Ökar igen...

Jaha. Dags att öka matintaget igen. Nu är jag uppe i 3500 kcal vilodagar och 4000 kcal träningsdagar, för någon viktuppgång har det knappast blivit tal om sedan jag började med det här "ta-tag-i-mig-själv"-projektet. Em förstår inte varför jag inte går upp. Jag äter MER än hennes elitidrottare, som både tränar och väger mer än vad jag gör, men vi är helt överens om att jag måste upp i vikt och att det då bara är att äta mer som gäller. Mina gamla erfarenheter - att ha en kropp som strävar efter att ha samma vikt hela tiden om den får mat på regelbundna tider och i hyfsat lika stora mängder - verkar vara applicerbara på den 15 år äldre kroppen också. När jag skulle bli frisk från min anorexi var det samma sak. Jag behövde äta ENORMA mängder mat för att det skulle hända någonting på vågen. Till och med när jag var inlagd på sjukhus och hade sond fick de ge mig "extra sondmat", utöver det som de vanligen gav för gravt underviktiga patienter, för att jag skulle gå upp. Tack kroppen! Fortsätt gärna så här när jag har kommit upp till min "målvikt" också...

Lite av förklaringen ligger kanske i mitt val av livsmedel. Jag försöker att äta "bra" grejer, och inte så mycket tillsatt socker, halv- och helfabrikat. Bakar själv, lagar det mesta från grunden av "rena" råvaror, mycket baljväxter (minus soja och jordnöt), gryn (quinoa, bovete, ris), frön (minus sesam), frukt och grönsaker (minus dem som Neo inte tål), rotfrukter och mandel. Lite choklad då och då - mörk helst - och när jag blir riktigt trött på att äta - bananchips (mycket kalorier på liten mängd). En del glutenfria grissini och färdiga glutenfria bars (som jag beställer från USA) slinker också ner någon gång per dag, men på det stora hela äter jag "nyttigt". Kanske lite FÖR nyttigt. Kanske tar kroppen upp dessa "nyttiga" livsmedel lite sämre än motsvarande mängd energi (kalorier) i form av sådant de flesta inser är mindre hälsosamt i större mängder (som feta söta bakverk, chips, godis)?

Sedan tränar jag mycket - även om det kompenseras av mer mat träningsdagar. Träning har en "ämnesomsättningshöjande" effekt flera timmar efter att passet är avslutat, så det kanske gör att jag förbränner mer energi än beräknat. Sedan är det amningen (som det beräknade energiintaget dock har kompenserat för), samt det faktum att min vardag är ganska aktiv. Med en vild ettåring att jaga blir det en del rörelse som man annars inte får. Jag bär mycket - Neo sover fortfarande i bärsjal några timmar varje kväll. Promenerar en del. Men snart, snart är det dags att plocka fram cyklarna! Noah tog sina första tramptag på sin 2-hjuling idag, och älskar att cykla på förskolans 3-hjulingar. Neo har ännu inte fått prova att åka cykelkärra/cykelsits, men nu är det nog dags. Sin 4-hjuling som han har inne sparkar han sig framåt på i rätt bra fart nu, fast han förstår inte att han måste vrida på ratten för att komma dit han vill. Så, när han krockar med en vägg eller möblemanget skriker han, och då är det bara att rusa till undsättning. Noah var så försiktig som liten (och är det fortfarande), men Neo är av en helt annan sort. Han gör VERKLIGEN skäl för sitt smeknamn "Lillprins bus"...

Here we go again... Magsjuka andra krämpor

Då var det dags igen. Tre dagar hann hela familjen vara hyfsat friska och fria från läkemedel (med undantag för min man som äter inflammationshämmande medicin varje dag p.g.a. sin reumatiska sjukdom) innan det blev en ny tur till jourvårdcentralen efter middagen. Och en "cirkusnatt", minst sagt. Behöver skriva av mig lite, varning för bladder för jag är ganska trött...

Neo igen. Väsande och pipande andning, andfåddhet, men i övrigt lika aktiv och i gasen som vanligt. Men andningsbesvär ska man ta på allvar och i synnerhet om barnet ifråga har haft lunginflammation. Så jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick en tid på vårdcentralens jour. Allt gick smidigt och efter två inhaleringar x 1 min vardera med venolin (luftrörsvidgande) och 15 min mellan behandlingsomgångarna tycket de att vi kunde åka hem. Skulle ge en dos flytande ventolin innan vi la oss för natten och om besvären återkom idag skulle vi åka till barnakuten. Relativt smidigt besök, och vi var hemma igen efter knappt tre timmar (inklusive bussresa dit och hem).

Vid 23-snåret gick jag och la oss i halvsittande ställning (höjd huvudände av sängen för att underlätta Neos andning). Vaknade en dryg timme senare av en herrans massa svordomar, klampningar, hulkanden och gråt. Dags för nästa barn att bli sjukt - i magsjuka. Noah hade som vanligt vandrat över och lagt sig i dubbelsängen hos maken och sedan kräkts liggande. Sängkläder, madrassen, täcket, golvet, tapeten, Noah, allt fullt av kräk. Mannen fick ta hand om det mesta eftersom Neo vaknade och skrek om jag lämnade honom, men av och till gick jag ändå upp och försökte hjälpa till. Med Neo på armen. Somnade om vid 2-tiden, och blev väckt av en ack så pigg Neo runt kl. 6. Vi gick upp vid 7 efter att mina enträgna försök att få honom att somna om misslyckats radikalt. Lyssnade förstås på hans andning - OK så länge han var stilla. Väsanden om han var igång - vilket han var så fort han hade chansen. Det var bara att packa väskan och ge sig iväg till barnakuten, även om det inte kändes så himla akut, för mig åker man till akuten när det VERKLIGEN är livsfara, och det var det inte tal om här. Jag förstod dock att vårdcentralsläkarna inte skulle kunna hjälpa oss vidare, så OM vi ville få Neo utredd var det nog bäst att kolla upp det hela på sjukhuset, trots allt.

Först gick jag till den vanliga akuten, men de sa att det faktiskt fanns en barnakut på barnmedicin i huset bredvid (där vi har varit för allergiutredning) som hade öppet dagtid. Perfekt! Mycket bättre att få träffa personal som är vana vid barn och kan mer om deras besvär och sjukdomar. Ingen vidare kö var det heller, som tur var, och vi fick ganska snabbt träffa en sköterska som gjorde de första undersökningarna - vägning (9260 g), kollade blodets syremättnad, tog tempen, och en liten stund därefter en läkare. Hon lyssnade, klämde, tittade och lyste och kom fram till att lunginflammationen var borta men att luftvägarna var trånga och att andningen var ansträngd. Så fick vi en diagnos - infektionsutlöst astma ("förkylningsastma"), Neo fick andas in ett annat läkemedel och sedan lyssnade läkaren igen och konstaterade att denna medicin hade hjälpt. Sedan fick vi instruktioner om hur vi själva ska göra för att ge samma läkemedel samt ett till (det ena hämmar inflammationen i slemhinnorna - d.v.s. gör att svullnaden minskar, det andra får musklerna runt luftrören att slappna av) hemma.

Efter en och en halv timme var vi klara. Dags för medicinjakt. Den ena medicinen var typiskt nog slut på sjukhusapoteket, så vi fick gå till ett annat apotek och stå i kö där också. SUCK! Sedan var jag helt slut, Neo också (han sov dock gott i sjalen) och vi åkte hem till man och Noah, som hade ätit, sovit, vilat och lekt lite försiktigt. Inget mer kräk. Skönt!

Nu är det kväll. Jag är TRÖTT med stort T, men inte lika psykiskt slut som min man, som är sämre på att hantera sådant här än vad jag är (vilket gör att vi bråkar väldigt mycket om vi försöker prata). Jag blir förstås också orolig, men för mig kommer den psykiska tröttheten senare. Just nu har jag inte tid att känna efter och må dåligt. Jag blir nästintill starkare och mer målmedveten än någonsin och just idag har jag INTE sett barnens sjukdomar som en ursäkt för att låta bli att äta som jag ska. Överlevnadsinstinkt? Självbevarelsedrift? Oavsett vad är jag just nu ytterst tacksam över att ha den egenskapen.

Lunginflammation

Kort inlägg från mobilen... Neo har lunginflammation och har fått penicillin efter ett besök på vårdcentralens jourmottagning igår kväll. Han har haft hög feber i tre dygn och hostar så att han kräks. Ammar och kissar tack och lov men så mycket mat får han inte behålla. Igår blev jag nerkräkt tre gånger. Tack och lov är Noah på bättringvägen. Det var han som blev dålig först, med feber föra helgen när kag såklart var ensam hemma. Nu hoppas jag att det är en behandlingsbar lunginflammation Neo har fått och inte en variant som orsakas av virus, mykoplasma eller multiresistenta bakterier som penicillin inte biter på.

För egen del har kag lagt ner allt utom att ta hand om Neo. Han vill ha kroppskontakt hela tiden så jag varvar bärsjal med att ha honom i famnen. Sjukt trött efter att ha sovit halvsittande två nätter samt inte tränat. Vid sådana här tillfällen är jag oändligt tacksam över att vi är två vuxna på två barn, så att vi i alla fall kan få allt att fungera hjälpligt.