänk bara, hur mycket lidande och pengar som kan sparas om man får rätt hjälp direkt, istället för att leva med mammamagen och efter 20 år söka hjälp för knäproblem eller fotledsproblem - som bottnar i spända magmuskler som ingen upptäcker. "Vaddå, lite putande mage får man räkna med efter att ha fött barn!"

En annan sak som var fascinerande var att hon genom att trycka på mina vader krasst kunde konstatera att jag hade menstruationsproblem. Nu ammar jag förvisso fortfarande, man någon naturlig mens har jag inte sett röken av de senaste 20 åren, bortsett från de två gånger jag hade mens när jag var 23 år och precis hade träffat min man, innan jag började äta p-piller. Jag var VÄLDIGT öm på punkter som har med de kvinnliga organen att göra...

Och för er som undrar... Det gick JÄTTEBRA med Neo. Han var hur duktig som helst, både under resorna och under besöket hos Carina. Carina var väldigt bra med barn - och med vuxna. Hon var en sådan där person som man önskar att alla vårdgivare var - hade ett holistiskt synsätt och inte bara brydde sig om det yttre. Jag fick en stjärna till på min himmel av betydelsefulla "behandlare" i mitt liv. Sådana som hjälper mig på min trevande vandring mot att läka och hitta "min" plats i tillvaron.

En liten seger över mammakroppen

Igår kände jag att botten var nådd. Min diet för att få bukt med Neos eksem gav mig så mycket matfobi och gjorde mig så nojjig att jag trodde att jag skulle gå sönder. Det var definitivt ätstörningsvarning igen, och där vill jag verkligen inte hamna igen. Ringde min kära Em, som fungerar som bollplank i sådana här frågor, och efter vår diskussion kom jag fram till att nej, jag kan inte fortsätta med det. Nu betyder inte det att jag ska äta stora mängder av sådant som jag vet att Neo är känslig mot, utan bara att jag inte ska följa dieten strikt. Så nu har jag ätit morötter, rödbetor och zucchini till middagen - gott! Dessutom tvivlar jag lite på dietens effekt på eksemet. Det gjorde varken till eller från, de fem dagar jag höll på. Däremot har min minsting varit lite gladare och nöjdare idag, och hans mage har inte varit riktigt lika upprörd som den brukar. Trots att jag åt minst ett halvt kg sommarkål (wokad) igår.

Sommaren har verkligen kommit till Örebro idag. Barfota-shortsväder är det, och Noah har varit ute nästan hela dagen. Först på förskolan, sedan på en lekplats utanför M, W och Z:s hus, och därefter i vår och grannarnas trädgård. Jag har snufsat på en liten mirakelbebis (en VERKLIG mirakelbebis, tänker inte gå in på detaljerna här, men att han skulle finnas är nog ungefär lika sannolikt som att man skulle hitta rinnande vatten på månen) och umgåtts med hans mamma och M, medan W och Noah lekte med sand och vatten, och Neo och Z växelskrek/pratade med varandra. Lyckats skaffa mig lite solbränna, även om den delvis hamnade på näsan igår när vi promenerade till och från stan.

Och så har jag tränat. Mitt standardpass numera, d.v.s. lite kettlebells, lite chockträning och lite TRX. Samt mammamage-passet, det sista på nivå 1. Jag vet fortfarande inte om jag gör rätt. Däremot upptäckte jag igår att jag faktiskt kan springa, hoppa jämfota och hoppa på ett ben obehindrat, när jag och Noah for runt och "Bamsegympade" här hemma efter stadsbesöket! Det har jag inte kunnat sedan innan jag blev gravid med Noah. Nu betyder det inte att jag kan ge mig ut och jogga utan problem, men det borde betyda att min bäckenbotten har blivit starkare. Har mammamage-övningarna DEN effekten är jag nöjd och glad. Imorgon ska jag göra testet för att se om jag är redo för att gå vidare till nivå 2:-).

Vaccinationsdag och kvinnodag

Internationella kvinnodagen idag. Jag har aldrig riktigt förstått poängen. Jag menar, varför ska vi bara uppmärksamma kvinnorna? Borde det inte, i jämställdhetens namn, även finnas en internationell mansdag? Nu kommer säkert någon påpeka att "mansdagar är det alla resterande dagar om året", men det håller jag inte med om. Och även om det är ovanligt, finns det kulturer där kvinnorna styr och männen bara betraktas som något "bihang". Personligen vill jag inte bli särbehandlad för att jag har ett visst kön. Jag vill bli bedömd efter mina förmågor och prestationer, inte för att jag har två saker som dinglar (bröst) istället för en (snopp). Nog om detta.

Jag har en liten kinkig kille i knät just nu. Nyvaccinerad, ganska snorig och definitivt trött. Trots detta har han stundtals varit väldigt glad idag. Roligast var nog när han satt på min mage och jag gjorde crunches, då skrattade han så att hela han hoppade. Sådant blir jag lycklig av. Vaccinationen gick för övrigt bra. Innan den första sprutan log han, pratade och var jättelivlig. Sedan PANG, satt sprutan i låret och han grät förtvivlat. Lite paus innan nästa spruta och när K tvättade av hans ben för att ta den började han stortjuta direkt. Han visste vad som väntade, helt klart. Men under själva sticket grät han inte så mycket. Vi fick även nya "mått" att ta fasta på: 5440 g, 56.5 cm lång och 42 cm runt huvudet, tror jag. Följer sina kurvor fint. Skönt!

Min egen träning idag har bestått av ett halvt kettlebellpass och 10 min core-övningar i sängen med Neo på magen eller på bröstet. Samt en promenad i det fina soliga vintervädret. Helt underbart!

Sedan måste jag erkänna en sak. Jag är urdålig på träna bäckenbotten medelst knipövningar. Verkligen kass. I bästa fall kommer jag ihåg att knipa 10 knip om dagen, typ. Däremot gör jag ganska ofta styrkeövningar där knipet kommer mer eller mindre automatiskt. Lite tror jag motivationsbristen beror på att jag har dåliga erfarenheter av just knipövningar. Man ska ju göra dem för att minska inkontinens, men för min del tyckte jag inte att det hjälpte efter att jag hade fött Noah. Jovisst, jag tränade, ihärdigt, och de jobbigaste problemen avtog, men inte förrän jag började styrketräna igen. Och det dröjde ända tills jag slutade amma innan jag kunde hoppa och springa lite. Därför är motivationen inte på topp just nu. Enligt mödravården kan amningen påverka förmågan att hålla tätt, just för att slemhinnorna blir lite tunnare än annars. Jag HAR varit på efterkontroll och fått konstaterat att jag KAN knipa ganska bra. Jämfört med hur det var efter att jag födde Noah är detta rena rama himmelriket, något jag aldrig för mitt liv kunde fantisera om innan förlossningen. Jag trodde att det skulle bli värre efter andra barnet - men tydligen inte. När jag var som sjukast i anorexi påverkades även bäckenbotten så att jag fick svårt att hålla tätt, vilket var skitjobbigt. De problemen upphörde när jag gick upp i vikt och började träna. Så lite inbillar jag mig nog att bäckenbotten ska återfå sin styrka genom min vanliga träning. Och för närvarande klarar jag mig bra utan att hoppa och springa - det kan jag ändå inte p.g.a. ont i svanskotan. Men KNIP, för ... skull! Gärna med knipkulor så att du säkert vet att du hittar rätt muskler och för att successivt bygga upp din styrka. Många blir hjälpta! Knipen gör i alla fall ingen skada. Och om du fortfarande har problem med inkontinens, prata med din barnmorska eller inkontinensmottagningen - så att du säkert hittar rätt muskler och för ytterligare åtgärder om du gör rätt, men bäckenbotten är skadad.