Mammamage, knip och träning - när ingenting hjälper...

...och min naprapat, vårdcentralens fysioterapeut, barnmorska och läkare står som handfallna, så snubblar jag över ett tips på Anna Lissjanis blogg om en fysioterapeut i Uppsala som har en alldeles egen metod för att få bukt med separerade magmuskler efter graviditet och förlossning. Carina Pettersson heter hon, och hon jobbar på Ture Åhlanders läkarmottagning. Tar kontakt, och får en tid en knapp vecka senare. Och ÄNTLIGEN har jag en plattare mage igen! Efter 40 minuters behandling har det jag har kämpat med i över ett år plötsligt hänt. Magen ser inte längre gravid ut. Och när jag cyklar hem efter buss- och tågresan mellan min före detta hemstad till min nuvarande hemstad, kan jag för första gången sedan Neo föddes dra in magen istället för att se den puta ut. Väl hemma kommer min vän och granne K på besök en snabbis och undrar förstås hur det har gått. Liksom jag konstaterar hon att magen HELT har ändrat form. Sådär i en handvändning... Hur är det möjligt?

Enligt Carinas teori och praktik, som hon tillämpat och klurat ut helt på egen hand, "fastnar" de raka magmusklerna i fel läge efter graviditeten hos vissa kvinnor. De hittar inte tillbaks till sitt "spända" läge, utan tror att de ska bukta utåt, åt sidorna, som för att ge plats åt en växande livmoder. Det gör att bäckenet dras isär, att de tvärgående bukmusklerna trycks ihop och att ländryggen får kämpa för att hålla isär det som egentligen inte alls ska hållas isär i den friska, funktionella kroppen. Låren, knäna, anklarna och fötternas position påverkas, och man får ont, blir spänd. Eftersom det blir felställningar i bålen och bäckenet, kan man förutom spänningar och smärta, bland annat få problem med inkontinens. Så var det litegrann för mig, knipa kan jag, men när bäckenet hamnar fel funkar det inte att knipa och jag har fått väldigt bråttom på toa emellanåt.

Foglossningsbältet som jag testade efter att jag hade träffat vårdcentralens fysioterapeut (sjukgymnast) för två veckor sedan hjälpte en tid, men de senaste tre-fyra morgnarna har jag vaknat trött, trots djup sömn, med spända käkar, en ländrygg som är spänd som en båge bakåt, kramp i vaderna och ont i fötter och lår. Igen. Det foglossningsbältet gjorde var att trycka ihop bäckenet. Så magen kompenserade genom att spännas ÄNNU mer på fel sätt så att musklerna skulle hamna i, vad de tror, var rätt position. Allt utgår från bålen, kroppens centrum, kärna (=core), så spänningar där fortplantar sig och påverkar både kropp och själ i fel riktning - det rigida, istället för mot det flexibla, mjuka. Inte så underligt då, att jag har mått psykiskt sämre de senaste dagarna, varit tröttare, inte haft samma tålamod med barnen, fått kämpa mer med min självkänsla och bråkat med med min man.

Vad hände, och vad gjorde hon, Carina? Som Anna skrev - hon tryckte på magen, testade benens och armarnas funktion, lät mig gå några steg, tryckte lite mer, och klämde på mina lår, höfter, vader och fötter. Hela tiden frågade hon hur det kändes, var det kändes och om jag trodde att det gick att få bort de "bollar" och "hårda kulor" jag föreställde mig fanns i min mage. När jag först la mig på britsen kändes det som att jag låg snett. Vänstra sidan sjönk ner mer än den högra, vänstra foten kändes utåtriktad, den högra mer upprätt, och kontakt med underlaget hade jag bara på tre punkter; rumpan, vid skulderbladen och precis innan nacken tar vid. Ländryggen kändes som om jag låg på en HÅRD bosuboll och nacken böjd i "fel" vinkel. När jag såg efter var det HÖGER fot som låg mer utåtriktad. Hmmmm....

Efter första omgången av smärtsamma tryck i magen och på låren var obalansen något mindre. Hela ryggen låg avslappnad mot britsen, och fötterna kändes "jämnare". När jag såg efter var det också så. Fötterna pekade mer åt samma håll. När hon åter testade funktionen i armar och ben kändes det som att jag inte alls tog i, men hon kunde inte rubba mina kroppsdelar när hon höll emot, något hon med lätthet klarade innan tryckbehandlingen. Fick röra mig lite, gå några meter. Bäckenet kändes stabilt. Istället för att vara "hjulbent" var jag mer "kobent"; precis som jag har varit i hela mitt liv innan barnen föddes. Jag gick och stod på HELA fotsulan istället för bara på "utsidorna". Jag kände på min mage - istället för spänd var den mjuk och töjbar. De tvärgående bålmusklerna strävade inåt istället för utåt och diastasen kändes mindre. Magen ömmade inte lika mycket när Neo kom emot den eller låg på den (han var med, Noah fick stanna hemma med mannen).

Efter att jag hade rört lite på mig, kändes kroppen lite "sämre" igen. En vända av tryck och kläm till, sedan var den lite bättre och vi var klara för denna gång. Carina hade varnat mig innan för att det krävs upprepade behandlingar för att fixa till det helt (så är det alltid när jag går till naprapaten också). Man får skala av ett lager i taget, som när man skalar en lök. Men att hennes behandling överhuvudtaget hjälpte var stort för mig. Foglossningsbältet behövde jag inte längre när jag gick därifrån. Nu ska jag låta kroppen vila i 2-3 veckor innan vi ses igen.

Jag var förstås tvungen att fråga Carina om varför det inte finns fler som jobbar med detta på det här sättet. Som försöker hitta kärnan till problemen - i mitt fall spända magmuskler, och INTE foglossning, ryggvärk, ont i lår, knän, fotleder och fötter. Hon trodde att de flesta jobbade så, och hade inte varit medveten om vilket stort problem i det tysta detta är för många kvinnor. Hon har inte gjort reklam för sin behandling men nu tyckte hon att det kanske var dags att uppmärksamma och utbilda vård och alternativ vård i att det faktiskt finns annan hjälp att få än träning, knipövningar, stabiliserande övningar och hjälpmedel samt operationer, särskilt om inget av detta har haft någon effekt (som i mitt fall, bortsett från bukplastik - det vill jag inte utsätta mig för) och egentligen bara behandlar symptomen. Att behandla roten till det onda, d.v.s. diastasen, var, enligt henne, inte alls någonting svårt, utan man använder precis samma metoder som man gör med alla andra åkommor som fysioterapeuter behandlar. Nu hoppas jag VERKLIGEN att hon sprider sitt ord och sin metod! Tänk bara, hur mycket lidande och pengar som kan sparas om man får rätt hjälp direkt, istället för att leva med mammamagen och efter 20 år söka hjälp för knäproblem eller fotledsproblem - som bottnar i spända magmuskler som ingen upptäcker. "Vaddå, lite putande mage får man räkna med efter att ha fött barn!"

En annan sak som var fascinerande var att hon genom att trycka på mina vader krasst kunde konstatera att jag hade menstruationsproblem. Nu ammar jag förvisso fortfarande, man någon naturlig mens har jag inte sett röken av de senaste 20 åren, bortsett från de två gånger jag hade mens när jag var 23 år och precis hade träffat min man, innan jag började äta p-piller. Jag var VÄLDIGT öm på punkter som har med de kvinnliga organen att göra...

Och för er som undrar... Det gick JÄTTEBRA med Neo. Han var hur duktig som helst, både under resorna och under besöket hos Carina. Carina var väldigt bra med barn - och med vuxna. Hon var en sådan där person som man önskar att alla vårdgivare var - hade ett holistiskt synsätt och inte bara brydde sig om det yttre. Jag fick en stjärna till på min himmel av betydelsefulla "behandlare" i mitt liv. Sådana som hjälper mig på min trevande vandring mot att läka och hitta "min" plats i tillvaron.

Tränar på att vila

Den här sommaren har jag verkligen tränat - på att vila. Inte sedan jag var gravid med Neo har jag vilat så mycket som nu, om man ser till vila från träning, vill säga. Jag yogar förvisso min kvart varje morgon före frukost, och tar en promenad (minst) per dag med barnvagnen (ca 45-60 min), men i övrigt vilar jag. Ändå är jag tröttare än någonsin - bortsett från de två somrar jag var gravid, vill säga. Orkeslös, matt. Värmen gör nog sitt till. Jag är dålig på att hantera kyla, och samtidigt dålig på att hantera när det blir FÖR varmt. Särskilt lider jag av varma nätter, då jag har svårt för att somna och sedan sover väldigt ytligt och oroligt. I kombination med att Neo alltid vaknar vid 5-5.30 när det är varmt, gör det att jag kanske sover max 4-5 timmar, och då inte heller i ett svep. Idag har jag faktiskt sovit någon kvart plus någon halvtimme mitt på dagen, när jag tog med barnen till mina föräldrar, men det är få dagar jag kommer åt att göra det. Just nu är det lite extra jobbigt dessutom, i och med att mina svärföräldrar är här. Kom i torsdags, stannar "på obestämd tid". Svärfar och mannen hjälps åt att bygga en halvvägg i vårt badrum i källaren, och det drar ut på tiden... Det hett efterlängtade regnet som började falla nyss gör att luftfuktigheten ökar, temperaturen sjunker, och därmed torkar färg, primer, spackel, tätskikt o.s.v. långsammare än om vädret vore torrt och varmt.

På ett sätt är det skönt att låta kroppen vila från styrketräning. Jag har inte saknat det så mycket, konstigt nog. Dagarna fylls på något märkligt sätt ändå, och barnen har fått mer tid och uppmärksamhet än tidigare. Dock går den minskade träningsdosen ut över min mathållning och mitt ätande. Jag låter "fel" känslor och handlingar tar över, minskar maten eftersom jag minskar träningen. Tappar muskler och tappar lite i vikt. Målsättningen just nu är nog att härda ut. Klara sommaren. En vecka (eller är det två?) kvar till två veckors semester, sedan börjar barnen på förskolan - Neo ska skolas in, Noah fortsätter på samma avdelning som under förra året. Och i september börjar jag jobba 80%.

I förra veckan besökte vi Astrid Lindgrens värld och Lilla Sverigebyn, en helt fantastisk semesterby som jag har skrivit om här. Verkligen skönt att komma bort i några dagar, även om det förstås var lite krävande att planera och resa. Barnen är inte vana vid att åka bil, så den drygt 3 timmar långa resan var ett orosmoment. Tack och lov gick det jättebra! Att resa tillsammans med grannfamiljen (som har en dotter som är jämnårig med Noah) gick också superbra - vi har nästan haft lite abstinens sedan vi kom hem och umgåtts i stort sett varje dag på något sätt... Även barnen fungerar jättebra tillsammans med H och K, och de har nästan blivit lite som "extraföräldrar" till dem. Så kul att se!

I barnens utveckling händer det mycket. Framför allt med Neo, som under sommaren fått flera nya tänder och utvecklat sin balans och motorik någonting helt i hästväg. Han går både uppför och nerför låga trappor utan stöd nu, medan storebror helst vill ha en ledstång att hålla sig i... Vi har badat mycket, och även där ser man en tydlig skillnad mellan bröderna. Noah är den försiktiga, som preciiiis vågat släppa taget om mannen när de badar tillsammans. Neo är helt sjövild och blir tvärarg om man försöker sätta på honom någon flytanordning. Han hoppar från kanten, springer nerför "sluttande bassängdelar" och det bekommer honom knappast om han råkar snubbla, falla huvudstupa i vattnet så att han får såväl huvud som ansikte under vattenytan - OK, jag är blixtsnabb på att fiska upp honom när det händer, men ändå... Det stora problemet med honom (förutom astman och födoämnesallergin) är att han slåss för att få uppmärksamhet. Det vet vi inte hur vi ska hantera riktigt, eftersom det inte hjälper att säga ifrån, placera honom i något annat rum, eller hota med att ingen vill leka med honom om han inte ändrar sitt beteende. Noah har slagit tillbaks vid några tillfällen, men inte heller det verkar bita. Hoppas att han inte beter sig på liknande sätt på förskolan!

Knakande bäckenfog och separerade magmuskler

Idag var jag alltså hos sjukgymnasten för att kontrollera hur mina magmuskler har läkt ihop. Domen var väntad: Det finns ingenting mer jag kan göra på egen hand. Jag har tränat ihop mina muskler så mycket jag kan, och det som återstår är en eventuell remiss till plastikkirurgen på sjukhuset för bedömning där. De kommer förmodligen inte tycka att min separation är tillräckligt bred, djup och besvärande för att de ska kunna åtgärda den, utan jag kommer att hänvisas till att bekosta en eventuell operation på egen hand. Jag är inte det minsta sugen på operation, oavsett vem som betalar, men är utled på att må dåligt över att min mage bullar ut på fel ställen och gör att jag får ont och har problem när jag tränar. Hur bred den är? 3 cm, djupet svårbedömt, men jag KAN hålla magen platt när jag gör t.ex. crunches. Jag har tränat helt rätt och tränar helt rätt, så det är inte det som är felet. Jag har gjort vad jag har kunnat och kan inte göra mer, varken med hjälp av träning eller sjukgymnast.

När jag ändå var hos sjukgymnasten och detta hade konstaterats, bad jag henne kolla om hon kunde lista ut varför jag har ont i ländryggen, ljumskarna och vristerna om jag inte tränar styrketräning varannan dag (som nu när jag bara yogar). Känns som växtvärk, molande, ihållande. Jobbigt! Mycket klämmande, kännande, tryckande, hummande, tänkande, flummande... Hon hittade inget riktigt fel. Jag var rak, rakare än de flesta, symmetrisk, flexibel och rörlig, balansen bra och såväl muskler som de flesta leder kändes OK, men eftersom min kroppsform är rak, har jag en tendens att bli stelare än dem som är mer kurviga i sin ryggrad. Jag är trycköm över ryggraden, delar av sätet (musklerna) och framför allt, bäckenfogen fram. Verkar som jag FORTFARANDE har kvar delar av foglossningen jag hade med Neo - som föddes i december 2012! Jag fick låna ett bäckenstabiliserande bälte för att se om det kunde göra någon nytta, och det verkar det kunna. Jag har faktiskt mindre ont nu när jag har det på mig, än när jag inte har det. Påtaglig skillnad!

På torsdag har jag en telefontid med vårdcentralsläkaren. Får se om han tycker att det är OK att remittera mig vidare. Annars är det väl bara att gilla läget, försöka leva med min mage, och se om jag kan hitta någon alternativ behandlingsmetod...

Neo - fortsatt frustrerad över att han inte kan prata, och fortsatt väldigt dreglig. Hittade två nya tänder i hans lilla mun, kindvarianter, i överkäken. Nu har han fyra framtänder och två "näst innersta kindtänder" i överkäken, och två framtänder i underkäken.

Noah - vill gärna ha egentid med mig igen, så idag har vi gjort marinad till Vecon/fejkon (baconliknande sojakött) tillsammans, och spelat "Råttfällan". Den killen ÄLSKAR att spela brädspel, liksom sin far. Jag gillar det inte. Men Råttfällan tycker jag faktiskt är riktigt roligt att spela. Gäller bara att låta Noah vinna tillräckligt ofta...

Möten

Idag träffade jag en av mina gamla studenter, som efter sin examen har fått jobb i min hemstad. Han skrev uppsats för mig när jag doktorerade (jag disputerade 2013, han tog nog examen samma år tror jag). Vi fungerade väldigt bra ihop, och jag var referens för honom när han sedemera gav sig ut på arbetsmarknaden. En av hans kursare, som han fortfarande har kontakt med, har jag också handlett, när han skrev introduktionsuppsats första hösten på universitetet. På båda gjorde jag tydligen intryck, och de minns min handledning som värdefull för deras utbildning. Sådant blir jag väldigt glad över att höra! Det är bland de finaste komplimanger jag har fått, att jag lyckats hjälpa dem på vägen mot att nå sina mål. För det mesta är jag väldigt nöjd med att ha lämnat den akademiska världen till förmån för ett mer händelserikt jobb, men just undervisningen saknar jag. Det där personliga, att hjälpa studenter att nå sin fulla potential genom att guida dem rätt, att ge individuell vägledning om hur de kan förbättra sin kompetens, att se deras svagheter och förvandla dem till styrkor, det saknar jag. Dessa båda studenter hade samma problem - att skriva. Båda var ambitiösa och hade mycket vilja. Båda kände att de var osäkra på hur de skulle formulera språket och få ner vad de ville säga på papper på ett begripligt sätt. Och i båda fallen fick de en liten puff i rätt riktning, så att jag under vårt samarbete såg att deras skriftliga förmåga utvecklades. Jag imponerades över att de faktiskt förstod vad jag menade, och tog till sig den handledning de fick.

Ibland drömmer jag om det jag drömde om som barn. Att arbeta som lärare. Men att läsa in 2 års pedagogik av "flumslag" (enligt dem som har gjort det) ovanpå min 9-åriga universitetsutbildning, gå ner över 10 000 kr i lön och jobba mindre fritt än idag, det tar emot. Även om jag tror att jag har någonting att ge. Trots att jag vet att jag har talang för att undervisa. "Mina" ämnen är dessutom så ovanliga att arbetsmarknaden är ytterst begränsad (jag skulle, om jag läste in pedagogiken, kunna vara lärare på yrkesinriktade program; i växtodlingslära). Kanske en dag att jag ändå väljer att göra det. Om saknaden av att kunna hjälpa någon annan blir för stor.

Annars jobbar jag med att möta mina inre demoner. Jag tränar inte, bortsett från min "Shadowyoga"; 20 min per dag, och lite promenader. Jag leker med mina barn och hittar på saker med dem. Jag vilar. Och jobbar varje kväll. Har minskat på mitt matintag igen, för att äta utan att träna, det är det jobbigaste jag vet. Så länge jag tränar tungt och relativt ofta, flyter maten på och tankarna flödar i rätt riktning. Men när jag INTE gör det, då måste jag hantera ångesten och rädslan över att "bli tjock". Då kommer nojjorna över min icke-gravida gravidmage (diastas, eller bukhinneuttöjning). Inget sexpack här inte! Däremot en utstående bula från naveln och uppåt. På måndag har jag en tid hos sjukgymnasten. Tror inte att det hjälper. Mammamageapp i all ära, men den fungerar inte heller. Har ont i ländryggen - så trött den är! När bröstryggen mjukas upp av yogan flyttar sig ryggproblemen neråt, till det område där magmusklerna inte fungerar som de ska.

Barnen - mammig, svartsjuk, ilsken Neo som slåss och håller på att få lite fler tänder (han har bara 6 st än så länge). Noah, som börjar vilja göra mer med sin mamma igen, vilket är underbart men väldigt ovant. Mannen - har semester, fram till 18 augusti. Vi umgås en del, men på barnens villkor, och någon ork finns inte till gemensam vuxentid. Någon tid till egentid existerar knappt heller. Men ändå. Det börjar bli bättre - tror jag. Vi bråkar inte lika ofta. Och börjar kunna prata litegrann med varandra igen.