söndag 31 mars 2013

Vem stal min timme?!!

Nu är det sommar enligt dem som bestämmer när klockan ska vridas fram en timme. Ett j-kla påfund om ni frågar mig. Varför kan man inte ha samma tid året runt? Det är väl en sak på hösten, när man får tillbaks den timme man blir av med på våren (och får sova en timme längre på morgonen). Värre är det på våren, när man blir av med den där timmen (och måste gå upp en timme tidigare och dessutom har svårt för att somna på kvällen). I synnerhet när man har en liten snuvig kille som boxar, sparkar, gnyr och snuttar sig igenom nätterna. Jag har ingen som helst förståelse för att man ska hålla på och jetlagga en hel befolkning utan att de har flyttat sig en millimeter österut sista helgen i mars varje år. Och på hösten lider jag med dem som jobbar skift och som därmed måste arbeta en timme längre, den timmen som "någon" var skyldig oss eftersom den försvann på våren. I år får man väl ändå vara nöjd, eftersom man är "ledig" dagen efter tidsomställningen då det råkar vara annandag påsk.

Idag är jag trött. Två tunga nätter i rad, och ovanpå det sommartiden. Har en vilodag, då jag bara har tagit en promenad. Jag är i valet och kvalet, borde kanske träna, men orkar inte riktigt. Igår blev det ett kettlebellspass, så det är kanske bra att jag vilar. Känner att jag är på väg mot att träningen blir något tvång, och att jag inte är nöjd om jag inte kommer åt att träna mer, och mer, och mer, och mer... Först när jag är uppe på elitidrottarnivå eller strax därunder skulle jag vara nöjd, misstänker jag. Men det går inte ihop med livet som småbarnsmamma och en man som inte har mycket förståelse för mina träningsprioriteringar och -behov.

Mitt problem är nog att jag gick från elitidrott till ätstörning och träningsförbud, och sedan inte riktigt hittat rätt nivå på träningen igen. Så fort jag börjar träna är jag på väg tillbaks till det enda "normala" träningsliv jag känner till - det jag lämnade som 15-åring och som innebar minst 2 timmars träning per dag (ibland 3), sex dagar i veckan om det inte var tävling på helgen. Rent intellektuellt förstår jag att det kanske inte är det optimala sättet att träna om man inte har träning som yrke (och det har jag inte), men känslomässigt är det svårare att acceptera. Jag jobbar på det, men det går så långsamt!

lördag 30 mars 2013

Stora godishelgen - ät och njut eller strunta i det helt!

Då var det dags för årets största godishelg. ALLA affärer har extrapris på godis, och jag läste någonstans att varje svensk smäller i sig ett kilo godis under påskhelgen. Eftersom vi är veganer/vegetarianer i vår familj är godis det enda vi äter av "påskmaten". Dock inte i några större mängder. Det godis jag uppskattar mest (mörk choklad, punschpraliner, vaniljtoppar) kan jag för tillfället inte äta, eftersom Neo blir eksemprickig om jag äter kakao/choklad, och då kan jag lika gärna avstå (OK, lite marmeladgodis och lakris slinker ner). Istället äter jag osaltade popcorn, riskakor, mängder av pumpa- och solrosfrön, tahini, fikon och dadlar. Samt lite glass ibland (och härom dagen glutenfria citronkex, vilket inte var så smart - nu vet jag att Neo inte tål citrusfrukter).

Noah har ännu inte fått smaka så mycket på "vanligt" godis. Någon gång har han fått mörk mjölkfri choklad, och han har testat hemgjord chokladkola, men det han uppskattar mest är naturgodis i form av russin, torkad frukt och nötter. I sitt påskägg fick han en liten påskpresent istället för godis, samt en påse morotssticks och en påse småfolkkex. Höjden av lycka! Halva nöjet var nog att få leta efter ägget ute i vår lilla trädgård, och förstås, att med mannens hjälp bygga ihop legobävern som fanns i påskägget.

Ofta hör jag och läser uttryck som att man kan "unna sig" godis, eller att man har "syndat" om man äter något sött. Och jag hatar det! Snacka om att använda mat som belöning och bestraffning! Varför ska man ge sig själv dåligt samvete och tära på sin självkänsla bara för att man har ätit någonting som man för stunden kanske behövde? Njut av det du stoppar i dig, eller strunta i det helt. Ät medvetet - och var beredd att ta konsekvensen av de val du gör.

Det är helt OK att äta godis då och då. Helt OK att äta MYCKET godis då och då. Men kanske inte så smart att BARA äta godis, eftersom du då riskerar näringsbrist p.g.a. lågt innehåll av vitaminer och mineraler. Du kommer inte att bli hysteriskt tjock av att äta lite godis (eller mycket godis) då och då. Om du däremot äter mer energi än vad du gör av med varje dag kommer vikten förmodligen att påverkas uppåt. Och äter du mindre energi än vad du förbrukar kommer vikten att peka neråt.

Min erfarenhet, efter att ha gått upp 15 kg efter min anorexi, är att man kan gå upp i vikt av ALLT (jag åt "nyttig" mat). Min erfarenhet efter två graviditeter då jag åt stora mängder godis, chips, glass och kakor varje dag, är att man inte nödvändigtvis behöver gå upp i vikt av det (jag gick upp i vikt av att vara gravid, men gick ner alla kilon så fort barnen var födda). Allt handlar om inkomster och utgifter; energi in, energi ut. Dessutom har kroppen en fantastisk förmåga att anpassa ämnesomsättningen efter hur mycket du äter, så efter en lång period av svält är det svårare att gå ner i vikt eftersom kroppen "sparar på det den har". Och vice versa - äter du mycket, går ämnesomsättningen upp, till en viss nivå, sedan börjar den förstås att lagra på sig i sina förråd.

Vad ville jag säga med det här? Glad påsk, kanske, och njut av den mat och det godis du väljer att äta - eller avstå från det helt. Och våga inte vakna imorgon med dåligt samvete över vad du stoppade i dig idag. Själva firar vi lugnt med en ledsen sjuk liten Neo som nu är nära nog feberfri men snorar desto mer.

fredag 29 mars 2013

Ny långfredagstradition?

Vid midnatt vaknade jag med en feberhet bebis vid min sida. Tempade med örontermometer (ger osäkrare resultat än en ändtarmstermometer, men det går snabbare, är enklare och känns mindre som ett övergrepp), 38.8 grader. Konsultation av 1177 på nätet antydde att det var OK för en 3½-månadspys att ha feber under 39 grader, och eftersom han ammade och kissade kände jag mig ganska lugn. På morgonen var Neo mindre varm, men han har varit fortsatt gnällig och trött under dagen. Noah mår bättre, även om snuvan rinner och hostan ekar mellan väggarna.

Det är långfredag, en av årets stora helgdagar då det mesta egentligen borde vara stängt utom kyrkorna som har sin svartaste dag att "fira". De flesta är lediga från jobben och det händer inte så mycket i övrigt. Jag bestämde mig redan i början av veckan för att ta med barnen på utflykt till fågelsjön, och eftersom det mesta är stängt idag och vädret fint, tyckte jag att det var en bra dag att promenera iväg. Neo i sjal, Noah i vagn, precis som det brukar vara. Lite matsäck i ryggsäcken, varma kläder och en kikare. Redan kl. 8 var vi på väg, vilket var nödvändigt med tanke på att Neo tjöt som en mistlur och behövde sova. Noah tyckte för en gångs skull att det var helt OK att gå på långpromenad (snarare åka, för han ville INTE gå idag). Krasa is, titta på tågen som for förbi, köra puckelpist med vagnen fram till fågeltornet, och sedan sitta där i solen och dricka smoothie. Så värst många fåglar såg vi dock inte. Det var mest kandagäss som betade eller letade efter något att beta. Kikaren var han lite för liten än för att förstå sig på, så den fick åka väska istället.

Efter fikastunden ville Noah gå till ICA Maxi och titta på leksaksavdelningen... Praktiskt med fågelsjö i närheten av tättbebyggt område, Maxi ligger bara några hundra meter bort, så vi (och många andra) avlade en visit där. Jobbigt att handla när halva stan också har bestämt sig för att göra det! Traskade hem och tvättade och nu blir det bara "vara med barnen" och hålla minstingen på humör resten av dagen. Skulle vilja träna, kettlebells eller någon form av lite tyngre styrketräning, men det blir det nog inte tal om med tanke på Neos tillstånd. När han inte sover (i sjalen) gnäller han. Tar det imorgon. Jag har trots allt gått en lång promenad idag:-).

torsdag 28 mars 2013

Adoption

Idag är jag lite bubblig i magen av glädje. Ett av de par som deltog i samma obligatoriska utbildning för blivande adoptivföräldrar som jag och mannen har ÄNTLIGEN fått sitt barnbesked, efter en lååååååång väntan som startade 2009. Jag är så lycklig för deras skull!!! Så fantastiskt spännande och roligt! För trots att vi idag har två mirakel kan jag inte låta bli att sörja lite över att det adopterade barn jag en gång drömde om aldrig kommer att bli annat än ett barn i mina drömmar. Mannen vill inte ha fler barn, tror inte att vi orkar med det (inte vårt förhållande heller). Jag får böja mig för hans önskemål, eftersom han gick med på att vi skulle försöka få ett till när vi hade fått Noah, fast han egentligen inte trodde att vi skulle klara det heller.

För mig har adoption aldrig varit ett "andrahandsalternativ" om jag inte skulle kunna få barn på biologisk väg. Jag har betraktat det som ett annat sätt att få barn, och redan när jag var liten tänkte jag att jag nog hellre ville adoptera än föda barn (var rädd för kroppens förändring och förlossningskomplikationer). När mannen och jag träffades pratade vi en del om barn, och jag var tydlig med att adoption fanns i mina tankar. Vi gick kursen för blivande adoptivföräldrar 2009, när det stod klart att det inte var så lätt för oss att bli gravida, och hade skickat in papprena för att få göra en medgivandeutredning i den kommun vi då bodde i. Stod i kö hos två adoptionsorganisationer. Det enda som egentligen gjorde att vi försökte få barn på egen hand (nja, med lite hjälp av hormonsprutor) var att det var något konkret vi kunde göra medan vi väntade på att eventuellt få adoptera. Köerna är långa, och även om det finns många föräldralösa barn i världen, är det få av dem som är "tillgängliga" för internationell adoption. Mina tidigare ätstörningar skulle dessutom kunna utgöra ett hinder, eftersom adoptionsländerna i många fall ställer höga krav på de blivande föräldrarna.

För dig som allvarligt funderar på adoption - ställ dig i adoptionskö så snart tanken väcks! Det kostar en slant, men OM du väl bestämmer dig för att adoption är rätt väg att gå är det guld värt att ha de där ködagarna. Ofta måste man först stå i kö i Sverige för att få skicka sina papper till utlandet, sedan måste man stå i kö i utlandet innan man får barnbesked. Gå kursen för blivande adoptivföräldrar! Vi har haft stor nytta av den även om vi inte har adopterat. Och se till att ni inte är för gamla. De svenska myndigheterna verkar ha satt en maxålder på 42 år för att man över huvud taget ska få göra en medgivandeutredning. Utan medgivande från soc kan man nämligen inte adoptera. Dessutom måste utredningen ha gjorts i den kommun man är bosatt i, så om man flyttar över kommungränsen måste man utredas av den nya kommunen. Som om inte det räckte - om man flyttar inom kommunen, byter jobb eller någonting annat "stort" som påverkar livssituationen inträffar, måste man utredas på nytt.

Kämpigt? Javisst! Det är mycket enklare att få hjälp av vården för infertilitet! Där krävs inga utredningar om huruvida man är lämplig som förälder. Man behöver inte gå några kurser, inte betala en hel förmögenhet, slipper pappersexcersis och långa vistelser utomlands. Det räcker med att ha dåliga ägg, dåliga spermier eller inte vara kompatibla som par. Men det finns EN stor fördel med adoption. När man väl har fått sitt medgivande är det nästan säkert att man får ett barn. Man kan i viss mån välja om man vill ta emot ett barn med "särskilda behov", t.ex. någon medfödd känd funktionsnedsättning, och kan på så vis förbereda sig. Man kan välja att tacka nej till det barn man har blivit matchad med om det inte känns som det passar (men det är ytterst ovanligt att man gör det).

Fertilitetsbehandling eller adoption, valet är fritt. Båda sätten att få barn är påfrestande för både kropp och själ och går inte att jämföra med varandra. Jag beundrar i alla fall alla som kämpar, med det ena eller med det andra, och önskar er alla all lycka till på vägen! Jag är så lycklig över att vårt krig mot min kropp gav resultat i form av två perfekta pysar. Till alla er som kämpat, men inte kunnat få det ni så hett drömmer om, av hela mitt hjärta hoppas jag att ni kan finna andra saker som fyller ert liv med glädje och mening.

Kärlek till er alla <3.

onsdag 27 mars 2013

Vilken tid på dygnet tränar du???

Dagens inlägg kommer INTE att handla om att jag har kört ett 40 min-kettlebellspass med Neo som publik och Noah framför en film (tre "standardcirklar", en ny med enarmspress - sving/frivändning - breda benböj - utfallssteg bakåt med kettlebellen i samma hand som det ben som rör sig - enarmssving/rodd - vadpress). Inte heller om att jag fortfarande har en trött och hängig Noah här hemma, och att han somnade efter ett litet besök på öppna förskolan (han slutade sova middag för ett år sedan). Dagens inlägg kommer istället att handla om vilken tid på dygnet jag tränar nu och har tränat förut.

För några år sedan såg jag ett TV-program (på Kunskapskanalen, såklart) om våra kroppar och hur den "mår" över dygnets 24 timmar. Till exempel om att halten av stresshormoner är högst på morgonen, att de flesta förlossningar startar på natten när kroppen är som mest avslappnad, vid vilka tider det är vanligast att få hjärtinfarkter och hur dags flest dör. Enligt det programmet var den optimala tidpunkten för att träna någon gång på eftermiddagen-kvällen, och morgnarna var sämst. Det kunde till och med vara FARLIGT att träna kondition på morgonen, just med tanke på nivåerna av stresshormon.

Med detta sagt - jag tränar oftast på morgonen/förmiddagen i dagsläget. Det är det tillfälle som oftast bjuds. Dels är Noah på förskolan tre förmiddagar i veckan, dels är Neo oftast gladast då och tycker att det är helt OK att ligga på golvet och titta på vad jag gör. Dessutom är det skönt att ha träningen avklarad.

Om jag själv får välja vilken tid jag ska träna, utan att tänka på familjen, föredrar jag nog eftermiddagar. Optimalt är mellan 16 och 18, men det är samma tid som de flesta andra också vill träna och det är som mest folk på gymmen. Därför har det sällan varit den tiden jag har tränat om jag ser till min "efter-simningen-karriär". För sent på kvällen ska jag INTE träna. Då somnar jag nämligen inte. Vid några enstaka tillfällen har jag instruerat spinning kl. 20-21.15, vilket var rena rama döden för min nattsömn. Jag blir så full av endorfiner att jag har extremt svårt för att varva ner.

Luncherna är också en "favoritträningstidpunkt", i alla fall när jag jobbar. Jag hoppar lätt över "lunchgemenskapen" till förmån för ett riktigt hårt träningspass, och intar istället födan framför datorn medan jag jobbar. Det är helt underbart att rensa hjärnan mitt på dagen genom att träna. Jag blir mycket mer effektiv, både före träningen - när jag har ett pass att se fram emot, och efter - för att jag fick slappna av och göra ngåonting kul en stund, jämfört med om jag inte lunchtränar.

Vad jag INTE gillar är konditionsträning tidigt på morgonen. Då håller jag alltid på att kräkas även om jag inte tar i så mycket. Spinninginstruktion kl. 7 är alltså inte min grej. I min ungdom (haha) när jag tränade simning alldeles för ofta hade vi tre morgonpass per vecka (kl. 6-7.30). Oftast styrketräning, vilket gick relativt bra, men uppvärmningen var pest. Och för några år sedan yogade jag ashtanga kl. 6-7.30, men OJ, vad stel jag var jämfört med om jag la passet på eftermiddagen istället. I samtliga fall har frukost innan träningen varit uteslutet. Fixar inte att äta nära inpå träning under förmiddagen. Istället äter jag mycket kvällen innan, så det finns energi kvar att träna av på morgonen. I dagsläget äter jag frukost om jag tränar efter kl. 9.30, men inte om jag tränar innan. Det fungerar bra tycker jag.

Hur det blir när Neo är lite större återstår att se. Jag inbillar mig att det kommer att bli lunchträning om jag jobbar (eftersom min arbetsgivare ändå drar av 30 min lunch efter 6 timmars jobb) och träning när barnen har lagt sig om jag inte jobbar eller inte kommer åt att träna på luncherna. Det får bli som det blir, och det är ingenting jag tänker på så mycket än. Just nu är jag bara lycklig över att min stackars trötta Noah ville att jag skulle träna på morgonen idag så att han skulle få slappa framför TV:n... Imorgon blir det ännu en VAB-dag, eftersom han inte orkar med en dag på förskolan. Besök på biblioteket eller utflykt runt fågelsjön kanske? Nu är det ju att vara mamma som är mitt jobb!

tisdag 26 mars 2013

Kämpar på

Här kämpar jag på... Noah fick såklart feber igen natten mot gårdagen och får därför vara hemma från förskolan idag (och imorgon). Dessutom var mannen trött, hostig och allmänt klen, så han tillbringade gårdagen i sängen istället för på jobbet. Idag är han och Noah dock på benen igen - och jag vaknade med ont i halsen. JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ ATT VARA SJUK! Neo har i alla fall haft en bra natt och bara vaknat två gånger för amning! Sedan i söndags har jag gått över till att använda tygblöjor till Neo, och det funkar fint, så länge jag byter en gång under natten och kommer ihåg att byta lite tätare på morgonen när han kissar mer. Jätteskönt att slippa släpa hem blöjor från affären och släpa ut de använda till soptunnan! Det blir förstås mer tvätt, men det kan jag ta.

Igår - ett snabbt bärsjalspass när Noah var hos mannen och spelade spel på hans mobiltelefon samt ett 10 min-program på CT:n för att få Neo att somna. En promenad (med Neo i sjal och Noah i vagn). Idag - blir det vila. Jag ska traska till stan med barnen, förhoppningsvis hitta någon present till min lillasyster som har fyllt år, samt träffa några vänner med barn på stadsbiblioteket. Om vi orkar.

Annars funderar jag på vad jag ska köpa för det presentkort som jag fick av mina kollegor i disputationspresent. Lite sugen är jag på någon typ av trx-gym (remmar som man hänger i taket eller i en dörr och som man kan träna funktionellt med) eller en step-up-bräda, men inget av dem finns på butikens hemsida. Kanske finns det om man går till en fysisk butik och kollar? Jag börjar bli lite småfrustrerad av att aldrig komma iväg och träna "på riktigt", att bli avbruten i mina pass och att inte kunna köra pass som är längre än 45 min. Försöker tänka att var sak har sin tid. Barnen är inte små så länge, och det kommer att bli bättre så småningom. De blir alltmer självständiga båda två, även om Neo fortfarande vill ha mig nära och definitivt inom synhåll. Noah föredrar sin pappa - men om han inte är hemma kan jag duga. Förmodligen ett uttryck för en jobbig graviditet följt av en klängig lillebror.

Vad som däremot är underbart att se är hur glada barnen är i varandra. Neo skrattar, gurglar och jollrar mot Noah, Noah vill pussa, krama och ligga hos sin lillebror. Så härligt! Farhågorna om svartsjuka var just bara farhågor och ingenting som blev verklighet av, vilket är underbart.

söndag 24 mars 2013

Ogräsdoktor, den lite längre versionen

Nu har jag satt på datorn och har som vanligt en liten sovande groda i knät. Förhoppningsvis sover han en stund till, så att jag kan skriva av mig lite av de senaste dagarnas händelser. Till er som väntar på en uppdatering om min träningsstatus - ni får nog vänta lite till. Det har INTE blivit någon träning de senaste fem dagarna, annat än lite promenader och tåhävningar för att få Neo att somna...

Onsdag - vaknade jag med halsont igen, och bestämde mig därför för att ta det ytterst lugnt. Lite promenerande och släpande på barn bara, precis som det brukar vara. I torsdags for vi sedan till Uppsala med tåg och buss. Jag fortsatte direkt ut till Ultuna för att lyssna på opponentens seminarium och stämma av det sista med mina handledare, medan mannen och Noah gjorde stan. Kom hem till våra vänner framåt 17.40-tiden med spänningshuvudvärk från helvetet. Migrän under kvällen och däckade i säng kl. 21. Sedan vaknade jag såklart vid midnatt och kunde inte somna om förrän 2½ timme senare, för att därefter gå upp efter 3½ timmars sömn med minst två uppvak. Perfekt uppladdning för ett fyra timmar långt förhör... Eller inte.

Huvudvärken hade inte givit med sig helt och hållet på fredag morgon, så min mor försåg mig med en stark naproxentablett att ta vid nödfall. Jag är VÄLDIGT emot läkemedel i allmänhet, och i synnerhet när jag ammar, men att ha tabletten i fickan gjorde kanske att huvudvärken trots allt höll sig på avstånd. Klockan 9.00 var det dags. Det var inte många i publiken - bara de närmsta kollegorna och några vänner plus mannen, min mamma tog hand om Neo utanför och min pappa och Noah var på stadsbibliloteket. Först hade jag en 20-min presentation, sedan var det opponentens tur att sätta in min forskning i ett större sammanhang. Därefter följde en dryg timme av diskussion med opponenten med avbrott för amning av en mycket ledsen och snyftig Neo, som verkligen ville vara hos sin mamma. Inte bara en kvart, som pausen varade, utan mycket längre. Skar i hjärtat och det var tidvis lite svårt att koncentrera sig på frågorna som betygsnämnd och opponent ställde eftersom Neo vrålade för kung och fosterland (genom en tung stängd dörr). Vid 12-tiden var förhöret avklarat och betygsnämnden sammanträdde. En halvtimme senare kom de ut och tillkännagav att jag var godkänd. PUH! Vilken lättnad! DÅ släppte huvudvärken, den liksom bara rann av mig. Underbart! På eftermiddagen följde lite disputationsfika på min heminstitution, lite tal av mina handledare och prefekten, samt avtackning från mig till dem också. Det var faktiskt riktigt trevligt och roligt!

På kvällen blev Noah sjuk. 39 graders feber framåt 21-tiden, och under natten fortsatte febern stiga ytterligare. Han var lite piggare på morgonen, men efter lite lek med kompisen och en promenad var febern uppe i drygt 40 grader, och stannade kvar där tills sent igår kväll. Jag + Neo och mannen turades om att vara med Noah och att leka/umgås med dem vi bodde hos. Imorse var Noah fortfarande febrig, men lite piggare tack och lov. Mannen trött, jag också trött, och Neo alldeles fullproppad med intryck och både klängig och gnällig. Som bäddat för en kul tåg- och bussresa hem... Det gick över förväntan, men vi var VÄLDIGT glada och lättade när vi klev över tröskeln till vårt hus.

Hur det känns att vara doktor? Konstigt. Tomt. Doktorerandet har varit en stor del av mitt liv de senaste fem åren och nu är det plötsligt över. Slut. Finito. Jag är tillräckligt kompetent för att få lov att söka egna forskningsmedel om jag så önskar, och har presterat en avhandling som höll hög kvalitet om jag ska tro kollegor och betygsnämnd. Dags att ta ett nytt språng i karriären - knappast lönemässigt, men kompetensmässigt. Och fundera på om jag så småningom ska fortsätta en akademisk karriär med en postdoc. Min huvudhandledare sa att hon verkligen tyckte att jag skulle göra det, att jag hade goda chanser att lyckas. Men med två småbarn, stressen det alltid verkar innebära att jaga forskningsmedel... En del av mig vill, en annan inte. Får se. Nu ska jag BARA vara ledig ett tag. Och fundera.

Doktor!

Så var det klart! Disputationen avklarad och jag blev godkänd. Nu ska jag bara skicka in ansökan om examen så att jag får svart på vitt att jag är ogräsdoktor.

Det har varit väldigt hektiska dagar,  särskilt eftersom Noah fick hög feber igår medan vi fortfarande var kvar i Uppsala hos våra vänner, men nu verkar han vara hyfsat ok igen och vi har kommit hem. Skönt! Någon träning har det inte blivit men i och med att jag numera bara är föräldraledig på heltid kanske det kan bli lite tid över till det. Om barnen tillåter. Mannen tänker jag inte fråga.  Särskilt inte idag när han har vaknat på fel sida och är jättetrött.

Får skriva mer sedan.  När familjen är mindre kinkig

tisdag 19 mars 2013

Oroväckande kraxig

Hmmmm.... Helt frisk och kry är jag tydligen inte. Imorse hade jag till exempel nästan ingen röst! Det skulle väl vara det näst värsta som skulle kunna hända inför fredagen - att jag tappar rösten. Jag förväntas ju hålla låda i åtminstone en av totalt tre-fyra timmar som disputationen varar, och det går förstås inte om jag inte har någon röst. Det värsta? Att jag är helt däckad av feber eller liknande. Eller att något av barnen är det. Eller att mina föräldrar råkar ut för någon olycka på vägen till Uppsala - de måste åka jättetidigt för att hinna i tid till disputationen börjar.

Neo är också rejält förkyld nu. Hela hans lilla näsa är igenkleggad av snor. Han är därför lite extra klängig, och vill helst inte ligga ensam under något babygym. Det känns som vårarna går i sjukdomens tecken här i huset, det var samma sak i fjol (då hade jag bihåleinflammation och mannen hade tappat rösten helt). Höstarna klarar vi ganska bra, men efter jul är det som om immunförsvaret tar semester eller går i ide i väntan på bättre tider.

På dagsprogrammet står ett besök på biblioteket tillsammans med en kompis från förr och hennes två barn. Vi skulle egentligen ha varit tre, men den tredjes döttrar blev sjuka. Tvättat och gjort en halv paj har jag också (hur man gör en halv paj? Man gör fyllningen och degen men gräddar den inte, det får man göra vid något senare tillfälle när man kommer åt...), och tränat lite försiktigt med Neo i sjal. Idiotiskt med tanke på hälsostatusen, jag vet, men det kryper i kroppen av allt stillasittande i förra veckan. Snart ska jag hämta Noah på dagis och jag misstänker att jag INTE blir populär när jag tillkännager att vi inte åker till stora bibblan i stan (bussresan lockar min käre son), utan promenerar till ett annat bibliotek på lite närmre håll. Jag får muta med fika. Det gillar han i alla fall.

måndag 18 mars 2013

Nu, äntligen!

Äntligen vaknade jag utan halsont i morse! Eller - vaknade och vaknade, blev väckt, snarare. Natten var tuff; somnade kl. 22, amning kl. 23.30, 01.15, 02.30 (med blöjbyte), 03.30, 04.15, 05.40 (med blöjbyte) och däremellan spark och vift från bebis sida (vi sover tillsammans). Sedan somnade Neo ÄNTLIGEN lite lugnare, men då vaknade Noah, och efter en kramstund med mannen kom han in till mig och började babbla. SUCK! Kl. 06.50 var det bara att stiga upp. Jag passade på att träna lite medan barnen pratade med varandra - lite kettlebells. Sedan protesterade Noah högljutt. Han gillar INTE när jag tränar, och uppmanar mig oavbrutet att sluta. Jättepåfrestande! Han är inne i en väldigt bossig ålder för tillfället och vill bestämma ALLT. Inklusive hur mycket ost mannen får ha på mackan.

Framåt förmiddagen tog vi en promenad till min pappa, barnens morfar, som bor 2 km från oss. Han är pensionär sedan två år, och umgås gärna med sina barnbarn då och då. Så skönt att få lite avlastning och lekhjälp! Förutom att han är jättebra på att leka med Noah är han inte rädd för att ta hand om en liten skrikande trött Neo, och har en förmåga att få honom att somna också. Därför fick jag lite tid till att umgås BARA med Noah, vilket händer ytterst sällan. Vi bakade vaniljmuffins med hackad mörk choklad i, samt tittade på Pippi Långstrump tillsammans. Mysigt!

Lite mer träning blev det under eftermiddagen, delvis med Neo i sjalen. Lite vadpress, lite ben, lite mage. Ganska lugnt, totalt kanske 45 min (inklusive kettlandet), känns att jag har varit sjuk för orken är inte den bästa. Nu sitter jag som vanligt med en sovande liten groda i knät och försöker ladda för min disputation på fredag. Ordentligt nervös, framför allt för att delar av betygsnämnden ska ställa ingående frågor om sin egen forskning som jag har refererat till. Samt nervös för att något ska gå snett med barnvaktandet. Äh, det går nog bra. Bara vi håller oss friska...

söndag 17 mars 2013

Sova middag

Uff! Har just vaknat efter att oplanerat ha somnat tillsammans med Neo. Att jag är ur form är det minsta man kan säga, även om det i detta fall finns förmildrande omständigheter i form av dålig nattsömn. Ovanpå det är jag fortfarande täppt i näsan och har ont i halsen på morgnarna. Så det blir ingen träning idag heller:-(.

Däremot har jag och Neo varit ute på långpromenad runt fågelsjön, totalt sisådär 6-7 km, på förmiddagen. De andra grabbarna åt frukost och var ute och lekte i den lilla snö som fortfarande finns kvar. Känns inte som vi är en familj så ofta längre. Vi är två vuxna och två barn som bor under samma tak. Tidvis är jag ensam med barnen och när jag inte är det, vill den äldre bara vara med den andra vuxna parten, och den yngre får vara med mig. Sorgligt men sant. Det kanske är så här för många småbarnsfamiljer? Även om FB-statusar och twitters försöker få det att låta som att allt är tiptop och man har kul tillsammans jämt.

Igår var det 10 år sedan jag och mannen blev ett par. Firade i all stillhet med lite godare mat (igen) och efterrätt. Mannen fick pengar att skänka till välgörande ändamål av mig, han rensade köksavloppet på kvällen, vilket nog är att betrakta som present till mig. Typ. Sedan tittade vi på slutet av barnfilmen "Hotell Gyllene Knorren", som Noah och jag började titta på i torsdags, och gick och la oss tidigt. I mitt fall bara för att bli väckt en och en halv timme senare för nattens första amningssession. Som följdes av fler med 1-2 timmars mellanrum. Zzzzzzz.... Tror jag ska sova lite till... 

fredag 15 mars 2013

Lite starkare men svagare

Vågar jag tro att det håller på att vända nu? Idag har jag varit piggare och känt mig starkare än tidigare. Orkade traska i ett högre tempo (med Neo i sjalen ca 4 km totalt, rekommenderar INTE att handla på ICA Maxi kl. 9 en fredag - trodde att det skulle vara lugnt, men det var det inte), har inte varit fullt så trött, fryser inte längre (OK, det VAR kallt imorse, men inte sedan) och har dessutom kunnat tänka lite klarare igen. Jag är dessutom ruskigt hungrig och skulle nog kunna äta hur mycket som helst.

Samtidigt är jag definitivt svagare än innan jag blev sjuk. Då, för en dryg vecka sedan, orkade jag ju nästan med mitt kettlebellspass med en 12-kg-kettle. Det kan jag bara drömma om nu. Musklerna har definitivt krympt under den senaste veckan, vilket jag är sur över, eftersom det har varit lite slit med att pumpa upp dem. Å andra sidan var det ett effektivt sätt att deffa utan att gå på diet... Om man nu SKA deffa, vill säga. Min plan var INTE att göra det. Jag är helt emot dieter efter alla år av ätstörningar. Och som bekant är det mest vätska man förlorar under snabba viktminskningskurer (som en kortare sjukdomsperiod är), och det går ganska fort att komma tillbaks till sin matchvikt igen om man bara börjar äta normalt. Nåja, när jag väl blir ordentligt frisk har jag ju alla möjligheter att träna upp styrkan och konditionen igen. Tills jag åker på nästa sjukdomsperiod...

Dagen i övrigt - firar ett år som husägare. Vid den här tidpunkten för exakt ett år sedan satt jag och mannen på varsin pinnstol i en ihoppackad 2:a i Uppsala och käkade tzayspett med grönsaker, allt tillagat i ugnen eftersom vi hade packat ner resten av ägodelarna i flyttlådor. Dagen efter gick flyttlasset, med flyttfirma, tack och lov. Så värt pengarna, i alla fall om man ska flytta 20 mil och inte får plats med alla grejer i den största lastbil man får köra med B-körkort. Dessutom slapp vi allt bärande. Vi har firat med lite extra god mat, men i övrigt blir det en lugn fredagskväll framför TV:n, och förhoppningsvis sovande barn.

torsdag 14 mars 2013

Så börjar det om igen:-(

Trodde jag att jag var på bättringsvägen. Inte! Lite feber igen i natt. Så nu är jag parkerad i min fåtölj igen, med en sovande Neo i famnen (som vanligt). Ska försöka gå ut en liten sväng senare i snorkallt marsväder för att känna efter om jag orkar ta hand om båda barnen från 12.30, när Noah ska hämtas på dagis. Mannen är på kurs hela dagen i annan stad till sent, så om jag INTE tror att jag orkar blir det till att ringa barnens morfar, som är pensionär och inte bor så långt bort. Men jag vill helst hålla alla virus borta från dem, så att i alla fall någon är frisk om barnen och mannen också skulle bli dåliga.

Kan i alla fall surt konstatera att jag har jobbat för mycket på sistone, och detta är kroppens sätt att säga ifrån. Nu blir det vila resten av veckan och sedan ett försök till uppladdning inför disputationen om en vecka. Jag BORDE läsa på inför det, men koncentrationsförmågan och orken finns inte.

onsdag 13 mars 2013

Tillbaks med näsan över vattenytan

Nu är jag BARA förkyld! Härligt att inte ha ont i halsen, inte ont i huvudet och heller inte ha ont i bihålorna. Att slippa konstiga allergiska reaktioner (för det var med största sannolikhet en sådan som gav upphov till "magsjukan"). Att bara ha en rinnande, täppt näsa, rinnande ögon och nysa stup i kvarten. Och förstås, inte ha någon ork kvar att tala om. Mannen kunde äntligen åka till jobbet för att jobba och jag fick rodda barnen här hemma. Det gick över förväntan bra, faktiskt. Noah har varit ovanligt samarbetsvillig (OK, vi fyndade ett jättefint trädockskåp med massor av delar som vi har monterat och lekt med idag) och Neo har mest sovit. 

För första gången sedan i söndags har jag varit ute på promenad idag. Med båda barnen, Neo i bärsjal och Noah i vagnen, som vanligt när jag har båda med mig. Men OJ, vad trött jag blev! Jag gick varken långt eller fort, men det kändes definitivt att jag har varit sjuk och inte fått i mig tillräckligt med energi de senaste dagarna. Nu börjar jag tack och lov kunna äta normalt igen, i alla fall på kvällarna, och under natten som gick vaknade jag att jag var VRÅLHUNGRIG. Orkade dock inte gå upp och äta. Nu gäller det bara att bli fullt frisk så att jag kan komma igång med träningen igen. Lite snuva är OK, men inte av den typ jag har nu.

Annars? Neo firade sin tremånadersdag igår med att vända sig från mage till rygg - och jag lyckades med bedriften att filma det hela! Jag har haft på känn att han snart skulle vara på väg att vända sig, så när jag väl la honom på mage igår kändes det som att det bara var en tidsfråga innan han skulle lyckas. Han blev på bebisars vis lika fascinerad som förvånad över sin bedrift och tyckte nog att mamma var konstig som jublade så högt. Jag tror att han är rätt stark för sin ålder. Älskar att stå (med stöd under armarna), försöker att dra sig upp till sittande om han ligger på rygg, och om han är halvt upprätt försöker han ta i med magen för att komma upp i sittande.

Kvällarna har blivit lite kinkigare på sista tiden och vi går igenom någon halvtimme-timmes Neo-skriksession mellan middag och nattning av Noah nu. Neo vill BARA snutta. Och jag har ingen mjölk att ge honom efter en halvtimmes-timmes tuttande. Han sparkar, gnyr, skriker, har svårt att komma till ro, och med tanke på hur jag mår just nu vill jag inte fly till crosstrainern heller (eftersom jag vet att jag kommer att ta i för mycket om jag ställer mig på den). Vet att Niklas tycker att det är skitjobbigt, och jag sliter som ett djur för få Neo att sluta så att resten av familjen inte ska bli alltför irriterade. Vet att det kommer att gå över så småningom. Jag tror inte att han kommer att hålla på så här när han är 13-14 år i alla fall. Gäller bara att stå ut fram tills det går över...

tisdag 12 mars 2013

...och så en omgång magsjuka...

Nej, nu är jag rejält trött på det här! Magsjuka, alternativt allergisk reaktion igår kväll. Under en kvart-tjugo minuter var jag HELT UTSLAGEN och låg på badrumsgolvet i framstupa sidoläge och trodde att jag skulle behöva ringa en ambulans. Mannen ringde sjukvårdsupplysningen och tog hand om Neo medan jag ömsom satt på toa, ömsom försökte sluta kallsvettas, få bukt med svimnings- och illamåendekänslorna, tänka bort kliandet i handflator och under fotsulorna. Fy f-n, säger jag bara! Symptomen stämmer inte överens med magsjuka heller, men jag kan inte riktigt förstå vad det skulle ha varit som utlöste en eventuell allergi. Kanske att kroppen redan var påverkad av en infektion, och därför överreagerade på någonting som jag normalt sett tål.

Lyckligtvis verkar jag må bättre idag, även om jag inte har vågat äta någonting än. Neo, som var väldigt vaken igår, sover som vanligt när jag sitter vid datorn i mitt knä, och visar inga tendenser till att vilja vakna heller. Nu blir det definitivt en lugn vecka och jag håller alla tummar och tår för att det inte var magsjuka så att resten av familjen klarar sig!

måndag 11 mars 2013

...åsso lite feber på det...

Feber. Say no more. Någon gång under den sena gårdagskvällen bröt det ut, och sedan var jag däckad de närmsta 15 timmarna ungefär. Nu är jag lite piggare igen och febern har lagt sig, men magen är fortfarande knepig och jag har ännu inte lyckats få i mig någonting mer än en liter vatten och en halv kopp te (fördelat över dagen). Neo somnade just i mitt knä efter en skrik- och gnällsession (lite dåligt med bröstmjölk idag), så jag lär få vänta någon halvtimme till innan jag kommer åt att ta någonting (förmodligen kräm med sojamjölk och micrad pommes frites, det är min standardmat när jag är sjuk och det enda jag brukar få i mig bortsett från "7up").

Tack och lov kunde mannen stanna hemma och ta hand om Noah idag. Jag hade INTE fixat att vara ensam med båda barnen idag. Neo har fått vara hos mig, men att sysselsätta en hyperaktiv 3-åring när man har feber, nej, det är en omöjlighet. Mannen konstaterade lite bistert att han nog blev tröttare av att vara hemma med Noah än av att jobba. Jamen, tjena! Grattis till att ha kommit till den insikten!

På jobbfronten såklart ingen frid, och till råga på allt ringde de från mitt andra jobb och undrade om jag skulle vara tjänsteledig eller föräldraledig och i så fall i vilken omfattning under april (vilket inte gör någon skillnad eftersom det krävs intyg från försäkringskassan för att de ska betala ut "tillägg" till den vanliga föräldrapenningen när man är föräldraledig, och det sker förstås retroaktivt). Det har jag ingen aning om! Jag har fullt upp med att hålla näsan över vattenytan så att jag kan disputera på fredag i nästa vecka. I feberdimmorna har jag idag klarat av att färdigställa ett pressmeddelande samt konstatera att figurerna fortfarande krånglar, trots att scripten stämmer. Det ska bli SÅ SKÖNT när jag är klar med doktorerandet och bara kan vara ledig.

Men, feber idag betyder minst två-tre träningsfria dagar. Hoppas att jag är så pigg imorgon att jag klarar att ha båda barnen hemma under eftermiddagen... Det får bli målsättningen.

söndag 10 mars 2013

Ont i halsen igen:-(

Jaha. Det var därför jag var trött och lite deppig. På gång att bli sjuk. Vaknade med ont i halsen och det har INTE givit med sig under dagen. Snarare tvärtom. Så nu sitter jag här i min fåtölj med en sovande (varm) Neo i knät och håller på att somna själv.

När man är sjuk ska man INTE träna. Frågan är bara var gränsen för sjuk går. Jag är fostrad i en elitsatsning inom en viss idrott, och som bekant pressar sig idrottare lite mer än vad som egentligen är nyttigt. Vi hade som grundregel att feber = ingen träning, förkylning = träning när jag höll på som mest. Halsont var en gråzon. På senare år har jag rekommendationerna reviderats, så nu är det feber = ingen träning, halsont = ingen träning som gäller. Mitt problem är bara att jag kan gå med halsont i veckor, utan att någon förkylning bryter ut. Det är grymt segt! Ibland brukar jag strunta i att följa riktlinjerna, och träna ändå efter någon vecka, och då brukar jag antingen bli sjuk, eller frisk. Men så här i "uppstarten" är det säkrast att vila. Jag vill INTE ha hjärtmuskelinflammation, och jag vill definitivt bli frisk till min disputation om knappt två veckor.

Egentligen är det ganska väntat att jag blir sjuk nu. Jag har gått på högvarv både jobbmässigt och hemmamässigt i flera veckor. Efter spikningen av min avhandling och plottande av de sista figurerna till mina artiklar var det lite som att jag började slappna av lite. Farligt om man vill hålla sig frisk. Det brukar nämligen vara så att jag blir sjuk när stressnivån minskar, och därmed alla hormonhalter sjunker. Nu får jag försöka hålla mig lugn i några dagar och hoppas på att jag tillfrisknar fort. Dricka mycket te och äta massor av färsk vitlök...

lördag 9 mars 2013

Tröttmössa på idag

Nu har vi installerat vår nya induktionsspis, och den verkar fungera! Morgondagens projekt blir att göra rent och köra igång ugnen, så att jag kan börja baka och rosta grönsaker igen. För övrigt var det inte en dag för sent vi bytte spis. Vår gamla var nämligen inte jordad, vilket upptäcktes när vi tog bort den. Vågar inte tänka på vad som KUNDE ha hänt om någonting hade gått snett med den.

Annars har jag haft en vilodag idag (bortsett från en promenad på kanske 4 km). Jag är trött i hela kroppen, hela själen. Känner mig slutkörd och i starkt behov av att tanka energi. Eller av att sova lite mer än 2½ timme i stöten. Energi - lite får jag av min minstings kvillrande gurglande skratt, en puss och en kram från min stora pojke, eller att se den syskonkärlek som redan finns mellan dem. Noah älskar verkligen sin lillebror, pussar, kramar och klappar honom, vill trösta när han är ledsen, även om han stundtals är lite avundsjuk, och Neo är i sin tur mycket intresserad av vad Noah gör och hur han beter sig. Idag var dessutom våra grannar/vänner här (på installations- och lekdejt samt fika med våfflor, veggogrädde, hjortronsylt och äppelmos), och det gav också en boost för själen. Ledigt från allt jobb idag och imorgon har jag bestämt. Sedan måste jag börja läsa på inför disputationen och bli klar med artiklarna.

Kanske träna imorgon, om jag har lust och det finns tid. Beskära äppelträd. Sovmorgon lär inte finnas på kartan, så jag ska försöka lägga mig tidigt ikväll. Förhoppningsvis får jag en natt då jag kan sova effektivt, något som brukar bli fallet om jag har haft några dåliga nätter. Även om jag inte får sova fler timmar, varken i sträck eller totalt, verkar det som att de timmar jag får gör mer nytta än annars om jag är tillräckligt trött. Jag hoppas på en sådan natt. Det vore så skönt att få vakna utsövd och pigg!

fredag 8 mars 2013

Vaccinationsdag och kvinnodag

Internationella kvinnodagen idag. Jag har aldrig riktigt förstått poängen. Jag menar, varför ska vi bara uppmärksamma kvinnorna? Borde det inte, i jämställdhetens namn, även finnas en internationell mansdag? Nu kommer säkert någon påpeka att "mansdagar är det alla resterande dagar om året", men det håller jag inte med om. Och även om det är ovanligt, finns det kulturer där kvinnorna styr och männen bara betraktas som något "bihang". Personligen vill jag inte bli särbehandlad för att jag har ett visst kön. Jag vill bli bedömd efter mina förmågor och prestationer, inte för att jag har två saker som dinglar (bröst) istället för en (snopp). Nog om detta.

Jag har en liten kinkig kille i knät just nu. Nyvaccinerad, ganska snorig och definitivt trött. Trots detta har han stundtals varit väldigt glad idag. Roligast var nog när han satt på min mage och jag gjorde crunches, då skrattade han så att hela han hoppade. Sådant blir jag lycklig av. Vaccinationen gick för övrigt bra. Innan den första sprutan log han, pratade och var jättelivlig. Sedan PANG, satt sprutan i låret och han grät förtvivlat. Lite paus innan nästa spruta och när K tvättade av hans ben för att ta den började han stortjuta direkt. Han visste vad som väntade, helt klart. Men under själva sticket grät han inte så mycket. Vi fick även nya "mått" att ta fasta på: 5440 g, 56.5 cm lång och 42 cm runt huvudet, tror jag. Följer sina kurvor fint. Skönt!

Min egen träning idag har bestått av ett halvt kettlebellpass och 10 min core-övningar i sängen med Neo på magen eller på bröstet. Samt en promenad i det fina soliga vintervädret. Helt underbart!

Sedan måste jag erkänna en sak. Jag är urdålig på träna bäckenbotten medelst knipövningar. Verkligen kass. I bästa fall kommer jag ihåg att knipa 10 knip om dagen, typ. Däremot gör jag ganska ofta styrkeövningar där knipet kommer mer eller mindre automatiskt. Lite tror jag motivationsbristen beror på att jag har dåliga erfarenheter av just knipövningar. Man ska ju göra dem för att minska inkontinens, men för min del tyckte jag inte att det hjälpte efter att jag hade fött Noah. Jovisst, jag tränade, ihärdigt, och de jobbigaste problemen avtog, men inte förrän jag började styrketräna igen. Och det dröjde ända tills jag slutade amma innan jag kunde hoppa och springa lite. Därför är motivationen inte på topp just nu. Enligt mödravården kan amningen påverka förmågan att hålla tätt, just för att slemhinnorna blir lite tunnare än annars. Jag HAR varit på efterkontroll och fått konstaterat att jag KAN knipa ganska bra. Jämfört med hur det var efter att jag födde Noah är detta rena rama himmelriket, något jag aldrig för mitt liv kunde fantisera om innan förlossningen. Jag trodde att det skulle bli värre efter andra barnet - men tydligen inte. När jag var som sjukast i anorexi påverkades även bäckenbotten så att jag fick svårt att hålla tätt, vilket var skitjobbigt. De problemen upphörde när jag gick upp i vikt och började träna. Så lite inbillar jag mig nog att bäckenbotten ska återfå sin styrka genom min vanliga träning. Och för närvarande klarar jag mig bra utan att hoppa och springa - det kan jag ändå inte p.g.a. ont i svanskotan. Men KNIP, för ... skull! Gärna med knipkulor så att du säkert vet att du hittar rätt muskler och för att successivt bygga upp din styrka. Många blir hjälpta! Knipen gör i alla fall ingen skada. Och om du fortfarande har problem med inkontinens, prata med din barnmorska eller inkontinensmottagningen - så att du säkert hittar rätt muskler och för ytterligare åtgärder om du gör rätt, men bäckenbotten är skadad.

torsdag 7 mars 2013

Vardag och jobbtrött

Det blir lite glesare mellan inläggen för tillfället. Jag sitter fortfarande med min kära statistik och har dessutom fått ett pressmeddelande på halsen, så tiden räcker inte riktigt till för att blogga i samma utsträckning som tidigare. Neo är lite småkinkig, nyförkyld som han är, och Noah vill förstås ha någon att leka med typ hela tiden. Idag är dock min kära mor här på "leka-med-Noah-besök" och Neo sover för tillfället, så jag stal lite bloggtid när jag var klar så långt jag kunde med plottande och textredigerande. Känner mig sliten, minst sagt. Ska bli skönt när disputationen är avklarad.

Veckans tredje träningspass klarade jag av i morse. Ett ganska kort bärsjalspass med fokus på benen. Någonting annat var otänkbart. Neo ville INTE vara ensam och han var dessutom väldigt trött, så det fanns inte på kartan att få honom nöjd på en filt på golvet. I tisdags blev det "pump-it" igen. Råkade ta fel hantlar för bröst- och armövningarna, så igår hade jag FAKTISKT lite träningsvärk!

Imorgon ska Neo få sin första vaccination. Jag ser INTE fram emot det. Jag vill i och för sig att barnen vaccineras, men det är ändå hemskt när sprutorna ska tas. De ligger så fint, ler och jollrar, och så PANG sätter sköterskorna en spruta i varje ben, och hela det lilla älskade ansiktet skrynklas ihop till ett ledset illvrål. Så jag grät när Noah fick sin första spruta! Misstänker att det blir på samma sätt med Neo. Vaccination nummer 2 gick lättare med Noah. Han blev inte lika ledsen och inte jag heller. Men Neo är min minsting, högst troligt min sista bebis. Det är inte många minuter om dagen han inte är hos mig, max någon timme eller två. Annars har jag honom fortfarande väldigt nära - på armen, på magen, i knät eller i bärsjalen - eller på skötbordet. Och när han väl ÄR nöjd vill jag inte för allt i världen att han ska bli ledsen...

måndag 4 mars 2013

Vissa dagar ska man stanna i sängen...

Vissa dagar önskar jag att jag aldrig hade stigit upp. Som idag. Jag och Noah har legat i luven på varandra precis hela dagen. Han är i sin bästa trotsålder, och hela dagen har varit ett oändligt "Jag vill...!", "JAG VILL INTE!", "Vad ska vi gööööööra?", "Varför då?", "Mammaaaaaaa! Kom!" i kombination med högljutt gråtande och skrikande. Jag blir galen! Vi bråkar och tjafsar om allt. När mannen kom hem 16.30 var jag helt färdig och ville bara sätta mig ner och storgråta. Han fick ta Noah med sig och köpa hämtpizza, för själv orkade jag inte med en krigsmåltid till där allt är "BLÄ" och "DET TYCKER JAG INTE OM!" Måndagsångesten efter en helg när arbetsveckan på ett vanligt jobb börjar är ingenting jämfört med den måndagsångest jag har inför dagar när Noah inte är på förskolan.

Jag trodde i min enfald att lite träning skulle få mig på bättre tankar idag, men det lyckades inte. Även om det gav mig 40 min i någorlunda lugn (Noah lekte fint själv när jag bet ifrån och på skarpen talade om att jag var dödstrött, genomledsen och behövde träna för att må lite, lite bättre) kom olusten och känslan av otillräcklighet tillbaks en timme efter att jag avslutade bärsjalspasset och nästa tjat- och bråksession startade.

Av och till har vi i alla fall haft det ganska bra. Var och lekte på en lekplats i någon timme, läste Bamse, tog en promenad för inköp av en ny Noah-tandborste (en blå och lila med små monster på) och städade lite i Noahs rum tillsammans. Neo har förgyllt dagen med stunder av leenden, ögonkontakt (han verkar verkligen gilla att se mig i ögonen just nu), joller och gos. Min minsting är väldigt förtjust i att sjunga, gärna rörelsesånger, och att läsa böcker just nu. Trots att han bara är tre månader visar han med sparkar och minspel att han är intresserad och tycker att det är mysigt. På samma sätt visar han när han vill åka bärsjal. Han tystnar direkt när jag sätter på mig den, tittar storögt och i mungipan anar jag ett leende.

Snälla, låt morgondagen bli en bättre dag! En dag när jag räcker till och då jag slipper ångest! För dagar som denna är det så lätt att mina gamla spöken kommer tillbaks, som en viskning för det förgångna.... Nu kan jag tygla dem, men om det går FÖR långt och jag blir FÖR körd i botten vet jag inte...

söndag 3 mars 2013

Mina unika pysar

Jag vet inte hur mycket jag har skrivit om våra problem med att få barn här... Har skrivit så mycket på så många ställen genom åren att jag har glömt var jag har skrivit vad, men sammanfattningsvis hade vi problem. Ganska stora problem, skulle det visa sig, särskilt om man ska tro på den forskning som just publicerats och som bygger på studier genomförda av de gynekologer som tillslut hjälpte oss att få till våra pysar. Vi fick kämpa i två långa år innan Noah blev till. Två år av utredningar, viktuppgång, nertrappning av träningsmängd, hormonprover, gynundersökningar, hormontabletter, hormonsprutor och humörsvängningar innan vi fick se ett efterlängtat plus på graviditetstestet.  Fyra hormonbehandlingar med allt vad det innebär av undersökningar, hopp, oro, och besvikelse. Det sliter på psyket och på förhållandet. För att få till Neo behövde vi "bara" ett halvår, men klarade under den tiden av minst ett tidigt missfall och en mild överstimulering också.

Min man fungerar som han ska. Jag har däremot en ägglossningsstörning, som gör att jag inte har ägglossning om jag inte tar hormonsprutor (man börjar testa om man svarar på hormontabletter, men det gör inte jag). Vad detta beror på vet jag inte, men det är ganska troligt att det är någon följd av alla åren med anorexi. Förutom att jag inte ägglossar på egen hand har jag "inte så kraftfulla äggstockar" som gynekologen uttryckte det, och därmed liten äggreserv. Liten äggreserv brukar i sin tur betyda dålig äggkvalitet. Fram tills alldeles nyss har man inte vetat med säkerhet att det är så genom att bara analysera hormonprover, utan man har varit tvungen att titta på hur äggen ser ut i mikroskop. Min ägg har tack och lov aldrig behövt lämna min kropp, så jag vet inte hur det är ställt med dem. Däremot vet jag att jag har väldigt låga halter av ett hormon som förkortas AMH, och som nu har visat sig vara en indikator på hur bra man lyckas med en fertilitetsbehandling i form av IVF (provrörsbefruktning).

Det forskarna fann var att AMH-halter under 0.5 mikrogram per liter resulterade i få graviditeter, och vid halter under 0.2 mikrogram per liter fick de flesta behandlingar avbrytas före äggplock för att för få eller inga äggblåsor utvecklades (det kan du läsa mer om här och här). Jag slapp som sagt var äggplock (vi har inte gjort IVF, utan bara en hormonstimulering med sprutor, själva barnalstrandet i övrigt har vi klarat av på egen hand - vilket inte är särskilt romantiskt eftersom man då får "ordination" om sex på bestämda tider), men med dessa resultat i bakhuvudet förstår jag hur fantastiska våra barn är. Mitt AMH-värde var nämligen 0.2 mikrogram per liter när Noah blev till. Och 0.4 ett halvår innan jag blev gravid med Neo. Statistiskt sett borde de inte ha funnits, om resultaten för IVF även gäller för dem som bara får hormonbehandling. Statistiskt sett är de nästan unika. I synnerhet eftersom mina äggstockar svarade på en väldigt låg hormondos och då producerade ett lagom stort antal ägg. När Neo blev till var det till och med så att det fanns för många äggblåsor vid den första gynundersökningen (jag hade börjat med sprutorna lite för tidigt inpå föregående mens) och läkaren gav mig 20% chans att bara ett skulle växa vidare om jag sänkte hormondosen. Det gjorde jag - och det ångrar jag inte för en sekund.

Alla barn är unika. Mina kanske lite extra. Jag HOPPAS att fler får uppleva glädjen att, trots dåliga förutsättningar, få uppleva glädjen med att se ett plus på teststickan, bära ett barn, föda det, se det växa och utvecklas, älska det och stundtals vara otroligt trött på det...

Och det där plusset på teststickan kan för övrigt vara ett barnbesked, att bära barnet att vänta på att få resa för att hämta hem det och att föda det kan vara första mötet med en ny familjemedlem. Adoption behöver inte vara ett andrahandsalternativ. Bara ett lite annat sätt att få barn. För oss var adoption faktiskt inte något andrahandsalternativ. Det var bara det att vi hann bli gravida på biologisk väg lite snabbare.

Trött vilodag

Fortfarande dödstrött. Jag somnade redan kl. 21 igår kväll, men vad hjälpte det, när Neo hade en orolig natt och vaknade med 1½ timmes mellanrum tills vi gick upp strax efter kl. 7. Noah har också sovit lite dåligt, och mannen har ont i ryggen. Stämningen är med andra ord inte på topp här hemma idag. Noah vill ha något att göra, men det mesta är kul i max 5 minuter, och eftersom det blev så mycket spelande på mannens telefon igår, vill mannen begränsa skärmtiden till ett minimum idag. För äldsta sonen, vill säga. Vi andra kopplar av framför datorn (med sovande Neo i knät) respektive 5-milen på skidor på TV.

En promenad har jag och Neo i alla fall tagit idag, till affären. Jag fick lite träning på hemvägen när jag bar Neo i sjal på bröstet och mat i ryggsäck på ryggen. Givetvis bar jag Neo TILL affären också, men han är inte så tung, 6 kg skulle jag tro nu. Det vi handlade vägde nog minst lika mycket, men som jag brukar säga till folk som ojar och vojar sig - vikten blir i alla fall jämnt fördelad när man har grejer både fram och bak. Vardagsmotion i ett nötskal.

lördag 2 mars 2013

Magövningar med bebis

Sitter här med en sovande bebis i knät... Vi är helt utslagna båda två efter gårdagens långa heldag i Uppsala, där jag spikade min avhandling. Nu sitter den högt uppe i institutionens spikträd, fastsatt med en handsmidd järnspik. Tre veckor kvar till disputationen. Längtar! Som sig bör innan en disputation är den blivande doktorn hyperstressad. I mitt fall är det dock INTE på grund av att jag inte har gjort någon presentation eller har gjort fel i den tryckta versionen av avhandlingen, utan för att jag fortfarande sitter fast i artikelskrivande och statistik. Nu är det några figurer som spökar - och som vanligt krånglar det program jag använder för att göra dem.

Hur som helst, innan Neo somnade och jag typ däckade i min fåtölj har vi hunnit ta en promenad i blåsvädret. Och innan dess tränade jag med Neo som publik. Han börjar bli riktigt duktig på att ligga själv på filt, i babykorg eller i säng, så länge han har mig inom synhåll och inte är för trött. Kettlebells fick det bli idag igen (har för mig att jag kettlade i tisdags, och sedan körde ett pump-it-pass i torsdags). Oftast kör jag de tre första "cirklarna" av övningarna nedan, och ändrar sedan lite i övrigt upplägg. Men det var inte det jag hade tänkt skriva om, utan om vad som hände sedan, när Neo började kinka för att han var trött. Han gillar ju att ligga på min (eller någon annans bröst) och sova, så jag placerad mig i en säng med Neo ovanpå. Sedan testade jag att göra några magövningar, och se, det funkade bra! Kändes över förväntan mycket. Dessutom somnade minstingen. Två flugor i en smäll! Magövningarna finns beskrivna i den sista cirkeln nedan (även om den och den näst sista cirkeln gick i varandra litegrann).

Dagens pass; 3 varv av varje cirkel innan jag gick vidare till nästa cirkel:
  • Uppvärmningscirkel: Kettlebell runt kroppen åt höger, sedan vänster - Dubbelhandssving - Svingar byt hand - Kettlebell i åttor runt benen. 10 av varje utom dubbelhandssvingen som jag gjorde 20 st av.
  • Cirkel 1: Benböj - Drag mot hakan - Biceps/tricepspress - Marklyft på ett ben med kettlebellen i motsatt hand (10 av varje per sida).
  • Cirkel 2: Armhävning med ena handen på kettlebellen - Enhandsrodd stående - Utfallssteg - Böj åt sidan (körde hela cirkeln ett varv med vikten i höger hand, bytte sedan till vänster och körde cirkeln baklänges, började sedan om igen; 10 reps av varje övning per sida)
  • Cirkel 3: Enhandsövning där man startar med kettlebellen vid golvet, vänder upp den på handleden under hakan,  och sedan trycker den upp över huvudet (3 st, orkar inte mer) - Dubbelhandsövning som är nästan som en frivändning fast man inte vänder kettlebellen utan hela tiden håller den med handtagen uppåt (8-10 st) - Bredan benböj (10 st) - Burpees (10 st) - Vadpress (10 st). Det sista varvet bytte jag ut de två första övningarna mot en övning där man svingar kettlebellen med med ena handen upp till axelhöjd och där pressar ihop skulderbladen (10 reps per hand).
  • Cirkel 4: (med Neo ovanpå mitt bröst): "Fälla träd" (10 reps per sida) - tådopp ett ben i taget (10 st per ben) - tådopp båda benen samtidigt (10 reps)
Fälla träd: Ligg på rygg med benen mot taket. Böj benen för att göra övningen lättare, sträck dem för att göra övningen tyngre. Pressa ner svanken mot golvet HELA ÖVNINGEN. Lägg händerna på magen eller ut åt sidorna (lättare åt sidorna). Du kan även sträcka upp höger arm mot taket när du för benen åt vänster, och vänster arm när du för benen åt höger (också lite lättare). För benen åt ena sidan så långt du kan utan att du börjar svanka. Vänd tillbaks till ursprungsläget. Du kan antingen träna en sida i taget eller köra varannan rörelse åt höger, varannan åt vänster.

Tådopp: Ligg på rygg, benen uppåt, knäna böjda 90 grader. Andas in, doppa ner tårna i golvet, andas ut och kom upp i ursprungsläget. Denna övning kan du göra med ett ben i taget eller med båda benen samtidigt (jobbigare). TRYCK SVANKEN MOT GOLVET HELA ÖVNINGEN! Du kommer förmodligen känna en hel del i höftböjarmuskeln, särskilt om du fuskar med att pressa svanken mot golvet. Tänk dig då att benen är "stela" i ursprungspositionen och att det är magen som gör jobbet. Det kan krävas en del justerande och "efterkännande" innan du hittar rätt teknik.

...och nu ska jag återgå till den strulande statistiken... Samt gosa med Neo i väntan på att Noah och mannen kommer hem från sin första längre resa på egen hand (har varit och hälsat på barnens kusin och förstås kusinens föräldrar 20 mil bort sedan i torsdags). Ha en fortsatt fin helg!