lördag 9 augusti 2014

Liten blir stor

Hemma från en vecka på landet, i min morbrors sommarstuga. En vecka som började med oväder både ute och inne (i det senare fallet i form av bråkiga barn och tjafsande vuxna) men slutade på bättre sätt, med solsken och gladare pysar. Förutom lek i trädgården (med fotboll, femkamp anpassad för 4½-åring, "krock" (d.v.s. krocket) och skattjakt), småkryps-expedition och strandhäng, hann vi prata lite om Noahs eventuella förestående operation av halsmandlarna - som mannen nu vill att vi ska avstå ifrån. SUCK! Jag trodde att vi var överens om att vi skulle följa läkarens rekommendation och ta bort dem! Men icke. Nu har mannen ändrat sig och tycker att riskerna överväger nytta. Typiskt honom. Han har ett vansinnigt kontrollbehov och när han INTE kan ha kontroll, d.v.s. vid en eventuell operation och inte heller kan planera exakt hur allt ska bli, väljer han att fly istället för att möta sin rädsla. Än är sista ordet inte sagt, men jag tycker faktiskt att läkaren borde veta vad han pratar om, och att vi kan lita på att han inte glömmer kvar någon kompress i halsen på Noah (hände Noahs kompis, och det är nog därför mannen sparkar bakut nu igen).

Men det var inte det det här inlägget skulle handla om. Utan istället om att den kommande veckan är min sista som föräldraledig på halvtid. Neo har blivit så stor nu att det är dags att börja förskolan. Det känns väldigt vemodigt när jag tänker på att det är sista gången jag har en LITEN skrutt att ta hand om. En liten skrutt som inte är så liten längre. Vi klarar inte av att ha fler barn, och kan inte få fler utan en väldigt stor insats som förmodligen skulle ta död på alla möjligheter till att fortsätta leva tillsammans som en familj. Det är illa nog som det är. Vi lever parallella liv, under samma tak, men utan någon som helst vuxenrelation annat än formell vad gäller barn och vardagsbestyr. Vår lilla skrutt har fått flera nya tänder bara under sommaren, förstår nästan allt vi säger (även om han inte pratar så mycket själv än), har en enormt stark vilja och går hellre än åker vagn. Är helt orädd för vatten och djupa sådana, till skillnad från sin äldre bror, som helst bygger kanaler och slott när vi vistas på stranden. Neo ÄLSKAR att bada, och gör det tills han är alldeles blå om läpparna och knappt orkar röra sig för att han är så kall. Springer rätt ut, tills vattnet når honom till hakan. Först då vänder han sig om och vill låna våra händer - så att vi ska kunna ta honom ÄNNU längre ut, låta honom "simma", kasta upp honom i luften, och med ett PLUMS låta honom landa i vattnet igen. Han springer, klättrar, hoppar. Försöker berätta saker för oss, med hjälp av kroppsspråk och ljud, att fåren i hagen stångades och buffade på varandra så att det riktigt dunsade, att han såg en väghållningsmaskin göra i ordning mötesplatserna på landsvägen några hundra meter från vårt hus, att han vill klappa katten som bor i en av de andra sommarstugorna i närheten av min morbrors. Och att han har slagit Noah, alternativt blivit slagen av Noah, när han har tagit, eller blivit fråntagen, någon leksak som han just då vill ha. Varför är det förresten så, att barn alltid bråkar om samma sak???

Noah växer så det knakar han med. Det är bara en tidsfråga innan vår roll som lekledare och lekdeltagare är helt ointressant till förmån för umgänge med kompisar. Grannen ett hus bort, barnbarnen till grannen i huset bredvid. Vi har haft en sommar där det vissa veckor varit rena rama Bullerbykänslan här i vårt villakvarter. Tre hus på rad, med fem barn i åldrarna 1½, 4½ x 3 (en i varje hus) och 8 år har ränt in och ut i villor och trädgårdar dagarna i ända. Ibland har vi haft "fel" barn här, ibland har Noah vandrat över till någon av de andra - som befunnit sig i det tredje huset. Alla föräldrar/morföräldrar är allas föräldrar/morföräldrar. En härlig känsla när det fungerar så bra! Barnen älskar våra grannar (som vi var ute och reste med), de är nästan som extraföräldrar till dem. Nu när sommaren närmar sig sitt slut är jag så TACKSAM över att vi fick ha en sådan här sommar! Att jag inte har tränat har kanske gett mig mer lugn i själen än om jag hade bestämt mig för att upprätthålla alla rutiner? Känner inte någon jättelängtan efter att sätta igång igen heller, men när jobbandet kommer igång, kommer jag förmodligen inte att klara mig utan träning.

Jag ammar fortfarande. Neo sover fortfarande tillsammans med mig i min säng. Men kanske är han redo för att sova ensam nu. Vi ligger inte längre fastkilade mot varandra, utan mer bredvid varandra. Om någon dag eller två kanske det är dags att prova spjälsängen? Och hoppas att han inte klättrar ur den...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar