onsdag 26 februari 2014

VAB-ruari även här

Jag börjar förstå varför februari kallas VABruari av många. Visserligen har vi inte tagit ut en enda VAB-dag än, men sjuka har vi alla gånger varit. Sista veckan i januari till första veckan i februari var en två veckor lång eskapad av förkylningar, och lagom tills vi hade slutat hosta började det om igen med att Noah kräktes i lördags och sedan fick feber på kvällen. Typiskt nog var mannen bortrest (efterlängtad grabbweekend i huvudstaden) och jag hade planerat firande av min födelsedag med mina föräldrar, min mormor och min morbror. Som vi fick ställa in. Och lagom tills Noah hade hämtat sig från det värsta och bara har snuva och hosta så att det räcker och blir över, var det dags för Neo att bli dålig, med hög feber, kräkning och förmodligen snuva om någon dag eller två. SUCK! Mannen hostar och har ont i halsen, och själv hade jag huvudvärk from hell igår kväll igen, förmodligen orsakad av den stress det innebär att vara ensam med sjuka barn (mannen kom visserligen hem i söndags eftermiddag, men sedan har han jobbat hela dagarna mån-tis), och samtidigt försöka hinna med lite egentid och jobbande. Sjuka barn är i vårt fall väldigt klängiga barn, vilket innebär minimalt med tid UTAN barn på armen, i bärsjal, i knät, klängande runt benen etc. Väntar bara på att det ska bli min tur att bli snuvig också.

Annars kämpar jag på med min mat, och min träning. Det går, även om det är jobbigt. Ännu jobbigare blir det av att min kropp är lite motsträvig när det gäller att gå upp i vikt. Det har inte hänt mycket på vågen de senaste två veckorna, trots att jag äter lika mycket som elitidrottare som tränar många, många timmar mer än mig, och väger nästan dubbelt så mycket (enligt Em, som ju jobbar framför allt med elitidrottare). Men jag går i alla fall inte NER i vikt längre. Amningen tar en del energi, men det förklarar inte allt. Så nu måste jag äta ÄNNU mer, hur det nu ska gå till...

Sedan jag började äta mer regelbundet av "bra" mat är jag inte längre sugen på sötsaker och "skräpmat" heller, vilket gör det hela lite svårare. Det är en sak att äta mycket för att man är hungrig och för att det är gott. En helt annan att äta för att man "behöver" eftersom dagsbehovet av energi inte är täckt. Fast man egentligen är proppmätt och vet att man bara kommer att få ont i magen och sova dåligt av att äta mer. Sedan är det klart att jag har mina "ätstörnings-hang-ups" som jag måste jobba med. När jag blev sjuk en gång i tiden skulle man äta lite fett, dra ner på saltet och tugga i sig mycket kostfibrer. Min ätstörningshjärna fungerar fortfarande så - att jag helst vill äta just lite fett, lite salt och mycket kostfibrer. Att mitt dagsintag av fibrer ligger på 100-150 g per dag är en annan historia... Kolhydrater, som många är rädda för nu, är jag däremot inte alls nojjig över att äta. Det var nämligen kolhydrater jag åt när jag gick NER i vikt. Därför tror jag inte ett dugg på LCHF som viktnedgångsmetod, i alla fall inte för mig. Det bästa sättet för MIG att gå upp i vikt är att äta skräpmat sent på kvällen - mycket chips, glass och kakor. Då går jag upp. Men det är inte det sätt jag vill gå upp i vikt på nu. Jag vill göra det på ett hälsosamt sätt, så att jag bygger så mycket muskler som möjligt och blir stark! Från smal och svag till frisk och stark, alltså, och det är det jag jobbar för. Min resa har bara börjat, och den kommer nog att behöva fortsätta läääänge efter början på maj, som är etappmål 1.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar