tisdag 24 februari 2015

Feberkramper

Dags för en skrutthelg igen, en sådan där tung, som sätter spår i kropp och själ i flera dagar efter att det värsta har lagt sig. Det började i fredags, med en Neo som var lite mammigare än vanligt. Ville inte äta middag, var trött, hängig och somnade utan sällskap redan vid 17-tiden, bara för att vakna feberhet en timme senare. Temp 39.3 med örontermometer, högt, men inte jättehögt för att vara han. Men magkänslan var dålig. Jag ville inte lämna honom ensam, så jag tog av honom kläderna för att få ner febern. Sedan la vi oss i vardagsrummet framför TV:n i soffan. Han slumrade på min mage, sov oroligt, andades snabbt, och hans lilla hjärta pickade fort i bröstet. Vaknade då och då för att amma.

Noah la sig i vanlig tid vid 19-snåret, men hade svårt för att somna. När mannen kom för att titta på "På spåret" kl. 20 var det i alla fall tyst och lugnt i Noahs sovrum. När första "på-spåret"-resan var avklarad (för en gångs skull kunde jag flera svar - händer väldigt sällan men nu handlade det om naturvetenskap och klassisk musik, som jag faktiskt har lite koll på) började Neo kippa efter luft. Plötsligt fick han kramper, ingen luft, ögonen bara rullade och jag skrek till mannen att han skulle ringa ambulansen. Var så rädd att det var astman som gjorde att Neo inte kunde andas - visst har vi astmamedicin hemma, men det går ju inte att ge läkemedel som ska inhaleras om den sjuka inte kan dra ner luft i lungorna! Ner med Neo på golvet - svalare där än i soffan, av med blöjan, SOS sa åt oss att lägga honom framför frysen för att kyla, och då började han lyckligtvis skrika. Ambulansen var här på bara 6-7 minuter. Tempen var uppe i 40.6 grader då, måste ha varit högre när kramperna kom.

Vi (Neo och jag) fick i alla fall följa med till sjukhuset - Neo skrek halva vägen, men sedan lugnade han ner sig och tittade bara storögt, knäpptyst. Fredag kväll på akuten är ingen höjdare... Tack och lov öppnade de en barnakut här i höstas, så vi slapp i alla fall misshandels- och fyllofall. Och fick eget rum direkt. Efter 2½ timme kom en barnläkare, lyssnade, klämde, tittade och kände på Neo, och sedan fick vi åka hem. Med order om att ge Alvedon när Neo får mer än 39 graders feber för att undvika att det händer igen. Det är rätt vanligt med feberkramper hos barn i 1½-6-årsåldern, och beror på omogenhet i hjärnans temperaturcentrum. Inget jättefarligt, men omtumlande, och det man kan göra när kramperna kommer är att kyla samt att ge febernedsättande läkemedel. Man behöver inte uppsöka vården om kramperna varar i mindre än 5 minuter och kommer enbart vid hög feber.

Lördagen var sedan lugn. Vi var TRÖTTA och SLITNA, jag hade svårt för att somna när vi väl hade gått och lagt oss när vi kom hem på fredagen. När söndagen kom var jag så sugen på att hitta på någonting roligt med barnen. Tji fick jag! Vid frukost kräktes Noah. Operation sanering och städning... Sedan mådde han lite bättre, och till lunch ville han äta igen. Bara för att spy upp maten över sig, köksgolvet, och sedan även hallgolvet. Mer städning och sanering. SUCK!

Måndag igår - båda barnen hemma (eftersom Noah kräktes i söndags, hemma 48 timmar kör vi med för att inte sprida smittan vidare till andra förskolebarn) - Neo pigg, Noah "som vanligt" igen. Inget jobbande, ingen träning. Värk i kroppen, hela baksidan från nacke till fotsulor, samt mage och framsida lår, som växtvärk, och periodvis så smärtsamt att jag måste lägga mig ner. Jag har ingen aning om vad det är. Kanske Neos förkylningsvirus som har satt sig i kroppen på andra ställen än normalt. Ett uttryck av psykisk stress? Kallt och rått väder? Eller bara ett resultat av brist på fysisk tyngre träning sedan i fredags?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar