I dryga tio månader har han funnits utanför min mage, min lilla skruttunge, och igår var det dags för invägning och utvecklingskontroll på BVC. K konstaterade att han fortfarande följer sina kurvor perfekt: Två under på längden, en under på vikten och en över på huvudomfånget jämfört med normalkurvorna. Matchvikten var 8605 gram (minus några gram för måttbandet som han tuggade frenetiskt på och vägrade släppa), längden 69.5 cm och huvudomfånget 46.4 cm. Jag passade på att fråga om huvudformen, men K tyckte att det inte var någonting att bekymra sig om. Huvudformen kan ändras, och han är inte plattskallig eftersom han ju nästan aldrig ligger på rygg. Dessutom växer huvudet som det ska och hon kunde inte känna att det skulle finnas några konstiga sammanväxningar. Skönt.
Pincettgreppet fanns ingenting att anmärka på, och inte förmågan att slå ihop två klossar heller. Möjligen var han lite för snabb vad gällde att försöka stoppa in gemen (som K testade finmotoriken med) i munnen. ALLT ska smakas på nu. Även om han sitter stabilt sätter han sig inte upp, och kryper gör han då rakt inte. Ingenting att oroa sig över, tyckte K. Neo prioriterar helt enkelt andra saker än de grovmotoriska. Noah var för övrigt precis likadan.
Annars? Han låter mycket, lillpysen. Så mycket att familjen minus jag går omkring med hörselskydd av och till, och att jag ibland går ut och går på kvällarna för att få tyst på honom. Han älskar nämligen att vara ute. Då gnäller han oftast mindre och han låter mest gulligt gurgligt, precis som när han är i för honom nya miljöer eller träffar mycket folk. Då glömmer han bort att låta eftersom det finns så mycket att titta på. Han är nyfiken och väldigt social. Älskar sin morfar, föredrar bärsjal framför vagn och blir mäkta upprörd om han inte får vara med när storebror leker med morfar eller mormor. Mamma är favoritföräldern, och hos henne ska man vara när man ska sova. Ibland går det att sova i barnvagnen också, men det är inte så ofta och framför allt händer det när det är pappadag. Pappa bär nämligen INTE i sjal. Favoritsysselsättningar, förutom att pilla på små saker och stoppa in allsköns smulor och bös i munnen, är att studsa, hoppa och bada. Plaska ner hela mamma är jätteroligt! Ibland slutar det med att även mamma får byta kläder. Trots allergier är lille herrn en matglad sak, som äter frukost, lunch och middag, och ammar däremellan. Sover hyfsat om nätterna och både somnar och vaknar i rimlig tid (sover ca 19-07, med amning 3-4 gånger en bra natt).
Själv - har jag mått bättre men mår inte direkt dåligt för tillfället heller. Maten fungerar inte så bra - jag äter mycket men fel (mest grönsaker, frukt, baljväxter och mandel, samt lite proteinpulver och "skräp" då och då), särskilt vad gäller måltidsfördelningen över dagen, men har ingen motivation alls att göra någonting åt det just nu. Tränar mycket - och har blivit starkare sedan jag började träna igen efter förlossningen. Numera klarar jag hela kettlebellspasset med 12 kg kettle, och orkar göra 40 burpees i rad. Minns när jag klarade EN enarmspress med kettlebellen och inte var i närheten av att ens fixa 10 burpees. Mannen och jag pratar knappt, men för tillfället bråkar vi i alla fall inte. Njuter lite av att börja jobba - fick första lönebeskedet igår:-). Det är skönt att prestera någonting "på riktigt" och inte bara som mamma. För som mamma skulle jag kunna göra ett mycket bättre jobb. Är ingen bra förebild för våra barn vad gäller mat och träning, och jag leker inte alls lika mycket med barnen som mannen gör när han är hemma. Min roll är mer tjata-mata-hålla rent... Good cop, bad cop, liksom, och det råder ingen tvivel om vem som är "bad" här.
Tvättmaskinen är färdig - dags att hänga blöjor. Vi kör på med tygisar utom på nätterna där det är engångs som gäller. Funkar jättebra! Är så nöjd över att slippa släpa in och ut onödigt många engångsblöjor, och varken tvätt eller vikning känns särskilt betungande.
onsdag 23 oktober 2013
måndag 21 oktober 2013
Träning under graviditet - övningstips
Finna Anne, vars blogg jag har följt i några år, är just nu gravid. Mycket efterlängtat och jag är så himla glad för hennes och hennes mans skull... Så när Anne nu undrade om jag hade några tips på bra övningar när man är gravid kan jag förstås inte låta bli att skriva några rader om det. Inte för att jag själv har några bra erfarenheter av träning under graviditet (mer att läsa om det finns här); jag hade lågt Hb och fick sammandragningar bara av att gå promenader, så jag fick periodvis order om att hålla mig typ lugn. För mig var det fullt tillräckligt med kortare promenader, cykelturer och någon gång försökte jag simma (fast det gick inte så bra).
Under perioder mådde jag så bra att jag faktiskt vågade mig på några övningar, trots allt. Favoriter då var tåhävningarna/vadpressarna som är bra för hela benen. Även bäckenlyft (ligg på rygg med böjda ben, fötterna i golvet, lyft bäckenet/höfterna så högt du kan och tillbaks till utgångsläge igen - upprepa. Kan göras med ben och knän tätt ihop, axelbrett isär eller ett ben i taget) kan fungera om du INTE har problem med vena cava-syndrom (när bebisen blir större kan den trycka på ett blodkärl så att blodflödet försämras - och då bör du inte ligga på rygg). Alternativt kan man ligga på sidan och lyfta det övre benet upp och ner med böjt eller sträckt knä, eller lyfta det övre benet litegrann och föra det framåt och bakåt ett ganska stort antal gånger. Då tränar man rumpan i alla fall. Sedan fungerar bicepscurls och diverse andra överarmsövningar ganska bra, förutsatt att man undviker lyft över huvudet. Magen är onödig att träna över huvud taget under graviditeten, tycker jag, eftersom magmusklerna ändå töjs ut och kommer att separeras för att ge plats åt den växande magen.
Boktips: Stark, glad, gravid (av Maria någonting och Jonas Lissjanis). Länktips: Mammamage.se eller sparkimagen.se, och även lofsan.se har en hel del tips, både på övningar och träningsupplägg.
Lycka till med gravidträningen! Kramisar
Under perioder mådde jag så bra att jag faktiskt vågade mig på några övningar, trots allt. Favoriter då var tåhävningarna/vadpressarna som är bra för hela benen. Även bäckenlyft (ligg på rygg med böjda ben, fötterna i golvet, lyft bäckenet/höfterna så högt du kan och tillbaks till utgångsläge igen - upprepa. Kan göras med ben och knän tätt ihop, axelbrett isär eller ett ben i taget) kan fungera om du INTE har problem med vena cava-syndrom (när bebisen blir större kan den trycka på ett blodkärl så att blodflödet försämras - och då bör du inte ligga på rygg). Alternativt kan man ligga på sidan och lyfta det övre benet upp och ner med böjt eller sträckt knä, eller lyfta det övre benet litegrann och föra det framåt och bakåt ett ganska stort antal gånger. Då tränar man rumpan i alla fall. Sedan fungerar bicepscurls och diverse andra överarmsövningar ganska bra, förutsatt att man undviker lyft över huvudet. Magen är onödig att träna över huvud taget under graviditeten, tycker jag, eftersom magmusklerna ändå töjs ut och kommer att separeras för att ge plats åt den växande magen.
Boktips: Stark, glad, gravid (av Maria någonting och Jonas Lissjanis). Länktips: Mammamage.se eller sparkimagen.se, och även lofsan.se har en hel del tips, både på övningar och träningsupplägg.
Lycka till med gravidträningen! Kramisar
lördag 19 oktober 2013
Två femhundrapass
OJ! Båda barnen sover I VARSIN SÄNG och klockan är bara 19! Jag är ensam med dem idag, eftersom mannen är på bröllop (som börjar sent och var tokstort, därför tyckte somliga att det var bättre att barnen inte hängde med, och därmed inte jag heller). Vad ska man göra nu? Jag vågar inte riktigt hoppas på att friden varar länge, så jag har satt mig vid mannens dator bredvid soff/sängen där Neo just nu fridfullt snusar på rygg. Han sov uruselt i natt (jag med), och har busat massor med sin morfar på eftermiddagen, och i kombination med att han är nyförkyld slocknade han redan kl. 18. Händer sällan annars. Han är fortfarande en ganska klängig typ som helst vill vara nära, så att jag över huvud taget kunde lägga ner honom var ett under i sig.
För att själv komma ihåg några av mina favoritträningspass tänkte jag lägga upp dem här. Första passet hittade jag på Lofsans fina blogg, där det finns en filmad beskrivning någonstans. Det andra passet har jag klurat ut själv. Övningar till det finns i appen NTC (Nike Training Club, gratisapp som finns att ladda ner åtminstone för Androidtelefoner och innehåller färdiga pass av varierande längd och sammansättning beroende på vad man har för träningsmål, jag använder den då och då och tycker att den är bra).
I båda fallen kombinerar jag 500-passet med något annat pass, t.ex. 30 min kondition på min crosstrainer eller med några set av något annat pass som jag kör då och då (som t.ex. en "cirkel" kettlebells). Tanken är att man totalt ska göra 500 övningar i denna avslutande passdel, 100 st per övning (50 st per ben/arm i de fall övningarna är "enben/armsövningar"). Först gör man 40 reps av varje övning, därefter 30 reps, 20 reps och slutligen 10 reps, så att det totalt blir 4 "varv" med ett minskande antal reps per varv. Så kort vila som möjligt mellan övningar och varv. Jobbigt, vill jag lova! Jag orkar inte riktigt 40 burpees än, men är på god väg...
LOFSANS PASS:
Alternerande utfallssteg bakåt med kettlebellväxling
Marklyft med kettlebell
Burpees (jag har ingen bosuboll så jag gör vanliga istället för den variant som Lofsan visar)
Alternerande utfallssteg bakåt med fingerdipp
Tåhävningar
MITT EGET PASS (fokus ben, insida lår)
Knäböj med rumpdipp (Drop squat jumps)
Mountain climbers
Alternerande utfallssteg framåt med bicepscursl (Alternating forward lunge with arm curl)
Grodhopp till sumoknäböj (Froggers to sumosquats)
Enarms hantelrodd i plankposition (Single arm plank rows)
För att själv komma ihåg några av mina favoritträningspass tänkte jag lägga upp dem här. Första passet hittade jag på Lofsans fina blogg, där det finns en filmad beskrivning någonstans. Det andra passet har jag klurat ut själv. Övningar till det finns i appen NTC (Nike Training Club, gratisapp som finns att ladda ner åtminstone för Androidtelefoner och innehåller färdiga pass av varierande längd och sammansättning beroende på vad man har för träningsmål, jag använder den då och då och tycker att den är bra).
I båda fallen kombinerar jag 500-passet med något annat pass, t.ex. 30 min kondition på min crosstrainer eller med några set av något annat pass som jag kör då och då (som t.ex. en "cirkel" kettlebells). Tanken är att man totalt ska göra 500 övningar i denna avslutande passdel, 100 st per övning (50 st per ben/arm i de fall övningarna är "enben/armsövningar"). Först gör man 40 reps av varje övning, därefter 30 reps, 20 reps och slutligen 10 reps, så att det totalt blir 4 "varv" med ett minskande antal reps per varv. Så kort vila som möjligt mellan övningar och varv. Jobbigt, vill jag lova! Jag orkar inte riktigt 40 burpees än, men är på god väg...
LOFSANS PASS:
Alternerande utfallssteg bakåt med kettlebellväxling
Marklyft med kettlebell
Burpees (jag har ingen bosuboll så jag gör vanliga istället för den variant som Lofsan visar)
Alternerande utfallssteg bakåt med fingerdipp
Tåhävningar
MITT EGET PASS (fokus ben, insida lår)
Knäböj med rumpdipp (Drop squat jumps)
Mountain climbers
Alternerande utfallssteg framåt med bicepscursl (Alternating forward lunge with arm curl)
Grodhopp till sumoknäböj (Froggers to sumosquats)
Enarms hantelrodd i plankposition (Single arm plank rows)
onsdag 16 oktober 2013
Jobbstart och mirakel
Här tuffar livet på. Jag har börjat jobba, onsdagar, torsdagar och halva fredagar. Mannen har börjat vara hemma med barnen - när jag jobbar. Omställningen är stor för hela familjen och jag är nog den som har det lugnast. Helt plötsligt har jag fått mer egentid än vad jag har haft de senaste 10 månaderna. Fast jag saknar min lilla kille väldigt mycket när han inte är hemma. Oftast är grabbarna borta några timmar på förmiddagen och sedan tar jag över åtminstone Neo någon gång efter lunch. Än är jag inte överhopad med arbete, och eftersom min chef är borta alla dagar jag jobbar under oktober är det lite svårt att komma in i något vidare arbetstempo.
Vi har fått en kallelse till barndietisten nu i alla fall, i början av november. Jag tvivlar på att hon kan så mycket om sojafri veganmat för småbarn, men det är i alla fall någon att bolla kostfrågan med. Som det är nu har jag återgått till sojafritt för egen del. Jag vet inte om det bara var tillfälligt, men när jag började äta soja i små mängder blev Neo både gnälligare och kliade sig mer. Det är mycket trevligare med en glad bebis än en ledsen, så då avbröt jag sojaätandet igen. Nu ger jag honom bara mat som jag vet att han tål. Borde egentligen gå vidare och testa med fler livsmedel, men det är så skönt när han mår bra...
Idag på Nyhetsmorgon visades en intervju med en av tjejerna som ingår i den "mammagrupp" som jag och de andra mammorna skapade. Vi simmade tillsammans när vi var yngre, och nu har vi alla ett eller flera barn i samma ålder (födda 2009-2013). Inslaget finns här! Även Aftonbladet har skrivit om det mirakel som Samuel faktiskt är - Nettan genomgick flera cellgifts- och strålbehandlingar medan han låg i magen och skulle egentligen inte kunna bli gravid. Och även om Samuel var väldigt pyttig när han kom (under 2 kg lätt) har han med råge vuxit om Neo, som är fyra månader äldre... Läs mer här! Kram till dig, Nettan! You rock!
Ytterligare ett litet mirakel är kanske, kanske på G. En av mina vänner, som för ett drygt år sedan fick beskedet att hennes AMH-värde visade tecken på att hon var typ infertil (tror att provet visade ett AMH <0.2), är gravid, spontant, efter ett misslyckat IVF tidigare i år. Nu håller jag tummarna för att även det blir en mirakelbebis - som mina små killar är. Och jag ser det som en bekräftelse på att AMH-värdet inte säger allt!
Vi har fått en kallelse till barndietisten nu i alla fall, i början av november. Jag tvivlar på att hon kan så mycket om sojafri veganmat för småbarn, men det är i alla fall någon att bolla kostfrågan med. Som det är nu har jag återgått till sojafritt för egen del. Jag vet inte om det bara var tillfälligt, men när jag började äta soja i små mängder blev Neo både gnälligare och kliade sig mer. Det är mycket trevligare med en glad bebis än en ledsen, så då avbröt jag sojaätandet igen. Nu ger jag honom bara mat som jag vet att han tål. Borde egentligen gå vidare och testa med fler livsmedel, men det är så skönt när han mår bra...
Idag på Nyhetsmorgon visades en intervju med en av tjejerna som ingår i den "mammagrupp" som jag och de andra mammorna skapade. Vi simmade tillsammans när vi var yngre, och nu har vi alla ett eller flera barn i samma ålder (födda 2009-2013). Inslaget finns här! Även Aftonbladet har skrivit om det mirakel som Samuel faktiskt är - Nettan genomgick flera cellgifts- och strålbehandlingar medan han låg i magen och skulle egentligen inte kunna bli gravid. Och även om Samuel var väldigt pyttig när han kom (under 2 kg lätt) har han med råge vuxit om Neo, som är fyra månader äldre... Läs mer här! Kram till dig, Nettan! You rock!
Ytterligare ett litet mirakel är kanske, kanske på G. En av mina vänner, som för ett drygt år sedan fick beskedet att hennes AMH-värde visade tecken på att hon var typ infertil (tror att provet visade ett AMH <0.2), är gravid, spontant, efter ett misslyckat IVF tidigare i år. Nu håller jag tummarna för att även det blir en mirakelbebis - som mina små killar är. Och jag ser det som en bekräftelse på att AMH-värdet inte säger allt!
måndag 30 september 2013
Allergiuppdatering efter läkarsamtal
Sticker in ett inlägg om Neos allergi igen... För några veckor sedan tog vi ju blodprov på honom, och det visade sig att han reagerar kliniskt (d.v.s. hans immunförsvar aktiveras) om man utsätter honom för soja och "nötmix" innehållande något av kokos, mandel, cashew, paranöt, valnöt, pecannöt, hasselnöt, jordnöt etc. Sedan behöver en klinisk reaktion inte betyda att man får några verkliga symptom, men i Neos fall är det tyvärr så vad gäller soja. Alla typer av sojaprodukter jag har testat att ge honom ger utslag runt munnen, och enligt läkaren kan man då konstatera att soja, det tål han inte. Vad gäller nötter verkar han inte få några symptom av mandel om man ger det i begränsad mängd. Han tål mandelmjölk, men eventuellt reagerar han med eksem av ½ msk mandelsmör (det fick han i förrgår och sedan var han röd runt munnen i någon timme).
Hur som helst har jag undvikit att ge Neo soja och äta soja själv sedan vi började misstänka att Neo var allergisk mot just detta livsmedel. Jag har varit väldigt strikt och uteslutit allt som innehåller soja i någon form (för egen del har jag ätit "kan innehålla spår av soja"-produkter, men inte sojalecitin t.ex.). Mandel och kokos har vi båda ätit, men några andra nötter har jag inte vågat mig på att testa. Det har varit ganska framgångsrikt - tror jag, för Neo har varit eksemfri och kortisonlösningen som jag använder för att smörja hans huvud mot klåda har jag bara behövt använda en gång varannan dag (att jämföra med två gånger per dag när det kliade som värst).
Jag har funderat jättemycket på vad som är bäst: att utesluta allt som Neo får eksem av, eller utsätta hans immunförsvar för låga doser av livsmedel som ger utslag, för att immunförsvaret ska lära sig att livsmedlet i fråga inte är farligt. I fredags pratade jag med en allergiläkare - äntligen - och fick lite konkreta råd om hur jag ska agera.
Läkaren menade på att det senaste på allergifronten verkar vara att utsätta immunförsvaret för de saker man är allergisk mot, i låga doser som stegvis ökas under mycket kontrollerade former. Detta görs t.ex. vid pollenallergi eller pälsdjursallergi, men när det gäller födoämnesallergi har man inte kommit så långt än. Därför tyckte hon att JAG skulle äta soja i små mängder, men att Neo inte skulle få det. Hur mycket soja jag kan äta får jag testa mig fram till, se hur Neos eksem och klåda utvecklar sig om jag regelbundet äter små mängder. Så, sedan i fredags har jag ätit runt 4-5 g protein från soja dagligen (i form av glutenfritt bröd). Och Neo kliar sig mer. Han får utslag runt munnen av flera saker som jag inte har tyckt att han har reagerat på under den sojafria perioden, t.ex. mandel, svenska äpplen, linser och ärter. Nästan efter varje måltid är han röd runt munnen, och jag smörjer med kortisonlösning dagligen.
Det som komplicerar det hela är att eksemet och känsligheten lever sitt eget liv. Nu är det höst, torrare luft och kallare ute, vilket brukar förvärra symptomen för de flesta. Så - är eksemet och klådan värre för att små mängder sojaprotein går över i bröstmjölken, eller för att det är höst? Reagerar Neo på födoämnen han IBLAND verkar tåla för att jag har ätit soja, eller för att det är höst? Inte lätt att veta... Jag tänker köra på med lite soja varje dag till och med på onsdag, sedan får jag se. Blir det värre med eksemet och kliandet tar jag bort det igen.
Läkaren skulle även försöka se om det gick att använda de blodprov som togs till fler analyser, för att testa VILKA nötter Neo är känslig mot, och om han även är kliniskt allergisk mot sesam, som jag har misstänkt att han får symptom av (så även hampa, men det tror jag inte att hon skulle testa). Sedan skulle vi få remiss till en barndietist, och pratas vid igen om ca 3 veckor för att diskutera hur vi ska gå vidare. Känns skönt att det äntligen händer någonting och att vi får lite hjälp. Det är i och för sig ingenting livshotande, inte särskilt allvarligt heller, men med tanke på att vi är veganer och soja och nötter för oss är viktiga källor till protein, vitaminer och mineraler, komplicerar det tillvaron. I kombination med Neos överkänslighet mot paprika, tomat m.m. och min krångelmage som inte tål spannmål (vete, havre, korn, råg) blir det väldigt jobbigt att laga mat. Och att äta ute, för den delen. Jag bävar för helgen, när jag ska till Uppsala på promovering, bo på hotell och vara tvungen att gå ut och äta. Var hittar jag veganmat som är glutenfri, sojafri, tomatfri, paprikafri, ananasfri o.s.v.? De vanliga alternativen som brukar fungera, t.ex. sushi, indiskt och kinesiskt försvinner i och med soja- och tomat/paprikakänsligheten. Äh, det löser sig, det brukar det göra. Men lätt är det inte...
Hur som helst har jag undvikit att ge Neo soja och äta soja själv sedan vi började misstänka att Neo var allergisk mot just detta livsmedel. Jag har varit väldigt strikt och uteslutit allt som innehåller soja i någon form (för egen del har jag ätit "kan innehålla spår av soja"-produkter, men inte sojalecitin t.ex.). Mandel och kokos har vi båda ätit, men några andra nötter har jag inte vågat mig på att testa. Det har varit ganska framgångsrikt - tror jag, för Neo har varit eksemfri och kortisonlösningen som jag använder för att smörja hans huvud mot klåda har jag bara behövt använda en gång varannan dag (att jämföra med två gånger per dag när det kliade som värst).
Jag har funderat jättemycket på vad som är bäst: att utesluta allt som Neo får eksem av, eller utsätta hans immunförsvar för låga doser av livsmedel som ger utslag, för att immunförsvaret ska lära sig att livsmedlet i fråga inte är farligt. I fredags pratade jag med en allergiläkare - äntligen - och fick lite konkreta råd om hur jag ska agera.
Läkaren menade på att det senaste på allergifronten verkar vara att utsätta immunförsvaret för de saker man är allergisk mot, i låga doser som stegvis ökas under mycket kontrollerade former. Detta görs t.ex. vid pollenallergi eller pälsdjursallergi, men när det gäller födoämnesallergi har man inte kommit så långt än. Därför tyckte hon att JAG skulle äta soja i små mängder, men att Neo inte skulle få det. Hur mycket soja jag kan äta får jag testa mig fram till, se hur Neos eksem och klåda utvecklar sig om jag regelbundet äter små mängder. Så, sedan i fredags har jag ätit runt 4-5 g protein från soja dagligen (i form av glutenfritt bröd). Och Neo kliar sig mer. Han får utslag runt munnen av flera saker som jag inte har tyckt att han har reagerat på under den sojafria perioden, t.ex. mandel, svenska äpplen, linser och ärter. Nästan efter varje måltid är han röd runt munnen, och jag smörjer med kortisonlösning dagligen.
Det som komplicerar det hela är att eksemet och känsligheten lever sitt eget liv. Nu är det höst, torrare luft och kallare ute, vilket brukar förvärra symptomen för de flesta. Så - är eksemet och klådan värre för att små mängder sojaprotein går över i bröstmjölken, eller för att det är höst? Reagerar Neo på födoämnen han IBLAND verkar tåla för att jag har ätit soja, eller för att det är höst? Inte lätt att veta... Jag tänker köra på med lite soja varje dag till och med på onsdag, sedan får jag se. Blir det värre med eksemet och kliandet tar jag bort det igen.
Läkaren skulle även försöka se om det gick att använda de blodprov som togs till fler analyser, för att testa VILKA nötter Neo är känslig mot, och om han även är kliniskt allergisk mot sesam, som jag har misstänkt att han får symptom av (så även hampa, men det tror jag inte att hon skulle testa). Sedan skulle vi få remiss till en barndietist, och pratas vid igen om ca 3 veckor för att diskutera hur vi ska gå vidare. Känns skönt att det äntligen händer någonting och att vi får lite hjälp. Det är i och för sig ingenting livshotande, inte särskilt allvarligt heller, men med tanke på att vi är veganer och soja och nötter för oss är viktiga källor till protein, vitaminer och mineraler, komplicerar det tillvaron. I kombination med Neos överkänslighet mot paprika, tomat m.m. och min krångelmage som inte tål spannmål (vete, havre, korn, råg) blir det väldigt jobbigt att laga mat. Och att äta ute, för den delen. Jag bävar för helgen, när jag ska till Uppsala på promovering, bo på hotell och vara tvungen att gå ut och äta. Var hittar jag veganmat som är glutenfri, sojafri, tomatfri, paprikafri, ananasfri o.s.v.? De vanliga alternativen som brukar fungera, t.ex. sushi, indiskt och kinesiskt försvinner i och med soja- och tomat/paprikakänsligheten. Äh, det löser sig, det brukar det göra. Men lätt är det inte...
söndag 29 september 2013
Om ätstörningar del 2 - Varningstecken och "att komma ut"
Fortsätter med ett inlägg om ätstörningar - vilka tecken man ska "se upp med" eftersom de KAN vara tecken på att man lider av en ätstörning. Varningssignalerna är inte rangordnade efter allvarlighetsgrad, och det är min högst personliga lista. Ju fler tecken, desto större sannolikhet att man är drabbad. Jag kommer förmodligen att komplettera listan efter hand, med fler symptom, och om du har några frågor om vad jag menar - skriv en liten kommentar nedan, så svarar jag så snabbt jag kan! Listan avser framför allt symptom på "viktnedgång", eftersom det är vad det hela brukar börja med. Viktuppgången kommer oftast senare, när kroppen är så trött på att svälta att man börjar hetsäta/äta mer fast kontrollerat.
VAD DU SOM MISSTÄNKER ATT DU ÄR DRABBAD ABSOLUT INTE SKA ÄGNA DIG ÅT:
Absolut inga dieter! Strunta i 5:2, 16:8, lchf, Atkins, GI o.s.v. Dessa dieter gör dig inte friskare, utan är bara ursäkter för att kunna klamra dig fast vid ett "dåligt" beteende ett tag till! Vidare är det bra att öva dig på att göra tvärtom mot vad man brukar. Om du t.ex. äter jättelångsamt och skär maten i smådelar, träna på att äta upp allt på 20 min. Om du ägnar timmar åt att läsa recept och leta mat, träna på att göra någonting annat istället - kanske virka grytlappar, måla eller lägga pussel (det värsta jag vet...).
Tillslut några ord om att "komma ut" och för sin omgivning berätta att man har problem med en ätstörning. Med detta finns det förstås både för- och nackdelar. Man slipper smussla med sitt beteende, och kan få stöd av sin omgivning i sitt tillfrisknande. DOCK kan omgivningens vetskap ses sin en "ursäkt" att fortsätta med alla ätstörningstankar. Jag vet faktiskt inte vad som är bäst. Att omgivningen vet, eller är (o)lyckligt ovetande (även om de kanske misstänker något). För mig personligen har jag ibland varit öppen, ibland inte. Det stöd jag har fått har främst varit från professionellt håll (läs mina "bra" psykologer och terapeuter som jag har träffat genom åren) och genom samtal och "bollning av tankar" med andra som har liknande problem (har en del kompisar som gått igenom samma sak). Genom att stötta andra med ätstörningar har jag själv blivit bättre på att hantera de beteenden och tankar jag vill bli av med.
Nästa inlägg - som jag inte alls vet när jag hinner skriva (lyckades låsa min hårddisk på den nya jobbdatorn genom att skriva in fel lösenord i morse och skriver just nu från mannens dator), får väl handla om hur man kan jobba för att bli av med en ätstörning av typen ovan. Kan nog dröja tills jag hinner skriva - börjar jobba igen den här veckan (AAAAAAAAAAA!!!! HUR i all världen ska det gå?), halvtid, och måste försöka få fason på ett gammalt manus till en vetenskaplig artikel som ligger och skräpar på skrivbordet, och i helgen är det doktorspromovering i Uppsala (på SLU) :-). Min syster och Neo följer med på balunsen på slottet, och mina föräldrar är med på ceremonin i aulan. Sedan är jag doktor på riktigt-riktigt:
- BMI < 18.5 (ditt BMI räknar du ut genom att ta dela din vikt i kg med det värde du får om du tar din längd i meter gånger din längd i meter; om du t.ex. väger 47.4 kg och är 1.60 m lång har du ett BMI på 18.5; 47.4 kg /(1.6 m x 1.6 m) = 18.5)
- Rastlös
- Sover dåligt + kramper, framför allt i vaderna
- Viktnedgång
- Matfixering - läser recept, bloggar, tänker mat mest hela tiden
- Mensen krånglar (om du är tjej)
- Svårt att bli gravid
- Tvångsbeteenden som inte har funnits tidigare
- Matförbud - delar in livsmedel i "tillåtna" och "otillåtna", bra/dåliga, nyttiga/onyttiga o.s.v.
- Ångest av att äta vissa saker
- Kontrollbehov och mår dåligt när det inte blir som man har tänkt sig
- Mår psykiskt dåligt av att äta "förbjuden mat"
- Överäter när man väl tillåter sig att äta "förbjuden mat"
- Kompensationsbeteenden - t.ex. äter mindre om man tränar mindre, eller vet att man ska äta någonting förbjudet" senare (men inte säkert att man äter mer om man tränar mer...)
- Träningsbehov - ångest av att inte träna/röra på sig på något sätt
- Ökar träningsdos eller -intensitet
- Hoppar på dieter - helst alla på en gång
- Regler runt mat och ätande, t.ex. tider, fasta, vilken ordning man äter maten, att man bara får äta en portion, måste äta på liten tallrik, måste ha viss andel protein/fibrer etc.
- Konstiga beteenden i matsituationen, t.ex. flyttar runt mat på tallriken, skär i minibitar, lägger ner besticken mellan varje tugga
- Måltiderna tar allt lääääängre tid att äta, trots att portionsstorleken hela tiden minskar
- Hoppar över måltider utan att kompensera genom att äta mer nästa gång
- JÄTTEKUL att går runt i livsmedelsbutiker, men köper ingenting
VAD DU SOM MISSTÄNKER ATT DU ÄR DRABBAD ABSOLUT INTE SKA ÄGNA DIG ÅT:
Absolut inga dieter! Strunta i 5:2, 16:8, lchf, Atkins, GI o.s.v. Dessa dieter gör dig inte friskare, utan är bara ursäkter för att kunna klamra dig fast vid ett "dåligt" beteende ett tag till! Vidare är det bra att öva dig på att göra tvärtom mot vad man brukar. Om du t.ex. äter jättelångsamt och skär maten i smådelar, träna på att äta upp allt på 20 min. Om du ägnar timmar åt att läsa recept och leta mat, träna på att göra någonting annat istället - kanske virka grytlappar, måla eller lägga pussel (det värsta jag vet...).
Tillslut några ord om att "komma ut" och för sin omgivning berätta att man har problem med en ätstörning. Med detta finns det förstås både för- och nackdelar. Man slipper smussla med sitt beteende, och kan få stöd av sin omgivning i sitt tillfrisknande. DOCK kan omgivningens vetskap ses sin en "ursäkt" att fortsätta med alla ätstörningstankar. Jag vet faktiskt inte vad som är bäst. Att omgivningen vet, eller är (o)lyckligt ovetande (även om de kanske misstänker något). För mig personligen har jag ibland varit öppen, ibland inte. Det stöd jag har fått har främst varit från professionellt håll (läs mina "bra" psykologer och terapeuter som jag har träffat genom åren) och genom samtal och "bollning av tankar" med andra som har liknande problem (har en del kompisar som gått igenom samma sak). Genom att stötta andra med ätstörningar har jag själv blivit bättre på att hantera de beteenden och tankar jag vill bli av med.
Nästa inlägg - som jag inte alls vet när jag hinner skriva (lyckades låsa min hårddisk på den nya jobbdatorn genom att skriva in fel lösenord i morse och skriver just nu från mannens dator), får väl handla om hur man kan jobba för att bli av med en ätstörning av typen ovan. Kan nog dröja tills jag hinner skriva - börjar jobba igen den här veckan (AAAAAAAAAAA!!!! HUR i all världen ska det gå?), halvtid, och måste försöka få fason på ett gammalt manus till en vetenskaplig artikel som ligger och skräpar på skrivbordet, och i helgen är det doktorspromovering i Uppsala (på SLU) :-). Min syster och Neo följer med på balunsen på slottet, och mina föräldrar är med på ceremonin i aulan. Sedan är jag doktor på riktigt-riktigt:
tisdag 24 september 2013
Till en vän - om ätstörningar del 1 - hur det började
Det här blogginlägget är lite mer riktat än mina vanliga inlägg, egentligen ett "brev" till dig som tror att du lider av en ätstörning. Jag skriver det här, så att jag kan spara inlägget, lägga till och kommentera direkt, för kanske finns det fler än just du som vill läsa. Jag kommer att vara brutalt ärlig här. Det kanske inte är rolig läsning. Och allt kanske inte stämmer för dig. Men kanske något - som du kan ha nytta av i din fortsatta kamp.
Till att börja med: Jag är inte utbildad i psykologi. Inte heller i medicin. Däremot har jag 15 års ätstörningar i bagaget, även om jag idag är så frisk att jag i alla fall kan upptäcka mina sjuka tankar och vet hur jag ska hantera dem (även om det inte alltid går så bra). Jag kommer INTE att hamna där jag var för 12 år sedan, aldrig mer. Det är jag för frisk för. Tror jag. För man vet aldrig. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna instängd på barnpsyk när jag började försöka leva "hälsosammare" och gå ner i vikt, med en vilopuls långt under det normala och ett blodtryck som var allt annat än hälsosamt. Med sond och ett utseende som ett vandrande skelett. Jag tappade hår, i mängder, fick hår på andra ställen av kroppen. Fick kramper. Mådde skit. Och hade ibland sådan ångest att jag försökte skada mig själv. Jag var 15 år när jag började strula med maten. Och 25 år när jag var hyfsat fri. Jag har haft en del mindre återfall på min resa mot tvåbarnsmamma - oftast när mitt liv har varit jobbigt och jag inte riktigt kunnat hantera det. Som när mitt och mannens förhållande krisat. I samband med mina graviditeter och det efterföljande livet som hemmamamma. Även om jag inte har några drömmar om en karriär med diverse chefspositioner är jag i grunden en prestationsmänniska som mår bra av intellektuell stimulans på högre nivå än den man får av en bebis... Så - det som följer här är mina egna tankar och teorier, och jag har ingen aning om huruvida de är vetenskapligt belagda.
Min bakgrund: Kärnfamilj, 2 yngre systrar 3 och 7 år yngre), pappa från Malaysia, mamma från Sverige, lycklig barndom med kärleksfulla föräldrar och starkt socialt skyddsnät i form av morföräldrar + morbror som vi regelbundet träffade. Som barn var jag stor - växte snabbt och var därför både längre och tyngre än mina klasskompisar fram tills jag var 11-12 år, vilket jag tyckte var lite jobbigt. Inte vidare motoriskt tidig, men tack vare vilja och tävlingsinstinkt lyckades jag ganska bar ändå (plus att jag är född tidigt på året). Tränat mycket hela livet - minst 3-4 ggr i veckan redan som 7-åring, och när jag tränade som mest var det simning 12-16 timmar i veckan som gällde, exklusive tävlingar (varannan till var tredje helg). Och lite tennis om jag inte hade simtävling. Slutade med simningen när jag var 15, en återkommande axelskada och dålig utveckling gjorde att jag tröttnade. Jätteduktig i skolan - jag gick ut nian med bara 5:or i betyg (d.v.s. MVG) utom i idrott, där jag hade en 4:a.
Ätstörningen: Anorexi diagnosticerad i augusti när jag var 16 år. Då hade jag gått ner 15 kg från min "normalvikt" innan jag började bli sjuk, under en period om totalt 8 månader. Jag levde INTE på en tomat om dagen! Jag ÅT, sallad, frukt och grönsaker, lite "kolhydrater" i form av gryn, ris, pasta, potatis (med betoning på lite), lite "protein" i form av kött, fisk och baljväxter. Mycket fibrer, lite fett, 2-3 mål mat om dagen. Inga kräkningar, inget bruk av laxermedel. Jag stämde inte in på dåtidens "anorektiker". Jag såg att jag var för smal (mager), visste att jag vägde för lite, jag ÅT MAT, ville inte "banta" utan bara "duga". Jag tränade mig ner i vikt. Genom att byta ut simpassen mot 3-4 timmars annan träning varje dag, och konstant rörelse däremellan. Fick hjälp, men fortsatte gå ner i vikt, och blev därför inlagd på BUP (barnpsyk) i två omgångar (första gången samma höst som jag fick min diagnos, bara 2 veckor, andra gången ett år senare, och då från augusti till december). Fick sluta gymnasiet - klarade ettan på naturvetenskapligt program, sedan orkade jag inte mer. Först när jag var 19-20 år fick jag rätt hjälp, i form av MHE-kliniken i Mora, som blev min livlina och räddning.
Jag har aldrig haft bulimi såtillvida att jag har "hetsätit för att kräkas" och samtidigt vägt normalt. Däremot har jag av och till ätit på gränsen till för mycket utan att kunna känna mig mätt. Detta har i sin tur berott på att jag har ätit för dåligt under dagen, eller för att jag har varit underviktig och i behov av att gå upp i vikt. Vissa kallar det kanske bulimi, jag kallar det ett inneboende skyddsbeteende för att inte dö av svält. Jag har fått ångest av att jag har ätit för mycket. Men jag har å andra sidan fått ångest av att jag har ätit över huvud taget också. Trots att jag såg ut som ett vandrande skelett och höll på att ramla ihop för varje steg jag tog.
Hur jag blev "frisk"? Mycket hårt kämpande under lång tid. Mycket tårar, ångest och framför allt MAT (för att gå upp i vikt till det jag väger idag - när jag väger för lite för att tänka helt friskt - åt jag mer än Gunde Svan när han kolhydratladdade för Vasaloppet - varje dag, under ett års tid). När kroppen svälter blir man dum i huvudet. Gränsen för vad som räknas som svält för just dig är individuell. För mig vet jag att jag inte får ha ett BMI under 18 - för då blir jag knäpp. För dig kanske denna gräns ligger högre, eller lägre. Jag märker när jag börjar tänka sjukt och vet då instinktivt om jag går upp eller ner i vikt. Men då har jag också nästan 20 års erfarenhet att vila på.
Detta var bakgrunden... När jag hinner ska jag skriva om några varningstecken och risker med att "komma ut" med en ätstörning. Ska försöka så snart jag kommer åt, men med två små barn är det inte säkert att det inlägget kommer förrän om någon vecka...
Till att börja med: Jag är inte utbildad i psykologi. Inte heller i medicin. Däremot har jag 15 års ätstörningar i bagaget, även om jag idag är så frisk att jag i alla fall kan upptäcka mina sjuka tankar och vet hur jag ska hantera dem (även om det inte alltid går så bra). Jag kommer INTE att hamna där jag var för 12 år sedan, aldrig mer. Det är jag för frisk för. Tror jag. För man vet aldrig. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna instängd på barnpsyk när jag började försöka leva "hälsosammare" och gå ner i vikt, med en vilopuls långt under det normala och ett blodtryck som var allt annat än hälsosamt. Med sond och ett utseende som ett vandrande skelett. Jag tappade hår, i mängder, fick hår på andra ställen av kroppen. Fick kramper. Mådde skit. Och hade ibland sådan ångest att jag försökte skada mig själv. Jag var 15 år när jag började strula med maten. Och 25 år när jag var hyfsat fri. Jag har haft en del mindre återfall på min resa mot tvåbarnsmamma - oftast när mitt liv har varit jobbigt och jag inte riktigt kunnat hantera det. Som när mitt och mannens förhållande krisat. I samband med mina graviditeter och det efterföljande livet som hemmamamma. Även om jag inte har några drömmar om en karriär med diverse chefspositioner är jag i grunden en prestationsmänniska som mår bra av intellektuell stimulans på högre nivå än den man får av en bebis... Så - det som följer här är mina egna tankar och teorier, och jag har ingen aning om huruvida de är vetenskapligt belagda.
Min bakgrund: Kärnfamilj, 2 yngre systrar 3 och 7 år yngre), pappa från Malaysia, mamma från Sverige, lycklig barndom med kärleksfulla föräldrar och starkt socialt skyddsnät i form av morföräldrar + morbror som vi regelbundet träffade. Som barn var jag stor - växte snabbt och var därför både längre och tyngre än mina klasskompisar fram tills jag var 11-12 år, vilket jag tyckte var lite jobbigt. Inte vidare motoriskt tidig, men tack vare vilja och tävlingsinstinkt lyckades jag ganska bar ändå (plus att jag är född tidigt på året). Tränat mycket hela livet - minst 3-4 ggr i veckan redan som 7-åring, och när jag tränade som mest var det simning 12-16 timmar i veckan som gällde, exklusive tävlingar (varannan till var tredje helg). Och lite tennis om jag inte hade simtävling. Slutade med simningen när jag var 15, en återkommande axelskada och dålig utveckling gjorde att jag tröttnade. Jätteduktig i skolan - jag gick ut nian med bara 5:or i betyg (d.v.s. MVG) utom i idrott, där jag hade en 4:a.
Ätstörningen: Anorexi diagnosticerad i augusti när jag var 16 år. Då hade jag gått ner 15 kg från min "normalvikt" innan jag började bli sjuk, under en period om totalt 8 månader. Jag levde INTE på en tomat om dagen! Jag ÅT, sallad, frukt och grönsaker, lite "kolhydrater" i form av gryn, ris, pasta, potatis (med betoning på lite), lite "protein" i form av kött, fisk och baljväxter. Mycket fibrer, lite fett, 2-3 mål mat om dagen. Inga kräkningar, inget bruk av laxermedel. Jag stämde inte in på dåtidens "anorektiker". Jag såg att jag var för smal (mager), visste att jag vägde för lite, jag ÅT MAT, ville inte "banta" utan bara "duga". Jag tränade mig ner i vikt. Genom att byta ut simpassen mot 3-4 timmars annan träning varje dag, och konstant rörelse däremellan. Fick hjälp, men fortsatte gå ner i vikt, och blev därför inlagd på BUP (barnpsyk) i två omgångar (första gången samma höst som jag fick min diagnos, bara 2 veckor, andra gången ett år senare, och då från augusti till december). Fick sluta gymnasiet - klarade ettan på naturvetenskapligt program, sedan orkade jag inte mer. Först när jag var 19-20 år fick jag rätt hjälp, i form av MHE-kliniken i Mora, som blev min livlina och räddning.
Jag har aldrig haft bulimi såtillvida att jag har "hetsätit för att kräkas" och samtidigt vägt normalt. Däremot har jag av och till ätit på gränsen till för mycket utan att kunna känna mig mätt. Detta har i sin tur berott på att jag har ätit för dåligt under dagen, eller för att jag har varit underviktig och i behov av att gå upp i vikt. Vissa kallar det kanske bulimi, jag kallar det ett inneboende skyddsbeteende för att inte dö av svält. Jag har fått ångest av att jag har ätit för mycket. Men jag har å andra sidan fått ångest av att jag har ätit över huvud taget också. Trots att jag såg ut som ett vandrande skelett och höll på att ramla ihop för varje steg jag tog.
Hur jag blev "frisk"? Mycket hårt kämpande under lång tid. Mycket tårar, ångest och framför allt MAT (för att gå upp i vikt till det jag väger idag - när jag väger för lite för att tänka helt friskt - åt jag mer än Gunde Svan när han kolhydratladdade för Vasaloppet - varje dag, under ett års tid). När kroppen svälter blir man dum i huvudet. Gränsen för vad som räknas som svält för just dig är individuell. För mig vet jag att jag inte får ha ett BMI under 18 - för då blir jag knäpp. För dig kanske denna gräns ligger högre, eller lägre. Jag märker när jag börjar tänka sjukt och vet då instinktivt om jag går upp eller ner i vikt. Men då har jag också nästan 20 års erfarenhet att vila på.
Detta var bakgrunden... När jag hinner ska jag skriva om några varningstecken och risker med att "komma ut" med en ätstörning. Ska försöka så snart jag kommer åt, men med två små barn är det inte säkert att det inlägget kommer förrän om någon vecka...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)