Möten

Idag träffade jag en av mina gamla studenter, som efter sin examen har fått jobb i min hemstad. Han skrev uppsats för mig när jag doktorerade (jag disputerade 2013, han tog nog examen samma år tror jag). Vi fungerade väldigt bra ihop, och jag var referens för honom när han sedemera gav sig ut på arbetsmarknaden. En av hans kursare, som han fortfarande har kontakt med, har jag också handlett, när han skrev introduktionsuppsats första hösten på universitetet. På båda gjorde jag tydligen intryck, och de minns min handledning som värdefull för deras utbildning. Sådant blir jag väldigt glad över att höra! Det är bland de finaste komplimanger jag har fått, att jag lyckats hjälpa dem på vägen mot att nå sina mål. För det mesta är jag väldigt nöjd med att ha lämnat den akademiska världen till förmån för ett mer händelserikt jobb, men just undervisningen saknar jag. Det där personliga, att hjälpa studenter att nå sin fulla potential genom att guida dem rätt, att ge individuell vägledning om hur de kan förbättra sin kompetens, att se deras svagheter och förvandla dem till styrkor, det saknar jag. Dessa båda studenter hade samma problem - att skriva. Båda var ambitiösa och hade mycket vilja. Båda kände att de var osäkra på hur de skulle formulera språket och få ner vad de ville säga på papper på ett begripligt sätt. Och i båda fallen fick de en liten puff i rätt riktning, så att jag under vårt samarbete såg att deras skriftliga förmåga utvecklades. Jag imponerades över att de faktiskt förstod vad jag menade, och tog till sig den handledning de fick.

Ibland drömmer jag om det jag drömde om som barn. Att arbeta som lärare. Men att läsa in 2 års pedagogik av "flumslag" (enligt dem som har gjort det) ovanpå min 9-åriga universitetsutbildning, gå ner över 10 000 kr i lön och jobba mindre fritt än idag, det tar emot. Även om jag tror att jag har någonting att ge. Trots att jag vet att jag har talang för att undervisa. "Mina" ämnen är dessutom så ovanliga att arbetsmarknaden är ytterst begränsad (jag skulle, om jag läste in pedagogiken, kunna vara lärare på yrkesinriktade program; i växtodlingslära). Kanske en dag att jag ändå väljer att göra det. Om saknaden av att kunna hjälpa någon annan blir för stor.

Annars jobbar jag med att möta mina inre demoner. Jag tränar inte, bortsett från min "Shadowyoga"; 20 min per dag, och lite promenader. Jag leker med mina barn och hittar på saker med dem. Jag vilar. Och jobbar varje kväll. Har minskat på mitt matintag igen, för att äta utan att träna, det är det jobbigaste jag vet. Så länge jag tränar tungt och relativt ofta, flyter maten på och tankarna flödar i rätt riktning. Men när jag INTE gör det, då måste jag hantera ångesten och rädslan över att "bli tjock". Då kommer nojjorna över min icke-gravida gravidmage (diastas, eller bukhinneuttöjning). Inget sexpack här inte! Däremot en utstående bula från naveln och uppåt. På måndag har jag en tid hos sjukgymnasten. Tror inte att det hjälper. Mammamageapp i all ära, men den fungerar inte heller. Har ont i ländryggen - så trött den är! När bröstryggen mjukas upp av yogan flyttar sig ryggproblemen neråt, till det område där magmusklerna inte fungerar som de ska.

Barnen - mammig, svartsjuk, ilsken Neo som slåss och håller på att få lite fler tänder (han har bara 6 st än så länge). Noah, som börjar vilja göra mer med sin mamma igen, vilket är underbart men väldigt ovant. Mannen - har semester, fram till 18 augusti. Vi umgås en del, men på barnens villkor, och någon ork finns inte till gemensam vuxentid. Någon tid till egentid existerar knappt heller. Men ändå. Det börjar bli bättre - tror jag. Vi bråkar inte lika ofta. Och börjar kunna prata litegrann med varandra igen.