Vissa dagar önskar jag att jag aldrig hade stigit upp. Som idag. Jag och Noah har legat i luven på varandra precis hela dagen. Han är i sin bästa trotsålder, och hela dagen har varit ett oändligt "Jag vill...!", "JAG VILL INTE!", "Vad ska vi gööööööra?", "Varför då?", "Mammaaaaaaa! Kom!" i kombination med högljutt gråtande och skrikande. Jag blir galen! Vi bråkar och tjafsar om allt. När mannen kom hem 16.30 var jag helt färdig och ville bara sätta mig ner och storgråta. Han fick ta Noah med sig och köpa hämtpizza, för själv orkade jag inte med en krigsmåltid till där allt är "BLÄ" och "DET TYCKER JAG INTE OM!" Måndagsångesten efter en helg när arbetsveckan på ett vanligt jobb börjar är ingenting jämfört med den måndagsångest jag har inför dagar när Noah inte är på förskolan.
Jag trodde i min enfald att lite träning skulle få mig på bättre tankar idag, men det lyckades inte. Även om det gav mig 40 min i någorlunda lugn (Noah lekte fint själv när jag bet ifrån och på skarpen talade om att jag var dödstrött, genomledsen och behövde träna för att må lite, lite bättre) kom olusten och känslan av otillräcklighet tillbaks en timme efter att jag avslutade bärsjalspasset och nästa tjat- och bråksession startade.
Av och till har vi i alla fall haft det ganska bra. Var och lekte på en lekplats i någon timme, läste Bamse, tog en promenad för inköp av en ny Noah-tandborste (en blå och lila med små monster på) och städade lite i Noahs rum tillsammans. Neo har förgyllt dagen med stunder av leenden, ögonkontakt (han verkar verkligen gilla att se mig i ögonen just nu), joller och gos. Min minsting är väldigt förtjust i att sjunga, gärna rörelsesånger, och att läsa böcker just nu. Trots att han bara är tre månader visar han med sparkar och minspel att han är intresserad och tycker att det är mysigt. På samma sätt visar han när han vill åka bärsjal. Han tystnar direkt när jag sätter på mig den, tittar storögt och i mungipan anar jag ett leende.
Snälla, låt morgondagen bli en bättre dag! En dag när jag räcker till och då jag slipper ångest! För dagar som denna är det så lätt att mina gamla spöken kommer tillbaks, som en viskning för det förgångna.... Nu kan jag tygla dem, men om det går FÖR långt och jag blir FÖR körd i botten vet jag inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar