Dagens inlägg kommer inte att handla så mycket om träning, för den varan har det varit ont om idag, med undantag för en promenad på ca 5 km med 4 kg Neo i bärsjal, samt tåhävningar i Försäkringskassans telefonkö. Vi har nämligen haft finbesök från Uppsala - en av Noahs vänner med föräldrar. Mycket trevligt! Och jag tränade faktiskt igår. Faktiskt. Måste försöka hålla tillbaks mig själv, annars hamnar jag så lätt i en ond cirkel där träning blir ett tvång och mitt dåliga samvete över att inte hinna träna gnager sönder mig. Kanske är det rimligt med två träningspass i veckan, samt förstås, vardagsmotionen, när man har småbarn? Försöka vara nöjd med det.
Nåja. Dagens inlägg kommer istället att beröra vikt- och matfixering. För gudarna ska veta att det finns gott om ätstörda personer. Det är dieter hit, proteinpulver dit, recoveryshakes åt höger, deffning åt vänster, allt i kombination med en mer eller mindre stark önskan om att bli större, eller mindre. Ibland känner jag mig väldigt onormal som skiter i allt det där, trots att jag har ett ätstört förflutet som jag alltid kommer att få leva med. Jag VET att jag inte kan väga mindre än ett visst antal kg, för då börjar de sjuka tankarna att snurra. Jag VET att jag fortfarande kan ha problem med att äta vissa saker vissa tider på dygnet, men att det bara är tankespöken som ställer till det för mig. I min omgivning möter jag många som inte har insikt om att de resonerar runt mat och vikt på ett allt annat än sunt sätt.
Vad jag också vet är att smal INTE betyder lycka och en hälsomässigt god status inuti kroppen. Det finns faktiskt forskning som tyder på att det är bättre för hälsan att ha några extra kg, och att det är bättre att vara vältränad och överviktig än otränad under- eller normalviktig. Jag vet också att BMI är ett väldigt trubbigt mått, som bara funkar på "normalbefolkningen" - om man som jag, är halvasiatisk är det andra gränser som gäller för över- och undervikt. Framför allt vet jag att det enda som räknas i det långa loppet är energi in, energi ut. Om mer energi går in än vad som går ut går man upp i vikt. Och om man gör av med mer energi än vad man förbrukar går man ner i vikt. Med viss modifikation, då, för kroppen är så smart att den försöker hålla vikten och reglerar ämnesomsättningen lite upp eller ner för att behålla den vikt som är "idealisk" för personen i fråga. Dock kan inte kroppen kompensera för ett över- eller underintag av energi hur länge som helst, vilket resulterar i en viktuppgång (om man ständigt äter för mycket) eller viktnedgång (om man äter för lite).
Hur som helst, kroppens strävan efter balans mellan energi in och energi ut gör att det inte spelar så stor roll hur man väljer att gå upp, eller ner, i vikt. GI, LCHF, tallriksmodell, viktväktare, Atkins, näringsdrycker, alla går de ut på samma sak: att rubba energibalansen för att åstadkomma en viktuppgång eller viktnedgång. Tyvärr finns det alltför många som bombsäkert "vet" vad som är bäst och har en universallösning som passar alla. Och inte drar sig för att berätta för alla som väljer "fel" metod hur dåligt val de har gjort. Det finns också en övertro på enskilda livsmedels nytta eller skadlighet vad gäller effekter på kroppsvikt och hälsa. Som att vissa mineraler eller vitaminer skulle göra oss tjocka, att vissa sorters proteinpulver skulle vara bättre än andra för att göra musklerna stora, och att det är farligt att äta frukt eftersom det innehåller mycket av sockerarten fruktos, som i ren form har påvisats ge fettlever hos råttor som tvångsmatats med ENBART fruktos i några veckor. Typ. Om det handlar om att gå upp eller ner några hundra gram, så visst kan det påverka om man ersätter sojaprotein med hampaprotein eller vassleprotein med äggprotein (om man nu äter sådant som kommer från djur - det gör inte jag). Men i det stora hela är det bara småpotatis i förhållande till det som VERKLIGEN betyder någonting - det totala energiintaget i förhållande till hur mycket man rör på sig.
En av mina bloggvänner kämpar med att gå ner i vikt för att hennes kropp och själ ska må bättre (läs mer om det här). Givetvis finns det en del självutnämnda experter som berättar för henne hur fel hon gör som väljer en viss väg för att nå sitt mål. Så tråkigt, tycker jag. För jag VET, att det som är allra viktigast är att man tror på det man gör och att man vågar, och tillåts, gå den väg man själv vill vandra för att komma dit man ska. Det är alldeles förträffligt att de självutnämnda experterna har hittat sitt sätt, och väldigt synd att de inte är generösa nog att låta andra välja ett annat alternativ.
Jag hade fortfarande varit ett vandrande skelett med ett BMI långt under ett hälsosamt sådant om jag hade gjort som alla andra ville istället för att få göra det som JAG trodde skulle vara bäst för mig. Och jag bevisade att jag hade rätt. Det GICK att göra som jag ville. Det GICK att vara vegan och träna sig frisk. Idag är jag oändligt stolt över att jag vågade trotsa och utmana.
Vart vill jag komma med detta mastodontinlägg? Jo, jag skulle vilja peppa dig, du som kämpar med att gå upp - eller ner i vikt, för att bli större - eller mindre i storlek, till att tro på dig själv, aldrig ge upp. Då kommer du att nå ditt mål. Var stolt över att du fann din väg, och respektera andra för att de kanske gör ett annat val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar