VAB-ruari även här

Jag börjar förstå varför februari kallas VABruari av många. Visserligen har vi inte tagit ut en enda VAB-dag än, men sjuka har vi alla gånger varit. Sista veckan i januari till första veckan i februari var en två veckor lång eskapad av förkylningar, och lagom tills vi hade slutat hosta började det om igen med att Noah kräktes i lördags och sedan fick feber på kvällen. Typiskt nog var mannen bortrest (efterlängtad grabbweekend i huvudstaden) och jag hade planerat firande av min födelsedag med mina föräldrar, min mormor och min morbror. Som vi fick ställa in. Och lagom tills Noah hade hämtat sig från det värsta och bara har snuva och hosta så att det räcker och blir över, var det dags för Neo att bli dålig, med hög feber, kräkning och förmodligen snuva om någon dag eller två. SUCK! Mannen hostar och har ont i halsen, och själv hade jag huvudvärk from hell igår kväll igen, förmodligen orsakad av den stress det innebär att vara ensam med sjuka barn (mannen kom visserligen hem i söndags eftermiddag, men sedan har han jobbat hela dagarna mån-tis), och samtidigt försöka hinna med lite egentid och jobbande. Sjuka barn är i vårt fall väldigt klängiga barn, vilket innebär minimalt med tid UTAN barn på armen, i bärsjal, i knät, klängande runt benen etc. Väntar bara på att det ska bli min tur att bli snuvig också.

Annars kämpar jag på med min mat, och min träning. Det går, även om det är jobbigt. Ännu jobbigare blir det av att min kropp är lite motsträvig när det gäller att gå upp i vikt. Det har inte hänt mycket på vågen de senaste två veckorna, trots att jag äter lika mycket som elitidrottare som tränar många, många timmar mer än mig, och väger nästan dubbelt så mycket (enligt Em, som ju jobbar framför allt med elitidrottare). Men jag går i alla fall inte NER i vikt längre. Amningen tar en del energi, men det förklarar inte allt. Så nu måste jag äta ÄNNU mer, hur det nu ska gå till...

Sedan jag började äta mer regelbundet av "bra" mat är jag inte längre sugen på sötsaker och "skräpmat" heller, vilket gör det hela lite svårare. Det är en sak att äta mycket för att man är hungrig och för att det är gott. En helt annan att äta för att man "behöver" eftersom dagsbehovet av energi inte är täckt. Fast man egentligen är proppmätt och vet att man bara kommer att få ont i magen och sova dåligt av att äta mer. Sedan är det klart att jag har mina "ätstörnings-hang-ups" som jag måste jobba med. När jag blev sjuk en gång i tiden skulle man äta lite fett, dra ner på saltet och tugga i sig mycket kostfibrer. Min ätstörningshjärna fungerar fortfarande så - att jag helst vill äta just lite fett, lite salt och mycket kostfibrer. Att mitt dagsintag av fibrer ligger på 100-150 g per dag är en annan historia... Kolhydrater, som många är rädda för nu, är jag däremot inte alls nojjig över att äta. Det var nämligen kolhydrater jag åt när jag gick NER i vikt. Därför tror jag inte ett dugg på LCHF som viktnedgångsmetod, i alla fall inte för mig. Det bästa sättet för MIG att gå upp i vikt är att äta skräpmat sent på kvällen - mycket chips, glass och kakor. Då går jag upp. Men det är inte det sätt jag vill gå upp i vikt på nu. Jag vill göra det på ett hälsosamt sätt, så att jag bygger så mycket muskler som möjligt och blir stark! Från smal och svag till frisk och stark, alltså, och det är det jag jobbar för. Min resa har bara börjat, och den kommer nog att behöva fortsätta läääänge efter början på maj, som är etappmål 1.

Hur det går

Börjar återhämta oss efter två-tre veckor av förkylningar som har kommit och gått i flera omgångar. I väntan på vattkopporna, som jag hoppas att barnen ska bli smittade av... Ett äldre syskon till en av Noahs förskolekompisar hade nämligen vattkoppor i förra veckan, och om vi har tur har Noahs kompis fått det och smittat Noah, som i sin tur smittar Neo. Visst är det jobbigt när barnen är sjuka, men just vattkoppor påstås bli lindringare om man drabbas som barn, jämfört med om man blir sjuk som vuxen. Därför hoppas jag.

För egen del har det varit lite tunnsått med träning senaste veckan, p.g.a. halsont, snuva, hosta och sedan migrän. Men nu är jag på gång igen! Jag har ändå lyckats hålla min "matplan", vilket i sig är en bedrift, och äter numera frukost och lunch varje dag! Och räknar kalorier, på gott och ont. Det goda är att jag har "bevis" på hur mycket jag äter, och att det då är lättare att utvärdera hur matplanen fungerar. Inte så bra. Jag hade nämligen gått NER i vikt när jag vägde mig igår. Det var inte alls väntat och inte alls meningen heller. Jag åt trots allt 2900 kcal per dag och tränade inte mycket. Så nu har jag ökat maten - 3100 kcal per dag träningsfria dagar, 3500 kcal dagar med träning. Det är VÄLDIGT mycket mat för en inte så storvuxen tjej som har ett stillasittande arbete... Normalt räknar man med ett dagsbehov på 2000 kcal om man väger 15-20 kg mer än vad jag gör (vikten styr energibehovet, fast egentligen är det den fettfria massan av kroppen som styr det snarare än vad vågen visar) och har ett måttligt aktivt arbete och är i min ålder. Sedan tillkommer lite energi som behövs för amningen (kompletteringsammar Neo, som dock bara vill ha höger bröst numera - hrmf!), och om man vill gå upp i vikt, förstås energi till att bygga muskler och fett (jag behöver gå upp i fett-% också). Klurar på hur jag ska lyckas få i mig allt, och framför allt hur jag ska få in måltiderna under dagen istället för att äta allt på kvällen...

För barnens del går det - framför allt för Neo. Han går, alltså. Riktigt stadig på benen har han blivit den senaste veckan, men igår, när han fick prova sina nya första par skor för första gången, gick det inte alls utan stöd. När han väl fick en hand att hålla sig i klampade han fram som om han gick i lera eller i alldeles för stora skor. Såg hur kul som helst ut! Han är fortfarande mammas kille, men om han inte är för trött är det roligare att hänga med sin storebror och pappa. Eller morfar, som är en stor favorit för båda barnen. Noah - tja, han vill ha uppmärksamhet, och är arg minst några gånger om dagen. Rejält art och säger då att han inte allt tycker om mig. Jobbigt att höra förstås.

Appropå ilska, förresten - även den yngre avkomman har ett rejält humör, och ungefär en gång i veckan skriker han så att han kräks... Han är, liksom Noah, envis som synden, men har inte alls samma intresse för t.ex. böcker och "koncentrationslekar". Neo vill klättra, klänga, hoppa och studsa. Han är lite mer som "andra" barn, medan Noah alltid har varit lugnare och lydigare. Neo får man springa och hålla efter. Tänk så olika syskon kan vara! Men vad bra att de är det - unika på varsitt sätt:-). Jag förstår äntligen vad min mamma menade när hon sa att hon älskar alla sina tjejer, men på olika sätt.

Svart på vitt

Då fick jag det på pränt. Att jag väger för lite. Att jag är för klen i förhållande till hur mycket jag tränar. Och att min kroppsfettsprocent är ohälsosamt låg (långt under normala 25-30%, här snackar vi ensiffrigt och även de elittränade kvinnorna ska ligga på tvåsiffrigt för att det ska vara OK). Så nu är det bara att ta tag i allt igen. Äta på dagarna (hur det nu ska gå till - måltiderna är skitjobbiga med matning av den ena, service av den andra och däremellan försöka få i sig någon tugga själv - för att inte tala om hur det är att laga mat till en kräsen 4-åring, en allergisk 1-åring och dessutom till sig själv - så att alla ska bli nöjda), träna effektivare (bättre upplägg). Vet att det kommer att bli kämpigt, speciellt att äta på dagarna. STOR UTMANING. Em ska skicka upplägg idag, så ska jag fundera, utvärdera, och motivera mig att köra på hennes förslag fram till slutet av april och sedan utvärdera resultatet...

Viljestyrka behövs i mängder nu... Förut var det enklare - när jag ville ha ett barn, och sedan ett syskon till det barn vi var så lyckliga över att få. Då visste jag att jag behövde gå upp i vikt (och fett-%) för att kunna bli gravid. Nu finns inte den moroten där. Så nu är det muskeltillväxt och styrka som får vara drivkraft, hur sjukt det än är.

Kram på er! Och hoppas att ni får en fin dag.

Så tungt...

Just nu är livet så himla tungt. Det känns som jag inte orkar längre. Orkar inte laga mat anpassad till vad Noah tycker om och inte tycker om, vad Neo tål och inte tål, vad jag vill och inte vill äta, och vad mannen önskar för att få variation i måltiderna. Mannen har dessutom bestämt sig för att äta mindre ost (han är lakto-ovo-vegetarian, resten av familjen är veganer) vilket gör att det är lite svårare att hitta på mat med just variation. Hej då, genvägar som färdig potatissallad och brieost i en baguette. Och att hitta pålägg som även han gillar. Han påstår att han kan äta allt (så länge det är vegetariskt), men det gör han faktiskt inte... Han påpekar definitivt att det är tredje dagen med lasagne om han har fått det i lunchlådan tre dagar i rad. Vårt förhållande är fortfarande långt ifrån bra och jag håller på att gå på knäna av mina egna försök att få det bättre - genom att laga OK mat, för det, och att ta med mig barnen då och då så att han kan få en paus från Noah-plåstret, är det enda jag kan komma på att göra för att ge honom mer energi och ork att KANSKE tycka om mig en smula.

Noah är pappig. Han vill att mannen ska göra ALLT och jag duger i bästa fall om mannen inte är hemma. Han vill bestämma allt över alla, vill ständigt att vi ska hitta på vad han ska göra, och skriker som en stucken gris om han inte får som han vill. Det gör mig vansinnig och det känns som vi ständigt är i luven på varandra.

Neo är mammig, fast inte lika mycket som Noah är pappig. Neo vill ha uppmärksamhet och har också en stark vilja. Dessutom är han löjligt bra på att ta sig runt i sin kryp-hasande ställning, och i obevakade ögonblick smiter han in på toaletten, grejar med toalocket och kryper i vattnet runt golvbrunnen i duschen, alternativt öppnar något skåp eller någon låda i köket och river ut så många grejer han kan på så kort tid som möjligt. Han är helt enkelt en normal 1-åring på upptäcktsfärd i livet, och jag orkar inte riktigt med det.

Jag är nojjig. Över barnen, familjen, relationen med släkt och vänner, över mig själv, min kropp, mat, träning, mitt jobb, att inte räcka till, för det gör jag verkligen inte nu. Jag var hos Neos dietist i måndags, fick nya uppgifter - om baskost i kombination med provokation för att komma fram till vad han får eksem av. Så nu har han fått kiwi i några dagar och det verkar gå skapligt. Lite mer böjveckseksem, men luften är kallare och torrare, och den typiska "det-här-är-Neo-allergisk-emot"-eksempricken i ansiktet har INTE blivit värre (som det blir om han får äta soja). Sedan vill hon att vi ger mer EnaGo-gröt, som är järnberikad, men den tycker Neo inte om. Han ska få dessert efter maten, mer fett, gryn till varje måltid (hirs, quinoa, bovete) o.s.v. Vilket gör matlagningen ytterligare krävande rent tidsmässigt.

Vissa dagar vill jag knappt gå upp. För att jag inte orkar. Men måste - barnen måste ju ha frukost, Neo skriker, och mannen somnar om för han är så trött och har så ont i sin rygg. Ångestklumpen växer. Jag exploderar, blir arg över småsaker, kastar ur mig beskyllningar hit och dit. Det är bara trötthet alltihop. Förlåt!

Nu ska jag i alla fall börja ta tag lite i mitt liv. Nytt försök nummer femtioelva-tusen-tvåhundra-tolv eller något att för alltid bli vän med min kropp. På onsdag ska jag träffa Em på Bosön, göra lite mätningar, filura ut en plan för hur jag ska kunna bli starkare, både kroppsligt och mentalt. Just nu matar jag mig själv för mycket med negativa tankar och känslor av att vara värdelös och viktig för ingen. Äter dåligt (d.v.s. fel, även om jag håller vikten konstant), sover dåligt, mår dåligt. Jag ska ge mig själv tiden fram till början av maj på mig att se om det går att må bättre. Det kommer att bli stentufft, och frågan är om jag orkar hitta kraften att kämpa mig dit jag vill...

Idag tog han sina första steg!

En liten milstolpe är passerad! Idag tog Neo sina första stapplande steg utan stöd. Han var förmodligen alldeles för trött för att vara rädd och försiktig - hade bara sovit en orolig timme mitt på dagen och klockan var närmare sex på kvällen när han prövade om benen bar. Det gjorde de. Först en gång - till mig, när ingen annan än jag såg. Sedan en gång till - till mannen, när ALLA tittade (alla bestod i det här fallet av mig, mannen, Noah och våra grannar, som var på renoveringsstöttande söndagmiddag hos oss). Han fick applåder av både oss och sig själv - och lyste som en sol. Han ÄLSKAR att vara i centrum för allas uppmärksamhet, och det var han onekligen nu.

Mitt lilla hjärta! Så stor du börjar bli, så mycket du kan, och så mycket du förstår! Du är ett litet bustroll som vet preciiis vad du får och inte får göra. Det du INTE får göra är såklart roligare att ägna dig åt. Du är mitt emellan att behöva sova en och två gånger om dagen. Sover du två gånger får vi en jobbig kväll med en alltför pigg pys, sover du bara en gång blir du ofta övertrött eller kinkig framåt eftermiddagen, men då somnar du tidigt och vi får några timmars lugn innan det är dags för alla vuxna att krypa till kojs. Du är ganska morgontrött jämfört med andra småttingar - och vaknar oftast strax före kl. 7. Det måste vi betrakta som drägligt, även om mörkret just nu gör oss extra morgontrötta...

Snart dags för vardag igen. Jobba, förskola, räkningar, dietistbesök... Njuter av att vara ledig. Bråkar om att jag vill träna. Mannen förstår inte den prioriteringen, kommer aldrig att göra. Det är som det är. Och ingenting att göra åt det.

Gott nytt år - och benpass som KÄNNS i benen

Gott nytt år på er! Bloggen för en alltmer tynande tillvaro och jag är lite osäker på om jag alls ska fortsätta att blogga, även om jag inte kommer att stänga ner bloggarna för gott. Tiden räcker inte till att skriva inlägg, och inspirationen saknas. Det är lite för mycket annat som snurrar i huvudet, och jag är så TRÖTT!

Julen och nyårshelgen har varit lugn och mysig. Jag har kunnat slappna av lite från jobbet, och har tränat lite mindre p.g.a. "konstig känsla" i kroppen - trött, illamående, yrsel, ibland väldigt "tungt" att röra sig, högre puls än vanligt o.s.v. Mer yoga, mindre "mer ansträngande" pass. Motivationen till hårda pass har också trytit, vilket är ovanligt när det gäller mig. Men nu börjar ångesten smyga sig på igen. Prestera - på jobbet, med barnen, på träningsfronten... Och idag har jag både jobbat och tränat, vilket barnen har fått lida lite av.

Ett pass med betoning på ben blev det idag. Hemma. Med barn delar av passet. Skriver ner vad jag gjorde här för min egen dokumentations skull. Det KÄNNS i alla fall att jag har tränat - benen - och det gillar jag!

3 set av:
1. 50 reps mountain climbers
2. Utfallssteg bakåt med kettlebell (vartannat steg höger ben, vartannat vänster, kettlebellen förs från ena handen, under benet till den andra handen), 20 reps per ben (d.v.s. 40 steg totalt)
3. Burpees med axelpress hantlar 2 x 4 kg, 20 reps
4. Marklyft med totalt 20 kg (kettlebell + hantlar), 20 reps

Vila i form av 1 min planka, 1 min sidoplanka höger, 1 min sidoplanka vänster

3 set av:
1. 50 reps drop squat jumps
2. Bakåthopp med sumosquatresning med kettlebell, 20 reps
3. Frivändningar med 2 x 4 kg hantlar, 25 reps
4. Bäckenlyft med kettlebell på bäckenet, 50 reps

Vila i form av 1 min planka, 1 min sidoplanka höger, 1 min sidoplanka vänster

3 set av:
1. 25 reps squat jumps
2. Magövning - rulla bakåt, ställ dig upp med hantel över huvudet, 20 reps
3. Russian get-ups med 4 kg hantel, 12 reps/sida
4. Magövning - lyft benen mot taket, ner mot golvet och upp igen, 20 reps
5. Magövning - bicycle crunch, 20 reps/sida
6. Single-leg flies med 2 x 4 kg hantlar, 10 reps/ben

1 min planka, 1 min sidoplanka höger, 1 min sidoplanka vänster

Alltsammans med så lite vila som möjligt mellan övningar och set!

GOD JUL - och lite av varje

Det blir sällan några uppdateringar här längre. Tiden räcker inte till och behovet att skriva av sig är inte lika stort. Jag mår bättre i min mammaroll. Mannen och jag är mer sams (även om vi fortfarande är osams ganska ofta). Jag har börjat jobba. Lagt ner kampen med (mot) maten och bara stilla accepterat att det är som det är och jag för närvarande trivs ganska bra med att äta två gånger om dagen - förutsatt att kvällsmålet inte blir uppåt väggarna för stort (det blir det ibland, men det orkar jag inte få ångest över). Neos eksem är som det är och jag har blivit rätt van vid att hålla diet för såväl honom som mig. Han får förstås gluten och spannmål, och jag kan äta begränsade mängder baljväxter, men INTE soja och INTE jordnötter, då får han utslag i ansiktet och kliar sig mer på huvudet. De senaste allergitesterna visade att han inte är allergisk mot kokos (0.53 i absolut värde) och lite allergisk mot kikärter och linser. De närmaste sex månaderna ska Neo få baljväxtfri kost, men framåt sommaren ska vi prova igen och se om han har vuxit ifrån det. Nu har läkaren släppt oss, men vi har fortsatt kontakt med vår fantastiskt lyhörda dietist. Nästa gång vi träffar henne ska vi börja diskutera lite baskost och sedan prova att introducera ett misstänkt livsmedel i taget för att bli på det klara med vad Neo är allergisk mot.

Många av de bloggvänner jag har följt är gravida eller har fått barn - STORT GRATTIS TILL ER! Jag hinner sällan kommentera på bloggar nu, knappt att jag läser heller för den delen... Men vissa håller jag förstås ett litet öga på, nyfiken som jag är.

Alla andra som läser - er önskar jag en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR! För egen del tänker jag inte avlägga några nyårslöften. Jag vill leva här och nu, ta vara på varje sekund på det sätt som jag mår bra av för stunden, med lite tanke på framtiden också. En dag i taget. Ett löfte per dag. Det räcker för mig.