Då var det dags igen. Tre dagar hann hela familjen vara hyfsat friska och fria från läkemedel (med undantag för min man som äter inflammationshämmande medicin varje dag p.g.a. sin reumatiska sjukdom) innan det blev en ny tur till jourvårdcentralen efter middagen. Och en "cirkusnatt", minst sagt. Behöver skriva av mig lite, varning för bladder för jag är ganska trött...
Neo igen. Väsande och pipande andning, andfåddhet, men i övrigt lika aktiv och i gasen som vanligt. Men andningsbesvär ska man ta på allvar och i synnerhet om barnet ifråga har haft lunginflammation. Så jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick en tid på vårdcentralens jour. Allt gick smidigt och efter två inhaleringar x 1 min vardera med venolin (luftrörsvidgande) och 15 min mellan behandlingsomgångarna tycket de att vi kunde åka hem. Skulle ge en dos flytande ventolin innan vi la oss för natten och om besvären återkom idag skulle vi åka till barnakuten. Relativt smidigt besök, och vi var hemma igen efter knappt tre timmar (inklusive bussresa dit och hem).
Vid 23-snåret gick jag och la oss i halvsittande ställning (höjd huvudände av sängen för att underlätta Neos andning). Vaknade en dryg timme senare av en herrans massa svordomar, klampningar, hulkanden och gråt. Dags för nästa barn att bli sjukt - i magsjuka. Noah hade som vanligt vandrat över och lagt sig i dubbelsängen hos maken och sedan kräkts liggande. Sängkläder, madrassen, täcket, golvet, tapeten, Noah, allt fullt av kräk. Mannen fick ta hand om det mesta eftersom Neo vaknade och skrek om jag lämnade honom, men av och till gick jag ändå upp och försökte hjälpa till. Med Neo på armen. Somnade om vid 2-tiden, och blev väckt av en ack så pigg Neo runt kl. 6. Vi gick upp vid 7 efter att mina enträgna försök att få honom att somna om misslyckats radikalt. Lyssnade förstås på hans andning - OK så länge han var stilla. Väsanden om han var igång - vilket han var så fort han hade chansen. Det var bara att packa väskan och ge sig iväg till barnakuten, även om det inte kändes så himla akut, för mig åker man till akuten när det VERKLIGEN är livsfara, och det var det inte tal om här. Jag förstod dock att vårdcentralsläkarna inte skulle kunna hjälpa oss vidare, så OM vi ville få Neo utredd var det nog bäst att kolla upp det hela på sjukhuset, trots allt.
Först gick jag till den vanliga akuten, men de sa att det faktiskt fanns en barnakut på barnmedicin i huset bredvid (där vi har varit för allergiutredning) som hade öppet dagtid. Perfekt! Mycket bättre att få träffa personal som är vana vid barn och kan mer om deras besvär och sjukdomar. Ingen vidare kö var det heller, som tur var, och vi fick ganska snabbt träffa en sköterska som gjorde de första undersökningarna - vägning (9260 g), kollade blodets syremättnad, tog tempen, och en liten stund därefter en läkare. Hon lyssnade, klämde, tittade och lyste och kom fram till att lunginflammationen var borta men att luftvägarna var trånga och att andningen var ansträngd. Så fick vi en diagnos - infektionsutlöst astma ("förkylningsastma"), Neo fick andas in ett annat läkemedel och sedan lyssnade läkaren igen och konstaterade att denna medicin hade hjälpt. Sedan fick vi instruktioner om hur vi själva ska göra för att ge samma läkemedel samt ett till (det ena hämmar inflammationen i slemhinnorna - d.v.s. gör att svullnaden minskar, det andra får musklerna runt luftrören att slappna av) hemma.
Efter en och en halv timme var vi klara. Dags för medicinjakt. Den ena medicinen var typiskt nog slut på sjukhusapoteket, så vi fick gå till ett annat apotek och stå i kö där också. SUCK! Sedan var jag helt slut, Neo också (han sov dock gott i sjalen) och vi åkte hem till man och Noah, som hade ätit, sovit, vilat och lekt lite försiktigt. Inget mer kräk. Skönt!
Nu är det kväll. Jag är TRÖTT med stort T, men inte lika psykiskt slut som min man, som är sämre på att hantera sådant här än vad jag är (vilket gör att vi bråkar väldigt mycket om vi försöker prata). Jag blir förstås också orolig, men för mig kommer den psykiska tröttheten senare. Just nu har jag inte tid att känna efter och må dåligt. Jag blir nästintill starkare och mer målmedveten än någonsin och just idag har jag INTE sett barnens sjukdomar som en ursäkt för att låta bli att äta som jag ska. Överlevnadsinstinkt? Självbevarelsedrift? Oavsett vad är jag just nu ytterst tacksam över att ha den egenskapen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar