Vissa dagar önskar jag att jag inte hade gått upp. Det är liksom inte kul att vakna när man känner att familjerelationerna inte fungerar som de ska och det är som bäddat för tjafs och bråk. Då blir jag väldigt nere, frustrerad över att jag inte når fram och förstår vad det är som ska till för att det ska bli bra. Om det inte ligger i min makt att få till en förändring måste jag försöka hantera deppigheten på något sätt. Mitt "normala" sätt är att ägna mig åt fysisk träning, helst hård sådan, men i kombination med en liten bebis som längtar efter närhet, är det nästintill omöjligt att få till. Därför blev dagens medicin-träning kort och upphackad (Noah var ute och åkte pulka med mannen).
Jag utgick från konditionsstyrkepasset jag körde för några dagar sedan, men fick avbryta flera gånger, så särskilt mycket kondition blev det inte denna gång. Neo sov en liten, liten stund i sin babykorg, men sedan tog det tvärstopp, trots amningspauser och kel. Efter en modifierad cirkel 3 (breda benböj - vadpress - burpee - marklyft på ett ben med kettlebellen i höger hand när jag stod på höger ben och vänster hand när jag stod på vänster ben) gav jag upp och duschade istället. Satte lillpys i bärsjalen och efter lite gny slumrade han in. Och har sovit i princip oavbrutet resten av dagen, med paus enbart för amning och motvilligt blöjbyte. Jag fick ytterligare träning av att släpa hem några kg rotfrukter och potatis i ryggsäck från affären - plus att jag hade Neo i sjalen. På eftermiddagen blev jag mycket gladare när våra vänner två hus bort kom på lek och fika =).
Imorgon tänkte jag försöka sno ihop ett litet pass där alla övningar går att göra med barn i bärsjal och det mesta inte kräver någon utrustning i övrigt. Det känns som det är nödvändigt att komma på ett sådant, inte minst för min egen skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar