Det är ju inte maten som är problemet!

Den senaste tidens händelser har fått mig att fundera... Över livet, förstås, och hur lätt det är att man mister det. Igår var det 20 år sedan färjan Estonia förliste, och tog med sig över 800 personer till "andra sidan" om det nu finns någon sådan. I och med att jag bor nära en av de små orter som drabbades hårt, minns jag tidningsrubrikerna och debatterna som följde. Hur besvikna många var över att fartyget inte bärgades, så att de anhöriga fick en grav att gå till.

Men det var inte det mitt inlägg skulle handla om. Utan om hur jag mår. Hur jag funderar. Och vad jag har kommit fram till...

DET ÄR JU INTE MATEN SOM ÄR PROBLEMET! Frågan är bara vad det är som gör att jag inte mår bra i själen. Varför jag har byggt upp hårda skal och murar som ett hölje runt mitt inre. Varför jag har så svårt för att vara mjuk - mot mig själv. För mot andra är jag nog mjuk i den mening att jag är "snäll" och förlåtande. Men jag delar sällan med mig av det som snurrar i min kropp - i form av känslor, som jag döljer, till och med för mig själv.

Jag är nedstämd. Av och till deprimerad, om man nu kan kalla det så. Självkänslan är starkt förknippad med vad jag presterar - på jobbet, som mamma, som fru... Träningsmässigt. Jag mår dåligt när jag inte kan träna. Jag mår dåligt när jag inte äter "som jag borde" eller som "samhället" och "media" vill få mig att tro att jag ska äta, med hänsyn tagen till allergier och etiska ställningstaganden. Med min ätstörning i bagaget har det varit så lätt att beskylla maten för att jag mår som jag mår. Att jag mår dåligt för att jag inte äter som jag ska. I själva verket är det tvärtom. Jag äter dåligt eller fel för att jag inte mår bra. Jag kan inte ändra på hur jag mår genom att äta "bättre" eller "bra". Jag måste MÅ bra först, då kommer maten på köpet, och jag tänker inte på vad, när och hur jag äter. Maten har bara blivit mitt sätt att hantera att jag mår dåligt - ett sätt bland många. Andra kanske tar till alkohol eller droger, eller missbrukar sex, shopping eller någonting annat. Så nu behöver jag jobba mer med mig själv - mjukheten. Att vara snäll mot mig själv. Lika snäll om jag är mot andra. Det var bara det jag ville skriva...

Igång med träningen igen

Nu var jag ÄNTLIGEN igång med träningen igen efter en lååång sommarvila, då jag bara har yogat en kvart om dagen. Snacka om att det gick segt och var tungt! Ingen kondition kvar, och musklerna verkar ha tappat den mesta styrkan (trots att jag inte har gått ner någonting i vikt). Härifrån kan det bara bli bättre! Planen är att försöka hålla passlängden kortare än vad det blev mot slutet av våren, då ett "normalt" styrkepass för mig innebar nästan två timmars träning. Idag blev det knappt en timme. Men det känns ändå som om jag kommer att ha en överjävlig träningsvärk i rumpan imorgon.

Dagens pass såg ut så här:
Uppvärmning 10 min på crosstrainern - jag höll på att spy efter 5 min (kanske beroende på att det var träning på morgonen och att jag hade ätit alldeles för mycket igår kväll - när jag inte kaloriräknar blir det lätt så, och det har jag också tagit semester ifrån och är inte överdrivet sugen på att börja med igen, än).

40-30-20-10 reps av följande övningar (per sida om bara ett ben/arm är involverat/involverad) - kör först 40 reps av vardera övning med så lite vila som möjligt, sedan 30 reps av varje övning o.s.v.:

1. Tvåhandssving med kettlebell (16 kg)
2. Alternerande utfallssteg bakåt med kettlebell (håll kettlebell i höger hand, när du går bakåt med höger ben - byt till vänster hand genom att föra kettlebellen under det främre benet, sedan samma rörelse med motsatt hand/ben.
3. Frivändning i kombination med benböj och hantelpress (2 x 6 kg) över huvudet (stå med benen höftbrett isär, och armarna neråt med en hantel i var hand, böj framåt med RAK rygg och hängande armar så långt du kan med bibehållen ryggform, kom upp till utgångsposition men denna gång med armarna böjda så att hantlarna hålls över axlarna. Gör en benböj med hantlar på axlarna, och när du kommer upp - fortsätt rörelsen så att armarna sträcks över huvudet innan du återgår till ursprungspositionen).
4. Marklyft med kettlebells (16+12 kg, en i vardera hand med byte efter hälften av antalet reps)
5. Bäckenlyft med kettlebell (16 kg) på magen

20-15-10-5 reps (per sida) av följande övningar (samma upplägg som ovan):

1. Burpees utan vikter
2. Enhandssving med 12 kg kettlebell
3. Utfallssteg åt sidan kombinerade med bicepscurls (6 kg hantel = 3 kg per arm)
4. Stillastående rodd från "utfallsposition" med 12 kg kettlebell - blicken följer armbågen så att det blir en vridning av bålen
5. Tåhävningar

Avslutningsvis 1 min planka och 45 min sidoplanka per sida.

Annars mår jag sådär. Att inte föra matdagbok och kaloriräkna fungerar inte riktigt, och jag äter för mycket på kvällarna. Kanske börjar jag räkna kvällsmålet men ingenting annat för att komma bort från det, mest för att jag mår så dåligt psykiskt av att jag överäter kvällstid (kroppen behöver det nog).

Vad som däremot är MYCKET positivt är att Neo har blivit mycket mindre allergisk nu! Vi har testat att ge honom ananas på burk, färsk mango, paprika, tomater - saker han tidigare fick eksem av - och det har gått bra. Även vitlök och baljväxter utom soja och jordnöt verkar fungera. Vad vi INTE har testa än är sesam, trädnötter och soja. Jordnötter åt jag vid ett tillfälle i somras, och det gick INTE. Neo fick eksem dagen efter. Hasselnötsmjölk har jag testat att dricka en liten klunk av, och även stevia med hasselnötsextrakt. Båda har gått bra, men jag har inte gett det direkt till Neo än. Näst på tur är nog att testa sesam. Eller nötter. Soja sist. Eftersom han reagerar på jordnöt via modersmjölk. Imorgon börjar vi skola in honom på dagis och jag HOPPAS verkligen att de fixar att hålla koll på hans allergier, veganmat och astma... Vi ger fortfarande astmamedicin 2 gånger om dagen, eftersom han börjar flåsa och hosta om vi försöker sluta.

Tyst...

Det är tyst här... På min andra blogg också. Jag vilar från att dela med mig av mitt liv. Försöker ta livet tillvara istället. Leva, här och nu. Njuta. Mellan alla bråk, tjafs, stress... Men det går ganska bra. Både med maten och med livet, även om det stundtals är kämpigt, särskilt mellan mig och min man, så råder vapenvila. Jag försöker sluta fred med min kropp. Acceptera att magen putar så att jag nästan ser gravid ut. Det finns ingenting jag kan göra för att den ska bli lika platt som innan barnen. Naprapaten sa att det var en bindvävsskada, kan inte tränas bort, och i och med det kunde jag i alla fall släppa den lilla petitessen.

Jag har gått upp lite i vikt, närmare bestämt 2 kg, och lite i fettprocent sedan första "mätningen" på Bosön i januari. Nu är jag "normalstark" överallt, fast stark i förhållande till min vikt. Har kunnat minska lite på maten (så att jag nu "bara" äter 3000 kcal om dagen som minst). Neo är lite mindre allergisk så i sommar kan jag njuta av jordgubbar igen! Men han har det kämpigt med sin astma, som inte riktigt vill ge med sig så här i pollentider. Den lilla stackaren är FORTFARANDE förkyld, och har så varit nästan hela tiden sedan lunginflammationen i februari. Jag jobbar på att träna mindre (nu är utmaningen "bara" 3 pass styrka och 2 pass yoga per vecka, istället för fem styrkepass...) utan att äta mindre - jag måste fortfarande gå upp lite i vikt och lite mer i fettprocent.

Jag jobbar. Mycket. Mer än de 50% det står på pappret. Men inte ikväll. Ikväll är jag bara "ledig" och njuter av friden när Neo som vanligt sover i bärsjalen tätt intill mitt bröst, som varje kväll sedan han var ett spädbarn. Nu är han 1½ år, tidernas busfrö och yrväder. Han är stormen, Noah lugnet som kom före. Han älskar att klättra, att sparka boll, att åka rutschkana och att gå. Han åker visserligen barnvagn ute nu, men helst vill han gå. Själv. Inte hålla handen. Ska det hållas hand, ska det vara Noahs hand. Så söta tillsammans! Pratar alltmer - om man nu kan kalla det prata när han försöker låta och med kroppsspråket visa vad han vill. Det måste till en mamma för att förstå att "aaa dä! MMMmmmmmm!!! *smacksmacksmack*" betyder att man vill ha mer jordgubbar/havrekuddar/äpple/banan, att blöh! betyder bajs i blöjan, att Möööööö är kossa och att Ssssss betyder katt (katter på bild ska man dessutom pussa på). Hästen säger Phuuuuu och grisen *inandning-indandning*. I astma-inhalatorn ska man helst säga BLABLABLABLA fast man inte får... Men MAMMA och BABA kan man inte ta miste på, och idag tror jag att han sa NOAH också!

Nu ska jag återgå till min tystnad. Och läsa andra bloggar istället:-).

Ökar igen...

Jaha. Dags att öka matintaget igen. Nu är jag uppe i 3500 kcal vilodagar och 4000 kcal träningsdagar, för någon viktuppgång har det knappast blivit tal om sedan jag började med det här "ta-tag-i-mig-själv"-projektet. Em förstår inte varför jag inte går upp. Jag äter MER än hennes elitidrottare, som både tränar och väger mer än vad jag gör, men vi är helt överens om att jag måste upp i vikt och att det då bara är att äta mer som gäller. Mina gamla erfarenheter - att ha en kropp som strävar efter att ha samma vikt hela tiden om den får mat på regelbundna tider och i hyfsat lika stora mängder - verkar vara applicerbara på den 15 år äldre kroppen också. När jag skulle bli frisk från min anorexi var det samma sak. Jag behövde äta ENORMA mängder mat för att det skulle hända någonting på vågen. Till och med när jag var inlagd på sjukhus och hade sond fick de ge mig "extra sondmat", utöver det som de vanligen gav för gravt underviktiga patienter, för att jag skulle gå upp. Tack kroppen! Fortsätt gärna så här när jag har kommit upp till min "målvikt" också...

Lite av förklaringen ligger kanske i mitt val av livsmedel. Jag försöker att äta "bra" grejer, och inte så mycket tillsatt socker, halv- och helfabrikat. Bakar själv, lagar det mesta från grunden av "rena" råvaror, mycket baljväxter (minus soja och jordnöt), gryn (quinoa, bovete, ris), frön (minus sesam), frukt och grönsaker (minus dem som Neo inte tål), rotfrukter och mandel. Lite choklad då och då - mörk helst - och när jag blir riktigt trött på att äta - bananchips (mycket kalorier på liten mängd). En del glutenfria grissini och färdiga glutenfria bars (som jag beställer från USA) slinker också ner någon gång per dag, men på det stora hela äter jag "nyttigt". Kanske lite FÖR nyttigt. Kanske tar kroppen upp dessa "nyttiga" livsmedel lite sämre än motsvarande mängd energi (kalorier) i form av sådant de flesta inser är mindre hälsosamt i större mängder (som feta söta bakverk, chips, godis)?

Sedan tränar jag mycket - även om det kompenseras av mer mat träningsdagar. Träning har en "ämnesomsättningshöjande" effekt flera timmar efter att passet är avslutat, så det kanske gör att jag förbränner mer energi än beräknat. Sedan är det amningen (som det beräknade energiintaget dock har kompenserat för), samt det faktum att min vardag är ganska aktiv. Med en vild ettåring att jaga blir det en del rörelse som man annars inte får. Jag bär mycket - Neo sover fortfarande i bärsjal några timmar varje kväll. Promenerar en del. Men snart, snart är det dags att plocka fram cyklarna! Noah tog sina första tramptag på sin 2-hjuling idag, och älskar att cykla på förskolans 3-hjulingar. Neo har ännu inte fått prova att åka cykelkärra/cykelsits, men nu är det nog dags. Sin 4-hjuling som han har inne sparkar han sig framåt på i rätt bra fart nu, fast han förstår inte att han måste vrida på ratten för att komma dit han vill. Så, när han krockar med en vägg eller möblemanget skriker han, och då är det bara att rusa till undsättning. Noah var så försiktig som liten (och är det fortfarande), men Neo är av en helt annan sort. Han gör VERKLIGEN skäl för sitt smeknamn "Lillprins bus"...

VAB-ruari även här

Jag börjar förstå varför februari kallas VABruari av många. Visserligen har vi inte tagit ut en enda VAB-dag än, men sjuka har vi alla gånger varit. Sista veckan i januari till första veckan i februari var en två veckor lång eskapad av förkylningar, och lagom tills vi hade slutat hosta började det om igen med att Noah kräktes i lördags och sedan fick feber på kvällen. Typiskt nog var mannen bortrest (efterlängtad grabbweekend i huvudstaden) och jag hade planerat firande av min födelsedag med mina föräldrar, min mormor och min morbror. Som vi fick ställa in. Och lagom tills Noah hade hämtat sig från det värsta och bara har snuva och hosta så att det räcker och blir över, var det dags för Neo att bli dålig, med hög feber, kräkning och förmodligen snuva om någon dag eller två. SUCK! Mannen hostar och har ont i halsen, och själv hade jag huvudvärk from hell igår kväll igen, förmodligen orsakad av den stress det innebär att vara ensam med sjuka barn (mannen kom visserligen hem i söndags eftermiddag, men sedan har han jobbat hela dagarna mån-tis), och samtidigt försöka hinna med lite egentid och jobbande. Sjuka barn är i vårt fall väldigt klängiga barn, vilket innebär minimalt med tid UTAN barn på armen, i bärsjal, i knät, klängande runt benen etc. Väntar bara på att det ska bli min tur att bli snuvig också.

Annars kämpar jag på med min mat, och min träning. Det går, även om det är jobbigt. Ännu jobbigare blir det av att min kropp är lite motsträvig när det gäller att gå upp i vikt. Det har inte hänt mycket på vågen de senaste två veckorna, trots att jag äter lika mycket som elitidrottare som tränar många, många timmar mer än mig, och väger nästan dubbelt så mycket (enligt Em, som ju jobbar framför allt med elitidrottare). Men jag går i alla fall inte NER i vikt längre. Amningen tar en del energi, men det förklarar inte allt. Så nu måste jag äta ÄNNU mer, hur det nu ska gå till...

Sedan jag började äta mer regelbundet av "bra" mat är jag inte längre sugen på sötsaker och "skräpmat" heller, vilket gör det hela lite svårare. Det är en sak att äta mycket för att man är hungrig och för att det är gott. En helt annan att äta för att man "behöver" eftersom dagsbehovet av energi inte är täckt. Fast man egentligen är proppmätt och vet att man bara kommer att få ont i magen och sova dåligt av att äta mer. Sedan är det klart att jag har mina "ätstörnings-hang-ups" som jag måste jobba med. När jag blev sjuk en gång i tiden skulle man äta lite fett, dra ner på saltet och tugga i sig mycket kostfibrer. Min ätstörningshjärna fungerar fortfarande så - att jag helst vill äta just lite fett, lite salt och mycket kostfibrer. Att mitt dagsintag av fibrer ligger på 100-150 g per dag är en annan historia... Kolhydrater, som många är rädda för nu, är jag däremot inte alls nojjig över att äta. Det var nämligen kolhydrater jag åt när jag gick NER i vikt. Därför tror jag inte ett dugg på LCHF som viktnedgångsmetod, i alla fall inte för mig. Det bästa sättet för MIG att gå upp i vikt är att äta skräpmat sent på kvällen - mycket chips, glass och kakor. Då går jag upp. Men det är inte det sätt jag vill gå upp i vikt på nu. Jag vill göra det på ett hälsosamt sätt, så att jag bygger så mycket muskler som möjligt och blir stark! Från smal och svag till frisk och stark, alltså, och det är det jag jobbar för. Min resa har bara börjat, och den kommer nog att behöva fortsätta läääänge efter början på maj, som är etappmål 1.

Hur det går

Börjar återhämta oss efter två-tre veckor av förkylningar som har kommit och gått i flera omgångar. I väntan på vattkopporna, som jag hoppas att barnen ska bli smittade av... Ett äldre syskon till en av Noahs förskolekompisar hade nämligen vattkoppor i förra veckan, och om vi har tur har Noahs kompis fått det och smittat Noah, som i sin tur smittar Neo. Visst är det jobbigt när barnen är sjuka, men just vattkoppor påstås bli lindringare om man drabbas som barn, jämfört med om man blir sjuk som vuxen. Därför hoppas jag.

För egen del har det varit lite tunnsått med träning senaste veckan, p.g.a. halsont, snuva, hosta och sedan migrän. Men nu är jag på gång igen! Jag har ändå lyckats hålla min "matplan", vilket i sig är en bedrift, och äter numera frukost och lunch varje dag! Och räknar kalorier, på gott och ont. Det goda är att jag har "bevis" på hur mycket jag äter, och att det då är lättare att utvärdera hur matplanen fungerar. Inte så bra. Jag hade nämligen gått NER i vikt när jag vägde mig igår. Det var inte alls väntat och inte alls meningen heller. Jag åt trots allt 2900 kcal per dag och tränade inte mycket. Så nu har jag ökat maten - 3100 kcal per dag träningsfria dagar, 3500 kcal dagar med träning. Det är VÄLDIGT mycket mat för en inte så storvuxen tjej som har ett stillasittande arbete... Normalt räknar man med ett dagsbehov på 2000 kcal om man väger 15-20 kg mer än vad jag gör (vikten styr energibehovet, fast egentligen är det den fettfria massan av kroppen som styr det snarare än vad vågen visar) och har ett måttligt aktivt arbete och är i min ålder. Sedan tillkommer lite energi som behövs för amningen (kompletteringsammar Neo, som dock bara vill ha höger bröst numera - hrmf!), och om man vill gå upp i vikt, förstås energi till att bygga muskler och fett (jag behöver gå upp i fett-% också). Klurar på hur jag ska lyckas få i mig allt, och framför allt hur jag ska få in måltiderna under dagen istället för att äta allt på kvällen...

För barnens del går det - framför allt för Neo. Han går, alltså. Riktigt stadig på benen har han blivit den senaste veckan, men igår, när han fick prova sina nya första par skor för första gången, gick det inte alls utan stöd. När han väl fick en hand att hålla sig i klampade han fram som om han gick i lera eller i alldeles för stora skor. Såg hur kul som helst ut! Han är fortfarande mammas kille, men om han inte är för trött är det roligare att hänga med sin storebror och pappa. Eller morfar, som är en stor favorit för båda barnen. Noah - tja, han vill ha uppmärksamhet, och är arg minst några gånger om dagen. Rejält art och säger då att han inte allt tycker om mig. Jobbigt att höra förstås.

Appropå ilska, förresten - även den yngre avkomman har ett rejält humör, och ungefär en gång i veckan skriker han så att han kräks... Han är, liksom Noah, envis som synden, men har inte alls samma intresse för t.ex. böcker och "koncentrationslekar". Neo vill klättra, klänga, hoppa och studsa. Han är lite mer som "andra" barn, medan Noah alltid har varit lugnare och lydigare. Neo får man springa och hålla efter. Tänk så olika syskon kan vara! Men vad bra att de är det - unika på varsitt sätt:-). Jag förstår äntligen vad min mamma menade när hon sa att hon älskar alla sina tjejer, men på olika sätt.

Svart på vitt

Då fick jag det på pränt. Att jag väger för lite. Att jag är för klen i förhållande till hur mycket jag tränar. Och att min kroppsfettsprocent är ohälsosamt låg (långt under normala 25-30%, här snackar vi ensiffrigt och även de elittränade kvinnorna ska ligga på tvåsiffrigt för att det ska vara OK). Så nu är det bara att ta tag i allt igen. Äta på dagarna (hur det nu ska gå till - måltiderna är skitjobbiga med matning av den ena, service av den andra och däremellan försöka få i sig någon tugga själv - för att inte tala om hur det är att laga mat till en kräsen 4-åring, en allergisk 1-åring och dessutom till sig själv - så att alla ska bli nöjda), träna effektivare (bättre upplägg). Vet att det kommer att bli kämpigt, speciellt att äta på dagarna. STOR UTMANING. Em ska skicka upplägg idag, så ska jag fundera, utvärdera, och motivera mig att köra på hennes förslag fram till slutet av april och sedan utvärdera resultatet...

Viljestyrka behövs i mängder nu... Förut var det enklare - när jag ville ha ett barn, och sedan ett syskon till det barn vi var så lyckliga över att få. Då visste jag att jag behövde gå upp i vikt (och fett-%) för att kunna bli gravid. Nu finns inte den moroten där. Så nu är det muskeltillväxt och styrka som får vara drivkraft, hur sjukt det än är.

Kram på er! Och hoppas att ni får en fin dag.

Så tungt...

Just nu är livet så himla tungt. Det känns som jag inte orkar längre. Orkar inte laga mat anpassad till vad Noah tycker om och inte tycker om, vad Neo tål och inte tål, vad jag vill och inte vill äta, och vad mannen önskar för att få variation i måltiderna. Mannen har dessutom bestämt sig för att äta mindre ost (han är lakto-ovo-vegetarian, resten av familjen är veganer) vilket gör att det är lite svårare att hitta på mat med just variation. Hej då, genvägar som färdig potatissallad och brieost i en baguette. Och att hitta pålägg som även han gillar. Han påstår att han kan äta allt (så länge det är vegetariskt), men det gör han faktiskt inte... Han påpekar definitivt att det är tredje dagen med lasagne om han har fått det i lunchlådan tre dagar i rad. Vårt förhållande är fortfarande långt ifrån bra och jag håller på att gå på knäna av mina egna försök att få det bättre - genom att laga OK mat, för det, och att ta med mig barnen då och då så att han kan få en paus från Noah-plåstret, är det enda jag kan komma på att göra för att ge honom mer energi och ork att KANSKE tycka om mig en smula.

Noah är pappig. Han vill att mannen ska göra ALLT och jag duger i bästa fall om mannen inte är hemma. Han vill bestämma allt över alla, vill ständigt att vi ska hitta på vad han ska göra, och skriker som en stucken gris om han inte får som han vill. Det gör mig vansinnig och det känns som vi ständigt är i luven på varandra.

Neo är mammig, fast inte lika mycket som Noah är pappig. Neo vill ha uppmärksamhet och har också en stark vilja. Dessutom är han löjligt bra på att ta sig runt i sin kryp-hasande ställning, och i obevakade ögonblick smiter han in på toaletten, grejar med toalocket och kryper i vattnet runt golvbrunnen i duschen, alternativt öppnar något skåp eller någon låda i köket och river ut så många grejer han kan på så kort tid som möjligt. Han är helt enkelt en normal 1-åring på upptäcktsfärd i livet, och jag orkar inte riktigt med det.

Jag är nojjig. Över barnen, familjen, relationen med släkt och vänner, över mig själv, min kropp, mat, träning, mitt jobb, att inte räcka till, för det gör jag verkligen inte nu. Jag var hos Neos dietist i måndags, fick nya uppgifter - om baskost i kombination med provokation för att komma fram till vad han får eksem av. Så nu har han fått kiwi i några dagar och det verkar gå skapligt. Lite mer böjveckseksem, men luften är kallare och torrare, och den typiska "det-här-är-Neo-allergisk-emot"-eksempricken i ansiktet har INTE blivit värre (som det blir om han får äta soja). Sedan vill hon att vi ger mer EnaGo-gröt, som är järnberikad, men den tycker Neo inte om. Han ska få dessert efter maten, mer fett, gryn till varje måltid (hirs, quinoa, bovete) o.s.v. Vilket gör matlagningen ytterligare krävande rent tidsmässigt.

Vissa dagar vill jag knappt gå upp. För att jag inte orkar. Men måste - barnen måste ju ha frukost, Neo skriker, och mannen somnar om för han är så trött och har så ont i sin rygg. Ångestklumpen växer. Jag exploderar, blir arg över småsaker, kastar ur mig beskyllningar hit och dit. Det är bara trötthet alltihop. Förlåt!

Nu ska jag i alla fall börja ta tag lite i mitt liv. Nytt försök nummer femtioelva-tusen-tvåhundra-tolv eller något att för alltid bli vän med min kropp. På onsdag ska jag träffa Em på Bosön, göra lite mätningar, filura ut en plan för hur jag ska kunna bli starkare, både kroppsligt och mentalt. Just nu matar jag mig själv för mycket med negativa tankar och känslor av att vara värdelös och viktig för ingen. Äter dåligt (d.v.s. fel, även om jag håller vikten konstant), sover dåligt, mår dåligt. Jag ska ge mig själv tiden fram till början av maj på mig att se om det går att må bättre. Det kommer att bli stentufft, och frågan är om jag orkar hitta kraften att kämpa mig dit jag vill...

Landat...

Noahs födelsedag idag. 4 stolta år, och ett sju j-vlar till humör har han, min äldsta grabb. För exakt fyra år sedan började jag få värkar den här tiden. Rejäla sådana. Mannen hade jag skickat ut ur observationsrummet på förlossningen i Uppsala för att försöka få i sig lite mat. Jag var ju beredd på den där marathonförlossningen som jag hade läst att alla förstföderskor skulle ha. Typ 10-15 timmar med värkar och sedan minst en timmes krystvärkar. Tji, fick jag, för istället för en sådan förlossning gick min snabbt. Vattnet gick kl. 17.30, värkarna började komma igång någon dryg timme senare, kl. 22.30 var jag fullt öppen och kl. 23.14 var Noah ute, med navelsträngen ett varv runt halsen och en knut på den. 3½ vecka för tidigt.

Barnkalaset hade vi igår. Det var bara ett litet sådant, med två kompisar som han INTE går på samma dagis som, men leker mycket med eftersom vi föräldrar gillar varandra... En mycket lyckad tillställning för alla inblandade parter, men oj, vad trötta vi var när det var över! Dagen har fortsatt i firandets tecken, med uppvaktning på sängen imorse och besök av mormor och morfar på eftermiddagen. De bästa presenterna? Frågar man Noah så säger han nog spelet "Safari School" som han fick av familjen, och Brio-parkeringshuset som morföräldrarna kom med...

För egen del känns det lite som jag har landat. Jag har inte tränat idag eftersom kroppen kändes konstig, som om jag hade en förkylning på gång. Eftersom övriga familjen har snorat och hostat i totalt två veckor är det förmodligen dags för mig nu. Och jag är stolt över att jag lyssnade på kroppen. Avstod från planerad träning, trots att jag inte har någon feber. För många är det en självklarhet, men för mig krävs det lite mer... På något sätt har jag landat i mig själv nu, efter några förvirrade veckor då jag varit konstant missnöjd med mig själv och inte minst min kropp, som har blivit något kg tyngre sedan jag släppte den mer intensiva kontakten med Em, började träna lite mer och strunta i att ens försöka äta på dagarna eftersom jag ändå inte vill det. Jag känner mig lugnare. Trots att det blir lite överätningstendenser och som sagt, lite mer fett på kroppen (kanske lite muskler med, men troligen mer av den andra varan). Känner mig inte lika missnöjd med mig själv. Vilsamt. Säkert bidrar det att jag har börjat jobba, och därför njuter mer av tiden med barnen - för att jag har någon annanstans att prestera än på hemmafronten.

Nu är det bara att ladda om inför nästa födelsedag... Neo fyller ett år den 12 december, och dessförinnan ska vi hinna med ett kalas hos granntjejen, som fyller 4 år om 1½ vecka.

Om ätstörningar del 2 - Varningstecken och "att komma ut"

Fortsätter med ett inlägg om ätstörningar - vilka tecken man ska "se upp med" eftersom de KAN vara tecken på att man lider av en ätstörning. Varningssignalerna är inte rangordnade efter allvarlighetsgrad, och det är min högst personliga lista. Ju fler tecken, desto större sannolikhet att man är drabbad. Jag kommer förmodligen att komplettera listan efter hand, med fler symptom, och om du har några frågor om vad jag menar - skriv en liten kommentar nedan, så svarar jag så snabbt jag kan! Listan avser framför allt symptom på "viktnedgång", eftersom det är vad det hela brukar börja med. Viktuppgången kommer oftast senare, när kroppen är så trött på att svälta att man börjar hetsäta/äta mer fast kontrollerat.

• BMI < 18.5 (ditt BMI räknar du ut genom att ta dela din vikt i kg med det värde du får om du tar din längd i meter gånger din längd i meter; om du t.ex. väger 47.4 kg och är 1.60 m lång har du ett BMI på 18.5; 47.4 kg /(1.6 m x 1.6 m) = 18.5)
• Rastlös
• Sover dåligt + kramper, framför allt i vaderna
• Viktnedgång
• Matfixering - läser recept, bloggar, tänker mat mest hela tiden
• Mensen krånglar (om du är tjej)
• Svårt att bli gravid
• Tvångsbeteenden som inte har funnits tidigare
• Matförbud - delar in livsmedel i "tillåtna" och "otillåtna", bra/dåliga, nyttiga/onyttiga o.s.v.
• Ångest av att äta vissa saker
• Kontrollbehov och mår dåligt när det inte blir som man har tänkt sig
• Mår psykiskt dåligt av att äta "förbjuden mat"
• Överäter när man väl tillåter sig att äta "förbjuden mat"
• Kompensationsbeteenden - t.ex. äter mindre om man tränar mindre, eller vet att man ska äta någonting förbjudet" senare (men inte säkert att man äter mer om man tränar mer...)
• Träningsbehov - ångest av att inte träna/röra på sig på något sätt
• Ökar träningsdos eller -intensitet
• Hoppar på dieter - helst alla på en gång
• Regler runt mat och ätande, t.ex. tider, fasta, vilken ordning man äter maten, att man bara får äta en portion, måste äta på liten tallrik, måste ha viss andel protein/fibrer etc. 
• Konstiga beteenden i matsituationen, t.ex. flyttar runt mat på tallriken, skär i minibitar, lägger ner besticken mellan varje tugga
• Måltiderna tar allt lääääängre tid att äta, trots att portionsstorleken hela tiden minskar
• Hoppar över måltider utan att kompensera genom att äta mer nästa gång
• JÄTTEKUL att går runt i livsmedelsbutiker, men köper ingenting

VAD DU SOM MISSTÄNKER ATT DU ÄR DRABBAD ABSOLUT INTE SKA ÄGNA DIG ÅT:

Absolut inga dieter! Strunta i 5:2, 16:8, lchf, Atkins, GI o.s.v. Dessa dieter gör dig inte friskare, utan är bara ursäkter för att kunna klamra dig fast vid ett "dåligt" beteende ett tag till! Vidare är det bra att öva dig på att göra tvärtom mot vad man brukar. Om du t.ex. äter jättelångsamt och skär maten i smådelar, träna på att äta upp allt på 20 min. Om du ägnar timmar åt att läsa recept och leta mat, träna på att göra någonting annat istället - kanske virka grytlappar, måla eller lägga pussel (det värsta jag vet...).

Tillslut några ord om att "komma ut" och för sin omgivning berätta att man har problem med en ätstörning. Med detta finns det förstås både för- och nackdelar. Man slipper smussla med sitt beteende, och kan få stöd av sin omgivning i sitt tillfrisknande. DOCK kan omgivningens vetskap ses sin en "ursäkt" att fortsätta med alla ätstörningstankar. Jag vet faktiskt inte vad som är bäst. Att omgivningen vet, eller är (o)lyckligt ovetande (även om de kanske misstänker något). För mig personligen har jag ibland varit öppen, ibland inte. Det stöd jag har fått har främst varit från professionellt håll (läs mina "bra" psykologer och terapeuter som jag har träffat genom åren) och genom samtal och "bollning av tankar" med andra som har liknande problem (har en del kompisar som gått igenom samma sak). Genom att stötta andra med ätstörningar har jag själv blivit bättre på att hantera de beteenden och tankar jag vill bli av med.

Nästa inlägg - som jag inte alls vet när jag hinner skriva (lyckades låsa min hårddisk på den nya jobbdatorn genom att skriva in fel lösenord i morse och skriver just nu från mannens dator), får väl handla om hur man kan jobba för att bli av med en ätstörning av typen ovan. Kan nog dröja tills jag hinner skriva - börjar jobba igen den här veckan (AAAAAAAAAAA!!!! HUR i all världen ska det gå?), halvtid, och måste försöka få fason på ett gammalt manus till en vetenskaplig artikel som ligger och skräpar på skrivbordet, och i helgen är det doktorspromovering i Uppsala (på SLU) :-). Min syster och Neo följer med på balunsen på slottet, och mina föräldrar är med på ceremonin i aulan. Sedan är jag doktor på riktigt-riktigt:

Till en vän - om ätstörningar del 1 - hur det började

Det här blogginlägget är lite mer riktat än mina vanliga inlägg, egentligen ett "brev" till dig som tror att du lider av en ätstörning. Jag skriver det här, så att jag kan spara inlägget, lägga till och kommentera direkt, för kanske finns det fler än just du som vill läsa. Jag kommer att vara brutalt ärlig här. Det kanske inte är rolig läsning. Och allt kanske inte stämmer för dig. Men kanske något - som du kan ha nytta av i din fortsatta kamp.

Till att börja med: Jag är inte utbildad i psykologi. Inte heller i medicin. Däremot har jag 15 års ätstörningar i bagaget, även om jag idag är så frisk att jag i alla fall kan upptäcka mina sjuka tankar och vet hur jag ska hantera dem (även om det inte alltid går så bra). Jag kommer INTE att hamna där jag var för 12 år sedan, aldrig mer. Det är jag för frisk för. Tror jag. För man vet aldrig. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna instängd på barnpsyk när jag började försöka leva "hälsosammare" och gå ner i vikt, med en vilopuls långt under det normala och ett blodtryck som var allt annat än hälsosamt. Med sond och ett utseende som ett vandrande skelett. Jag tappade hår, i mängder, fick hår på andra ställen av kroppen. Fick kramper. Mådde skit. Och hade ibland sådan ångest att jag försökte skada mig själv. Jag var 15 år när jag började strula med maten. Och 25 år när jag var hyfsat fri. Jag har haft en del mindre återfall på min resa mot tvåbarnsmamma - oftast när mitt liv har varit jobbigt och jag inte riktigt kunnat hantera det. Som när mitt och mannens förhållande krisat. I samband med mina graviditeter och det efterföljande livet som hemmamamma. Även om jag inte har några drömmar om en karriär med diverse chefspositioner är jag i grunden en prestationsmänniska som mår bra av intellektuell stimulans på högre nivå än den man får av en bebis... Så - det som följer här är mina egna tankar och teorier, och jag har ingen aning om huruvida de är vetenskapligt belagda.

Min bakgrund: Kärnfamilj, 2 yngre systrar 3 och 7 år yngre), pappa från Malaysia, mamma från Sverige, lycklig barndom med kärleksfulla föräldrar och starkt socialt skyddsnät i form av morföräldrar + morbror som vi regelbundet träffade. Som barn var jag stor - växte snabbt och var därför både längre och tyngre än mina klasskompisar fram tills jag var 11-12 år, vilket jag tyckte var lite jobbigt. Inte vidare motoriskt tidig, men tack vare vilja och tävlingsinstinkt lyckades jag ganska bar ändå (plus att jag är född tidigt på året). Tränat mycket hela livet - minst 3-4 ggr i veckan redan som 7-åring, och när jag tränade som mest var det simning 12-16 timmar i veckan som gällde, exklusive tävlingar (varannan till var tredje helg). Och lite tennis om jag inte hade simtävling. Slutade med simningen när jag var 15, en återkommande axelskada och dålig utveckling gjorde att jag tröttnade. Jätteduktig i skolan - jag gick ut nian med bara 5:or i betyg (d.v.s. MVG) utom i idrott, där jag hade en 4:a.

Ätstörningen: Anorexi diagnosticerad i augusti när jag var 16 år. Då hade jag gått ner 15 kg från min "normalvikt" innan jag började bli sjuk, under en period om totalt 8 månader. Jag levde INTE på en tomat om dagen! Jag ÅT, sallad, frukt och grönsaker, lite "kolhydrater" i form av gryn, ris, pasta, potatis (med betoning på lite), lite "protein" i form av kött, fisk och baljväxter. Mycket fibrer, lite fett, 2-3 mål mat om dagen. Inga kräkningar, inget bruk av laxermedel. Jag stämde inte in på dåtidens "anorektiker". Jag såg att jag var för smal (mager), visste att jag vägde för lite, jag ÅT MAT, ville inte "banta" utan bara "duga". Jag tränade mig ner i vikt. Genom att byta ut simpassen mot 3-4 timmars annan träning varje dag, och konstant rörelse däremellan. Fick hjälp, men fortsatte gå ner i vikt, och blev därför inlagd på BUP (barnpsyk) i två omgångar (första gången samma höst som jag fick min diagnos, bara 2 veckor, andra gången ett år senare, och då från augusti till december). Fick sluta gymnasiet - klarade ettan på naturvetenskapligt program, sedan orkade jag inte mer. Först när jag var 19-20 år fick jag rätt hjälp, i form av MHE-kliniken i Mora, som blev min livlina och räddning.

Jag har aldrig haft bulimi såtillvida att jag har "hetsätit för att kräkas" och samtidigt vägt normalt. Däremot har jag av och till ätit på gränsen till för mycket utan att kunna känna mig mätt. Detta har i sin tur berott på att jag har ätit för dåligt under dagen, eller för att jag har varit underviktig och i behov av att gå upp i vikt. Vissa kallar det kanske bulimi, jag kallar det ett inneboende skyddsbeteende för att inte dö av svält. Jag har fått ångest av att jag har ätit för mycket. Men jag har å andra sidan fått ångest av att jag har ätit över huvud taget också. Trots att jag såg ut som ett vandrande skelett och höll på att ramla ihop för varje steg jag tog.

Hur jag blev "frisk"? Mycket hårt kämpande under lång tid. Mycket tårar, ångest och framför allt MAT (för att gå upp i vikt till det jag väger idag - när jag väger för lite för att tänka helt friskt - åt jag mer än Gunde Svan när han kolhydratladdade för Vasaloppet - varje dag, under ett års tid). När kroppen svälter blir man dum i huvudet. Gränsen för vad som räknas som svält för just dig är individuell. För mig vet jag att jag inte får ha ett BMI under 18 - för då blir jag knäpp. För dig kanske denna gräns ligger högre, eller lägre. Jag märker när jag börjar tänka sjukt och vet då instinktivt om jag går upp eller ner i vikt. Men då har jag också nästan 20 års erfarenhet att vila på.

Detta var bakgrunden... När jag hinner ska jag skriva om några varningstecken och risker med att "komma ut" med en ätstörning. Ska försöka så snart jag kommer åt, men med två små barn är det inte säkert att det inlägget kommer förrän om någon vecka...