I fredags var jag på en individuell yogalektion för Annika på Stillastund. Min naprapat tipsade mig om henne sist jag var där i mitten av maj, och jag tog honom på orden och kontaktade henne. Gick dit lite på vinst och förlust - visste inte vad jag väntade mig och vad jag behövde hennes hjälp med. En ren chansning, alltså. Men jag behövde inte veta vad jag behövde hjälp med. Det visade hon mig, genom kroppens rörelse och de effekter de hade på mig.
Annika praktiserar en yogaform som jag aldrig någonsin hört talas om tidigare, Shadow Yoga. Ur denna gjorde hon ett ihopplock av asanas (ställningar) som hon trodde skulle vara bra för mig, baserat på hur jag rörde mig och vad jag berättade. Mitt grundproblem rent fysiskt är bröstryggen, som är stel som jag vet inte vad. Det är alltid där, och i nacken, som mina värsta låsningar sitter, och det är alltid den delen av ryggen jag har svårast för att komma åt när jag tränar och stretchar. Min naprapat har sagt att jag INTE behöver bli starkare på baksidan av kroppen. Däremot mjukare. Jag har inte riktigt förstått vad han menade med "mjukare", men efter yogalektionen i fredags tror jag att jag vet. Det handlar inte om rörlighet. Den finns där. Det handlar inte om styrka. Den finns också där. Inte heller handlar det om kroppskontroll i den mening att jag rör rätt kroppsdelar och muskler när någon ber mig att röra en arm, ett ben eller en axel. Det handlar om den mjukhet som är motsatsen till "hård" eller kanske "ryckig". Graciös? Mjuk, inte bara i kroppen, utan också i själen.
Annika pratade om känslomässiga låsningar eller knutor, som sätter sig i kroppen och gör den kantig. Att yogan kan få sådana låsningar att lösas upp. Att det inte är helt ovanligt att man efter yogan, eller under den, drabbas av sorg, ledsenhet, eller blir helt slut, fastän den rent fysisk-mekaniska ansträngningen är betydligt mindre än vad man kanske kan vara van vid. Huvudet på spiken, för precis så var det för mig. I slutet av lektionen rann tårarna längs mina kinder, utan att jag riktigt förstod varför.
Jag har en känsla av att jag har börjat en inre resa nu. En resa för att inse att jag duger, precis som jag är. Trots mina fel och brister. Trots att jag ibland blir arg, att min mage ser ut som jag fortfarande är gravid fast jag inte är och aldrig kommer att bli det mera. Trots, eller kanske just på grund av. att jag inte alltid orkar ta till mig mina barn, för att jag behöver egentid. Att jag är mänsklig. "Du behöver inte fler krav på dig. De hårdaste kraven kommer från dig själv. Du behöver inte bli rörligare, starkare, det är du redan. Du behöver bara lite hjälp att ta fram din mjukhet".
Imorgon får jag förhoppningsvis mitt yogaprogram som jag ska följa under sommaren. 20 minuter om dagen, 4-5, eller kanske 6 dagar i veckan. Ivrig som jag var kunde jag inte vänta på att sätta igång, så sedan igår har jag försökt yoga lite på egen hand, med bara hennes övningar. Och både idag och igår har jag varit grubblig, känsligare, sorgsnare. Det är som om knutar i mitt inre börjar lösas upp och det gör ONT. Men jag måste nog genom det. För att bli hel. Ashtangayoga, som jag tidigare har hållit på med, är bara smärtsam rent fysiskt, för hård, enligt min nya lärare. Den yogan Annika visade mig är också smärtsam, för själen. Och därmed för kroppen, för det hänger ju ihop.
Annars? Har Noah sommarlov från förskolan nu, till mitten av augusti, när även Neo ska börja på dagis. Har Neo fått 1½-årsvaccination, blivit utvecklingsbedömd utan anmärkning och vägd samt mätt. 10 060 g lätt, 77.4 cm kort är han, som en normal 1-åring. Mycket praktiskt, eftersom han då kan åka babyskydd i bilen även denna sommar (vi har ingen bil, men lånar för tre resor under sommaren, har bara en bilbarnstol, men grannarna har ett babyskydd som de inte använder som vi gärna får låna). Men eftersom han hade sjunkit från nästan bara 2 kurvor under medellängd till nästan 3 kurvor under, ville vi ha en extrakontroll i höst. Jag tycker inte att han äter så dåligt. Däremot rör han sig hela tiden. Klättrar på ALLT. Älskar att springa, hoppas, studsa. Till skillnad från Noah är han enormt motorisk, och totalt orädd. Kastar sig huvudstupa ner för rutschkanor, och blir ENORMT frustrerad när hans längd eller finmotorik inte räcker till för att ta honom dit han vill.
