Just nu är livet så himla tungt. Det känns som jag inte orkar längre. Orkar inte laga mat anpassad till vad Noah tycker om och inte tycker om, vad Neo tål och inte tål, vad jag vill och inte vill äta, och vad mannen önskar för att få variation i måltiderna. Mannen har dessutom bestämt sig för att äta mindre ost (han är lakto-ovo-vegetarian, resten av familjen är veganer) vilket gör att det är lite svårare att hitta på mat med just variation. Hej då, genvägar som färdig potatissallad och brieost i en baguette. Och att hitta pålägg som även han gillar. Han påstår att han kan äta allt (så länge det är vegetariskt), men det gör han faktiskt inte... Han påpekar definitivt att det är tredje dagen med lasagne om han har fått det i lunchlådan tre dagar i rad. Vårt förhållande är fortfarande långt ifrån bra och jag håller på att gå på knäna av mina egna försök att få det bättre - genom att laga OK mat, för det, och att ta med mig barnen då och då så att han kan få en paus från Noah-plåstret, är det enda jag kan komma på att göra för att ge honom mer energi och ork att KANSKE tycka om mig en smula.
Noah är pappig. Han vill att mannen ska göra ALLT och jag duger i bästa fall om mannen inte är hemma. Han vill bestämma allt över alla, vill ständigt att vi ska hitta på vad han ska göra, och skriker som en stucken gris om han inte får som han vill. Det gör mig vansinnig och det känns som vi ständigt är i luven på varandra.
Neo är mammig, fast inte lika mycket som Noah är pappig. Neo vill ha uppmärksamhet och har också en stark vilja. Dessutom är han löjligt bra på att ta sig runt i sin kryp-hasande ställning, och i obevakade ögonblick smiter han in på toaletten, grejar med toalocket och kryper i vattnet runt golvbrunnen i duschen, alternativt öppnar något skåp eller någon låda i köket och river ut så många grejer han kan på så kort tid som möjligt. Han är helt enkelt en normal 1-åring på upptäcktsfärd i livet, och jag orkar inte riktigt med det.
Jag är nojjig. Över barnen, familjen, relationen med släkt och vänner, över mig själv, min kropp, mat, träning, mitt jobb, att inte räcka till, för det gör jag verkligen inte nu. Jag var hos Neos dietist i måndags, fick nya uppgifter - om baskost i kombination med provokation för att komma fram till vad han får eksem av. Så nu har han fått kiwi i några dagar och det verkar gå skapligt. Lite mer böjveckseksem, men luften är kallare och torrare, och den typiska "det-här-är-Neo-allergisk-emot"-eksempricken i ansiktet har INTE blivit värre (som det blir om han får äta soja). Sedan vill hon att vi ger mer EnaGo-gröt, som är järnberikad, men den tycker Neo inte om. Han ska få dessert efter maten, mer fett, gryn till varje måltid (hirs, quinoa, bovete) o.s.v. Vilket gör matlagningen ytterligare krävande rent tidsmässigt.
Vissa dagar vill jag knappt gå upp. För att jag inte orkar. Men måste - barnen måste ju ha frukost, Neo skriker, och mannen somnar om för han är så trött och har så ont i sin rygg. Ångestklumpen växer. Jag exploderar, blir arg över småsaker, kastar ur mig beskyllningar hit och dit. Det är bara trötthet alltihop. Förlåt!
Nu ska jag i alla fall börja ta tag lite i mitt liv. Nytt försök nummer femtioelva-tusen-tvåhundra-tolv eller något att för alltid bli vän med min kropp. På onsdag ska jag träffa Em på Bosön, göra lite mätningar, filura ut en plan för hur jag ska kunna bli starkare, både kroppsligt och mentalt. Just nu matar jag mig själv för mycket med negativa tankar och känslor av att vara värdelös och viktig för ingen. Äter dåligt (d.v.s. fel, även om jag håller vikten konstant), sover dåligt, mår dåligt. Jag ska ge mig själv tiden fram till början av maj på mig att se om det går att må bättre. Det kommer att bli stentufft, och frågan är om jag orkar hitta kraften att kämpa mig dit jag vill...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar