Nu har Noah opererats. Äntligen. Halsmandlarna och polypen togs bort igår, och nu försöker vi göra vårt bästa för att läkning, smärtlindring och allmänt mående ska vara så bra som möjligt under den tid som behövs för eftervård. Noah fick komma hem sex timmar efter operationen, och mannen var med honom hela tiden. Allt hade gått bra, men Noah har haft ont av och till. Han fick höga doser alvedon och ipren ordinerat, men han tyckte inte om att svälja alvedonet, så det är tveksamt om vi fick i honom hela dosen igår och de gånger vi försökte idag. Efter gråt och skrik i nästan en timme när det var dags för dos nummer 4 vid lunch idag gav vi upp. Jag tog med mig Neo till apoteket och införskaffade stolpiller. Fungerar förhoppningsvis bättre.
Det är mannen som är den som tar mest hand om Noah. Jag duger inte. Omvänt är det med Neo. Där ska det oftast vara mamma. Skönt i alla fall att det finns ETT barn som tycker att jag är rolig nog att vara med. Mannen är trött, i skriande behov av egentid tror jag, men vi kan verkligen inte prata med varandra just nu. Han är äckligt taggig, och allt jag försöker göra eller säga tolkas som att jag motarbetar honom maximalt. Det är skitjobbigt, för jag gör ingenting för att vara elak, utan av omtanke. Han ser det inte. Bara det jag glömmer att göra - för jag ska ju komma ihåg allting, kunna allt, veta allt och får inte vara trött och glömsk när han är det. Men det var INTE jag som glömde att hämta barnen på dagis för några veckor sedan... Han kom hem utan dem en timme efter att de skulle ha hämtats, och gud nåde, vad arg jag var...
Det är väl lite vad som händer här. För egen del har jag haft en trött och grubblig period, som utmynnat i att jag i alla fall FÖRE Noahs operation tyckte att jag började känna mig hel, hade hittat min "kärna", den jag ville vara. Full av kärlek. Nu vet jag inte. Just nu är jag bara ledsen. För att min man är så arg och jag inte når fram till honom.
