Kryper i kroppen... Jag vill ut, röra på mig, samtidigt är det massor som behöver fixas här hemma. Jag vet att det är min ångest som driver mig om jag går ut på promenad (igen) nu. Har redan varit ute en gång, i en dryg timme, med M och lilla Z, och Neo i sjal, förstås. Och igår tränade jag. Så istället har jag slagit upp datorn för att försöka få lite gjort (mycket fix är nämligen Internet- och datorrelaterat). Maj är en hektisk månad på många fronter, så det kommer nog inte att bli så många inlägg här den närmsta tiden. Om jag inte behöver skriva av mig, vill säga.
Idag tänker jag lite extra på två av mina bloggvänner, som båda ska få befruktade ägg återförda efter äggdonation respektive syskonförsök, och en annan vän som förhoppningsvis har gjort äggplock för IVF. Jag är inte ett dugg avundsjuk. Längtar inte det minsta efter en ny graviditet eller fler barn. Jag har mina fina söner, och det räcker mer än väl.
De senaste dagarna har jag verkligen känt mer och mer hur mycket jag älskar barnen. Det började redan i förra veckan, när jag var deppig och stressad och allt bara gick mig emot. Då var det hos Neo jag fann glädjen och jag riktigt kände hur hjärtat slog några extraslag när han log mot mig <3. Det är så härligt att han vill ha mig nära och verkar tycka om mig! Noah är så pappig, och så fort mannen när hemma blir jag till ett ingenting, som han inte behöver för fem öre. Och det är lite jobbigt att ta, även om jag vet att det är en utvecklingsfas. Tidigare var det nämligen BARA jag som dög, och mannen som mådde dåligt över det.
Dags att göra lite nytta. Mannen har gjort sitt genom att köra hem ett lass sand och ett lass jord till trädgården. Snickarna jobbar på grannens hus idag, och nästa gång det blir fint väder är det dags för vårt. Nervöst! Men när det väl är klart blir det nog jättebra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar