Jag har alltid tränat mycket. Ända sedan barnsben har jag varit igång nästan varje dag på något sätt, i alla fall om man räknar promenader och cykeltransporter (det räknar inte JAG som träning, dock). När jag var ung var det simning som gällde, de första åren i kombination med tennis, gymnastik, fotboll, idrottskola (där man fick prova på en hel drös med olika idrotter, alltifrån bågskytte till ridning till judo till handboll), sedan i kombination med styrketräning. Som 15-åring fick jag en axelskada som satte stopp för simkarriären och jag valde att sluta. Tränade alldeles för mycket och fick anorexi. Fick träningsförbud - enormt stressande psykiskt eftersom jag var van vid att träna 6-8 pass i veckan. Det tog 10 år att bli hyfsat frisk. Lyckligtvis hittade jag en terapeut som fattade att jag BEHÖVDE träna för att må bra, och när jag visade att jag faktiskt åt mer och gick upp i vikt om jag tränade samtidigt som jag jobbade med att reparera kroppen och själen, trodde på mig och stöttade till 100% (han jobbade då på MHE-kliniken i Mora, nu finns han nog på Stockholms centrum för ätstörningar). Började mjukt med yoga (hemma), excertubes (gummislangar) och promenader, inte mer än 3 gånger i veckan. Sedan blev det styrketräning, 2-3 pass i veckan på gym, ibland i kombination med spinning.
2006 gick jag en utbildning för att bli spinninginstruktör. Jag fortsatte att instruera i spinning 1-2 pass i veckan, styrketränade kanske 2 gånger i veckan som komplement. Ett tag försökte jag jogga, men det var inte min grej, för långtråkigt (även om jag kunde springa 10-15 km i inte så snabbt tempo). När jag tröttnade på styrkepass blev det ashtangayoga istället, 4-5 pass i veckan. Och klättring inomhus - jättekul, men svårt att hitta någon att klättra med. Sedan blev jag gravid med mitt första barn (2009). För första gången i livet ville jag INTE träna, det var helt omöjligt. Jag mådde illa som bara den, och hade anemi (= lågt blodvärde) som gjorde mig ännu mer illamående, trött och yr. Efter förlossningen mådde jag sådär. Yrsel, jag och min man kom inte riktigt överens om hur vårt liv skulle se ut, och jag kom helt enkelt inte iväg till någon träningslokal på nästan ett år. Det blev lite ashtangayoga hemma, lite styrkeövningar, mycket knipövningar med knipkulor, men det kändes inte som "riktig" träning. Jag testade att jogga, det gick inte p.g.a. någon förlossningskomplikation som gjorde att jag fick väldigt ont i bäckenet och svanskotan. När Noah var 9 månader började jag instruera i spinning igen - helt underbart att komma iväg hemifrån en gång i veckan och få svettas ordentligt!
2010-2012 fortsatte jag bygga på med mer träning i takt med att Noah slutade amma och började jobba. Började instruera i core, diverse styrkepass (funktionell styrka, skivstångsträning med fokus på ben-rumpa-lår respektive hela kroppen, lite kettlebells), styrketränade på egen hand, totalt kanske jag la ner 5-6 timmar i veckan på träning, och då som instruktör åtminstone halva tiden. I kombination med att jag då skrev min avhandling var det ett perfekt upplägg - skriva några timmar, sticka till gymmet på lunchen, hämta sonen på dagis och leka med honom tills han somnade, skriva lite till på kvällen... Mådde väldigt bra och måste ha varit rätt stark i förhållande till min storlek. Vi flyttade från Uppsala till Örebro i mitten av mars och investerade i en del hemträningsutrustning (långt till närmsta gym):
I mars/april 2012 blev jag efter mycket kämpande gravid igen. Än en gång mådde jag pyton. Inte blev det bättre av att jag fick bihåleinflammation i början av graviditeten. Blodvärdet sjönk inte lika mycket denna gång, däremot fick jag tidigt sammandragningar så fort jag ansträngde mig, jag fick foglossning runt vecka 33, så det blev på nytt en graviditet utan träning. Visst fortsatte jag att cykla till och från jobbet och tog korta promenader, men varken styrketräning eller konditionsträning var möjlig. Neo föddes i december 2012. Dagen efter förlossningen åkte vi hem och ytterligare en dag senare började jag promenera igen. Oförskämt pigg - min man hade svårt att hänga med i mitt tempo:-). MEN - till skillnad från många andra fick jag inte en enda bristning av att föda fram min minsting, och förlossningen var helt fri från komplikationer.
De säger att man ska vänta till efterkontrollen hos barnmorskan innan man börjar träna igen, d.v.s. minst 6-8 veckor. Dessutom ska man vara försiktig med att träna raka magmusklerna när man har fått barn eftersom dessa muskler separeras när magen växer. Du som INTE är tränad och haft en jobbig förlossning - lyssna på de råden! Börja med promenader och knipövningar. Alla är individer, och att jag hade turen att kunna börja träna tidigare betyder inte att alla kan det. Jag hade en "lätt" förlossning och har mått toppen efteråt, har hittat bäckenbottenmusklerna och känner min kropp tack vare många år av träning.
Jag är tävlingsmänniska, men har en väldig prestationsångest. Därför HATAR jag motionslopp av olika slag. Den enda jag tävlar mot är mig själv. Hur tungt jag lyfter eller hur många reps jag gör av en övning är bara intressant för mig. Även om jag kanske skriver om det här, är det mer för egen dokumentation, och jag tycker inte att du som läser ska jämföra dig med mina "resultat". För som sagt, alla är individer och det som är bra för mig är inte nödvändigtvis bra för dig!
Och du - det går VISST att vara vegan och träna mycket! Mina recept finns på santoshasveganblogg.blogspot.se. Bara så att du vet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar