Yoga idag. Hett efterlängtad individuell lektion efter tre månaders yoga på egen hand. Det har hänt saker i min kropp, i min själ sedan första lektionen. Min lärare och jag förundras över skillnaden, och jag får några nya asanas att lägga till min lilla serie. Kroppen lyder i rörelserna, jag kommer djupare med min lärares hjälp, eller snarare, når andra energier än när jag bara yogar på egen hand. Små, små korrigeringar av fingrarnas läge, var jag lägger tyngden, hur jag andas, låter bli att fästa blicken. Upptäcker, eller snarare, får bekräftat punkter och lägen av stelhet, där min annars skapligt flexibla kropp inte riktigt vill hänga med. Platser i kroppen där jag annars har varit rörlig hela mitt liv, men där det nu sträcker och tar emot. Förundras, över kraften och effekten av de få asanas jag gör. Vad de sätter igång.
Denna gång bröt jag inte ihop under yogalektionen. Denna gång kom känslorna några timmar efter, när jag landade i en mjuk soffa på ett café, där jag och min man hade en liten lunchdejt på tu man hand. Barnen var hos min pappa idag, så att vi tillsammans kunde besöka den kurator på sjukhuset som han har kontakt med sedan tidigare. Gav inte mycket för mig. Alla år av terapi hos olika psykologer, psykoterapeuter, dietister, arbetsterapeuter, sjuksköterskor m.m. gör att jag på förhand nästan kan räkna ut vilka råd jag kommer att få. Och detta var mer HANS tid, där jag fanns med som stöd.
För egen del letar jag nya vägar att lägga pusselbitar till min livsväv. Bitar som tillsammans kan fogas samman till en slingrig stig från mörker till ljus. Från hård till mjuk. Så att jag når mitt djup, det som EGENTLIGEN är orsaken till att jag inte mår bra i själen, utan stundtals drabbas av ångest och nedstämdhet. Som min man sa - han har kommit över sitt magsår och allt runt det rent psykiskt, medan jag fortfarande har en del kvar att bearbeta. Som när Neo var sjuk nu i veckan och han klängde på mig en hel dag - och jag, förutom att jag mentalt inte orkar riktigt, känslomässigt reagerar med oro över att det ska vara något riktigt allvarligt och inte bara en vanlig förkylning. Eller när jag har varit och handlat med barnen en eftermiddag, vädret och tidpunkten är densamma som precis innan mannen svimmade i duschen - och jag får hjärtklappning och tänker "nu ligger han där igen". Eller när jag ringer till hans mobil och han inte svarar - och jag för mitt inre ser honom ligga medvetslös såsom jag fann honom när han fick sitt magsår. Rent intellektuellt inser jag att min oro är obefogad, men kroppen och själen reagerar ändå, trots att jag medvetet kan styra tankarna åt rätt håll. Jag är inte mitt vanliga jag.
Jag håller hårt i de "människor" jag har, i de sätt jag har att läka samman. Yogan är en pusselbit. Och jag längtar innerligt efter morgondagen, så att jag kan yoga igen (på egen hand).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar