Idag är jag lite bubblig i magen av glädje. Ett av de par som deltog i samma obligatoriska utbildning för blivande adoptivföräldrar som jag och mannen har ÄNTLIGEN fått sitt barnbesked, efter en lååååååång väntan som startade 2009. Jag är så lycklig för deras skull!!! Så fantastiskt spännande och roligt! För trots att vi idag har två mirakel kan jag inte låta bli att sörja lite över att det adopterade barn jag en gång drömde om aldrig kommer att bli annat än ett barn i mina drömmar. Mannen vill inte ha fler barn, tror inte att vi orkar med det (inte vårt förhållande heller). Jag får böja mig för hans önskemål, eftersom han gick med på att vi skulle försöka få ett till när vi hade fått Noah, fast han egentligen inte trodde att vi skulle klara det heller.
För mig har adoption aldrig varit ett "andrahandsalternativ" om jag inte skulle kunna få barn på biologisk väg. Jag har betraktat det som ett annat sätt att få barn, och redan när jag var liten tänkte jag att jag nog hellre ville adoptera än föda barn (var rädd för kroppens förändring och förlossningskomplikationer). När mannen och jag träffades pratade vi en del om barn, och jag var tydlig med att adoption fanns i mina tankar. Vi gick kursen för blivande adoptivföräldrar 2009, när det stod klart att det inte var så lätt för oss att bli gravida, och hade skickat in papprena för att få göra en medgivandeutredning i den kommun vi då bodde i. Stod i kö hos två adoptionsorganisationer. Det enda som egentligen gjorde att vi försökte få barn på egen hand (nja, med lite hjälp av hormonsprutor) var att det var något konkret vi kunde göra medan vi väntade på att eventuellt få adoptera. Köerna är långa, och även om det finns många föräldralösa barn i världen, är det få av dem som är "tillgängliga" för internationell adoption. Mina tidigare ätstörningar skulle dessutom kunna utgöra ett hinder, eftersom adoptionsländerna i många fall ställer höga krav på de blivande föräldrarna.
För dig som allvarligt funderar på adoption - ställ dig i adoptionskö så snart tanken väcks! Det kostar en slant, men OM du väl bestämmer dig för att adoption är rätt väg att gå är det guld värt att ha de där ködagarna. Ofta måste man först stå i kö i Sverige för att få skicka sina papper till utlandet, sedan måste man stå i kö i utlandet innan man får barnbesked. Gå kursen för blivande adoptivföräldrar! Vi har haft stor nytta av den även om vi inte har adopterat. Och se till att ni inte är för gamla. De svenska myndigheterna verkar ha satt en maxålder på 42 år för att man över huvud taget ska få göra en medgivandeutredning. Utan medgivande från soc kan man nämligen inte adoptera. Dessutom måste utredningen ha gjorts i den kommun man är bosatt i, så om man flyttar över kommungränsen måste man utredas av den nya kommunen. Som om inte det räckte - om man flyttar inom kommunen, byter jobb eller någonting annat "stort" som påverkar livssituationen inträffar, måste man utredas på nytt.
Kämpigt? Javisst! Det är mycket enklare att få hjälp av vården för infertilitet! Där krävs inga utredningar om huruvida man är lämplig som förälder. Man behöver inte gå några kurser, inte betala en hel förmögenhet, slipper pappersexcersis och långa vistelser utomlands. Det räcker med att ha dåliga ägg, dåliga spermier eller inte vara kompatibla som par. Men det finns EN stor fördel med adoption. När man väl har fått sitt medgivande är det nästan säkert att man får ett barn. Man kan i viss mån välja om man vill ta emot ett barn med "särskilda behov", t.ex. någon medfödd känd funktionsnedsättning, och kan på så vis förbereda sig. Man kan välja att tacka nej till det barn man har blivit matchad med om det inte känns som det passar (men det är ytterst ovanligt att man gör det).
Fertilitetsbehandling eller adoption, valet är fritt. Båda sätten att få barn är påfrestande för både kropp och själ och går inte att jämföra med varandra. Jag beundrar i alla fall alla som kämpar, med det ena eller med det andra, och önskar er alla all lycka till på vägen! Jag är så lycklig över att vårt krig mot min kropp gav resultat i form av två perfekta pysar. Till alla er som kämpat, men inte kunnat få det ni så hett drömmer om, av hela mitt hjärta hoppas jag att ni kan finna andra saker som fyller ert liv med glädje och mening.
Kärlek till er alla <3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar