Jag bara måste få dela med mig av en liten söt historia... Inom holistisk alternativmedicin (hur det nu definieras) brukar man ibland säga att vårt centrum sitter i magen. Därifrån utgår vår kraft, både psykiskt och fysiskt. Som vuxna glömmer vi det lätt, när vi lever i våra "måste", "borde" och "ska", det som styrs av vår tanke och hjärna. Men barnen vet...
Neo har precis börjat prata - drygt 2 år gammal. Han imponerar med alltfler ord, och bara spottar ur sig dem, nya varje dag. Härom kvällen höll vi på att prata om kroppen. Vi pekade på armen, han sa "ammm", på foten; "f-ot", på benen, huvudet, bröstet, öronen, ögonen, munnen, näsan... Hans pappa kom in i badrummet och vi demonstrerade vår lek. Jag pekade, Neo berättade vad kroppsdelarna hette. Sedan pekade jag på min mage. "Vad är det där då?". "MAMMA" sa Neo. "Nej", tyckte jag, "det är ju magen". Så pekade jag på Neos mage - "Och vad är det där då?". "NENNE!". "Nej, magen", sa jag. Pekade på mannens mage. "PAPPA". För Neo var det tydligt. Själen sitter i magen.
Jag tänker på den händelsen med så mycket kärlek och värme. Det är ett sådant där minne jag vill bära med mig hela livet. Neo visste, bekräftade det som Carina och Annika sagt var för sig, Carina på min magbehandling, Annika på yogalektionen. Extra tydligt blir det för mig när jag både psykiskt och fysiskt upplever hur allt hänger ihop. För en dryg vecka sedan var jag jättedeppig. Var på väg att ringa vårdcentralen eftersom jag var orolig över att jag hade drabbats av en depression (inklusive självmordstankar). Sedan upptäckte jag att ryggen var konstig och stel och bokade tid hos min naprapat. Var där, fick massage, det knakades, brakades, trycktes och tänjdes. När jag gick därifrån var de mörka tankarna färre. Jag var hemskt trött samma dag och dagen efter, men livet kändes LITE lättare.
Sedan var det yogan i fredags. Återigen psykiskt trött efter lektionen, lite låg dagen därpå, men på söndagen, då var jag helt plötsligt stark nog att välja längdskidåkning istället för styrketräning, bara för att jag kände för det. 10 km, 1 timme, inte lika jobbigt som att styrketräna, men som balsam för själen.
I förrgår var jag hos naprapaten igen. Lite mer massage och tryck, en liten låsning i ländryggen men inte någon alls i nacken. Trötthet i själen samma dag. Massor av sorgsna känslor igår. Men idag ser jag ljuset. Trots att det regnar och är allmänt skitväder ute (jag är väldigt lättpåverkad av vädret). Jag har återigen kontakt med mina känslor och kan känna kärlek, glädje, förtröstan och hoppfullhet. När kroppen mår bra blir själen starkare. Allt hänger ihop. Det är som Carina säger - kroppen är själens spegel - man borde egentligen börja med att behandla kroppen, innan man tar itu med själen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar