Det här blogginlägget är lite mer riktat än mina vanliga inlägg, egentligen ett "brev" till dig som tror att du lider av en ätstörning. Jag skriver det här, så att jag kan spara inlägget, lägga till och kommentera direkt, för kanske finns det fler än just du som vill läsa. Jag kommer att vara brutalt ärlig här. Det kanske inte är rolig läsning. Och allt kanske inte stämmer för dig. Men kanske något - som du kan ha nytta av i din fortsatta kamp.
Till att börja med: Jag är inte utbildad i psykologi. Inte heller i medicin. Däremot har jag 15 års ätstörningar i bagaget, även om jag idag är så frisk att jag i alla fall kan upptäcka mina sjuka tankar och vet hur jag ska hantera dem (även om det inte alltid går så bra). Jag kommer INTE att hamna där jag var för 12 år sedan, aldrig mer. Det är jag för frisk för. Tror jag. För man vet aldrig. Jag trodde aldrig att jag skulle hamna instängd på barnpsyk när jag började försöka leva "hälsosammare" och gå ner i vikt, med en vilopuls långt under det normala och ett blodtryck som var allt annat än hälsosamt. Med sond och ett utseende som ett vandrande skelett. Jag tappade hår, i mängder, fick hår på andra ställen av kroppen. Fick kramper. Mådde skit. Och hade ibland sådan ångest att jag försökte skada mig själv. Jag var 15 år när jag började strula med maten. Och 25 år när jag var hyfsat fri. Jag har haft en del mindre återfall på min resa mot tvåbarnsmamma - oftast när mitt liv har varit jobbigt och jag inte riktigt kunnat hantera det. Som när mitt och mannens förhållande krisat. I samband med mina graviditeter och det efterföljande livet som hemmamamma. Även om jag inte har några drömmar om en karriär med diverse chefspositioner är jag i grunden en prestationsmänniska som mår bra av intellektuell stimulans på högre nivå än den man får av en bebis... Så - det som följer här är mina egna tankar och teorier, och jag har ingen aning om huruvida de är vetenskapligt belagda.
Min bakgrund: Kärnfamilj, 2 yngre systrar 3 och 7 år yngre), pappa från Malaysia, mamma från Sverige, lycklig barndom med kärleksfulla föräldrar och starkt socialt skyddsnät i form av morföräldrar + morbror som vi regelbundet träffade. Som barn var jag stor - växte snabbt och var därför både längre och tyngre än mina klasskompisar fram tills jag var 11-12 år, vilket jag tyckte var lite jobbigt. Inte vidare motoriskt tidig, men tack vare vilja och tävlingsinstinkt lyckades jag ganska bar ändå (plus att jag är född tidigt på året). Tränat mycket hela livet - minst 3-4 ggr i veckan redan som 7-åring, och när jag tränade som mest var det simning 12-16 timmar i veckan som gällde, exklusive tävlingar (varannan till var tredje helg). Och lite tennis om jag inte hade simtävling. Slutade med simningen när jag var 15, en återkommande axelskada och dålig utveckling gjorde att jag tröttnade. Jätteduktig i skolan - jag gick ut nian med bara 5:or i betyg (d.v.s. MVG) utom i idrott, där jag hade en 4:a.
Ätstörningen: Anorexi diagnosticerad i augusti när jag var 16 år. Då hade jag gått ner 15 kg från min "normalvikt" innan jag började bli sjuk, under en period om totalt 8 månader. Jag levde INTE på en tomat om dagen! Jag ÅT, sallad, frukt och grönsaker, lite "kolhydrater" i form av gryn, ris, pasta, potatis (med betoning på lite), lite "protein" i form av kött, fisk och baljväxter. Mycket fibrer, lite fett, 2-3 mål mat om dagen. Inga kräkningar, inget bruk av laxermedel. Jag stämde inte in på dåtidens "anorektiker". Jag såg att jag var för smal (mager), visste att jag vägde för lite, jag ÅT MAT, ville inte "banta" utan bara "duga". Jag tränade mig ner i vikt. Genom att byta ut simpassen mot 3-4 timmars annan träning varje dag, och konstant rörelse däremellan. Fick hjälp, men fortsatte gå ner i vikt, och blev därför inlagd på BUP (barnpsyk) i två omgångar (första gången samma höst som jag fick min diagnos, bara 2 veckor, andra gången ett år senare, och då från augusti till december). Fick sluta gymnasiet - klarade ettan på naturvetenskapligt program, sedan orkade jag inte mer. Först när jag var 19-20 år fick jag rätt hjälp, i form av MHE-kliniken i Mora, som blev min livlina och räddning.
Jag har aldrig haft bulimi såtillvida att jag har "hetsätit för att kräkas" och samtidigt vägt normalt. Däremot har jag av och till ätit på gränsen till för mycket utan att kunna känna mig mätt. Detta har i sin tur berott på att jag har ätit för dåligt under dagen, eller för att jag har varit underviktig och i behov av att gå upp i vikt. Vissa kallar det kanske bulimi, jag kallar det ett inneboende skyddsbeteende för att inte dö av svält. Jag har fått ångest av att jag har ätit för mycket. Men jag har å andra sidan fått ångest av att jag har ätit över huvud taget också. Trots att jag såg ut som ett vandrande skelett och höll på att ramla ihop för varje steg jag tog.
Hur jag blev "frisk"? Mycket hårt kämpande under lång tid. Mycket tårar, ångest och framför allt MAT (för att gå upp i vikt till det jag väger idag - när jag väger för lite för att tänka helt friskt - åt jag mer än Gunde Svan när han kolhydratladdade för Vasaloppet - varje dag, under ett års tid). När kroppen svälter blir man dum i huvudet. Gränsen för vad som räknas som svält för just dig är individuell. För mig vet jag att jag inte får ha ett BMI under 18 - för då blir jag knäpp. För dig kanske denna gräns ligger högre, eller lägre. Jag märker när jag börjar tänka sjukt och vet då instinktivt om jag går upp eller ner i vikt. Men då har jag också nästan 20 års erfarenhet att vila på.
Detta var bakgrunden... När jag hinner ska jag skriva om några varningstecken och risker med att "komma ut" med en ätstörning. Ska försöka så snart jag kommer åt, men med två små barn är det inte säkert att det inlägget kommer förrän om någon vecka...
Tack för du delar med dig! Värdefullt!
SvaraRadera