söndag 3 februari 2013

Så tränade jag under graviditeterna

En annan blogg som jag snöade in på igår och gillade starkt anordnar just nu en tävling, där man ska beskriva vad man helst tränade under sin graviditet. Det fick mina tankar att gå igång, och jag tyckte att det förtjänar ett eget inlägg.

Jag önskar att jag kunde skriva att jag mådde som en prinsessa under mina graviditeter och aldrig har känt mig så stark och motiverad som då. Men det kan jag inte. Jag mådde nämligen pest, på flera sätt. Min träning bestod i att hålla ihop psykiskt. Ofrivilligt kom graviditeterna och tiden som föregick dem träna min mentala styrka och kapacitet att klara svårigheter. Båda graviditeterna har föregåtts av psykiskt krävande fertilitetsutredningar- och behandlingar. För att bli gravida med Noah kämpade vi i två år. Med Neo tog det "bara" ett halvår, eftersom vi redan visste att det skulle bli problem och vi slapp utredningssteget. Så redan där började min mentala träning. Under tiden som vi kämpade var träningen min flykt från en jobbig verklighet. Jag tränade 5-6 pass i veckan; klättring, yoga och spinning (som instruktör) före Noah, gymmade på egen hand, gick på kettlebellspass samt instruerade core, spining, funktionell träning, mage-rumpa-lår och body pump innan Neo. Sedan blev jag gravid gånger två. Och ramlade rakt ner i ett helvetiskt illamående och extrem trötthet. När jag blev gravid med Neo åkte jag dessutom på en bihåleinflammation i vecka 5, lagom till illamåendet eskalerade. Jag gick omkring som en zombie - mitt Hb sjönk som en sten utan att jag hade järnbrist - vilket gav ytterligare illamående och en kraftlöshet jag aldrig förr upplevt.

Min graviditetsträning bestod i att klara vardagen. Att ta sig från punkt A till punk B var fullt tillräckligt för mig. Någon gång försökte jag jogga, vilket bara resulterade i att jag blev knäckt av att det gick så dåligt och för att jag inte orkade. Jag försökte styrketräna, men mådde illa, illa, illa. Anmälde mig till en kurs i pilates för gravida, men efter bara några gånger var jag för trött för att ens orka ta mig till träningslokalen. Jag testade att simma och göra några enkla styrkeövningar utan vikter, men det gav sammandragningar, smärtsamma och regelbundna. De startade redan i vecka 18 med Neo och förvärrades vid minsta ansträngning. På sin höjd orkade jag gå 2-3 km i långsamt tempo eller cykla till och från jobbet - om jag jobbade, vill säga - var sjukskriven på deltid och jobbade mest hemifrån för att orka. Mot slutet av min första graviditet fick jag ischias, under den andra foglossning. Jag lyssnade på kroppen. Och vilade.

Kanske var det rätt recept för mig? Båda mina förlossningar har varit "lätta" ur den aspekten att de har gått snabbt och varit fria från komplikationer (även om Noah föddes med navelsträngen ett och ett halvt varv runt halsen och med en knut på genom forcerade krystningar). Trots att Neo är född på mindre än tre timmar, varav bara två minuter med krystvärkar, fick jag inte en enda bristning. Jag mådde som en prinsessa direkt när jag fick upp honom på bröstet. Nu är jag igång med träningen igen, visserligen fysiskt svagare än vid den här tidpunkten för ett år sedan, men jag blir starkare och starkare för varje pass. Och jag är tacksam. Oändligt tacksam över att jag KAN träna igen. Att jag håller på att bli mig själv. Att jag har kommit på ett sätt att träna utan att behöva "belasta" andra med passning av bebis. Neo får vara nära SAMTIDIGT som jag tränar. När han är trött älskar han det - han somnar direkt och sover lugnt genom mina pass. Men det är klart, jag kommer inte iväg till något gym. Kan inte gå på något pass. Allt bygger på att jag tränar hemma och anpassar träningen till situationen.

Dagens situation har inneburit att jag hasat omkring i träningskläder fram till nu. Startade med kettlebells på förmiddagen när Neo för ovanlighetens skull var jättenöjd och njöt av sällskap av sin far och storebror, avslutade med några övningar med barn i sjal alldeles nyss. Totalt kanske 45-50 min träning, varav 25 min mer intensivt (med kettlebellen - vad jag älskar detta redskap!). Nu blir det vila i några dagar eftersom delar av familjen ska ut på vift:-).

2 kommentarer:

  1. Din berättelse berör mig verkligen på djupet, eftersom det var precis så jag också blev och kände. Det skulle, på riktigt, kunna varit jag som skrev detta inlägg.
    Förutom den lilla detaljen att det var "lätt" med förlossningen och att du faktiskt tränar nu, vilket jag inte gör [dock gjorde jag det ett tag efter Matilda kom till världen ;)].

    Vad underbart du avslutar med att berätta att du faktiskt är tacksam över att du KAN träna. Det är inte många som tänker så, kanske. Jag försöker tänka så, och visst ör jag tacksam för varje kilo jag går ner, eftersom det bidrar till att min rygg mår bättre och att jag orkar hålla rakare rygg, vilket i sin tur gör att jag stärker magen.
    Men allt för ofta, är jag bitter över vad graviditeten gjorde mot min kropp och att jag blev så begränsad. Och det är min kropp. Den är stark, men ändå så svag...

    Tack för dina heja rop.
    Jag känner mig så enormt stark just nu.

    Många kramar

    SvaraRadera
  2. Jag känner också igen mig!

    Hade ambitionen att träna under graviditeterna, men så fort jag försökte så blev jag sjuk. Det slog aldrig fel, av gravidyogans tio gånger tror jag att jag kunde gå på fem, och varje besök i badhuset slutade med en dunderförkylning.

    Nu har jag ambibtionen att komma igång med träningen igen, vet dock inte exakt hur. Får nog bli någon form av hemmavariant med t ex yoga för jag tvivlar på min förmåga att kunna passa tiderna för mammabarnpassen på gymmet. Och så en massa promenader.

    SvaraRadera