Vem stal min timme?!!

Nu är det sommar enligt dem som bestämmer när klockan ska vridas fram en timme. Ett j-kla påfund om ni frågar mig. Varför kan man inte ha samma tid året runt? Det är väl en sak på hösten, när man får tillbaks den timme man blir av med på våren (och får sova en timme längre på morgonen). Värre är det på våren, när man blir av med den där timmen (och måste gå upp en timme tidigare och dessutom har svårt för att somna på kvällen). I synnerhet när man har en liten snuvig kille som boxar, sparkar, gnyr och snuttar sig igenom nätterna. Jag har ingen som helst förståelse för att man ska hålla på och jetlagga en hel befolkning utan att de har flyttat sig en millimeter österut sista helgen i mars varje år. Och på hösten lider jag med dem som jobbar skift och som därmed måste arbeta en timme längre, den timmen som "någon" var skyldig oss eftersom den försvann på våren. I år får man väl ändå vara nöjd, eftersom man är "ledig" dagen efter tidsomställningen då det råkar vara annandag påsk.

Idag är jag trött. Två tunga nätter i rad, och ovanpå det sommartiden. Har en vilodag, då jag bara har tagit en promenad. Jag är i valet och kvalet, borde kanske träna, men orkar inte riktigt. Igår blev det ett kettlebellspass, så det är kanske bra att jag vilar. Känner att jag är på väg mot att träningen blir något tvång, och att jag inte är nöjd om jag inte kommer åt att träna mer, och mer, och mer, och mer... Först när jag är uppe på elitidrottarnivå eller strax därunder skulle jag vara nöjd, misstänker jag. Men det går inte ihop med livet som småbarnsmamma och en man som inte har mycket förståelse för mina träningsprioriteringar och -behov.

Mitt problem är nog att jag gick från elitidrott till ätstörning och träningsförbud, och sedan inte riktigt hittat rätt nivå på träningen igen. Så fort jag börjar träna är jag på väg tillbaks till det enda "normala" träningsliv jag känner till - det jag lämnade som 15-åring och som innebar minst 2 timmars träning per dag (ibland 3), sex dagar i veckan om det inte var tävling på helgen. Rent intellektuellt förstår jag att det kanske inte är det optimala sättet att träna om man inte har träning som yrke (och det har jag inte), men känslomässigt är det svårare att acceptera. Jag jobbar på det, men det går så långsamt!