Noahs födelsedag idag. 4 stolta år, och ett sju j-vlar till humör har han, min äldsta grabb. För exakt fyra år sedan började jag få värkar den här tiden. Rejäla sådana. Mannen hade jag skickat ut ur observationsrummet på förlossningen i Uppsala för att försöka få i sig lite mat. Jag var ju beredd på den där marathonförlossningen som jag hade läst att alla förstföderskor skulle ha. Typ 10-15 timmar med värkar och sedan minst en timmes krystvärkar. Tji, fick jag, för istället för en sådan förlossning gick min snabbt. Vattnet gick kl. 17.30, värkarna började komma igång någon dryg timme senare, kl. 22.30 var jag fullt öppen och kl. 23.14 var Noah ute, med navelsträngen ett varv runt halsen och en knut på den. 3½ vecka för tidigt.
Barnkalaset hade vi igår. Det var bara ett litet sådant, med två kompisar som han INTE går på samma dagis som, men leker mycket med eftersom vi föräldrar gillar varandra... En mycket lyckad tillställning för alla inblandade parter, men oj, vad trötta vi var när det var över! Dagen har fortsatt i firandets tecken, med uppvaktning på sängen imorse och besök av mormor och morfar på eftermiddagen. De bästa presenterna? Frågar man Noah så säger han nog spelet "Safari School" som han fick av familjen, och Brio-parkeringshuset som morföräldrarna kom med...
För egen del känns det lite som jag har landat. Jag har inte tränat idag eftersom kroppen kändes konstig, som om jag hade en förkylning på gång. Eftersom övriga familjen har snorat och hostat i totalt två veckor är det förmodligen dags för mig nu. Och jag är stolt över att jag lyssnade på kroppen. Avstod från planerad träning, trots att jag inte har någon feber. För många är det en självklarhet, men för mig krävs det lite mer... På något sätt har jag landat i mig själv nu, efter några förvirrade veckor då jag varit konstant missnöjd med mig själv och inte minst min kropp, som har blivit något kg tyngre sedan jag släppte den mer intensiva kontakten med Em, började träna lite mer och strunta i att ens försöka äta på dagarna eftersom jag ändå inte vill det. Jag känner mig lugnare. Trots att det blir lite överätningstendenser och som sagt, lite mer fett på kroppen (kanske lite muskler med, men troligen mer av den andra varan). Känner mig inte lika missnöjd med mig själv. Vilsamt. Säkert bidrar det att jag har börjat jobba, och därför njuter mer av tiden med barnen - för att jag har någon annanstans att prestera än på hemmafronten.
Nu är det bara att ladda om inför nästa födelsedag... Neo fyller ett år den 12 december, och dessförinnan ska vi hinna med ett kalas hos granntjejen, som fyller 4 år om 1½ vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar