Jaha. Dags igen. En vända förkylning till. Jag vaknade i natt av att huvudet kändes blytungt och jag bara kunde andas genom ena näsborren. Inte roligt alls. Så istället för att träna när Noah var på dagis, gick jag en ganska lång promenad med en först sovande, sedan illvrålande Neo i bärsjalen. Förutom den stress det innebär att ha en skrikande bebis 10 cm från öronen fick jag onda ögat av en tant som ropade att jag skulle akta mig så att inte Neos huvud skulle brytas av (han tar spjärn med armarna mot mitt bröst och hänger sig bakåt, ser kanske inte så hälsosamt ut men både han och jag vet att han har full kontroll...), och en annan som försökte komma med några goda råd om hur jag bäst skulle få honom att sluta gråta. Som om jag inte mådde tillräckligt dåligt ändå över att han var otröstlig.
Börjar undra vad jag gör för fel. Andra har bebisar som lugnt ligger och jollrar och gurglar under sina babygym, på filtar på golvet, eller sitter i en babysitter och betraktar sin omgivning i timmar (nåja, någon timme) i sträck. Min bebis gnyr efter max fem minuter utan hudkontakt. Att lämna rummet för mer än två minuter är det inte tal om. Får andra barn närkontakt på något annat sätt än det jag kan ge min son, eftersom de är så nöjda medan mitt barn bara gråter? Känner mig som en usel mamma... Han är så ledsen och missnöjd! När jag inte bär, kramar, gosar med honom eller har honom i knät. Ögonkontakt duger inte när han ligger på filt/korg, han bara sträcker sina små armar utåt-uppåt på mig och skriker att han inte vill ligga där.
Vid dagishämtningsdags tyckte jag att vi skulle testa syskonvagnen. Neo hade precis sovit, fått ny blöja och ammat, så i min enfald trodde jag att han skulle tycka om att ligga i vagnen och titta på sina leksaker som hänger i sufleltten. Inte. Han började gallskrika innan vi ens hade kommit ut ur garaget. Efter halva vägen stod jag inte ut längre, utan plockade upp honom och satte honom i sjalen. Han fortsatte att spy ut sin frustration, men tystnade när vi kom in på förskolan. Personalen tyckte att jag såg lite förvirrad ut... Snarare trött och sliten. Mammasjälvförtroendet är på botten.
Under kvällen har vi i alla fall haft några mysiga stunder med skrattande bebis. Han gillar att bli upphissad i luften, att sitta på min mage och bli "bäckenlyft", eller hejad på om jag gör crunches, så jag fick några leenden. Vi har läst "Vem"-böcker och badat. Nu är det bara blöjtvätt kvar innan läggdags och helg (som innebär mer tvätt, men dammsugningen klarade jag av idag). Hoppas innerligt att förkylningen går över snabbt! Jag är så trött på att vara sjuk hela tiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar