En liten milstolpe är passerad! Idag tog Neo sina första stapplande steg utan stöd. Han var förmodligen alldeles för trött för att vara rädd och försiktig - hade bara sovit en orolig timme mitt på dagen och klockan var närmare sex på kvällen när han prövade om benen bar. Det gjorde de. Först en gång - till mig, när ingen annan än jag såg. Sedan en gång till - till mannen, när ALLA tittade (alla bestod i det här fallet av mig, mannen, Noah och våra grannar, som var på renoveringsstöttande söndagmiddag hos oss). Han fick applåder av både oss och sig själv - och lyste som en sol. Han ÄLSKAR att vara i centrum för allas uppmärksamhet, och det var han onekligen nu.
Mitt lilla hjärta! Så stor du börjar bli, så mycket du kan, och så mycket du förstår! Du är ett litet bustroll som vet preciiis vad du får och inte får göra. Det du INTE får göra är såklart roligare att ägna dig åt. Du är mitt emellan att behöva sova en och två gånger om dagen. Sover du två gånger får vi en jobbig kväll med en alltför pigg pys, sover du bara en gång blir du ofta övertrött eller kinkig framåt eftermiddagen, men då somnar du tidigt och vi får några timmars lugn innan det är dags för alla vuxna att krypa till kojs. Du är ganska morgontrött jämfört med andra småttingar - och vaknar oftast strax före kl. 7. Det måste vi betrakta som drägligt, även om mörkret just nu gör oss extra morgontrötta...
Snart dags för vardag igen. Jobba, förskola, räkningar, dietistbesök... Njuter av att vara ledig. Bråkar om att jag vill träna. Mannen förstår inte den prioriteringen, kommer aldrig att göra. Det är som det är. Och ingenting att göra åt det.
Vad härligt med lilla Neos första steg! Det klart det är en prio att träna! Det gör ju att man mår så himla mycket bättre, både fysiskt och mentalt! Kram till dig och tack för din kommentar idag!
SvaraRadera