Sol, sol, sol! Äntligen känns det som våren är på väg, även om det såklart kommer att bli bakslag. Jag hoppas att jag ska kunna hitta några gula småsolar (d.v.s. tussilago) om knappt tre veckor, när jag ska disputera, för en av de arter jag har ägnat min forskning åt i fem år är nämligen denna söta lilla vårblomma. Med mindre söta stora blad som skuggar, stjäl näring och är i vägen om den växer på åkrar och i grönsaksland.
Eftersom helgen tillbringades inomhus vid datorn, såg jag till att ta igen det lite idag. Först blev det ett besök på öppna förskolan (2 km promenad), sedan fortsatte vi till min pappa, som bor inte långt därifrån. Noah fick lite lunch, Neo fick lite snutt och en ny blöja, och sedan fortsatte jag och Neo vårt promenerande för att träffa L och hennes lilla H, och gå ytterligare en promenad. Noah var mycket nöjd med att få leka med morfar istället. Framåt seneftermiddagen traskade vi hem. Nu är jag trött i fötterna och i axlarna efter att ha burit på Neo i bärsjal, en skön känsla, eftersom jag inte längre verkar få träningsvärk av den "vanliga" träning jag ägnar mig åt då och då. Typ varannan dag. Igår blev det kettlebells i 40 min, med ett antal avbrott för amning och bajssanering. Bra ursäkt för att få lite extra vila. Jag är fortfarande trött efter förkylningen och känner att jag blir flåsig snabbare än annars.
Vad som är skönt är att Neo börjar bli en lite nöjdare bebis nu. Han kan ligga långa stunder i sin korg eller under babygymmet och leka på egen hand, förutsatt att jag är inom synhåll. Det gör det i alla fall enklare att träna, eftersom han ser det delvis som underhållning. Igår skrattade han och pratade massor när jag la honom i sängen och gjorde magövningar bredvid eller "ovanför" honom. Och att bli upphissad i luften med ansiktet neråt var jätteroligt! Han växer så fort, min lillkille, och jag har "redan" fått lägga undan en hel del kläder. Framför allt har han långa ben! Noah växter alltid ur bodysarna först, med Neo är det tvärtom. Han kan fortfarande ha storlek 56-bodys (inte alla, men många) medan byxorna är för korta.
onsdag 27 februari 2013
måndag 25 februari 2013
Favoritstretchövning för bröst och rygg
Idag bjuder jag på en stretchövning! Har inte mycket annat vettigt att skriva om, dödstrött som jag är efter en heldag med två ganska kinkiga och skrikiga barn, som jag har försökt göra nöjda genom att göra lite mer än vad jag egentligen orkat med. Neo sover äntligen i mitt knä nu, och mannen ska precis natta Noah. Puh!
Jo, en sak kan jag förresten rapportera: Jag är inne på min fjärde vecka med "äta frukost - lunch - middag - kvällsmål" och inte bara "middag - kvällsmål" som när jag var gravid, och det går faktiskt ganska bra! Denna vecka har jag ökat på måltiderna lite, så snart ska jag väl vara på banan igen och äta "som vanligt folk". Det där med maten är ett lite känsligt kapitel, med mitt ätstörningsbagage, och det tar nästan alltid emot att göra någon matmässig förändring. Egentligen trivs jag ganska bra med att äta mycket och sällan så att jag får mer tid till att göra annat. Men nu ska man tydligen äta fyra gånger om dagen enligt vad normen säger, så då får jag väl försöka anpassa mig åtminstone lite till det.
Stretchövning var det, ja! Den här har jag gjort i många, många år när andan fallit på, åtminstone sedan jag var 14-15 år och hade problem med en muskelfästesinflammation i axeln. Sträcker ut bröstmusklerna, bröstryggen och är bra för ryggens "vridrörlighet".
Lägg dig på rygg, med armarna rakt ut åt sidorna. Böj armbågen 90 grader så att händerna hamnar i höjd med huvudet. Böj högerbenet. Vrid nedre delen av ryggraden och benen åt vänster (med böjt högerben) samtidigt som du strävar efter att behålla övre delen av ryggen (d.v.s. skulderbladen och nacken) och båda armarna mot golvet. Ligg kvar i minst 30 sekunder och tänj sedan lite försiktigt så att högerbenet kommer ännu närmare golvet på vänster sida. Om du redan KAN lägga ner det böjda högerbenet, sträck benet istället så kommer du att få lite mer stretch! Byt sedan sida och upprepa åt motsatt håll.
Jo, en sak kan jag förresten rapportera: Jag är inne på min fjärde vecka med "äta frukost - lunch - middag - kvällsmål" och inte bara "middag - kvällsmål" som när jag var gravid, och det går faktiskt ganska bra! Denna vecka har jag ökat på måltiderna lite, så snart ska jag väl vara på banan igen och äta "som vanligt folk". Det där med maten är ett lite känsligt kapitel, med mitt ätstörningsbagage, och det tar nästan alltid emot att göra någon matmässig förändring. Egentligen trivs jag ganska bra med att äta mycket och sällan så att jag får mer tid till att göra annat. Men nu ska man tydligen äta fyra gånger om dagen enligt vad normen säger, så då får jag väl försöka anpassa mig åtminstone lite till det.
Stretchövning var det, ja! Den här har jag gjort i många, många år när andan fallit på, åtminstone sedan jag var 14-15 år och hade problem med en muskelfästesinflammation i axeln. Sträcker ut bröstmusklerna, bröstryggen och är bra för ryggens "vridrörlighet".
Lägg dig på rygg, med armarna rakt ut åt sidorna. Böj armbågen 90 grader så att händerna hamnar i höjd med huvudet. Böj högerbenet. Vrid nedre delen av ryggraden och benen åt vänster (med böjt högerben) samtidigt som du strävar efter att behålla övre delen av ryggen (d.v.s. skulderbladen och nacken) och båda armarna mot golvet. Ligg kvar i minst 30 sekunder och tänj sedan lite försiktigt så att högerbenet kommer ännu närmare golvet på vänster sida. Om du redan KAN lägga ner det böjda högerbenet, sträck benet istället så kommer du att få lite mer stretch! Byt sedan sida och upprepa åt motsatt håll.
söndag 24 februari 2013
På banan igen!
Nu gräver jag mig upp ur statistikträsket! Solen har lyst över staden idag, men jag har mest suttit inne med en sovande Neo i knät och ägnat mig åt statistiska analyser tills ögonen värker av timmar framför skärmen. Nu har jag skickat iväg hela klabbet till min statistiska handledare, så får han korrigera felaktigheter och snofsa till texten så att den blir begriplig för den som kan mer statistik än vad jag kan. Känner mig trött och sliten, men det är skönt att ha lejonparten av den första artikeln reviderad. En kvar! Men den lovade min huvudhandledare att hon skulle titta på när tid erbjöds, så att jag kunde ägna mig åt annat.
Helgen har annars varit lugn för min del eftersom mannen har tagit hand om Noah större delen av tiden. Att bara ha huvudansvaret för ETT barn är rena rama semestern! Mannen tyckte nog tvärtom, för igår när vi hade varit på Biltema och köpt cykelhjälm till Noah, på Maxi tillsammans med två miljoner andra för att handla och sedan lunchade på Max (Neo bajsade förstås mängder, alltid när vi är någon annanstans än hemma:-/) och promenerade hem, konstaterade han att det projektet var en rejäl pärs. Va! Nä, det var väl ingen fara, tyckte jag, nu var vi ju en vuxen per barn!
Förkylningen är lite bättre nu så jag tränade lite lätt med Neo i sjal i morse. Mest ben. Känns att jag inte är i form, dock, men med tanke på att jag bär barn i sjal 3-6 timmar om dagen, behöver jag lite mer rörelse än bara promenader för att kroppen inte ska rosta igen helt. Egentligen hade jag nog mått bäst av ett yogapass, men det låter sig svårligen genomföras med barn i sjal. Min fossing mår inte bra än heller, vilket är jättefrustrerande. Jag har förmodligen någon låsning eller något tjall med en sena på undersidan av vänsterfoten, vilket ger smärta när jag går.
Imorgon är det en ny vecka. Imorgon kommer vår nya spis (som dock inte kommer att installeras förrän vår granne, tillika kompis, har tid)! Och imorgon är det en ny dag med två småttingar och en mamma som ska försöka göra båda nöjda. Kan bli en intressant vecka...
Helgen har annars varit lugn för min del eftersom mannen har tagit hand om Noah större delen av tiden. Att bara ha huvudansvaret för ETT barn är rena rama semestern! Mannen tyckte nog tvärtom, för igår när vi hade varit på Biltema och köpt cykelhjälm till Noah, på Maxi tillsammans med två miljoner andra för att handla och sedan lunchade på Max (Neo bajsade förstås mängder, alltid när vi är någon annanstans än hemma:-/) och promenerade hem, konstaterade han att det projektet var en rejäl pärs. Va! Nä, det var väl ingen fara, tyckte jag, nu var vi ju en vuxen per barn!
Förkylningen är lite bättre nu så jag tränade lite lätt med Neo i sjal i morse. Mest ben. Känns att jag inte är i form, dock, men med tanke på att jag bär barn i sjal 3-6 timmar om dagen, behöver jag lite mer rörelse än bara promenader för att kroppen inte ska rosta igen helt. Egentligen hade jag nog mått bäst av ett yogapass, men det låter sig svårligen genomföras med barn i sjal. Min fossing mår inte bra än heller, vilket är jättefrustrerande. Jag har förmodligen någon låsning eller något tjall med en sena på undersidan av vänsterfoten, vilket ger smärta när jag går.
Imorgon är det en ny vecka. Imorgon kommer vår nya spis (som dock inte kommer att installeras förrän vår granne, tillika kompis, har tid)! Och imorgon är det en ny dag med två småttingar och en mamma som ska försöka göra båda nöjda. Kan bli en intressant vecka...
fredag 22 februari 2013
Avhandling publicerad - check!
Tittar in här en snabbis... Min doktorsavhandling är publicerad nu och tryckpressarna snurrar för fullt. Skönt! En pusselbit mindre att hålla i huvudet. Och min handledare räddade mitt stressade sinne genom att erbjuda sig att ta den värsta av de två artiklarna att revidera. Så nu sitter jag "bara" med en massa statistik som jag försöker få koll på, med min andra handledares hjälp.
"Tack och lov" har jag blivit förkyld. Det är inte alltid man hurrar för att man är sjuk, men eftersom det ger mig en bra ursäkt att jobba istället för att träna, väljer jag att se det hela från den ljusa sidan. Förut hade jag blivit tokstressad av att inte kunna träna, men nu känns det faktiskt som jag kan vara klok nog att avstå. Vara rädd om mitt hjärta. Man SKA inte träna med en infektion i kroppen, och även om det mest är halsont utan feber, är det dumt att chansa.
Övrigt: Neo är lite mer självständig nu så jag fick lite egentid med Noah igår. Mysigt!
Ha en skön helg på er! Själv ska jag återgå till statistik- och artikelträsket...
"Tack och lov" har jag blivit förkyld. Det är inte alltid man hurrar för att man är sjuk, men eftersom det ger mig en bra ursäkt att jobba istället för att träna, väljer jag att se det hela från den ljusa sidan. Förut hade jag blivit tokstressad av att inte kunna träna, men nu känns det faktiskt som jag kan vara klok nog att avstå. Vara rädd om mitt hjärta. Man SKA inte träna med en infektion i kroppen, och även om det mest är halsont utan feber, är det dumt att chansa.
Övrigt: Neo är lite mer självständig nu så jag fick lite egentid med Noah igår. Mysigt!
Ha en skön helg på er! Själv ska jag återgå till statistik- och artikelträsket...
tisdag 19 februari 2013
Alldeles för mycket att göra...
Nu kommer det att bli tyst här på bloggen ett tag. Jag disputerar om en månad = förberedelser av presentation, publikationer och administration av familj, avhandlingar och boende eftersom disputationen är i Uppsala och vi bor i Örebro. Och har ett provtryck att godkänna. Ovanpå det har jag just fått tillbaks två vetenskapliga artiklar, som måste revideras innan de kan komma i fråga för publicering. Eftersom grunden i all naturvetenskap är att kommunicera sina resultat genom publikationer, är det rätt viktigt att det fixas. Den ena artikeln ska jag köra om lite statistik på (tidsåtgång 3 dagar heltid om jag kan jobba i ett svep, men det kan jag inte), den andra måste i princip skrivas om (minst en veckas heltidsarbete om jag jobbar sammanhängande, annars tar det längre tid)... Jag jobbar bara 20% och har två barn att ta hand om på heltid, så tiden känns minst sagt knapp och jag hade behövt 40-timmarsdygn för att hinna med. Ovanpå det har jag en strulande telefon, en beställd induktionsspis för leverans och ett hushåll att ta hand om.
Träningen kommer jag inte att prioritera bort. Det mår jag inte bra av. Inte heller kan jag prioritera bort barnen. Och de få vänner jag har i den här stan vill jag verkligen träffa! Återstår att prioritera bort bloggandet och "nöjessurfandet" på internet och jobba järnet all den tid jag inte måste ta hand om mina små, förse dem med mat, hygien eller kärlek.
Hörs om ett tag! Ta hand om er så länge. I slutet av mars är jag ogräsdoktor och hemma på heltid. Och det ska bli HELT UNDERBART, även om det kommer att trilla in mindre pengar varje månad...
Träningen kommer jag inte att prioritera bort. Det mår jag inte bra av. Inte heller kan jag prioritera bort barnen. Och de få vänner jag har i den här stan vill jag verkligen träffa! Återstår att prioritera bort bloggandet och "nöjessurfandet" på internet och jobba järnet all den tid jag inte måste ta hand om mina små, förse dem med mat, hygien eller kärlek.
Hörs om ett tag! Ta hand om er så länge. I slutet av mars är jag ogräsdoktor och hemma på heltid. Och det ska bli HELT UNDERBART, även om det kommer att trilla in mindre pengar varje månad...
söndag 17 februari 2013
Sängträning
Oj, oj, oj... Idag har jag nästan inte gjort annat än att byta bajsblöjor, känns det som. Kanske är det tack vare det som Neo har varit lite gladare och vaknare idag - medan han igår hade en ganska ledsen och kinkig dag.
När jag steg upp i morse kändes det verkligen som att jag behövde ha en vilodag idag. Kroppen var TRÖTT, själen var TRÖTT och jag var verkligen tacksam över att det är söndag så att mannen här hemma och jag slipper ta alla fighter med min väldigt bestämda 3-åring, som det mest känns som jag tjatar och gnäller på för tillfället. Stackars liten, jag är verkligen inte någon supermamma för honom nu och det gör så ont i mitt hjärta att han nästan bara vill vara med sin pappa, som ger honom mer uppmärksamhet, lek och bus. Samtidigt behövde jag träna för att bli av med min rastlöshet och känsla av otillräcklighet, så när möjligheten dök upp, var jag inte den som tackade nej. Nu är jag gladare och helare i själen. 40 minuter lite halvaktivt var allt som behövdes.
Dagens pass:
2 x 10 min på CT:n med Neo i bärsjal (första 10 min för att få honom att somna, andra 10 min för att det var så kul)
2 magövningar från båtposition (den där braiga jag skrev om för några dagar sedan + vanliga båten med vridning)
2 x 3 övningar med 8 reps av varje för sidan av bålen (diagonala lyft, cirklar och en övning till)
2 x 1 min plankan i Tempursängen
2 x 4 övningar med 2-4 reps av varje av "lådan" (man står på alla fyra, lyfter en arm åt gången rakt fram, ut åt sidan, snett upp mot taket, lyfter ett ben i taget bakåt), tränar rygg och stabiliserande bålmuskler, också i Tempursängen
2 x 4 övningar med 8 reps av varje för magen ("fälla träd", sneda crunches, halva russian get-ups, bäckenlyft för magen, d.v.s. man ligger med benen uppåt och lyfter rumpan från golvet genom att dra ihop magmusklerna) i Tempursängen
Varför jag tränar i sängen? För att det var där Neo låg. Han var nöjd om jag fanns där som sällskap, och han blev ännu nöjdare om jag rörde lite på mig så att han hade något att titta på. Sängen var mjuk, men eftersom det är en sådan där hutlöst dyr Tempursäng (för mannens onda rygg), där madrassen sjunker ner vid tryck, gav det faktiskt lite extra träning i förhållande till om man ligger på golvet. Mer stabilitets- och balansträning, eftersom underlaget flyttar på sig beroende på hur man rör sig. Får se hur magen mår imorgon. Just nu mår den inte alls bra, men det beror mer på att jag har IBS (typ krångelmage) och just nu har lite kramp överallt i tarmsystemet...
När jag steg upp i morse kändes det verkligen som att jag behövde ha en vilodag idag. Kroppen var TRÖTT, själen var TRÖTT och jag var verkligen tacksam över att det är söndag så att mannen här hemma och jag slipper ta alla fighter med min väldigt bestämda 3-åring, som det mest känns som jag tjatar och gnäller på för tillfället. Stackars liten, jag är verkligen inte någon supermamma för honom nu och det gör så ont i mitt hjärta att han nästan bara vill vara med sin pappa, som ger honom mer uppmärksamhet, lek och bus. Samtidigt behövde jag träna för att bli av med min rastlöshet och känsla av otillräcklighet, så när möjligheten dök upp, var jag inte den som tackade nej. Nu är jag gladare och helare i själen. 40 minuter lite halvaktivt var allt som behövdes.
Dagens pass:
2 x 10 min på CT:n med Neo i bärsjal (första 10 min för att få honom att somna, andra 10 min för att det var så kul)
2 magövningar från båtposition (den där braiga jag skrev om för några dagar sedan + vanliga båten med vridning)
2 x 3 övningar med 8 reps av varje för sidan av bålen (diagonala lyft, cirklar och en övning till)
2 x 1 min plankan i Tempursängen
2 x 4 övningar med 2-4 reps av varje av "lådan" (man står på alla fyra, lyfter en arm åt gången rakt fram, ut åt sidan, snett upp mot taket, lyfter ett ben i taget bakåt), tränar rygg och stabiliserande bålmuskler, också i Tempursängen
2 x 4 övningar med 8 reps av varje för magen ("fälla träd", sneda crunches, halva russian get-ups, bäckenlyft för magen, d.v.s. man ligger med benen uppåt och lyfter rumpan från golvet genom att dra ihop magmusklerna) i Tempursängen
Varför jag tränar i sängen? För att det var där Neo låg. Han var nöjd om jag fanns där som sällskap, och han blev ännu nöjdare om jag rörde lite på mig så att han hade något att titta på. Sängen var mjuk, men eftersom det är en sådan där hutlöst dyr Tempursäng (för mannens onda rygg), där madrassen sjunker ner vid tryck, gav det faktiskt lite extra träning i förhållande till om man ligger på golvet. Mer stabilitets- och balansträning, eftersom underlaget flyttar på sig beroende på hur man rör sig. Får se hur magen mår imorgon. Just nu mår den inte alls bra, men det beror mer på att jag har IBS (typ krångelmage) och just nu har lite kramp överallt i tarmsystemet...
lördag 16 februari 2013
Vilodag och hemmafix
Idag har jag vilodag - skönt och välbehövligt! Även Neo verkar ha däckat totalt, för han sover mest hela tiden (efter tre fulla bajsblöjor på en kvart är han väl utmattad). Jag behövde bara vakna en enda gång för amning i natt, så jag är för ovanlighetens skull utsövd. Hemmapyssel står på programmet i kombination med födelsedagsfirande. Så nu sitter hela familjen framför varsin dator/telefon och micklar med diverse säkerhetskopieringar, bloggar, spel och bildöverföringar. Mannen ska slänga sorterade sopor när vi har bil här (vi har ju ingen egen, däremot har mina föräldrar en som vi kan låna om vi vill) och EVENTUELLT rensa avlopp. Jag har Neo i bärsjal - en perfekt ursäkt för att SLIPPA rensa avloppen och istället vara fikaansvarig =).
Bjuder på lite vackra blommor och önskar er en fortsatt trevlig lördag! Utan Melodifestival på TV... I alla fall hos oss.
Bjuder på lite vackra blommor och önskar er en fortsatt trevlig lördag! Utan Melodifestival på TV... I alla fall hos oss.
fredag 15 februari 2013
Prioriteringar...
Idag fyller jag år! Hurra för mig! Eller inte. Jag gillar inte att fylla år. Tycker att det är lite jobbigt med all uppmärksamhet, jag har ju liksom inte gjort någonting, mer än att jag råkade födas denna dag för ett ack för många antal år sedan. Det är snarare min mor som borde firas, eftersom hon lyckades klämma ut mig. Dessutom dog min morfar på denna dag för åtta år sedan, så sedan dess är det minst sagt dubbelt att fira födelsedag.
Dagen började dåligt. Gnällig man, gnällig äldre son, som INTE ville gå på toaletten, INTE ville ha havregrynsgröt till frukost och INTE ville gå till dagis. Ovanpå det hade det kommit någon ny regel på dagis som sa att barn som bara är där 15 timmar i veckan (d.v.s. avgiftsfri allmän förskola) inte får vara där på loven. Och nästa vecka är det tydligen sportlov. Såg framför mig att jag skulle ta hand om båda barnen hela veckan, samtidigt som jag MÅSTE läsa igenom provtrycket av min avhandling och rätta till eventuella felaktigheter a.s.a.p. när jag väl har fått det. Jag kände mig som världens suraste, och när gratulationshälsningarna med hopp om en trevlig dag började strömma in konstaterade jag lite småbittert att det bara kunde bli bättre.
Började med att ringa förskolechefen och fick veta att det var OK att Noah är på förskolan även nästa vecka, eftersom jag faktiskt jobbar (20%). PUH! Vidare mot livsmedelsaffären för matinköp (vår dubbelvagn har pajat, så det blir MÅNGA inköpsrundor eftersom jag inte får med mig så mycket hem varje gång), Neo sov. Hem med ilsken hungrig lillpys, amma, testa att lägga honom under babygymmet för kunna träna lite kettlebells, lyckades en stund (de första tre "cirklarna"), sedan blev Neo sur så den fjärde gjorde jag under protest. Därefter lyckades jag mot alla odds få den lilla gaphalsen att somna i babykorgen! Och där stod jag med massor av valmöjligheter. Träna lite till (framför allt bål), tvätta, bädda, damma, dammsuga, duscha? Mitt gamla jag hade definitivt sagt träna lite till, men eftersom jag numera är en klok och ansvarskännande kvinna kom jag fram till att jag mådde sämst av att det var så skitigt här hemma. Så, efter en snabbdusch satte jag på en maskin tvätt, tog itu med bäddningen och dammet och hann i alla fall halva huset innan Neo vaknade och det var dags att hämta Noah. Väl hemma fick jag hänga tvätten utan protest från något av barnen, och sedan överraskade mannen med att komma hem tidigt med blomma (närodlade små krokusar) och presentkort på Stadium =). Nu funderar jag på om jag ska köpa TRX-band, en step-up-bräda (som säkert mest kommer att användas för annat än step-up), en chinsstång, en kettlebell till, en skivstång eller några nya kläder... Tillslut blev det en väldigt bra dag, trots den tråkiga starten.
Dagens budskap är med andra ord: Om det är flera saker som står på programmet och som du vill göra - fundera över vad du mår bäst av att få uträttat. I mitt fall hade jag ju fått träna, och även om jag kanske hade behövt lite till, fanns det annat som kändes mer angeläget. Nu känner jag mig glad och nöjd - träningen frigjorde endorfiner, städningen fick själen att må lite bättre. Imorgon kommer mina föräldrar, mormor och min morbror på lite fika, och förhoppningsvis hinner vi städa andra halvan av huset då:-).
Kram på er och hoppas att ni får en fin helg!
Dagen började dåligt. Gnällig man, gnällig äldre son, som INTE ville gå på toaletten, INTE ville ha havregrynsgröt till frukost och INTE ville gå till dagis. Ovanpå det hade det kommit någon ny regel på dagis som sa att barn som bara är där 15 timmar i veckan (d.v.s. avgiftsfri allmän förskola) inte får vara där på loven. Och nästa vecka är det tydligen sportlov. Såg framför mig att jag skulle ta hand om båda barnen hela veckan, samtidigt som jag MÅSTE läsa igenom provtrycket av min avhandling och rätta till eventuella felaktigheter a.s.a.p. när jag väl har fått det. Jag kände mig som världens suraste, och när gratulationshälsningarna med hopp om en trevlig dag började strömma in konstaterade jag lite småbittert att det bara kunde bli bättre.
Började med att ringa förskolechefen och fick veta att det var OK att Noah är på förskolan även nästa vecka, eftersom jag faktiskt jobbar (20%). PUH! Vidare mot livsmedelsaffären för matinköp (vår dubbelvagn har pajat, så det blir MÅNGA inköpsrundor eftersom jag inte får med mig så mycket hem varje gång), Neo sov. Hem med ilsken hungrig lillpys, amma, testa att lägga honom under babygymmet för kunna träna lite kettlebells, lyckades en stund (de första tre "cirklarna"), sedan blev Neo sur så den fjärde gjorde jag under protest. Därefter lyckades jag mot alla odds få den lilla gaphalsen att somna i babykorgen! Och där stod jag med massor av valmöjligheter. Träna lite till (framför allt bål), tvätta, bädda, damma, dammsuga, duscha? Mitt gamla jag hade definitivt sagt träna lite till, men eftersom jag numera är en klok och ansvarskännande kvinna kom jag fram till att jag mådde sämst av att det var så skitigt här hemma. Så, efter en snabbdusch satte jag på en maskin tvätt, tog itu med bäddningen och dammet och hann i alla fall halva huset innan Neo vaknade och det var dags att hämta Noah. Väl hemma fick jag hänga tvätten utan protest från något av barnen, och sedan överraskade mannen med att komma hem tidigt med blomma (närodlade små krokusar) och presentkort på Stadium =). Nu funderar jag på om jag ska köpa TRX-band, en step-up-bräda (som säkert mest kommer att användas för annat än step-up), en chinsstång, en kettlebell till, en skivstång eller några nya kläder... Tillslut blev det en väldigt bra dag, trots den tråkiga starten.
Dagens budskap är med andra ord: Om det är flera saker som står på programmet och som du vill göra - fundera över vad du mår bäst av att få uträttat. I mitt fall hade jag ju fått träna, och även om jag kanske hade behövt lite till, fanns det annat som kändes mer angeläget. Nu känner jag mig glad och nöjd - träningen frigjorde endorfiner, städningen fick själen att må lite bättre. Imorgon kommer mina föräldrar, mormor och min morbror på lite fika, och förhoppningsvis hinner vi städa andra halvan av huset då:-).
Kram på er och hoppas att ni får en fin helg!
torsdag 14 februari 2013
En ruskigt bra coreövning
Är så ruskigt in i bomben trött! Neo är förkyld och vaknar framåt småtimmarna med hela näsan full av snor. Sprattlar och sparkar i sömnen, vill amma ofta, så varannan timme eller tätare är det amning som gäller nattetid. Kvällarna är skrikiga och dagtid sover han max 40 minuter i stöten. Det tar på krafterna att vyssja, vagga, bära, trösta... Noah vill ha underhållning och någon att leka med, och jag orkar bara inte! Fast igår var vi på stora biblioteket i stan (promenad med ett barn i sjal, ett i vagn, 4-5 km i snömodd, vilket utgjorde gårdagens träning), så då fick han i alla fall lite "yttre stimulans" och idag har han varit på förskolan. Nu tittar han på "Mamma Mu" på DVD. Inte bästa sysselsättningen men bättre än att han är ledsen och tycker att jag är tråkig och dum i alla fall. Vi bråkar ganska mycket för tillfället, vilket jag tror hänger ihop med att han är i "rätt" ålder, har fått en lillebror och är van vid att få väldigt mycket uppmärksamhet av mannen, som leker och busar med honom på ett helt annat sätt än vad jag orkar, kan och vill.
Jag hade tänkt köra ett litet yogapass idag för att få loss en låsning i nacken (känner att den finns där eftersom jag har spänningshuvudvärk titt som tätt). Så blev det inte. Man kan nämligen inte yoga med barn i bärsjal, och Neo lät sig inte läggas i babykorg, hur jag än försökte. Det var bara att gilla läget och ta plan B, träna MED bebis istället. Iklädd MBT-skor. Jag bytte dock ut en av magövningarna "bärsjalspasset" mot en ny variant, som jag upptäckte var sjukt bra! I alla fall för min mage...
Utgångspositionen är som för "båten", d.v.s. sitt på rumpan (på något mjukt underlag) med böjda ben. Luta överkroppen lite bakåt och lyft fötterna från golvet - sträck benen för jobbigare variant, ha kvar fötterna i golvet för lättare. Håll armar och händer framför bröstet och för dem sedan långsamt bakåt-utåt (som om du skulle ge någon en kram) och tillbaks till mitten igen. Sträckta armar för jobbigare variant, böjda för lättare. Upprepa önskat antal gånger. Tränar framför allt stabiliserande bålmuskler.
För övrigt har jag skickat iväg min doktorsavhandling till tryck nu, och får förmodligen provtrycket imorgon eller på måndag med posten =).
Jag hade tänkt köra ett litet yogapass idag för att få loss en låsning i nacken (känner att den finns där eftersom jag har spänningshuvudvärk titt som tätt). Så blev det inte. Man kan nämligen inte yoga med barn i bärsjal, och Neo lät sig inte läggas i babykorg, hur jag än försökte. Det var bara att gilla läget och ta plan B, träna MED bebis istället. Iklädd MBT-skor. Jag bytte dock ut en av magövningarna "bärsjalspasset" mot en ny variant, som jag upptäckte var sjukt bra! I alla fall för min mage...
Utgångspositionen är som för "båten", d.v.s. sitt på rumpan (på något mjukt underlag) med böjda ben. Luta överkroppen lite bakåt och lyft fötterna från golvet - sträck benen för jobbigare variant, ha kvar fötterna i golvet för lättare. Håll armar och händer framför bröstet och för dem sedan långsamt bakåt-utåt (som om du skulle ge någon en kram) och tillbaks till mitten igen. Sträckta armar för jobbigare variant, böjda för lättare. Upprepa önskat antal gånger. Tränar framför allt stabiliserande bålmuskler.
För övrigt har jag skickat iväg min doktorsavhandling till tryck nu, och får förmodligen provtrycket imorgon eller på måndag med posten =).
tisdag 12 februari 2013
Det blir inte alltid som man har tänkt sig
I morse fick jag det där telefonsamtalet från förskolan som alla föräldrar hatar. "Hej, Noah mår inte så bra, han hostar och är ledsen och säger att han har ont i halsen, kan du komma och hämta honom?". Jag hade precis fått Neo att somna i babykorgen (utan att han fick somna i famnen först) och satt igång med lite träning. Det var bara att avbryta allt, byta om, sätta bebis i bärsjal och pallra sig iväg. Möttes av en ganska glad Noah som sa att han inte alls hade ont i halsen när jag frågade lite senare. Han var mest besviken över att vi inte skulle ta bussen till stan för att träffa två av mina gamla vänner som jag inte har sett på 15 år, och deras barn, för en egen liten "mammagruppsträff". För övrigt är min son en ganska smart unge, trots att han bara är 3 bast. Om han är lite ledsen utan uppenbar anledning och någon frågar rent ut om han har ont i halsen, är han inte dummare än att han svarar ja för att få lite extra uppmärksamhet...
Så, istället för en halvlugn förmiddag hemma med avhandlings- och disputationsplanering samt träning, blev det en dag med två halvtrötta barn och en heltrött mamma. Mina krafter tog lite slut under gårdagen, när mannen var hemma senare än planerat och jag fullständigt körde järnet för att hålla alla på humör, och sedan kunde jag inte sova för att jag var så stressad inför spikning och disputation.
Med Noah placerad framför TV:n och Neo i bärsjalen följt av i babykorgen en liten stund fick jag träna lite grann. Benövningar med barn i sjal, några styrkeövningar med kettlebell som redskap. 40 minuter allt som allt. Hade velat mer, men kroppen känns inte som vanligt. Jag orkar mindre och blir lättare illamående, så kanske är det trots allt någon förkylning på gång.
Så, istället för en halvlugn förmiddag hemma med avhandlings- och disputationsplanering samt träning, blev det en dag med två halvtrötta barn och en heltrött mamma. Mina krafter tog lite slut under gårdagen, när mannen var hemma senare än planerat och jag fullständigt körde järnet för att hålla alla på humör, och sedan kunde jag inte sova för att jag var så stressad inför spikning och disputation.
Med Noah placerad framför TV:n och Neo i bärsjalen följt av i babykorgen en liten stund fick jag träna lite grann. Benövningar med barn i sjal, några styrkeövningar med kettlebell som redskap. 40 minuter allt som allt. Hade velat mer, men kroppen känns inte som vanligt. Jag orkar mindre och blir lättare illamående, så kanske är det trots allt någon förkylning på gång.
måndag 11 februari 2013
Benträningen blir också jobbigare med MBT-skor:-)
Trött dag! Bristen på sömn mer än tre-fyra timmar i sträck börjar kännas, inte minst psykiskt. Orken är sämre, och på eftermiddagarna håller jag på att somna. Neo är en ganska snäll bebis nattetid. Vanligtvis går vi och lägger oss kl. 22, direkt efter att han har ammat. Sedan sover vi båda som små grisar till kl. 01.30 eller 02.00, då det är dags för amning i 15-30 minuter. Därefter ser det lite olika ut. Har jag tur sover vi till 05.00, har jag otur till kl. 04.00, då det blir amning igen (och oftast blöjbyte). Sedan kan det bli ytterligare någon amningsstund framåt morgonen, men det varierar. Om jag inte blir väckt av Noah brukar jag vakna kl. 06.30, och Neo strax därefter och då går vi upp. Totalt får jag ju ganska mycket sovtid, men det tar på krafterna ändå.
Dagens "träning", som knappt är att räkna som träning i min värld, har bestått av promenad ca 4 km med Neo i sjal och Noah i vagn, tåhävningar och benböj med boll bakom ryggen (ensam med båda barnen från tidig morgon till alldeles nyss). På grund av min trasslande vänsterfot hade jag mina MBT-sandaler på mig under benböjen och upptäckte att även de blev mycket jobbigare i jämförelse med om jag gör dem iklädd stabila skor eller barfota. Kanske vore värt att köpa ett par sådana där träningsskor som ska öka instabiliteten? Jag har inte tyckt att jag har behövt det tidigare, men nu när jag tränar hemma och därmed inte behöver investera i något dyrt träningskort kanske det kan vara ett alternativ till att köpa tyngre vikter eller en skivstång (har ingen sådan nu). Eller ge mig det i disputationspresent. En dryg månad kvar - borde kanske bli lite nervös, men är mest upptagen av att fundera på om jag ska ha någon fest eller inte, när och var den i så fall ska äga rum, vilka som ska bjudas in och vad kalaset får kosta. Eller om jag ska ha något disputationsfika istället. Eller ingenting alls för att slippa besväret. På torsdag ska min avhandling lämnas in till tryck, och nu håller jag tummarna för att inget händer på artikelaccepterandefronten dessförinnan så att jag måste skriva om delar av eländet.
Dagens "träning", som knappt är att räkna som träning i min värld, har bestått av promenad ca 4 km med Neo i sjal och Noah i vagn, tåhävningar och benböj med boll bakom ryggen (ensam med båda barnen från tidig morgon till alldeles nyss). På grund av min trasslande vänsterfot hade jag mina MBT-sandaler på mig under benböjen och upptäckte att även de blev mycket jobbigare i jämförelse med om jag gör dem iklädd stabila skor eller barfota. Kanske vore värt att köpa ett par sådana där träningsskor som ska öka instabiliteten? Jag har inte tyckt att jag har behövt det tidigare, men nu när jag tränar hemma och därmed inte behöver investera i något dyrt träningskort kanske det kan vara ett alternativ till att köpa tyngre vikter eller en skivstång (har ingen sådan nu). Eller ge mig det i disputationspresent. En dryg månad kvar - borde kanske bli lite nervös, men är mest upptagen av att fundera på om jag ska ha någon fest eller inte, när och var den i så fall ska äga rum, vilka som ska bjudas in och vad kalaset får kosta. Eller om jag ska ha något disputationsfika istället. Eller ingenting alls för att slippa besväret. På torsdag ska min avhandling lämnas in till tryck, och nu håller jag tummarna för att inget händer på artikelaccepterandefronten dessförinnan så att jag måste skriva om delar av eländet.
söndag 10 februari 2013
Jobbigare på CT:n
Ännu en helg är till ända och imorgon väntar vardagen med båda barnen hemma och ingen mer vuxen än jag. Fast de senaste två dagarna har vi faktiskt haft tre ungar här i huset, eftersom goda vänner från Stockholm var på besök med sin 7-månaders. I kombination med våra gnällspikar (Neo har skrikit typ oavbrutet större delen av sin vakna tid från igår morse fram till för tre timmar sedan, Noah var varit kinkigare än vanligt) var det lite smått kaotiskt. Jag hade inte räknat med att träna alls dessa två dagar, men Neo ville annorlunda. Igår var nämligen det effektivaste sättet att få honom att somna att ställa sig på CT:n (crosstrainern, alltså). Totalt en halvtimme blev det, uppdelat på tre tillfällen om 10 minuter vardera. Inte illa alls! Idag har det bara behövts ett tiominuterspass för att få honom lugn;-). Tyvärr har jag lyckats få någon sorts låsning eller sträckning i min ena fot, inte alls skönt att gå eller stå på CT:n. Det blir bättre om jag har skor på mig, men inte hade jag kunnat drömma om att skorna skulle göra CT:n så mycket jobbigare för benen och rumpan!
När jag tränar hemma eller mer styrketräningsinriktade pass på gym tränar jag nästan alltid barfota. Jag tycker det ger bättre träning för de inre bålmusklerna jämfört med att ha stabila skor på sig, i synnerhet om man ställer sig på en lite tjockare matta (typ som de har på gym) som ökar instabiliteten ytterligare. När Noah föddes, 2009, var det väldigt inne med MBT-skor och liknande kopior, med rundade sulor just för att öka instabiliteten i bålen och bättre träning för rumpa och baksidan av låren när man går. Jag införskaffade ett par billiga på rea för att testa, och blev helt såld. Sådan avlastning för ryggen när jag bar i sjal! Sedan köpte jag två par "riktiga", också på rea; ett par av typen promenadskor, och ett par sandaler. Som jag har bott i på somrarna. Nu är det dock för mycket snö här för att det ska gå att gå i dem, men inomhus funkar sandalerna fint (om man nu måste ha skor inomhus). Så, jag satte på mig dem, hoppade upp på CT:n, knappade in ett förprogrammerat pass och satte igång. Bara för att upptäcka att det var väldigt mycket jobbigare för både framsidan och baksidan av låren, och dessutom kändes "CT-promenaden" rejält mycket mer i rumpan. En styrkeeffekt av konditionsträningen alltså! Passar mig perfekt! Nu gäller det bara att få på sig skorna innan lillkillen skriker sönder trumhinnorna på mig om det är CT-sövning snarare än -träning som gäller...
När jag tränar hemma eller mer styrketräningsinriktade pass på gym tränar jag nästan alltid barfota. Jag tycker det ger bättre träning för de inre bålmusklerna jämfört med att ha stabila skor på sig, i synnerhet om man ställer sig på en lite tjockare matta (typ som de har på gym) som ökar instabiliteten ytterligare. När Noah föddes, 2009, var det väldigt inne med MBT-skor och liknande kopior, med rundade sulor just för att öka instabiliteten i bålen och bättre träning för rumpa och baksidan av låren när man går. Jag införskaffade ett par billiga på rea för att testa, och blev helt såld. Sådan avlastning för ryggen när jag bar i sjal! Sedan köpte jag två par "riktiga", också på rea; ett par av typen promenadskor, och ett par sandaler. Som jag har bott i på somrarna. Nu är det dock för mycket snö här för att det ska gå att gå i dem, men inomhus funkar sandalerna fint (om man nu måste ha skor inomhus). Så, jag satte på mig dem, hoppade upp på CT:n, knappade in ett förprogrammerat pass och satte igång. Bara för att upptäcka att det var väldigt mycket jobbigare för både framsidan och baksidan av låren, och dessutom kändes "CT-promenaden" rejält mycket mer i rumpan. En styrkeeffekt av konditionsträningen alltså! Passar mig perfekt! Nu gäller det bara att få på sig skorna innan lillkillen skriker sönder trumhinnorna på mig om det är CT-sövning snarare än -träning som gäller...
lördag 9 februari 2013
Träning efter förlossningen II - personliga erfarenheter
Mina förlossningar har varit två helt skilda upplevelser, precis som graviditeterna har varit det. Likaså har möjligheterna att komma igång med att träna skilt sig enormt från varandra. Det som kanske är lite ovanligt är att det var enklare med barn nummer två. Jag tänker att det borde ha varit tvärtom, eftersom kroppen då borde vara äldre och mer sliten. Men tydligen inte i mitt fall. Kanske var jag mer vältränad innan jag blev gravid, och därför återhämtade mig snabbare?
Min första graviditet och förlossning:
Träning före graviditeten: Ashtangayoga (5-6 pass/vecka), spinning som instruktör (1-2 pass/vecka), klättring (sporadiskt)
Graviditet: Lågt Hb (83-97) som behövde utredas eftersom förrådsjärnet låg OK, illamående, hepatos (leverpåverkan, vecka 30-32), regelbundna sammandragningar (från vecka 33-34), ischias (från vecka 35) stor oro för att få missfall eller ett dödfött barn (gick hos psykolog). Instruerade i spinning fram till vecka 14 (1 pass/vecka), men yoga var uteslutet.
Förlossning: Startade med vattenavgång kl. 17.30, värkstart en timme senare, krystvärkar kl. 22.30 - jag hade svårt att känna när de kom och det blev lite forcerad krystning eftersom de avtog mot slutet, barnet framfött kl. 23.14, med navelsträngen 1½ varv runt halsen + en knut. Ingen smärtlindring, inga bristningar, blödning bara 200 ml och Hb 97 dagen efter.
Komplikationer: Yrsel i en vecka. Hade svårt att gå och sitta p.g.a. smärta i svanskotan. Inkontinens (bara nummer 1 tack och lov), värst i början, men kvarstod lääääänge, ända tills jag kom igång med att träna på allvar igen och försvann helt först då jag slutade amma (efter 20 månader). Enligt barnmorskan var det någon sorts svullnad i underlivet som var orsaken, i kombination med torra slemhinnor p.g.a. amning.
Så kom jag igång med att träna: Eftersom jag hade yrsel gick jag 50 m för första gången fem dagar efter förlossningen. Dessförinnan hade jag knappt vågat gå 5 m för att gå på toaletten... Vi var kvar på BB i en vecka, och första promenaden, 1 km i maklig takt, ägde rum någon dag senare. Ökade successivt längden på promenaderna och var uppe i 3-4 km efter 3-4 veckor. Knipövningar började jag med fyra veckor efter förlossningen, med knipkulor, eftersom jag inte hittade rätt muskler. Yoga (ashtanga) mycket försiktigt när efterkontrollen var avklarad, kanske 1 pass i veckan i bästa fall. Styrketräning hemma med gummiband och balansboll efter 4-5 månader, 2-3 pass på 30-40 min i veckan. Testade att jogga sex månader efter förlossningen men fick jätteont i svanskotan. Försökte igen efter något år, men det var fortfarande inte någon höjdare, och därefter har jag bara sprungit korta, korta sträckor. Spinning och core som instruktör, 1 gång i veckan efter 9 månader. Kom igång på allvar med gymträning och gruppträning först efter 1½ år för att familjepusslet var så svårt att få ihop (kris i förhållandet).
Min andra graviditet och förlossning:
Träning före graviditeten: Styrketräning på gym alternativt kettlebells (2-3 pass/vecka), som instruktör: spinning (1-3 pass/vecka), styrka (1-3 pass/vecka), core (1 pass/vecka), funktionell träning (1 pass/vecka)
Graviditet: Lågt Hb (runt 100), illamående, regelbundna onda sammandragningar (från vecka 18), foglossning (från vecka 35). Väldigt lite träning och ingen alls som instruktör.
Förlossning: Förvärkar från kl. 12, men svårt att veta när de var effektiva och när de bara var "falska" eftersom jag hade haft ineffektiva sammandragningar sedan vecka 18. Blödning kl. 22.20, öppen 5 cm kl. 00.30, öppen 9½ cm kl. 01.05, krystvärkar kl. 01.12 - fantastisk upplevelse eftersom jag verkligen KÄNDE att Neo gled neråt varje gång jag tryckte på, barnet framfött kl. 01.14. Ingen smärtlindring, inga bristningar, blödning 300 ml och Hb 113 dagen efter. Fruktansvärt intensiv förlossning utan pauser alls mellan värkarna.
Komplikationer: Träningsvärk från helvetet i ryggen i en vecka. Har fått lite ont i svanskotan igen, men det var förmodligen en skada som uppkom under första förlossningen.
Så kom jag igång med att träna: Knipövningar direkt efter förlossningen - jag ville testa om jag hittade musklerna, och det gjorde jag tydligen. Promenader två dagar efter förlossningen, 2 km i så högt tempo att mannen tyckte att jag gick för fort. Yoga (ashtanga) var väl 3-4 veckor efter förlossningen, och något tidigare startade jag med mina kära tåhävningar (varannan dag) och benböj med boll bakom ryggen. Cirkelträning och crosstrainer kanske 3-4 veckor efter förlossningen, styrkepass för grupp efter 4-5 veckor, och kettlebells och statiska coreövningar runt 6 veckor efter förlossningen.
Nu, 8 veckor efter förlossningen, försöker jag träna 3 pass på ca 45 min i veckan. Hinner jag 4-5 pass blir jag lite glad men får samtidigt dåligt samvete eftersom jag vet att jag har svårt för att träna lagom. Det är lätt att det blir ett tvång istället för en källa till avslappning och glädje. Jag tar en promenad varje dag, mellan 2 och 5 km (oftast runt 3 km) och bär mycket i sjal (Neo väger knappt 5 kg nu). Jag har inga ambitioner att komma iväg till något gym eller på något pass de närmaste 8-10 månaderna - det bråkade vi tillräckligt mycket om när Noah föddes. Hemmaträning funkar fint nu när vi bor i stort hus och har en uppsättning träningsredskap i källaren. Jag har heller inget "hemmagym" och instruerar heller inte några pass, eftersom vi har bytt stad och jag inte hann "etablera mig" innan jag blev trött och gravid. Drömmer dock om att utbilda mig till personlig tränare, bara för att det är roligt, och skulle gärna, gärna börja instruera igen om jag fick chansen. Sådan enorm kick för självförtroendet när mina passdeltagare kommer fram och säger att de gillade mitt sätt att instruera, mina övningar, mitt musikval... Att inspirera andra till glädjefylld träning är verkligen underbart, och jag saknar det mycket!
Min första graviditet och förlossning:
Träning före graviditeten: Ashtangayoga (5-6 pass/vecka), spinning som instruktör (1-2 pass/vecka), klättring (sporadiskt)
Graviditet: Lågt Hb (83-97) som behövde utredas eftersom förrådsjärnet låg OK, illamående, hepatos (leverpåverkan, vecka 30-32), regelbundna sammandragningar (från vecka 33-34), ischias (från vecka 35) stor oro för att få missfall eller ett dödfött barn (gick hos psykolog). Instruerade i spinning fram till vecka 14 (1 pass/vecka), men yoga var uteslutet.
Förlossning: Startade med vattenavgång kl. 17.30, värkstart en timme senare, krystvärkar kl. 22.30 - jag hade svårt att känna när de kom och det blev lite forcerad krystning eftersom de avtog mot slutet, barnet framfött kl. 23.14, med navelsträngen 1½ varv runt halsen + en knut. Ingen smärtlindring, inga bristningar, blödning bara 200 ml och Hb 97 dagen efter.
Komplikationer: Yrsel i en vecka. Hade svårt att gå och sitta p.g.a. smärta i svanskotan. Inkontinens (bara nummer 1 tack och lov), värst i början, men kvarstod lääääänge, ända tills jag kom igång med att träna på allvar igen och försvann helt först då jag slutade amma (efter 20 månader). Enligt barnmorskan var det någon sorts svullnad i underlivet som var orsaken, i kombination med torra slemhinnor p.g.a. amning.
Så kom jag igång med att träna: Eftersom jag hade yrsel gick jag 50 m för första gången fem dagar efter förlossningen. Dessförinnan hade jag knappt vågat gå 5 m för att gå på toaletten... Vi var kvar på BB i en vecka, och första promenaden, 1 km i maklig takt, ägde rum någon dag senare. Ökade successivt längden på promenaderna och var uppe i 3-4 km efter 3-4 veckor. Knipövningar började jag med fyra veckor efter förlossningen, med knipkulor, eftersom jag inte hittade rätt muskler. Yoga (ashtanga) mycket försiktigt när efterkontrollen var avklarad, kanske 1 pass i veckan i bästa fall. Styrketräning hemma med gummiband och balansboll efter 4-5 månader, 2-3 pass på 30-40 min i veckan. Testade att jogga sex månader efter förlossningen men fick jätteont i svanskotan. Försökte igen efter något år, men det var fortfarande inte någon höjdare, och därefter har jag bara sprungit korta, korta sträckor. Spinning och core som instruktör, 1 gång i veckan efter 9 månader. Kom igång på allvar med gymträning och gruppträning först efter 1½ år för att familjepusslet var så svårt att få ihop (kris i förhållandet).
Min andra graviditet och förlossning:
Träning före graviditeten: Styrketräning på gym alternativt kettlebells (2-3 pass/vecka), som instruktör: spinning (1-3 pass/vecka), styrka (1-3 pass/vecka), core (1 pass/vecka), funktionell träning (1 pass/vecka)
Graviditet: Lågt Hb (runt 100), illamående, regelbundna onda sammandragningar (från vecka 18), foglossning (från vecka 35). Väldigt lite träning och ingen alls som instruktör.
Förlossning: Förvärkar från kl. 12, men svårt att veta när de var effektiva och när de bara var "falska" eftersom jag hade haft ineffektiva sammandragningar sedan vecka 18. Blödning kl. 22.20, öppen 5 cm kl. 00.30, öppen 9½ cm kl. 01.05, krystvärkar kl. 01.12 - fantastisk upplevelse eftersom jag verkligen KÄNDE att Neo gled neråt varje gång jag tryckte på, barnet framfött kl. 01.14. Ingen smärtlindring, inga bristningar, blödning 300 ml och Hb 113 dagen efter. Fruktansvärt intensiv förlossning utan pauser alls mellan värkarna.
Komplikationer: Träningsvärk från helvetet i ryggen i en vecka. Har fått lite ont i svanskotan igen, men det var förmodligen en skada som uppkom under första förlossningen.
Så kom jag igång med att träna: Knipövningar direkt efter förlossningen - jag ville testa om jag hittade musklerna, och det gjorde jag tydligen. Promenader två dagar efter förlossningen, 2 km i så högt tempo att mannen tyckte att jag gick för fort. Yoga (ashtanga) var väl 3-4 veckor efter förlossningen, och något tidigare startade jag med mina kära tåhävningar (varannan dag) och benböj med boll bakom ryggen. Cirkelträning och crosstrainer kanske 3-4 veckor efter förlossningen, styrkepass för grupp efter 4-5 veckor, och kettlebells och statiska coreövningar runt 6 veckor efter förlossningen.
Nu, 8 veckor efter förlossningen, försöker jag träna 3 pass på ca 45 min i veckan. Hinner jag 4-5 pass blir jag lite glad men får samtidigt dåligt samvete eftersom jag vet att jag har svårt för att träna lagom. Det är lätt att det blir ett tvång istället för en källa till avslappning och glädje. Jag tar en promenad varje dag, mellan 2 och 5 km (oftast runt 3 km) och bär mycket i sjal (Neo väger knappt 5 kg nu). Jag har inga ambitioner att komma iväg till något gym eller på något pass de närmaste 8-10 månaderna - det bråkade vi tillräckligt mycket om när Noah föddes. Hemmaträning funkar fint nu när vi bor i stort hus och har en uppsättning träningsredskap i källaren. Jag har heller inget "hemmagym" och instruerar heller inte några pass, eftersom vi har bytt stad och jag inte hann "etablera mig" innan jag blev trött och gravid. Drömmer dock om att utbilda mig till personlig tränare, bara för att det är roligt, och skulle gärna, gärna börja instruera igen om jag fick chansen. Sådan enorm kick för självförtroendet när mina passdeltagare kommer fram och säger att de gillade mitt sätt att instruera, mina övningar, mitt musikval... Att inspirera andra till glädjefylld träning är verkligen underbart, och jag saknar det mycket!
fredag 8 februari 2013
Träning efter förlossningen I - i teorin
Jobbig dag. Neo vaknade vid 4-tiden och levde rövare. Somnade om kl. 5.30 när jag satt mig i en fåtölj för att få honom lugn. Då var det lite sent för mig att lägga mig igen eftersom Noah och mannen skulle gå upp. Sedan har minstingen varit lite gnällig, sovit oroligt och för lite i förhållande till vad han behöver, samt ammat ovanligt mycket. MEN - jag har ändå hunnit med ett träningspass (styrkepass från gruppträningstiden) med Neo som publik!
Om man läser om träning efter förlossningen rekommenderar de flesta att man tar det lugnt till efterkontrollen hos barnmorskan är gjord, så att man vet att kroppen har läkt åtminstone delvis. Knipövningar kan man börja med tidigare, men då försiktigt och kanske inte med knipkulor förrän man har slutat blöda (så länge man blöder är såret i livmodern efter moderkakan ofullständigt läkt) för att undvika infektioner. Lugna promenader, som gradvis förlängs och ökas i tempo är också OK. Efter kejsarsnitt får man förmodligen särskilda instruktioner, och bör undvika att bära tungt den första tiden. Eftersom de raka bukmusklerna har varit åtskilda för att ge plats åt den växande magen, bör man låta dem gå ihop igen innan man börjar träna magen alltför mycket. Statiska magövningar (typ plankan) kan man börja med efter 6-8 veckor, men mer dynamiska ska man vänta med lite längre (tills musklerna har gått ihop lite mer, kanske 12-16 veckor). Fast mammamage.se anser att plankan INTE tränar de djupa magmusklerna och att det därför är en alldeles för tung övning för nyförlösta. Istället ska man börja med övningar som verkligen aktiverar de stabiliserande bålmusklerna - och har ett helt övningspaket som man kan ladda hem till sin smartphone/ajfån.
Halterna av relaxin (ett avslappnande hormon som mjukar upp leder och ligament och bland annat är inblandat vid foglossning) kan vara höga en tid efter förlossningen, och göra att t.ex. foglossning kvarstår, i värre fall så länge man ammar. Det viktigaste budskapet är att man ska lyssna på kroppen och trappa upp träningen successivt. Det tog nio månader att trappa ner, låt det ta lika lång tid att komma tillbaks igen. Se till att du kan knipa innan du sätter igång med tyngre övningar (typ benböj, tunga vikter, löpning, "hopp"...), dels för att det inte är så kul att läcka, dels för att undvika framfall.
Med den lilla erfarenhet jag har från att ha fött två barn själv och från kompisar som har fött barn vet jag att det är ytterst individuellt hur snabbt man kan komma igång med att träna igen efter en förlossning. De mest extrema fallen är bodytoning (typ kondition på bräda varvat med styrkeövningar) tre dagar efter förlossningen (syntes inte att den tjejen hade fött barn, hennes mage var jätteplatt) åt ena hållet och kvarstående problem med svår foglossning sex månader efter förlossningen åt det andra (det gav sig först då tjejen slutade amma). Det finns säkert de som har problem längre och därför knappt kan röra sig alls. Själv har jag två helt olika upplevelser av att komma igång efter mina förlossningar. I det första fallet var jag nog mer "normal" (d.v.s. jag väntade till efterkontrollen var avklarad med undantag för promenader en och en halv vecka efter förlossningen och knipövningar från tre veckor efter förlossningen), i det andra, som ni nog förstår, väldigt tidig. För att detta inlägg inte ska bli för långt, får beskrivningarna hamna i ett eget inlägg eftersom jag även tänkte sammanfatta lite kort hur förlossningarna var, som en förklaring till varför det blev så olika. Jag hoppas att mina beskrivningar kan hjälpa någon på vägen, för själv hade jag mått bra av en lite mer nyanserad bild av hur det kan vara, i synnerhet efter min första förlossning. De flesta skildringar jag hittade beskrev "normalfallet" eller de som kom igång tidigt...
Om man läser om träning efter förlossningen rekommenderar de flesta att man tar det lugnt till efterkontrollen hos barnmorskan är gjord, så att man vet att kroppen har läkt åtminstone delvis. Knipövningar kan man börja med tidigare, men då försiktigt och kanske inte med knipkulor förrän man har slutat blöda (så länge man blöder är såret i livmodern efter moderkakan ofullständigt läkt) för att undvika infektioner. Lugna promenader, som gradvis förlängs och ökas i tempo är också OK. Efter kejsarsnitt får man förmodligen särskilda instruktioner, och bör undvika att bära tungt den första tiden. Eftersom de raka bukmusklerna har varit åtskilda för att ge plats åt den växande magen, bör man låta dem gå ihop igen innan man börjar träna magen alltför mycket. Statiska magövningar (typ plankan) kan man börja med efter 6-8 veckor, men mer dynamiska ska man vänta med lite längre (tills musklerna har gått ihop lite mer, kanske 12-16 veckor). Fast mammamage.se anser att plankan INTE tränar de djupa magmusklerna och att det därför är en alldeles för tung övning för nyförlösta. Istället ska man börja med övningar som verkligen aktiverar de stabiliserande bålmusklerna - och har ett helt övningspaket som man kan ladda hem till sin smartphone/ajfån.
Halterna av relaxin (ett avslappnande hormon som mjukar upp leder och ligament och bland annat är inblandat vid foglossning) kan vara höga en tid efter förlossningen, och göra att t.ex. foglossning kvarstår, i värre fall så länge man ammar. Det viktigaste budskapet är att man ska lyssna på kroppen och trappa upp träningen successivt. Det tog nio månader att trappa ner, låt det ta lika lång tid att komma tillbaks igen. Se till att du kan knipa innan du sätter igång med tyngre övningar (typ benböj, tunga vikter, löpning, "hopp"...), dels för att det inte är så kul att läcka, dels för att undvika framfall.
Med den lilla erfarenhet jag har från att ha fött två barn själv och från kompisar som har fött barn vet jag att det är ytterst individuellt hur snabbt man kan komma igång med att träna igen efter en förlossning. De mest extrema fallen är bodytoning (typ kondition på bräda varvat med styrkeövningar) tre dagar efter förlossningen (syntes inte att den tjejen hade fött barn, hennes mage var jätteplatt) åt ena hållet och kvarstående problem med svår foglossning sex månader efter förlossningen åt det andra (det gav sig först då tjejen slutade amma). Det finns säkert de som har problem längre och därför knappt kan röra sig alls. Själv har jag två helt olika upplevelser av att komma igång efter mina förlossningar. I det första fallet var jag nog mer "normal" (d.v.s. jag väntade till efterkontrollen var avklarad med undantag för promenader en och en halv vecka efter förlossningen och knipövningar från tre veckor efter förlossningen), i det andra, som ni nog förstår, väldigt tidig. För att detta inlägg inte ska bli för långt, får beskrivningarna hamna i ett eget inlägg eftersom jag även tänkte sammanfatta lite kort hur förlossningarna var, som en förklaring till varför det blev så olika. Jag hoppas att mina beskrivningar kan hjälpa någon på vägen, för själv hade jag mått bra av en lite mer nyanserad bild av hur det kan vara, i synnerhet efter min första förlossning. De flesta skildringar jag hittade beskrev "normalfallet" eller de som kom igång tidigt...
torsdag 7 februari 2013
Träningsmusik
Viss musik är VÄLDIGT starkt förknippad med träning för mig. Lady Gaga, "dans- och discomusik", Robyn, radiopop och liknande hör definitivt till den kategorin. Det är vad som ofta spelas på gruppträningspass och som bakgrundsmusik i gym, till min äkta hälfts stora förtret. Han gillar INTE den typen av musik.
Till träningsmusikkategorin hör även Rammstein. Skulle aldrig komma på tanken att yssna på Rammstein i andra sammanhang än just när jag kör spinning, styrketräning eller gruppträningspass. Funkar superbra för att motivera sig själv och andra att ta i lite extra, öka tempot eller klara de sista sekunderna av en statisk övning.
På mina gruppträningspass har jag oftast valt en mix av "pop- och dansmusik", hårdrock och lite mer udda låtar, som t.ex. kinesisk pop och musik av lokala förmågor. Några av mina favoriter, förutom Rammstein, är Metallica, Nightwish, Within Temptation, Pain, Sabaton, Deathstars och musik från Matrix-filmerna. Ganska fjärran från schlagers och Eurodisco med andra ord - och det brukar framför allt gå hem hos de få killar som vågar testa styrketräning i grupp. Hård musik för hård träning;-).
När jag väljer musik till gruppass och även egna hemträningspass av annan karaktär än cirkelträning, lyssnar jag mycket på vilka känslor musiken väcker i mig. Jag vill bli peppad! Därför går också de flesta schalgers fetbort och dansband är helt uteslutet. Dessutom måste ju låtarna ha en viss rytm och ett lagom tempo för att passa till spinning eller gruppträning, och det får inte förekomma några konstiga stick och pauser som förvirrar. Låtarna ska passa tillsammans och helst ska det finnas någonting för alla (utom schlagers- och dansbandsälskarna, då, de får gå på andra pass än mina om de vill lyssna på sådan musik). Det ska finnas övningar som passar till låtmixen. Och sist men inte minst ska passets totala längd överensstämma med den musik jag har tänkt spela. Av detta följer att det är ett HÄSTJOBB att sätta ihop musiken till ett bra pass! Men oj, vilken lycka, när man testkör passet och känner att det funkar. Att det ger den rätta känslan och den rätta motivationen!
Vadan detta lite udda inslag i bloggen? Tja... Satte på Lady Gaga när jag vek tvätt och blev sjukt gymsugen. Sedan rev jag av ett kettlebells-/styrkepass med Neo som publik. Han sov den första kvarten, sedan vaknade han och var ledsen, men det var tydligen tillräckligt att bli lite klappad på för att han skulle bli nöjd. Han fick ligga i sin korg och spana på mig när jag tränade, och det verkade han gilla. Allt som allt blev det kanske 50 min träning, mer eller mindre intensivt. Och jag upptäckte att jag fixar att göra burpees igen! Utan att fuska med armhävningen och utan att fuska med upphoppet. Fast efter fem stycken var jag superandfådd. Finns med andra ord en del att jobba med...
Imorgon eller nästa gång jag skriver ska jag ta itu med det där "träning efter förlossningen"-inlägget. Jag har det i huvudet, ska bara få ner det på papper också. Är extremt omotiverad att ta tag i min doktorsavhandling som ska till tryck i nästa vecka, men om andan faller på måste jag nog ta itu med den istället för att blogga...
Till träningsmusikkategorin hör även Rammstein. Skulle aldrig komma på tanken att yssna på Rammstein i andra sammanhang än just när jag kör spinning, styrketräning eller gruppträningspass. Funkar superbra för att motivera sig själv och andra att ta i lite extra, öka tempot eller klara de sista sekunderna av en statisk övning.
På mina gruppträningspass har jag oftast valt en mix av "pop- och dansmusik", hårdrock och lite mer udda låtar, som t.ex. kinesisk pop och musik av lokala förmågor. Några av mina favoriter, förutom Rammstein, är Metallica, Nightwish, Within Temptation, Pain, Sabaton, Deathstars och musik från Matrix-filmerna. Ganska fjärran från schlagers och Eurodisco med andra ord - och det brukar framför allt gå hem hos de få killar som vågar testa styrketräning i grupp. Hård musik för hård träning;-).
När jag väljer musik till gruppass och även egna hemträningspass av annan karaktär än cirkelträning, lyssnar jag mycket på vilka känslor musiken väcker i mig. Jag vill bli peppad! Därför går också de flesta schalgers fetbort och dansband är helt uteslutet. Dessutom måste ju låtarna ha en viss rytm och ett lagom tempo för att passa till spinning eller gruppträning, och det får inte förekomma några konstiga stick och pauser som förvirrar. Låtarna ska passa tillsammans och helst ska det finnas någonting för alla (utom schlagers- och dansbandsälskarna, då, de får gå på andra pass än mina om de vill lyssna på sådan musik). Det ska finnas övningar som passar till låtmixen. Och sist men inte minst ska passets totala längd överensstämma med den musik jag har tänkt spela. Av detta följer att det är ett HÄSTJOBB att sätta ihop musiken till ett bra pass! Men oj, vilken lycka, när man testkör passet och känner att det funkar. Att det ger den rätta känslan och den rätta motivationen!
Vadan detta lite udda inslag i bloggen? Tja... Satte på Lady Gaga när jag vek tvätt och blev sjukt gymsugen. Sedan rev jag av ett kettlebells-/styrkepass med Neo som publik. Han sov den första kvarten, sedan vaknade han och var ledsen, men det var tydligen tillräckligt att bli lite klappad på för att han skulle bli nöjd. Han fick ligga i sin korg och spana på mig när jag tränade, och det verkade han gilla. Allt som allt blev det kanske 50 min träning, mer eller mindre intensivt. Och jag upptäckte att jag fixar att göra burpees igen! Utan att fuska med armhävningen och utan att fuska med upphoppet. Fast efter fem stycken var jag superandfådd. Finns med andra ord en del att jobba med...
Imorgon eller nästa gång jag skriver ska jag ta itu med det där "träning efter förlossningen"-inlägget. Jag har det i huvudet, ska bara få ner det på papper också. Är extremt omotiverad att ta tag i min doktorsavhandling som ska till tryck i nästa vecka, men om andan faller på måste jag nog ta itu med den istället för att blogga...
onsdag 6 februari 2013
Godkänd slutbesiktning - nu kan jag träna med gott samvete!
Tillbaks i stan efter två dagar i hufvudstan. Så nu har jag provat på att åka tåg, buss, tunnelbana och att övernatta ensam med båda barnen, vilket gick över förväntan bra. I alla fall resorna. Natten var aningens slitsam, med väckning nästan varje timme av osynkade barn som skulle äta, dricka, kissa, bytas på, gå upp... Mycket trevliga dagar, men vi var nog alla lite trötta och mätta på intryck (i synnerhet Neo) när vi kom hem igår.
Positivt efter resan är att jag har tagit tag i mina matvanor. Som förra inlägget antyder mådde jag ganska skräp under graviditeten (och vad skönt, att jag inte var ensam om att inte kunna träna! Kände mig aningen udda när jag instruerade spinning med deltagare gravida i vecka 37-38 och hade instruktörskompisar som ångade på in i det sista...), och åt i princip bara kvällstid. Efter förlossningen har det varit svårt att komma tillbaks till normala matvanor och -tider. Men nu är jag på G, och har ätit lite frukost och lunch hela två dagar i rad. Stort! Fast frukosten är jobbig. Jag mår illa av pyttelite mat, samtidigt som jag blir hungrigare resten av dagen om jag äter på morgonen.
På dagens program stod efterkontroll hos min barnmorska, åtta veckor efter förlossningen. Enligt de flesta böcker och personliga tränare ska man ta det lugnt med träning fram till efterkontrollen är avklarad, men som ni nog vet har jag fuskat med det och startat tidigare. Nu är det dock fritt fram! Kroppen är godkänd och mitt Hb var hela 127, vilket är högt för att vara mig (som gravid har Hb:t legat mellan 83 och 100). Vikten som "före gravid". Knipövningarna jag (inte) har gjort har tydligen också givit resultat. Jag var väl inte stark i bäckenbotten, men inte svag heller. Livmodern hade dragit ihop sig och var normalstor igen. Skönt! Raka bukmusklerna tänker jag ändå vänta lite till med att träna, eftersom muskelpaketen fortfarande är åtskilda några centimeter. Det känner man för övrigt om man lägger sig på rygg med böjda ben, drar ihop magen som om man ska göra en sit-up, och under muskelkontraktionen känner efter med fingrarna mitt på magen över eller under naveln om det blir något "hål" eller ej.
Imorgon tänkte jag skriva om kroppen EFTER graviditeterna och hur jag har tränat efter mina båda förlossningar. Dagens träning har inneburit benövningar med Neo i bärsjal, lite pulkaåkning och delar av Gymnastikförbundets "Bamsegympa" med Noah.
Positivt efter resan är att jag har tagit tag i mina matvanor. Som förra inlägget antyder mådde jag ganska skräp under graviditeten (och vad skönt, att jag inte var ensam om att inte kunna träna! Kände mig aningen udda när jag instruerade spinning med deltagare gravida i vecka 37-38 och hade instruktörskompisar som ångade på in i det sista...), och åt i princip bara kvällstid. Efter förlossningen har det varit svårt att komma tillbaks till normala matvanor och -tider. Men nu är jag på G, och har ätit lite frukost och lunch hela två dagar i rad. Stort! Fast frukosten är jobbig. Jag mår illa av pyttelite mat, samtidigt som jag blir hungrigare resten av dagen om jag äter på morgonen.
På dagens program stod efterkontroll hos min barnmorska, åtta veckor efter förlossningen. Enligt de flesta böcker och personliga tränare ska man ta det lugnt med träning fram till efterkontrollen är avklarad, men som ni nog vet har jag fuskat med det och startat tidigare. Nu är det dock fritt fram! Kroppen är godkänd och mitt Hb var hela 127, vilket är högt för att vara mig (som gravid har Hb:t legat mellan 83 och 100). Vikten som "före gravid". Knipövningarna jag (inte) har gjort har tydligen också givit resultat. Jag var väl inte stark i bäckenbotten, men inte svag heller. Livmodern hade dragit ihop sig och var normalstor igen. Skönt! Raka bukmusklerna tänker jag ändå vänta lite till med att träna, eftersom muskelpaketen fortfarande är åtskilda några centimeter. Det känner man för övrigt om man lägger sig på rygg med böjda ben, drar ihop magen som om man ska göra en sit-up, och under muskelkontraktionen känner efter med fingrarna mitt på magen över eller under naveln om det blir något "hål" eller ej.
Imorgon tänkte jag skriva om kroppen EFTER graviditeterna och hur jag har tränat efter mina båda förlossningar. Dagens träning har inneburit benövningar med Neo i bärsjal, lite pulkaåkning och delar av Gymnastikförbundets "Bamsegympa" med Noah.
söndag 3 februari 2013
Så tränade jag under graviditeterna
En annan blogg som jag snöade in på igår och gillade starkt anordnar just nu en tävling, där man ska beskriva vad man helst tränade under sin graviditet. Det fick mina tankar att gå igång, och jag tyckte att det förtjänar ett eget inlägg.
Jag önskar att jag kunde skriva att jag mådde som en prinsessa under mina graviditeter och aldrig har känt mig så stark och motiverad som då. Men det kan jag inte. Jag mådde nämligen pest, på flera sätt. Min träning bestod i att hålla ihop psykiskt. Ofrivilligt kom graviditeterna och tiden som föregick dem träna min mentala styrka och kapacitet att klara svårigheter. Båda graviditeterna har föregåtts av psykiskt krävande fertilitetsutredningar- och behandlingar. För att bli gravida med Noah kämpade vi i två år. Med Neo tog det "bara" ett halvår, eftersom vi redan visste att det skulle bli problem och vi slapp utredningssteget. Så redan där började min mentala träning. Under tiden som vi kämpade var träningen min flykt från en jobbig verklighet. Jag tränade 5-6 pass i veckan; klättring, yoga och spinning (som instruktör) före Noah, gymmade på egen hand, gick på kettlebellspass samt instruerade core, spining, funktionell träning, mage-rumpa-lår och body pump innan Neo. Sedan blev jag gravid gånger två. Och ramlade rakt ner i ett helvetiskt illamående och extrem trötthet. När jag blev gravid med Neo åkte jag dessutom på en bihåleinflammation i vecka 5, lagom till illamåendet eskalerade. Jag gick omkring som en zombie - mitt Hb sjönk som en sten utan att jag hade järnbrist - vilket gav ytterligare illamående och en kraftlöshet jag aldrig förr upplevt.
Min graviditetsträning bestod i att klara vardagen. Att ta sig från punkt A till punk B var fullt tillräckligt för mig. Någon gång försökte jag jogga, vilket bara resulterade i att jag blev knäckt av att det gick så dåligt och för att jag inte orkade. Jag försökte styrketräna, men mådde illa, illa, illa. Anmälde mig till en kurs i pilates för gravida, men efter bara några gånger var jag för trött för att ens orka ta mig till träningslokalen. Jag testade att simma och göra några enkla styrkeövningar utan vikter, men det gav sammandragningar, smärtsamma och regelbundna. De startade redan i vecka 18 med Neo och förvärrades vid minsta ansträngning. På sin höjd orkade jag gå 2-3 km i långsamt tempo eller cykla till och från jobbet - om jag jobbade, vill säga - var sjukskriven på deltid och jobbade mest hemifrån för att orka. Mot slutet av min första graviditet fick jag ischias, under den andra foglossning. Jag lyssnade på kroppen. Och vilade.
Kanske var det rätt recept för mig? Båda mina förlossningar har varit "lätta" ur den aspekten att de har gått snabbt och varit fria från komplikationer (även om Noah föddes med navelsträngen ett och ett halvt varv runt halsen och med en knut på genom forcerade krystningar). Trots att Neo är född på mindre än tre timmar, varav bara två minuter med krystvärkar, fick jag inte en enda bristning. Jag mådde som en prinsessa direkt när jag fick upp honom på bröstet. Nu är jag igång med träningen igen, visserligen fysiskt svagare än vid den här tidpunkten för ett år sedan, men jag blir starkare och starkare för varje pass. Och jag är tacksam. Oändligt tacksam över att jag KAN träna igen. Att jag håller på att bli mig själv. Att jag har kommit på ett sätt att träna utan att behöva "belasta" andra med passning av bebis. Neo får vara nära SAMTIDIGT som jag tränar. När han är trött älskar han det - han somnar direkt och sover lugnt genom mina pass. Men det är klart, jag kommer inte iväg till något gym. Kan inte gå på något pass. Allt bygger på att jag tränar hemma och anpassar träningen till situationen.
Dagens situation har inneburit att jag hasat omkring i träningskläder fram till nu. Startade med kettlebells på förmiddagen när Neo för ovanlighetens skull var jättenöjd och njöt av sällskap av sin far och storebror, avslutade med några övningar med barn i sjal alldeles nyss. Totalt kanske 45-50 min träning, varav 25 min mer intensivt (med kettlebellen - vad jag älskar detta redskap!). Nu blir det vila i några dagar eftersom delar av familjen ska ut på vift:-).
Jag önskar att jag kunde skriva att jag mådde som en prinsessa under mina graviditeter och aldrig har känt mig så stark och motiverad som då. Men det kan jag inte. Jag mådde nämligen pest, på flera sätt. Min träning bestod i att hålla ihop psykiskt. Ofrivilligt kom graviditeterna och tiden som föregick dem träna min mentala styrka och kapacitet att klara svårigheter. Båda graviditeterna har föregåtts av psykiskt krävande fertilitetsutredningar- och behandlingar. För att bli gravida med Noah kämpade vi i två år. Med Neo tog det "bara" ett halvår, eftersom vi redan visste att det skulle bli problem och vi slapp utredningssteget. Så redan där började min mentala träning. Under tiden som vi kämpade var träningen min flykt från en jobbig verklighet. Jag tränade 5-6 pass i veckan; klättring, yoga och spinning (som instruktör) före Noah, gymmade på egen hand, gick på kettlebellspass samt instruerade core, spining, funktionell träning, mage-rumpa-lår och body pump innan Neo. Sedan blev jag gravid gånger två. Och ramlade rakt ner i ett helvetiskt illamående och extrem trötthet. När jag blev gravid med Neo åkte jag dessutom på en bihåleinflammation i vecka 5, lagom till illamåendet eskalerade. Jag gick omkring som en zombie - mitt Hb sjönk som en sten utan att jag hade järnbrist - vilket gav ytterligare illamående och en kraftlöshet jag aldrig förr upplevt.
Min graviditetsträning bestod i att klara vardagen. Att ta sig från punkt A till punk B var fullt tillräckligt för mig. Någon gång försökte jag jogga, vilket bara resulterade i att jag blev knäckt av att det gick så dåligt och för att jag inte orkade. Jag försökte styrketräna, men mådde illa, illa, illa. Anmälde mig till en kurs i pilates för gravida, men efter bara några gånger var jag för trött för att ens orka ta mig till träningslokalen. Jag testade att simma och göra några enkla styrkeövningar utan vikter, men det gav sammandragningar, smärtsamma och regelbundna. De startade redan i vecka 18 med Neo och förvärrades vid minsta ansträngning. På sin höjd orkade jag gå 2-3 km i långsamt tempo eller cykla till och från jobbet - om jag jobbade, vill säga - var sjukskriven på deltid och jobbade mest hemifrån för att orka. Mot slutet av min första graviditet fick jag ischias, under den andra foglossning. Jag lyssnade på kroppen. Och vilade.
Kanske var det rätt recept för mig? Båda mina förlossningar har varit "lätta" ur den aspekten att de har gått snabbt och varit fria från komplikationer (även om Noah föddes med navelsträngen ett och ett halvt varv runt halsen och med en knut på genom forcerade krystningar). Trots att Neo är född på mindre än tre timmar, varav bara två minuter med krystvärkar, fick jag inte en enda bristning. Jag mådde som en prinsessa direkt när jag fick upp honom på bröstet. Nu är jag igång med träningen igen, visserligen fysiskt svagare än vid den här tidpunkten för ett år sedan, men jag blir starkare och starkare för varje pass. Och jag är tacksam. Oändligt tacksam över att jag KAN träna igen. Att jag håller på att bli mig själv. Att jag har kommit på ett sätt att träna utan att behöva "belasta" andra med passning av bebis. Neo får vara nära SAMTIDIGT som jag tränar. När han är trött älskar han det - han somnar direkt och sover lugnt genom mina pass. Men det är klart, jag kommer inte iväg till något gym. Kan inte gå på något pass. Allt bygger på att jag tränar hemma och anpassar träningen till situationen.
Dagens situation har inneburit att jag hasat omkring i träningskläder fram till nu. Startade med kettlebells på förmiddagen när Neo för ovanlighetens skull var jättenöjd och njöt av sällskap av sin far och storebror, avslutade med några övningar med barn i sjal alldeles nyss. Totalt kanske 45-50 min träning, varav 25 min mer intensivt (med kettlebellen - vad jag älskar detta redskap!). Nu blir det vila i några dagar eftersom delar av familjen ska ut på vift:-).
lördag 2 februari 2013
Att söva bebis på crosstrainer
Vaknade på ett ytterst jobbigt sätt någon gång i natt - av magknip. Måste ha ätit något olämpligt, för Neo var också orolig i magen och la en rejäl laddning i blöjan igår kväll. Dessutom har jag precis slutat äta järntabletter, och det brukar ge en mage i obalans i några veckor. Så, det var bara att gilla läget och ta ledigt från träning idag. En promenad blev det i alla fall, med Neo i sjal. Sedan var jag genomfrusen långt in på eftermiddagen och tinade inte upp förrän efter 10 min på CT:n för att få Neo att somna. CT:n fyller nämligen inte bara en funktion som träningsredskap, utan också som sömnpiller för kinkiga bebisar. Den är faktiskt KANON för det senare ändamålet! Jag sätter Neo i sjalen, ställer mig på CT:n, kör igång något av de 12 förprogrammerade passen och efter 3 min tystnar all gråt och barnet somnar.
Annars dreglar jag över kompisarnas bilder på FB just nu - träningskonventet Nike Blast pågår för fullt i Stockholm... Om förutsättningarna hade varit lite annorlunda skulle jag gärna ha varit där... Just för att få lite ny träningsinspiration. Jag saknar verkligen att instruera pass, det ger så otroligt mycket tillbaka. Ibland önskar jag att jag hade valt ett yrke inom träning och hälsa, även om det är rätt bra att ha det som intresse också. Kanske får jag möjlighet att instruera någon gång igen, när barnen är lite äldre, vid sidan av mitt ordinarie jobb. Om jag hittar en träningsanläggning där jag trivs och som vill anställa en lite äldre instruktör (haha). Eller så går jag en dyr PT-utbildning bara för att det är kul...
Annars dreglar jag över kompisarnas bilder på FB just nu - träningskonventet Nike Blast pågår för fullt i Stockholm... Om förutsättningarna hade varit lite annorlunda skulle jag gärna ha varit där... Just för att få lite ny träningsinspiration. Jag saknar verkligen att instruera pass, det ger så otroligt mycket tillbaka. Ibland önskar jag att jag hade valt ett yrke inom träning och hälsa, även om det är rätt bra att ha det som intresse också. Kanske får jag möjlighet att instruera någon gång igen, när barnen är lite äldre, vid sidan av mitt ordinarie jobb. Om jag hittar en träningsanläggning där jag trivs och som vill anställa en lite äldre instruktör (haha). Eller så går jag en dyr PT-utbildning bara för att det är kul...
fredag 1 februari 2013
Humörsvängningar
Deppig nu, fast under dagen har jag varit lite gladare. Ett onödigt tjafs med mannen, ett av många, som gör mig låg och nere. Vi missförstår varandra hela tiden och det känns inte som han tycker att jag gör tillräckligt. Att han får dra hela lasset och att jag borde hinna, orka och ta tag i mer när jag är hemma. Jättejobbigt är det! Jag har alltid blivit väldigt illa berörd av konflikter, stora som små, och just nu är minsta lilla missnöje från hans sida nog för att välta ner mig i en liten grop. Mycket beror säkert på trötthet. Neo sover dåligt, sparkar och viftar och gnyr och gråter i sömnen. Man kan tycka att en lösning skulle vara att han får sova i en egen säng, men det resulterar bara i ingen sömn alls. Han vaknar efter fem minuter och skriker i högan sky tills han blir upplockad. Är i stort behov av närhet. Precis som Noah var. Men det är svårt att få till någon egentid.
Idag gjorde jag ett litet försök till att få träna lite på min CT. Första 10 min satt Neo i sjalen och var ganska nöjd. Nästa 10 min låg han på en madrass och var mindre nöjd. Sista 3 min låg han på samma ställe och var sjukt missnöjd. Det blev med andra ord inte någon träning att tala om, med mina mått mätt. Samtidigt är 23 min CT mer än ingen träning alls. Måste lära mig att vila. Att känna att jag duger även om jag inte tränar flera pass i veckan. Det är så svårt det där med en bra balans. Jag mår ju BRA av att träna, men ger man mig lillfingernageln, vill jag ha hela handen. Och det kan jag inte få när jag har två små barn att ta hand om.
Dagen i övrigt - BVC-besök med Neo, som växer som han ska och följer sina kurvor jättefint. Därför behöver vi inte komma förrän det är dags för första vaccinationen, om fem veckor... Egentligen fyra veckor, men eftersom jag ska spika (d.v.s. det är då den offentliggörs) min avhandling i Uppsala då, tog vi det en vecka senare, och så får jag ringa om jag behöver komma tidigare än så. Usch, jag ser INTE fram emot vaccinationen! När Noah fick sin första grät jag mer än han. Lär inte bli bättre denna gång, även om jag VET att det är för att alternativet, d.v.s. att Neo drabbas av någon av de sex sjukdomar han ska vaccineras mot, är värre än själva sticket och biverkningarna...
Idag gjorde jag ett litet försök till att få träna lite på min CT. Första 10 min satt Neo i sjalen och var ganska nöjd. Nästa 10 min låg han på en madrass och var mindre nöjd. Sista 3 min låg han på samma ställe och var sjukt missnöjd. Det blev med andra ord inte någon träning att tala om, med mina mått mätt. Samtidigt är 23 min CT mer än ingen träning alls. Måste lära mig att vila. Att känna att jag duger även om jag inte tränar flera pass i veckan. Det är så svårt det där med en bra balans. Jag mår ju BRA av att träna, men ger man mig lillfingernageln, vill jag ha hela handen. Och det kan jag inte få när jag har två små barn att ta hand om.
Dagen i övrigt - BVC-besök med Neo, som växer som han ska och följer sina kurvor jättefint. Därför behöver vi inte komma förrän det är dags för första vaccinationen, om fem veckor... Egentligen fyra veckor, men eftersom jag ska spika (d.v.s. det är då den offentliggörs) min avhandling i Uppsala då, tog vi det en vecka senare, och så får jag ringa om jag behöver komma tidigare än så. Usch, jag ser INTE fram emot vaccinationen! När Noah fick sin första grät jag mer än han. Lär inte bli bättre denna gång, även om jag VET att det är för att alternativet, d.v.s. att Neo drabbas av någon av de sex sjukdomar han ska vaccineras mot, är värre än själva sticket och biverkningarna...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)